Halverad gymnasiesvenska – så backar Björklund in i framtiden

Jodå, det finns många goda idéer i det förslag till en reformerad gymnasieskola som lär klubbas igenom i riksdagen i höst. Den gymnasieutbildning vi haft sedan början av 1990-talet kan bara beskrivas som ett magnifikt misslyckande. Systemet är orättvist, oöverblickbart och på grund av ideologiskt/politiskt önsketänkande till och med för svenska skolförhållanden sällsynt oförankrat i verkligheten, dvs. elevernas varierande förutsättningar och intressen. Den närmast sovjetiska ambitionen, att tvångsförbereda en årskull i taget för högskolestudier, har aldrig kunnat dölja en generande ofullkomlighet i elevmaterialet: att många också på gymnasiet behöver hjälp med grundläggande färdigheter i bl.a. svenska, engelska och matematik och inte är ett dugg intresserade av att läsa vidare efter 12 år i skolan. (Om de alls kommer in på gymnasiet och inte famlar planlöst kring i den lågbudgetpräglade limbovärld som cyniskt nog kallas Individuella programmet).

För de politiker som gör slut på det här systematiska hyckleriet är det omöjligt att inte hösta in lovord från alla utom de mest svårartat idealistiska. Debatten kring förslaget har också varit ljum, med undantag för en del revirstrider kring de estetiska ämnenas ställning.

De senaste gångerna gymnasiet genomgick en liknande extreme makeover skedde det under parollen Växa med kunskaper – eller var det möjligen Åtta vägar till kunskap? Det aktuella förslaget lanseras under det mer koncisa varumärket Framtidsvägen. Men hur framåtsyftande är reformen? Åtminstone på en väsentlig punkt verkar strategin mer gå ut på att panikbacka undan hindren än att göra ett genomtänkt vägval inför framtiden. Jag syftar på svenskämnet, som för eleverna på gymnasiets yrkesutbildningar nu får halverat timantal. Det är inte klokt.

Från dagens två obligatoriska kurser med sammanlagt 200 timmar reduceras svenskstudierna till 100 timmar. Det blir alltså en kurstid som motsvarar två och en halv veckas vanlig ”vuxenarbetstid” – utspridd på tre år! (Intresserade yrkeselever ska dock kunna välja till de högskoleförberedande kurserna Svenska 2 och Svenska 3, som bland annat lockar med ”litteraturvetenskapligt perspektiv”, språksociologi och en ”tonvikt på utredande text”. Jag tror inte att rektorerna behöver planera för någon rusning till dessa kurser.)

Varför gör man då detta ingrepp? Motiven framkommer bland annat i Anita Ferms utredning Framtidsvägen – en reformerad gymnasieskola (SOU 2008:27), som ligger till grund för reformförslaget. Inledningsvis betonar Ferm att en god kompetens i svenska i de flesta fall ”utgör den viktigaste grunden för såväl yrkesutbildning och högskoleförberedelse som förberedelse för ett aktivt deltagande i samhällslivet”. Gott så, men några rader senare ställs svenskan – alltså ”den viktigaste grunden” för yrkesutbildning – plötsligt i ett motsatsförhållande till yrkesämnena. Ferm beskriver färden bakåt: ”Vid en avvägning mellan ett ökat utrymme för fördjupning inom karaktärsämnena och obligatoriet i svenska har jag landat i att föreslå att obligatoriet i svenska för alla yrkesprogram begränsas till 100 poäng.” Och i lagrådsremissen heter det: ”Yrkesutbildningen kan /…/ inte ha ett alltför omfattande allmänt innehåll. Regeringen föreslår därför att omfattningen av vissa av dagens kärnämnen på yrkesprogrammen minskas för att kunna ge ett ökat utrymme för yrkesfördjupning.” När Jan Björklund för drygt ett år sedan presenterade reformen var formuleringen något mer publikfriande: ”Alla vill inte bli akademiker och samhället fungerar inte om alla är akademiker.”

Det är ju inte mycket att bråka om, kan tyckas. Framtidsvägen för blivande barnskötare, driftoperatörer, elektriker, konferensarrangörer, bankkassörer och bilreparatörer går väl ändå inte via svenska språket och litteraturen? Det är knappast förmågan att skilja mellan finita och infinita verbformer eller att identifiera tre romantiska drag i Stagnelius diktning som lägger grunden till ett gott yrkesutövande. Nog borde man unna dessa i många fall skoltrötta tjejer och killar en rejäl och handfast utbildning utan grå teori?

Dessvärre är dessa tankar felaktiga, hur bestickande och så där trevligt gammaldagskloka de än kan tyckas vara. (Alla har ju inte ”läshuvud”, bevars.) De bygger för det första på en alltför akademiskt/litteraturhistoriskt präglad syn på svenskämnet, som det är hög tid att göra upp med. På regeringens pressträff för någon månad sedan beskrevs det nya gymnasiet så här: ”Mer tid för yrkesämnen, mindre för allmänteori, på yrkesprogrammen” Men svenska är inte allmänteori! Det är ett i högsta grad praktiskt – men inte okomplicerat – yrkesredskap för de allra flesta.

För det andra vilar förslaget på en romantiserande framtidsanalys. Det småskaliga hantverkssamhället, där man mer eller mindre ordlöst kan uträtta sitt värv, kommer aldrig tillbaka. Alla vill inte bli keramiker och samhället fungerar inte om alla är keramiker. Dagens lärling är morgondagens loser.

