torsdag 27 november 2008

Varför väljer man att bli svensklärare?

Lena Holmbom funderar över hur lärarstudenter blir lärare

Ibland förbluffas jag av somliga studenters inställning till sitt blivande yrke. De är inte hågade att läsa – inte ens ungdomsböcker med måttligt textomfång och hyfsat enkelt innehåll. De är inte hågade att skriva – inte ens reflektionstexter i vilka genrekraven torde vara enkla att handskas med. De är heller inte hågade att tala – inte ens inför övriga klasskamrater och oss lärarutbildare.

Ändå konstaterar jag att väldigt många växer in i uppgiften. Det är förunderligt att se hur lärarstudenter successivt träder in alltmer i lärarrollen och med inlevelse och engagemang låter sig utmanas av läsande, skrivande och talande. Till att börja med fokuseras ofta de egna upplevelserna och analyserna, men så småningom också de blivande elevernas förväntade tankar, känslor och lärande.

Det är ingen enkel uppgift att vara svensklärarutbildare. Det är heller ingen enkel uppgift att vara student i svensklärarutbildningen. Vi har dock ett gemensamt intresse i att försöka tolka de styrdokument som ligger till grund för vad en svensklärare egentligen förväntas arbeta med och utifrån dessa skapa goda förutsättningar för ett lärande i den riktningen.

För oss lärarutbildare är uppdraget givetvis mer komplext än så. Vi måste ha ett slags argusögon med blickar vända mot Högskoleverket, regeringsbeslut beträffande reformer i såväl lärarutbildningen som i grund- och gymnasieskola, Skolverket, forskning och därtill förhålla oss till traditioner och samhällsförändringar när vi skriver kursplaner.

Men för lärarstudenten är uppdraget i den egna utbildningen inte heller att förakta. Det räcker inte att vara en aktiv student som plikttroget läser kurslitteraturen och lämnar ifrån sig godkända examinationsuppgifter – inte om man ser till det gemensamma lärandet, det som studenterna ofta lyfter fram som det viktigaste.

Av helt avgörande betydelse för det gemensamma lärandet är hur samtalen förs i mindre grupper och i helklass. Ett tillåtande samtalsklimat är givetvis grunden, men en vilja hos var och en att bidra med tankar och perspektiv är lika viktigt, om vi vill uppnå en fördjupad och förnyad förståelse.

Att de flesta studenter, trots en inledningsvis ibland omedveten inställning till det blivande yrket, väljer att stanna kvar i svensklärarutbildningen, tolkar jag som att de genom såväl teoretiska som praktiska kunskaper växer in i den blivande yrkesidentiteten (även om denna förefaller vara mycket komplex!). Att så sker beror knappast enbart på att lärarutbildarna är så duktiga pedagoger, utan också på att studenterna själva bär ett stort ansvar för att skapa goda lärmiljöer under utbildningen – och enligt min mening är duktiga på det. Lärarna och eleverna i verksamheten bidrar också de till att motivera studenterna i deras utbildning. Kanske är det inte så konstigt att studenterna vill bli svensklärare, trots allt. De har i sanning ett fantastiskt givande yrkesarbete att se fram emot och förhoppningsvis lyckas vi i lärarutbildningen åtminstone i någon mån förmedla det till studenterna.

Lena Holmbom, lärarutbildare och doktorand vid Luleå tekniska universitet

tisdag 18 november 2008

Vad ska vi stryka i gymnasieutredningens yrkessvenska?

Lena Holmbom är bekymrad över den instrumentella nyttosvenskans återkomst

Jag skrev här om veckan ett svar på betänkandet av Gymnasieutredningen. Inför den här lite nervösa uppgiften fick jag förstås lov att läsa på en smula – en diger lunta på många hundra sidor. Ni förstår ju själva. Nu ska jag inte göra sken av att jag läste varenda rad, men det jag läste gjorde mig betänksam av flera orsaker, varav de flesta har med svenskämnet att göra.

En sak att reagera på är den föreslagna poängplanen för svenskämnet, som i korthet innebär att det stora flertalet elever bara läser 100 poäng svenska under den treåriga gymnasietiden. De högskoleförberedande programmen, som i betänkandet blir fem till antalet, föreslås innehålla 300 poäng svenska. De övriga programmen delas in i yrkesteoretiska program och lärarprogram. Alla dessa ska, enligt förslaget, få nöja sig med motsvarande A-kurs, om vi ser till poängantalet. Mycket märkligt, tycker jag, inte minst med tanke på de vida och omfattande skrivningar vi möter i dagens kursplaner om totalt 200 poäng.

Det är svårt att överblicka hur hårt reducerade kursplaner kommer att utformas, men nog blir man orolig att ämnet ska återgå till den instrumentella ”nyttosvenska” yrkeselever fått serverat på gymnasiet. Svenska för byggare. Ja, det finns ingen hejd på alla lovvärda projekt man startade, men som tyvärr ofta ledde till en fragmentariserad och individualiserad färdighetsträning – förvisso enkel att handskas med för lärare och elev, men ack så andefattig!

Jag tror inte att jag är ensam om att betrakta svenskämnet som ett tydligt demokratiämne, som också ger eleverna ett tillräckligt utvecklat språk för att de ska kunna delta i samhällsdebatt och yrkesliv på ett adekvat sätt. Svenskämnet är vidare utformat för att träna eleverna i kritiskt och analytiskt tänkande. I ett samhälle där förändringstakten ter sig så hög som i vårt, är dessa färdigheter oerhört viktiga. Jag tror också att jag talar för många av er medlemmar när jag vill lyfta fram svenskämnets ambition att genom skönlitteratur ge eleverna redskap för personlig utveckling och stöd i det egna identitetssökandet.

