En viktig del av litteraturläsningen, som vi som lärare kanske alltför ofta bortser från, är den sociala. Du och jag och Stefan har läst och gillar samma bok - därför har vi något gemensamt. Vi bildar en grupp.
Själv skulle jag gärna ägna något år eller två av mitt liv för att ta reda på hur människor sammankopplar böcker med olika stilar, livshållningar eller ideologier och hur dessa gruppvärderingar upprätthålls och förmedlas. Läsningens betydelse för den så att säga individuella identiteten är väl utforskad. Men vad vet vi egentligen om läsares gruppidentiteter?
Kan det till och med vara så att vi förnekar att vi tycker om en läst bok bara därför att den inte passar in i den kollektiva läsaridentitet vi utgör en del av?
Dessa tankar föreanleds av en behändig liten skrift som jag införskaffade för några år sedan men först nu i dagarna satt mig före att läsa. Den heter "The rough guide to cult fiction", är mycket brittisk och utkom 2005.
Man ska som bekant aldrig lita på titlar eller rubriker, och den som tror att "The rough guide to cult fiction" bara behandlar litteraturhistoriens obskyra esoteriker blir besviken. Vid sidan av de mindre namnkunniga Octave Mirbeau och Walter van Tilburg Clark presenteras Joyce, Sartre, Hemingway, Woolf och - Goethe! Det är inte urvalet i den här guideboken som är annorlunda. Det är hållningen. Tom Bullough, Rob Ganley, Michelle de Larabeiti och de andra bakom boken (de är många) lyckas på nästan varje rad väcka min läslust genom att skriva lättsamt, lärt och lockande om "the genre benders, beats, gurus, sinners, surrealists, drunks, junkies, postmodernists and disapperance artist behind the world's most intriguing fiction".
När jag läser "The rough guide to cult fiction" känner jag mig smart, humoristisk och utvald. Jag upplever att jag möter likasinnade. Det är både kult och coolt.
Svante Skoglund, som undrar vad Iris Murdoch egentligen menade när hon sa att Sartres "närvaro" kändes "som en popstjärnas".
3 kommentarer:
Jag minns, till min förskräckelse, att jag gärna frontade mina böcker när jag var 18 år och läste på tunnelbanan. Man signalerade, precis som med kläder, en slags tillhörighet med andra, eller exkluderade någon, och på mina framsidor stod namn som... näpp! End of Story... det är så fånigt att göra om samma dumma handling igen. Allt gott Svante, Anne-Marie Körling som är lycklig över att jag är en aning äldre nu, men klokare... det återstår att ta reda på.
Hehe. Hellre det än sådana där fåniga skyddsomslag som en del stoppar in böckerna i. Man kanske skulle välja ut några riktigt udda titlar och tuba runt några timmar, bara för reaktionernas skull.
Fnitter. Det vore något. Jag gapflabbade under en tågresa. Läste en underbart rolig bok. På det viset fick jag en mängd frågor... vad läser du? och så läste jag upp lite...det var en mycket udda bok och jag framstod som en galen läsare...och boken som värdelös för de som hörde vad jag skrattade åt. Jag går gärna omkring med en udda bok och gör affär av den. För de tysta ordens sak. Anne-Marie
Skicka en kommentar