Som frilansande översättare från engelska till svenska har jag den senaste tiden bl.a. arbetat med följande projekt för större internationella koncerner verksamma i Sverige: avancerad fortbildning på nätet för bilmekaniker, felrapporteringssystem för laboratoriepersonal och kundvårdsdokumentation för bankanställda. Texterna vänder sig till yrkesverksamma personer utan högskoleutbildning – och ställer mycket höga krav på mottagarens förmåga att snabbt tillägna sig och bearbeta skriftlig information. I den globalisering som arbetsmarknadens alla sektorer genomgår är den datorbaserade texten ett centralt inslag. Jag skulle kunna ge hundratals exempel på den här utvecklingen, från de flesta branscher.

Inte minst i sin skriftliga form har språket blivit ett allt viktigare yrkes-, inlärnings- och påverkansredskap – och förstås ett livets verktyg – för alla. Den som inte effektivt kan hantera sin elektroniska kommunikation, snabbt söka efter och bearbeta information på nätet, sätta sig in i nya föreskrifter, delta i distansutbildningar, sätta ihop en layoutad datorpresentation eller marknadsföra sig själv på en allt tuffare arbetsmarknad kommer inte ens att tillhöra framtidens B-lag. Snarare bli A-lagare i parken.

Inser inte politikerna detta? Nej. Och att man nu väljer att lägga in backen – dvs. halverar antalet svensktimmar för hälften av landets ungdomar – har förstås med 1990-talets stolliga gymnasiereform att göra. Den skulle ju förbereda alla ungdomar för akademiska studier och resulterade i en obligatorisk svenskkurs – Svenska B – som enligt kursplanen har en ”analytisk inriktning och ger eleverna möjligheter att utveckla en förståelse av både skrift- och bildbaserade texters djupare innebörd”. Fint, värre! ”Litterära, språksociologiska och språkteoretiska aspekter samspelar”, sägs det vidare, vilket avslöjar att det knappast är den praktiska, yrkesmässiga tillämpningen av språket som står i centrum. Kursen blev därmed ointressant för yrkeseleverna, som har en realistisk bild av vad som krävs ute på arbetsplatserna. Alla svensklärare vet också att det är på B-kursen som dessa elever stupar.

Kort sagt: samhället har inte lyckats utveckla ett gymnasialt svenskämne som är inriktat mot de kommunikationskrav som ställs i yrkeslivet idag (och i livet i övrigt). När man utformade de nuvarande kurserna lät man i stället språk- och litteraturinstitutionerna på universiteten styra – inte konstigt att innehållet blev just akademiskt.

Om inte politikerna förstår har väl ändå remissinstanserna protesterat mot den föreslagna reduceringen av svenskämnet? Jo, Statens institutionsstyrelse och Linköpings universitet har anmält avvikande mening. Inga andra. Och svensklärarkåren? Mig veterligen har den tidigare så aktiva Svensklärarföreningen inte förmått samla sig till en reaktion. Kanske är lärarna mest tacksamma för att det rådande eländet försvinner.

Andra som brukar plädera för ett starkt svenskämne har också valt att tiga. Vad säger kulturarvsivrare och litteraturkanoniker som Ebba Witt-Brattström och Jan Björklunds partikollega Cecilia Wikström om att hälften av gymnasieeleverna nu fråntas sina litteraturhistoriska studier? Platt intet, vad jag vet. Själv kan jag leva med att just litteraturhistorien (och t.ex. språkvetenskaplig teori) utgår för dessa elever, så länge den livsvidgande läsningen av skönlitteratur värnas. Mitt konkreta förslag till en kursplan i Svenska 2 (som alltså inte har med svenska för invandrare att göra utan är den nya betckningen för Svenska B), specialutformad för gymnasiets yrkesprogram, ser därför ut så här:


* Elektronisk och annan kommunikation i arbetslivet: e-post, webbsidor, diskussionsgrupper, videokonferenser, protokoll etc. I momentet ingår dels praktiska övningar helst förlagda till olika arbetsplatser, dels resonemang kring risker och konventioner.

* Läsa och samtala om modern skönlitteratur, utifrån elevernas intressen.

* Informationsinsamling och dokumentation i praktiken – utifrån vald yrkesinriktning och branschspecifik praxis.

* Presentations-, samtals- och intervjuteknik.

* Fackterminologi.

* Språkriktighet.


Idag tvingas yrkeseleverna genomlida en teoretiserad och litteraturhistoriskt inriktad svenskkurs, med den föga övertygande motiveringen att de därmed skaffar sig högskolekompetens. Det är dumt. Om två år är det i stället Framtidsvägen som gäller: stäng boken, lille vän, och bliv vid din läst. Det är lika dumt. Ett svek är ett svek om än i skenförnuftig förpackning. Stärk svenskämnet, och konkurrenskraften, också för yrkeseleverna. Ersätt Stagnelius med en modern kommunikationsutbildning!


Svante Skoglund
lärare, läroboksförfattare, facköversättare

Måste eleverna lära sig något om livet, eller räcker det med att de kan stava?

Lena Holmbom undrar över vad som är svenskämnets kärna och omistliga essens

Det kom en inbjudan från Skolverket här om veckan. En representant från Svensklärarföreningen ombads komma till ett ämnessamråd denna vecka för att diskutera den kommande kursplanerevisionen i grund- och gymnasieskola. Tillsammans ska representanter för svenska, svenska som andraspråk, engelska, moderna språk, modersmål samt klassiska språk tillföra "perspektiv och kunskap" i Skolverkets kursplanearbete.

Kärnfrågan som under en eftermiddag ska dryftas är vilka kunskaper eleverna bör utveckla i språkämnena, dels ur ett samhällsperspektiv, dels för fortsatta studier.

Jag tog mig för pannan och satte mig tungt tillrätta i stolen, alltmedan pulsen så småningom lugnade ner sig. I vilken ände kan man börja en sådan vittomfattande diskussion? Vilka perspektiv är det vi måste sätta fokus på? Vad i svenskämnet, som ju är vårt intresseområde, bör och ska vi betrakta som ämnets absoluta kärna och omistliga essens?