Visst är tanken att alla elever ska klara gymnasieskolan angenäm, och visst har även den nuvarande reformen bidragit till utslagning och mindervärdeskänslor hos elever som haft svårt att klara kurserna, men att svara med en halvering av svenskämnet tror jag dock inte ett dugg på. Dels kan detta leda till att eleverna i praktiken blir utestängda från högskolor och universitet, genom att de sannolikt avstår ifrån att skaffa sig behörighet under gymnasietiden, dels riskerar vi att de går miste om delar av en utbildning som inte bara handlar om bildning eller lösryckta färdigheter utan också om en skolning i demokratiska värderingar. Vilka kompetenser behövs för att delta i dialogerna i ett samhälle som i allt väsentligt blir alltmer mångkulturellt och som ställer allt högre krav på demokratiserade medborgare?

Jag hävdar att svenskämnet tvärtom måste utökas till antal poäng, samt till sitt innehåll revideras för att möta de utmaningar som våra elever idag ställs inför, hellre än reduceras till förmån för karaktärsämnen.

Vad tycker ni medlemmar? Hur kan vi se på de förändringar av svenskämnet som ”står för dörren”?

Lena Holmbom är lärarutbildare i Luleå och sitter med i Svensklärarföreningens styrelse

onsdag 12 november 2008

En skola i världsklass – eller en världskass skola?

Madeleine Ellvin funderar över visioner vs. verklighet

- Du, din jävla hora! Tjejen i skolans entrédörr skriker över skolgården. Hon ropar på sin kompis. Klockan är halv två en vanlig torsdagseftermiddag och det är utvecklingssamtal i min väninnas dotters skola. Min väninna går vidare genom korridorer med trasiga skåp, några av dem nedklottrade med små meddelanden av typen ”Olle = kuksugare”. I trapphusets tak hänger snus. När hon passerar en klassrumsdörr, slängs den upp, och ut rusar två skrikande tonåringar. Min väninna kastar sig åt sidan medan de ystra flickorna fortsätter glatt hojtande korridoren fram. Precis när väninnan ska sätta sig på bänken utanför klassrummet, ropar en kille till henne:

- Öh, akta! Sätt dig inte där! Det är smör där! Det visar sig att någon lustigkurre har använt sin knäckebrödssmörgås för att smeta in sitsen. Väninnan tackar för varningen, hämtar papper på toaletten, torkar av sitsen, men föredrar att stående vänta på sin dotters mentor.

Utvecklingssamtalet äger rum i ett grupprum intill ett klassrum, där det pågår so-undervisning. Skrik, tjo och tjim hörs konstant därifrån. Mentorn suckar uppgivet, när min väninna frågar om studiero. Han berättar om elever som behöver särskilt stöd, men att skolan har sparkrav på 2,5 miljoner och att de smågrupper som tidigare fanns, nu dragits in. Liksom elevassistenter och delar av kuratorstjänsten.

Under vecka 44 har Svensklärarföreningen deltagit i Skolforum på Älvsjömässan. Där samlades politiker, fackförbund, arbetsgivare och lärare för att diskutera skolans framtid, Utbildninsförvaltningen i Stockholms stad under devisen En skola i världsklass 2030. Visioner i all ära, men kanske vore det bättre att koncentrera sig på skolans samtid? Vad i all världen gör vi åt att det sparas på skolan? Skolan, en gång platsen för jämlikhet och demokratisk fostran, den gemensamma grund som alla barn i Sverige skulle garanteras att få, det kitt som höll befolkningen samman, existerar inte längre.

I inledningen till styrdokumenten för skolan står klart att ”Det offentliga skolväsendet vilar på demokratins grund. [...] verksamheten ska utformas i överensstämmelse med grundläggande demokratiska värderingar och att var och en som verkar inom skolan ska främja aktningen för varje människas egenvärde och respekten för vår gemensamma miljö” (Lpo 94). Hur är det då möjligt att vi tillåter vissa skolor att förbli problemskolor samtidigt som andra barn får pedagogiskt bästa grund att stå på? Att vissa barn har en skola i världsklass medan andra är hänvisade till en världskass skola?

Till Svensklärarföreningens monter på Skolforum kom svensklärare från hela landet - ambitiösa, yrkesstolta och engagerade. Alla var de på Skolforum för att hämta inspiration, för att ta del av den senaste pedagogiken och för att vidareutveckla sig i sitt yrke, ett av Sveriges viktigaste. Gott så! Men alltför många vittnade också om ökad arbetsbörda och en ökande ångest för att inte längre räcka till. Många sade sig ha blivit skrivbords- och mötesmänniskor. Allt, precis allt, ska dokumenteras, ofta på en dator, som de delar med andra lärare. Många arbetar närapå dygnet runt - först den reglerade tiden i skolan, sedan även hemma under kvällar och helger. Majoriteten är nöjd med sitt yrkesval - i vilket annat yrke har du förmånen att få möta ungdomar varje dag, ta del av deras tankar och följa dem en bit på vägen in i vuxenlivet? Men hur länge orkar lärarna?

I min väninnas skola visar den psykosociala och den fysiska miljön tydligt att lärarna har gett upp. De har valt att blunda för de problem som finns, förmodligen för att de inte får stöttning när de ber om det, varken från föräldrar, skolledning eller politiker. De möter elever som av olika anledningar mår dåligt. De vet att för många av dem kan det räcka med att någon ser, att någon bryr sig, att någon vuxen tar sig tid till att ringa hem och fråga den skolkande eleven varför den inte är i skolan. Men när läraren upplever sig inte längre ha utrymme för ens ett telefonsamtal, är det illa.

Så frågan är inte vad visionen är, utan vad vi gör åt skolan här och nu.

Madeleine Ellvin är ordförande för SLF Sthlm, och sitter med i Svensklärarföreningens styrelse