Detta är ett problem för andra bloggare också. Magistern har löst saken elegant genom att tvinga sin kandidat Pez att inte bara planera och genomföra undervisningen, utan också sköta Magisterns blogg. Genialt. Själv har jag ju stort stöd av Svante, Anne-Marie och Calle. Det är en trygghet i sig att veta att man kan skolka några dagar och nyfiket se fram emot något från dessa tre.
Men idag har det faktiskt gått en vecka sedan jag publicerade något, och det känns inte bra. I helgen satt jag och skannade av DN och SvD i jakt på idéer (och så klart artiklar att twinglylänka), men hittade inte något. Förutom en artikel av Leif Zern om min käpphäst övertydlig teater och en krönika av Ronny Ambjörnsson om varför man bör läsa. Ingen av dessa på dn.se.
Men via Sandra fick jag tips om en skojig utvecklare av program (kolla in denna sublima nätordbehandlare som man kan använda som anteckningsblock när man sitter framför datorn), som har en databas med bloggidéer för uttorkade bloggskribenter.
Dessa små uppslag liknar ganska mycket olika typer av fiffiga skrivtips som jag blir galen på (som man lättast hittar i gamla läroböcker), och när jag trycker fram nya och nya tips (de kommer fem i stöten) får jag än mer ångest eftersom ämnena ofta är så bottenlöst trista. Det blir lite som när du var liten och skrev uppsats i skolan. Ta ett ämne och skriv, du har en halvtimme på dig. Blä - alla ämnen helt sepiga, vad ska jag ta?
Smaka på: "Write about your favorite drink", "Your favorite time of year" eller "Create and then discuss a chart or graph". Och vad betyder "Share your thoughts about a current fad"?
Jag bestämmer mig för att ta det första ämnet på nästa tryck, hur trist det än är. Överst står "Which Peanuts character are you most like?"
Detta är mitt inlägg.
Jag hade ganska länge några slitna pocketböcker med Snobben stående hemma. De kom i en slags lågprisserie från Hemmets Journal - övriga nummer var lika trista serierna BC, Hagbard och Trollkarlen från Id. Jag kommer inte ihåg varför jag tjatade till mig dessa av mamma, de fanns i en realåda på B&W, men jag har sedan dess alltid tyckt att Snobben är en mycket överreklamerad serie som gjort mig allergisk mot ordet underfundig.
Jag kom att tänka på dessa pocketböcker när jag såg The Royal Tennenbaums häromsistones; musiken i den filmen är samma melankoliska pianojazz av Vince Guaraldi som i "A Charlie Brown christmas (här blir det ju långsökt och haltande. Jag har inte sett filmen, och vet detta enbart för att jag läst om Guaraldi i The Penguin guide to jazz on CD).
Det jag stört mig mest på är allt man läst om (aldrig hört - jag har aldrig hört en levande människa säga något positivt om Snobben) att alla kan identifiera sig med karaktärerna. Serien handlar inte bara om en samling amerikanska barn, utan snarare om det sant mänskliga. Kommer ni överhuvudtaget ihåg dem? Karl, Linus, Gullan. Och Snobben. Om detta är mänskligheten är den ganska ointressant.
Och om jag överhuvudtaget skulle vara som någon i Snobben är det nog typ Gullan, för hon var alltid så negativ, sur och trött (vad jag kommer ihåg). Nu orkar jag nog inte mer. Slut.
Martin Sandberg är gymnasielärare och återvänder nu till sin rättningsmapp. Ovanstående lilla text torde vara androm till varnagel - se upp med att tvinga elever att skriva färdiga ämnen.
Andra bloggar om: Martin Sandberg, Big Huge Theasaurus, Writer: the internet typewriter, idétorka, rättning, Vince Guaraldi, Snobben, Peanuts, Magistern
4 kommentarer:
Inte ofta något man gör blir uppmärksammat som genialt. Så tack!
Känner igen bloggångesten, Martin!Vissa dagar tryter inspirationen. Skönt att vi är tre som skriver. Borde man inte snart kunna få nedsättning i tjänsten för bloggskrivande?
Tyvärr har jag nästan glömt karaktärerna i Snobben. Men minns en episod när Charlie Brown lämnar in en uppsats och hans lärare säger att den verkar vara skriven på bussen till skolan. När Charlie berättar för vännerna vad fröken sagt vill de förstås veta vad han svarade. Charlie Brown: "Jag kunde inte annat än berömma henne för hennes klarsyn."
Hm, jag känner verkligen igen bloggångesten. Nu för tiden är jag så girig efter tid ensam med datorn att jag har blivit sjukligt osocial. Jag är nästan rädd att om jag väntar för länge med nästa inlägg kommer jag omöjligt kunna skriva det... Men det är svårt. Särskilt om man inte har nog med tid. Jag brukar googla konstiga ord i googlebooks och på måfå se vad man ramlar över eller söka gamla rättegångar i the Old Bailey, alternativt köra queneauska stilövningar. Jag har provat program som det ovan nämnda och om inte annat gör de en så pass irriterad att de startar adrenalinet som behövs för den kreativa processen. Jag lyckas alltid få de riktigt odramatiska tipsen: "Write about something that makes you happy" Eller: "Share your knowledge". Vilken kunskap? Vadå lycklig? Finns det någon god litterär text som kan summeras "Det som gjorde författaren lycklig." Å andra sidan kan väl det senare tipset gälla för majoriteten av världslitteraturen, fastän ingen skribent vore arrogant deklarera det som sin intention.
Däremot känns det väldigt fint att se en svensklärare avsluta med klassikern: "Nu orkar jag nog inte mer. Slut." Suveränt. Trevligt att ha dig tillbaka i nätet igen också.
Jag har alltid tyckt att Snobben varit underskattad. Såg en hel del avsnitt som "ung vuxen" och drabbades av en kort förälskelse (vilket påminner mig om att jag tänkt kolla om den tecknade serien finns att köpa på DVD) som måste ha ebbat ut med tiden.
Men det här kanske är den puff jag behöver för att återuppta mitt kärleksförhållande med Charlie Brown och de andra figurerna! :)
Skicka en kommentar