Ett aber i sammanhanget är, som jag ser det, redan det faktum att svenskämnet i det här fallet tycks betraktas som ett språkämne. Jag menar givetvis, som de flesta andra svensklärare, att ett fullödigt och funktionellt språk är grundläggande för individens identitet, kommunikationsmöjlighet och jämlikhet. I ett demokratiskt perspektiv är det med andra ord avgörande att elever tillägnar sig ett rikt språk.

Hur detta låter sig göras samtidigt som man för gymnasiet aviserar en halvering av svenskämnet för de flesta eleverna är dock en knivig fråga. Och då har vi inte ens påbörjat diskussionen om skönlitteraturens betydelse för kulturell kunskap och kunskap om det egna jaget, eller de nya mediernas betydelse för kommunikationsförmåga och identitetsuppfattning, eller de estetiska och/eller ungdomskulturella uttrycksformernas betydelse... ja, kort sagt allt det andra vi betraktar som ämnets kärna. Svettigt, vill jag lova! Hur ska vi tackla detta?

Min egen uppfattning är att svenskämnet (jämte andra samhällsvetenskapliga och humanistiska ämnen) tycks bli alltmer fragmentariserat och, om man ska vara lite spetsig, urvattnat. Kanske är det en direkt följd av att kunskap måste bli mätbart på ett enkelt och standardiserat sätt, eftersom man nu ropar efter fler kontrollstationer i form av nationella prov. För lärare som varit verksamma ett tag kanske det är dags att damma av de gamla övningsböckerna med "fylleriövningar"?

Men inte ens om vi nöjer oss med att betrakta svenskämnet som ett språkämne, är diskussionen om hur detta språk ska kunna mätas enkel. Inte heller är det någon lätt match att definiera vad som egentligen är ett gott och funktionellt språkbruk idag. På min arbetsplats väckte jag frågan om vad vi bör lyfta fram på ämnesrådet och där fanns en japanska som undervisar svenska studenter i just japanska. Hon sa bestämt att ingen språkinlärning fungerar utan kunskap om kultur och lyfte lite skämtsamt ett exempel: Varför heter det lyckans ost? Språk är inte oproblematiskt och en viktig fråga i sammanhanget är givetvis synen på hur man tillägnar sig språket. Kanske är det i den änden vi måste börja?

Skolverket kommer med all säkerhet att göra ett bra jobb med att försöka kompromissa med svenskämnets försvinnande få timmar, alltmedan jag hyser en misstanke om att ämnets halvering är ett försök att dölja den missprydande statistik som visar att eleverna oftast klarar A-kursen på gymnasiet, men att många stupar i B-kursen. Men är det inte bra om alla klarar godkänt i svenska då? Javisst! Men det ska inte ske genom att man sänker kraven utan genom att viktig kunskap ges tillräckligt mycket utrymme.

Jag hoppas på snabba reaktioner från er medlemmar. Skriv och tyck till. Vad tycker ni att vi bör framföra? Vad i svenskämnet ska betonas i de framtida kursplanerna? Om ni inte hinner reagera nu, hoppas jag att ni skriver inlägg i Svenskläraren, Skolvärlden, dagspressen - överallt där vi kan få till stånd en diskussion om vad som egentligen är viktigt för våra elever att lära sig i svenskämnet, både ur ett samhällsperspektiv och för deras fortsatta studier.

Lena Holmbom, desillusionerad doktorand i Svenskämnets didaktik

Att bryta mot normen – och luras med formen

Carl-Johan Markstedt tänker sig att man kan lära sig textnormer också genom att lära sig bryta mot dem

Textriktighet, alltså kunskapen om vilka normer som gäller för olika textgenrer, har blivit allt viktigare under de senaste årtiondena, konstaterar Olle Josephson i sitt inledningskapitel till boken Textvård. Vi producerar och konsumerar enormt mycket text idag och därmed blir medvetenheten om vad som skiljer olika texter åt central.

När vi lär våra elever vilka normer som förknippas med olika textgenrer gör vi dem både tryggare och säkrare skribenter. Samtidigt ger kunskaper om textnormer även skribeten andra möjligheter, något som också kan vara både nyttigt och rätt festligt att ta upp i klassrummet. När man vet hur man förväntas skriva en viss text, vet man ju också hur man inte bör skriva. I boken Språket – så funkar det ger författarna Lars och Martin Melin exempel på tillfällen när det kan vara smart rent av att göra fel.

Många av de fel vi ser till vardags är inte resultat av okunnighet eller slarv, utan tvärtom medvetna och ofta kreativa regelbrott. Och att det är vanligt beror på att det finns tydliga vinster med att göra fel. Det följer samma logik som att man kan göra vinster med att bära trasiga jeans, till exempel att visa att man är prestigelös eller hipp.

Ett exempel på ett sådant kreativt normbrott som jag lät mina elever läsa och diskutera i höstas var en annons som publicerades på Blocket.se. Säkert minns ni den, den fick en hel del uppmärksamhet i både media och på olika bloggar. Syftet med annonsen var att sälja en sängram för 250 kronor. Så här löd den:

Frun ska göra om i sovrummet IGEN eftersom sängramen inte passar in längre. Den är klädd i vitt tyg, kommer från Ikea och den samlar en massa damm och katthår efter våra två katter. (Jag påpekade detta vid inköp, men vad vet jag om inredning.) Efter en tvätt av tygeländet runt stommen så krympte det och man får ta i så man får skitsmak i munnen för att det ska passa. (Och det gör det ej ändå) Man kan stå ut med det tycker jag, men igen, vad vet jag?????? Nu ska eländet ut (sängramen alltså, inte frun) och jag kan tänka mig att skänka bort eländet (igen, sängramen inte frun) Det är bara ramen som ska ut, ej skjutbanorna (madrasserna). Allt tyg är nytvättat. Eller bytes mot något kul. (OBS Ingen fru. DET RÄCKER MED DEN JAG HAR)

Sängramen såldes blixtsnabbt och annonsen blev så pass uppmärksammad att skribeten blev intervjuad i riksradio och i olika tidningar. När av en av tidningarna frågande honom om uttrycket ”skitsmak i munnen”, svarade han: ”När man tar i riktigt hårt ibland så kan man få lite konstiga smaker i munnen … inte just skitsmak kanske i och för sig … men jag ville ge lite målande beskrivningar. Hellre än det vanliga säng till salu.”

Man kan ju tycka vad man vill om annonsen. Kanske blir man provocerad av den grabbiga tonen. Att den uppnådde sitt syfte och dessutom fick genomslag (skribeten fick bland annat jobberbjudanden efteråt) står ju helt klart, just tack vare att den avvek från ”det vanliga säng till salu”. Diskussionen med mina elever kom att kretsa kring vilka förväntningar de har på just säljannonser – typ Hur är säljannonser vanligen till omfånget? Är de personliga eller opersonliga i stilen? Sakliga eller målande? Informerande eller berättande? Vad vill man veta om objekten som ska säljas? – och på vilka sätt den här annonsen avvek från dessa förväntningar. De fick välja en annan textgenre och fundera kring dess normer och hur man skulle kunna bryta mot dem och vad man i så fall kunde tänkas uppnå. Det blev flera roliga exempel.

Apropå textgenrer måste jag också passa på att tipsa om lurendrejaren Eric Ericsson, som också kan sägas experimentera med en viss textgenre. I två böcker har han samlat de brev han skrivit till myndigheter, företag och politiker med alla möjliga galna förslag och förfrågningar, samt de svar han fått. Här bidrar säkert brevgenren till att så många tar honom på allvar (även om det nog framför allt handlar om att ingen vill uppfattas arrogant). ”Sverige fungerar!” konstateras i bokens förord. Får man ett brev, svarar man. Hur dumt breven än må vara. Provläs och lyssna på boken här.

Carl-Johan Markstedt, pappaledig gymnasielärare som längtar efter våren då man slipper overaller, mössor, halsdukar, tjocksockor och vantar.

Lärare (auto vexactor) – ett släkte självplågare?

Madeleine Ellvin funderar över en vanlig åkomma

Lördagkväll. Middag hos goda vänner. Gästerna, alla medelålders föräldrar med intressanta yrken, har just avnjutit värdinnans lammracks med ugnsrostade rotfrukter och ska nu inmundiga efterrätten. Vinet har fått tungorna att lossna, stämningen att stiga och de alldagliga, neutrala samtalsämnena är avklarade. Det är alltid då tidpunkten infaller: diskussionen om dagens skola. Och det är då jag alltid tvekar: ska jag eller ska jag inte säga att jag är lärare? Att erkänna att jag är lärare är som att släppa loss en åsiktstsunami: alla har något att säga och de är per automatik experter, för de har ju alla gått i skola själva och så har de barn, vars lärare det finns mycket övrigt att önska om.

Efter alla negativa tidningsskriverier är den vanligaste repliken emellertid:

- Hur står du ut med att vara lärare?!

Ja, det brukar jag ofta fråga mig själv. Jag har efter tjugo år en usel lön och en framtida usel pension (de elever jag släpper ur nian kommer tillbaka efter fem år som hantverkare och tjänar mer. Nej, jag är inte avundsjuk – det är skoj att de lyckas här i livet). Jag har ingen egen dator (delar en fem år gammal, långsam dinosaurie med en kollega). Jag får ingen betald fortbildning i mitt ämne (skolans ekonomi är i år så usel att de inte anser sig ha råd att betala 225 kronor per år, dvs. knappt 20 kronor per månad, för att ge svensklärarna ett medlemskap i Svensklärarföreningen, så att de kan följa med i den senaste forskningen kring svenskämnet).

Jag har usla arbetstider (arbetar först en reglerad arbetstid i skolan - fylld av undervisning, konferenser, dokumentation, e-postande och elevkontakter -, sedan med planering och uppsatsrättning hemma, på den så kallade förtroendetiden kvällstid och helger, långt över 45 timmar i veckan).

Kanhända är jag självplågare? Kanhända är det min dåliga karma från ett tidigare liv som gjort att jag återfötts som lärare? Eller är det min gamla syo-konsulent som lurade in mig på fel högskoleutbildning?

Nej, tyvärr är lösningen enklare än så. Det handlar om människor, och förmånen att få finnas där under tre dramatiska år. Det är för att jag under en vanlig arbetsvecka får vara med när:

* Filip efter ett antal lektioner lyckligt lyckas ta ut alla satsdelar i en mening.
* Greta tröstar Lisa, då hennes första kärlek tagit slut.
* Josef räcker upp handen och säger: ”Den här debatten om Liza Marklunds Gömda och en sann historia, är inte det samma sak som författarna till Robinson Crusoe och Gullivers resor gjorde för att få läsarna att tro att deras böcker var sanna?”
* 38 fjortonåringar läser tyst i sin egen bänkbok under 40 minuter, så att jag själv hinner läsa 45 sidor i min egen bok.
* Anna ringer sin mamma och talar om att någon snott hennes skor, så nu måste mamma hämta henne med bil.
* Kalle, som har dyslexi, hittar för första gången en bok som han lustläser från pärm till pärm. När mamman får veta detta, strålar hon mer än Kalle själv.
* Lucia säger att hon ska sluta röka för de har sett en så otäck film med svarta lungor på No:n.
* Olle äntligen klarar omprovet i matte. På tredje försöket.
* Khalid förstår varför man ska ha styckeindelning i en text och också lyckas tillämpa detta för första gången.
* Sofia håller en lysande presentation om Harry Martinssons Aniara.
* Linn och Mona spelar upp en sketch om mobbing på livskunskapen.
* Anton förklarar för Moa hur det här med talstreck fungerar. Och hon förstår.
* Liza, som för två år sen inte sa ett pip, vågar ta plats, spelar med i Romeo och Julia och får njuta av applåder.
* Andreas kommer själv till skolan, nykter, och utan att vi behöver ringa efter honom.
* Marielle, en f.d. elev med trasslig uppväxt, efter sju år e-postar mig från Frankrike och visar bilder på sin nyfödda dotter.
* Olle glädjestrålande meddelar att jag inte behöver ställa upp stolarna i storarbetsrummet, för det har han och resten av grabbarna redan gjort.

Kära elever, utan er skulle jag inte stanna en endaste minut till i skolans värld!

Madeleine Ellvin är svensklärare år 7-9 och är också styrelseledamot i Svensklärarföreningen

Vi ska fortfarande inte läsa Liza Marklunds Gömda i skolan

Martin Sandberg funderar över om det verkligen inte var meningen att uppfatta Gömda som sann

Undertecknad diskuterade begreppet faktion (fiktion med sanningsanspråk) och Gömda på Natur och Kulturs Framkantskonferens i våras, med litteraturvetarna Annette Årheim (som doktorerat på faktion som Gömda förra vintern), Anne Heith och Magnus Persson. En fråga rörde om man ska läsa Gömda i skolan, och sedan debatten satte igång i december (och exploderade efter nyår) är jag än mer säker på att detta är helt galet (se mitt ursprungliga inlägg om Gömda och faktionslitteratur). Som Oline Stig menar i Sydsvenskan: om sanningsanspråken tas bort ur Gömda finns absolut ingenting kvar att prata om.

Årheim intervjuades i Göteborgs-Posten häromdagen, och hon lanserar i sin avhandling (När realismen blir orealistisk. Litteraturens "sanna historier" och unga läsares tolkningsstrategier. Vaxjö University Press 2007) flera intressanta begrepp. Det intressantaste avsnittet handlar om sanningspakter; alltså hur författare, berättare och läsare genom verbala och icke-verbala signaler enas om att boken ska läsas ungefär som kristna fundamentalister läser Bibeln. Ett annat begrepp hon använder är representativ samhällsproblematik, alltså att ämnena för den mest lästa faktionslitteraturen väsentligen är de samma som unga kvinnor förfasar sig över och möter på kvällstidningslöpsedlar, t ex kvinnomisshandel, onda muslimska män eller incest.

En av Årheims teser är att den representativa samtidsproblematiken är mycket viktigare för att bygga upp en sanningspakt än faktisk autenticitet. Skvaller om Linda Rosing eller redogörelser om incest kommer av en mycket stor del av läsarna alltid att upplevas som mer sant än historisk forskning eller väldokumenterade biografier med lödiga referensförteckningar. Behandlar en bok rätt ämne på rätt sätt kan den helt enkelt inte vara falsk.

Inger Segelström (s) illustrerade detta i Debatt med Janne Josefsson häromdagen. "Jag bryr mig inte om om den är sann eller inte. Det finns ingen anledning att ifrågasätta hennes historia", nästan skriker Segelström.

Sanningspakterna i faktionsläsning ”i högre grad styrs av textens utanverk än av rent textinterna egenskaper”, menar Årheim. För att få läsaren att förstå att detta är en sann historia – trots alltså att Liza Marklund i pocketutgåvan står som författare till en jag-berättelse signerad berättaren ”Mia Eriksson” – måste boken på olika sätt signalera att den är just sann.

När Anne-Marie Skarp ”utgår ifrån att de [läsarna] är intelligenta läsare som förstår att det är roman, som bygger på en verklighetsbakgrund, men att det faktiskt är en roman. Det är inte menat att vara en biografi”, är det trams. Hela paketeringen av Gömda, från omslag, omslagstexter, pressmeddelanden, förord, epiloger, efterord – allt, allt, allt är till för att manipulera läsaren till att tro att denna historia är sann (se också Per Svensson i samma ämne).

Författaren ändras från första till andra upplagan när pocketutgåvan ges ut 2000, från Mia Eriksson till Liza Marklund. Samtidigt läggs undertiteln ”En sann historia” till på omslaget, samt på omslagets insida, ”en dokumentär roman”. ”Marklund kalkylerar med att de tillagda sanningsanspråken kan komma att ifrågasättas och ger med dubbelkontraktet sig själv en utväg och möjlighet att avfärda såväl fakta- som fiktionsläsning av boken. En möjlighet är också att det finns en ambivalens där författaren Marklund upplever ett behov av personlig distansering gentemot förlagsägaren Marklunds komersiella strategier” (Årheim 153).

128 sidor har reviderats bort av Marklund mellan första och andra upplagan, vilket enligt Årheim ”kan tolkas som att Gömda från 1995 trots förordet inte var den ´sanna historien´ om den misshandlade och förföljda Mia”. Det som tagits bort är förutom pladdrig dialog också händelser, ”antalet inbrott, hot och misshandelstillfällen [har] skurits ner i antal, vilket däremot ökar Mias trovärdighet en smula. I orginalutgåvan finns ofta anledning för läsaren att ifrågasätta det genuina i Mias beteende, då hon trots mannens frekventa våldshandlingar mot dottern forfarande gör försök att lämna henne ensam i ´hans´ vård. Med tanke på att Marklund i förordet till pocketutgåvan presenterar Mia som en av de smartaste kvinnor hon mött kan dessa revisioner anses logiska” (Årheim 181).

Ett tydligare exempel som tagits bort är ett ”oförståeligt” (Årheim) avsnitt där lilla Emma under två timmar sticks över hela kroppen med kanyl av en läkare för att få blod till ett faderskapstest. Sedan kommer Mia tillbaka ytterligare två gånger med dottern. Efter att också dessa gånger misslyckats (alltså med att obs! obs! ta ett blodprov) kommer läkaren på lösningen: ”- Vi får gå in i huvudet”. (Årheim 181f, Gömda 1995, 207) Varför tog du bort detta spännande avsnitt Liza? Tror du själv att det är sant?

Orginalutgåvans idylliska omslag med mor och två barn mot grön bakgrund, ersätts med pocketutgåvans svartvita oskarpa närbild. ”Att använda svart/vita fotografier för att förstärka intrycket av dokumentär status är ett vanligt grepp som konnoterar nyhetsjournalistik” (Årheim 155).

Marklund ger också andra tips om hur boken ska förstås. Där det vanligtvis finns recensioner av boken på baksidan, finns på pocketbokens baksida det osignerade ”Gömda är en sann berättelse. Den är en gastkramande thriller direkt ur den svenska verkligheten”. Årheim kommenterar: ”Gömda är redan tolkad och klar – läsningen blir en adaptation mellan Marklunds, Erikssons och läsarens försanthållanden” (Årheim 167).

I ett förord till pocketboken på pärmens insida skriver Marklund ”Mia berättade, jag skrev” […] och hon har därmed etablerat en klar referens till verkligheten. […] Ytterligare stärks vittnet Mias trovärdighet genom att Marklund beskriver henne som en av de ´smartaste tjejer´ hon träffat och medelklassperspektivet stärks också genom att hon definieras som ´tvåbarnsmor, radhusägare, banktjänsteman” (Årheim 167f, se också Åsa Linderborg).

I förordet till pocketutgåvan sägs att Marklund under långa tider har varit familjens ”enda kontakt med omvärlden”, vilket enligt Årheim ”bäddar för att läsaren får svårt att hålla författare och berättare åt”. (Årheim 168) Avståndet mellan författaren Liza och berättaren ”Mia” minskas nämligen genom att ”Mia” ges för Liza typiska attribut, hon gömmer flyktingar, ”en illusiv referens till Marklund själv som i paratexten påpekar att hon haft ungefärligen samma uppgift för protagonisten Mia och hennes familj” (Årheim 176).

Boken avslutas med ett efterord ”Till dig som blir slagen”, och där ”ger Maria Eriksson i samråd med en ´forskare och författare´ ett antal konkreta råd till en av misshandel drabbad läsare” (Årheim 168). Vilket givetvis också stärker bandet mellan läsare och berättaren ”Mia”, och gör denna svårare att ifrågasätta.

Anne-Marie Skarp menar att Gömda måste jämföras med Robinson Crusoe, som ju också utgav sig för att vara sann. En liten skillnad (se också Mattias Göransson) är att Robinson inte framträder i teveintervjuer med hatt och solglasögon. Han har heller inte skrivit fyra uppföljare till den första boken, och bedyrar inte i morgonsoffor och radiointervjuer inför varje nytt boksläpp att allt är bokstavligen sant. Han hävdar heller inte att han fortfarande efter 25 år är lika hotad av kannibalerna som han var på ön.

Martin Sandberg är gymnasielärare och har inte med avsikt förvanskat eller missförstått Årheims avhandling. Kommentarer utanför citat är mina tolkningar, inte Årheims slutsatser.

Varför väljer man att bli svensklärare?

Lena Holmbom funderar över hur lärarstudenter blir lärare

Ibland förbluffas jag av somliga studenters inställning till sitt blivande yrke. De är inte hågade att läsa – inte ens ungdomsböcker med måttligt textomfång och hyfsat enkelt innehåll. De är inte hågade att skriva – inte ens reflektionstexter i vilka genrekraven torde vara enkla att handskas med. De är heller inte hågade att tala – inte ens inför övriga klasskamrater och oss lärarutbildare.

Ändå konstaterar jag att väldigt många växer in i uppgiften. Det är förunderligt att se hur lärarstudenter successivt träder in alltmer i lärarrollen och med inlevelse och engagemang låter sig utmanas av läsande, skrivande och talande. Till att börja med fokuseras ofta de egna upplevelserna och analyserna, men så småningom också de blivande elevernas förväntade tankar, känslor och lärande.

Det är ingen enkel uppgift att vara svensklärarutbildare. Det är heller ingen enkel uppgift att vara student i svensklärarutbildningen. Vi har dock ett gemensamt intresse i att försöka tolka de styrdokument som ligger till grund för vad en svensklärare egentligen förväntas arbeta med och utifrån dessa skapa goda förutsättningar för ett lärande i den riktningen.

För oss lärarutbildare är uppdraget givetvis mer komplext än så. Vi måste ha ett slags argusögon med blickar vända mot Högskoleverket, regeringsbeslut beträffande reformer i såväl lärarutbildningen som i grund- och gymnasieskola, Skolverket, forskning och därtill förhålla oss till traditioner och samhällsförändringar när vi skriver kursplaner.

Men för lärarstudenten är uppdraget i den egna utbildningen inte heller att förakta. Det räcker inte att vara en aktiv student som plikttroget läser kurslitteraturen och lämnar ifrån sig godkända examinationsuppgifter – inte om man ser till det gemensamma lärandet, det som studenterna ofta lyfter fram som det viktigaste.

Av helt avgörande betydelse för det gemensamma lärandet är hur samtalen förs i mindre grupper och i helklass. Ett tillåtande samtalsklimat är givetvis grunden, men en vilja hos var och en att bidra med tankar och perspektiv är lika viktigt, om vi vill uppnå en fördjupad och förnyad förståelse.

Att de flesta studenter, trots en inledningsvis ibland omedveten inställning till det blivande yrket, väljer att stanna kvar i svensklärarutbildningen, tolkar jag som att de genom såväl teoretiska som praktiska kunskaper växer in i den blivande yrkesidentiteten (även om denna förefaller vara mycket komplex!). Att så sker beror knappast enbart på att lärarutbildarna är så duktiga pedagoger, utan också på att studenterna själva bär ett stort ansvar för att skapa goda lärmiljöer under utbildningen – och enligt min mening är duktiga på det. Lärarna och eleverna i verksamheten bidrar också de till att motivera studenterna i deras utbildning. Kanske är det inte så konstigt att studenterna vill bli svensklärare, trots allt. De har i sanning ett fantastiskt givande yrkesarbete att se fram emot och förhoppningsvis lyckas vi i lärarutbildningen åtminstone i någon mån förmedla det till studenterna.

Lena Holmbom, lärarutbildare och doktorand vid Luleå tekniska universitet

Vad ska vi stryka i gymnasieutredningens yrkessvenska?

Lena Holmbom är bekymrad över den instrumentella nyttosvenskans återkomst

Jag skrev här om veckan ett svar på betänkandet av Gymnasieutredningen. Inför den här lite nervösa uppgiften fick jag förstås lov att läsa på en smula – en diger lunta på många hundra sidor. Ni förstår ju själva. Nu ska jag inte göra sken av att jag läste varenda rad, men det jag läste gjorde mig betänksam av flera orsaker, varav de flesta har med svenskämnet att göra.

En sak att reagera på är den föreslagna poängplanen för svenskämnet, som i korthet innebär att det stora flertalet elever bara läser 100 poäng svenska under den treåriga gymnasietiden. De högskoleförberedande programmen, som i betänkandet blir fem till antalet, föreslås innehålla 300 poäng svenska. De övriga programmen delas in i yrkesteoretiska program och lärarprogram. Alla dessa ska, enligt förslaget, få nöja sig med motsvarande A-kurs, om vi ser till poängantalet. Mycket märkligt, tycker jag, inte minst med tanke på de vida och omfattande skrivningar vi möter i dagens kursplaner om totalt 200 poäng.

Det är svårt att överblicka hur hårt reducerade kursplaner kommer att utformas, men nog blir man orolig att ämnet ska återgå till den instrumentella ”nyttosvenska” yrkeselever fått serverat på gymnasiet. Svenska för byggare. Ja, det finns ingen hejd på alla lovvärda projekt man startade, men som tyvärr ofta ledde till en fragmentariserad och individualiserad färdighetsträning – förvisso enkel att handskas med för lärare och elev, men ack så andefattig!

Jag tror inte att jag är ensam om att betrakta svenskämnet som ett tydligt demokratiämne, som också ger eleverna ett tillräckligt utvecklat språk för att de ska kunna delta i samhällsdebatt och yrkesliv på ett adekvat sätt. Svenskämnet är vidare utformat för att träna eleverna i kritiskt och analytiskt tänkande. I ett samhälle där förändringstakten ter sig så hög som i vårt, är dessa färdigheter oerhört viktiga. Jag tror också att jag talar för många av er medlemmar när jag vill lyfta fram svenskämnets ambition att genom skönlitteratur ge eleverna redskap för personlig utveckling och stöd i det egna identitetssökandet.

Visst är tanken att alla elever ska klara gymnasieskolan angenäm, och visst har även den nuvarande reformen bidragit till utslagning och mindervärdeskänslor hos elever som haft svårt att klara kurserna, men att svara med en halvering av svenskämnet tror jag dock inte ett dugg på. Dels kan detta leda till att eleverna i praktiken blir utestängda från högskolor och universitet, genom att de sannolikt avstår ifrån att skaffa sig behörighet under gymnasietiden, dels riskerar vi att de går miste om delar av en utbildning som inte bara handlar om bildning eller lösryckta färdigheter utan också om en skolning i demokratiska värderingar. Vilka kompetenser behövs för att delta i dialogerna i ett samhälle som i allt väsentligt blir alltmer mångkulturellt och som ställer allt högre krav på demokratiserade medborgare?

Jag hävdar att svenskämnet tvärtom måste utökas till antal poäng, samt till sitt innehåll revideras för att möta de utmaningar som våra elever idag ställs inför, hellre än reduceras till förmån för karaktärsämnen.

Vad tycker ni medlemmar? Hur kan vi se på de förändringar av svenskämnet som ”står för dörren”?

Lena Holmbom är lärarutbildare i Luleå och sitter med i Svensklärarföreningens styrelse

En skola i världsklass – eller en världskass skola?

Madeleine Ellvin funderar över visioner vs. verklighet

- Du, din jävla hora! Tjejen i skolans entrédörr skriker över skolgården. Hon ropar på sin kompis. Klockan är halv två en vanlig torsdagseftermiddag och det är utvecklingssamtal i min väninnas dotters skola. Min väninna går vidare genom korridorer med trasiga skåp, några av dem nedklottrade med små meddelanden av typen ”Olle = kuksugare”. I trapphusets tak hänger snus. När hon passerar en klassrumsdörr, slängs den upp, och ut rusar två skrikande tonåringar. Min väninna kastar sig åt sidan medan de ystra flickorna fortsätter glatt hojtande korridoren fram. Precis när väninnan ska sätta sig på bänken utanför klassrummet, ropar en kille till henne:

- Öh, akta! Sätt dig inte där! Det är smör där! Det visar sig att någon lustigkurre har använt sin knäckebrödssmörgås för att smeta in sitsen. Väninnan tackar för varningen, hämtar papper på toaletten, torkar av sitsen, men föredrar att stående vänta på sin dotters mentor.

Utvecklingssamtalet äger rum i ett grupprum intill ett klassrum, där det pågår so-undervisning. Skrik, tjo och tjim hörs konstant därifrån. Mentorn suckar uppgivet, när min väninna frågar om studiero. Han berättar om elever som behöver särskilt stöd, men att skolan har sparkrav på 2,5 miljoner och att de smågrupper som tidigare fanns, nu dragits in. Liksom elevassistenter och delar av kuratorstjänsten.

Under vecka 44 har Svensklärarföreningen deltagit i Skolforum på Älvsjömässan. Där samlades politiker, fackförbund, arbetsgivare och lärare för att diskutera skolans framtid, Utbildninsförvaltningen i Stockholms stad under devisen En skola i världsklass 2030. Visioner i all ära, men kanske vore det bättre att koncentrera sig på skolans samtid? Vad i all världen gör vi åt att det sparas på skolan? Skolan, en gång platsen för jämlikhet och demokratisk fostran, den gemensamma grund som alla barn i Sverige skulle garanteras att få, det kitt som höll befolkningen samman, existerar inte längre.

I inledningen till styrdokumenten för skolan står klart att ”Det offentliga skolväsendet vilar på demokratins grund. [...] verksamheten ska utformas i överensstämmelse med grundläggande demokratiska värderingar och att var och en som verkar inom skolan ska främja aktningen för varje människas egenvärde och respekten för vår gemensamma miljö” (Lpo 94). Hur är det då möjligt att vi tillåter vissa skolor att förbli problemskolor samtidigt som andra barn får pedagogiskt bästa grund att stå på? Att vissa barn har en skola i världsklass medan andra är hänvisade till en världskass skola?

Till Svensklärarföreningens monter på Skolforum kom svensklärare från hela landet - ambitiösa, yrkesstolta och engagerade. Alla var de på Skolforum för att hämta inspiration, för att ta del av den senaste pedagogiken och för att vidareutveckla sig i sitt yrke, ett av Sveriges viktigaste. Gott så! Men alltför många vittnade också om ökad arbetsbörda och en ökande ångest för att inte längre räcka till. Många sade sig ha blivit skrivbords- och mötesmänniskor. Allt, precis allt, ska dokumenteras, ofta på en dator, som de delar med andra lärare. Många arbetar närapå dygnet runt - först den reglerade tiden i skolan, sedan även hemma under kvällar och helger. Majoriteten är nöjd med sitt yrkesval - i vilket annat yrke har du förmånen att få möta ungdomar varje dag, ta del av deras tankar och följa dem en bit på vägen in i vuxenlivet? Men hur länge orkar lärarna?

I min väninnas skola visar den psykosociala och den fysiska miljön tydligt att lärarna har gett upp. De har valt att blunda för de problem som finns, förmodligen för att de inte får stöttning när de ber om det, varken från föräldrar, skolledning eller politiker. De möter elever som av olika anledningar mår dåligt. De vet att för många av dem kan det räcka med att någon ser, att någon bryr sig, att någon vuxen tar sig tid till att ringa hem och fråga den skolkande eleven varför den inte är i skolan. Men när läraren upplever sig inte längre ha utrymme för ens ett telefonsamtal, är det illa.

Så frågan är inte vad visionen är, utan vad vi gör åt skolan här och nu.

Madeleine Ellvin är ordförande för SLF Sthlm, och sitter med i Svensklärarföreningens styrelse

Svenskläraren har kommenterat färdigt för ett tag

Det vi trodde skulle bli en paus över sommaren ser ut att permanentas. Hösten har börjat och varken Calle, Martin, Anne-Marie eller Svante har riktigt tid över att sköta denna blogg på det sätt ni i vår fantastiska läsekrets förtjänar. Vi får se om svenskläraren kanske kan kommentera skolfrågor, kultur, litteratur och samtid i någon annan form. I annat fall ses vi alltid på Svensklärarföreningens hemsida (där det också är möjligt att bli medlem).

Martin Sandberg som är förundrad över att andra småbarnsföräldrar lyckas hålla alla bollar i luften

TID för ANNAT

Bästa bloggbesökare,
Det kan inte ha undgått dig att vi blivit alltmer osynliga här på bloggen.

Vi sitter inte och vickar tårna i medelhavssand, vi dricker heller inte kaffe vid något underbart kafe, vi ligger inte i våra hängmattor med boktravarna intill, djupt grubblande på innebörder, nej vi gör inget av detta underbara.

Vi är hårt arbetande lärare, vilka rättar tentor, sätter betyg, har utvecklingssamtal, läser uppsatser, genomför nationella prov, deltar i en och annan studenttillställning och har upplevt hur maj månad försvunnit i all hast.

Så nu blir det bättring.
Det är nu vi ska
- vicka tårna i medelhavsstrand
- ligga i hängmattor och titta upp mot ingenting
- läsa deckare av alla de slag
- vara närvarande hos våra familjer
- bygga sandslott
- göra magplask i en utebassäng
- äta mjukglassar
- jaga iväg en och annan mygga

Kort sagt - vi gör ett uppehåll - och möter upp alla läsare då hösten närmar sig.
Men vi önskar er förstås precis det vi själva behöver.
Tid!

Allt gott,
hälsar vi från Svenskläraren, Martin, Calle, Svante
genom
Anne-Marie Körling