torsdag 20 september 2007

Allmän behörighet - stökig fråga.

Visst har vi väl oftast en bestämd åsikt i de flesta frågor som rör skolan. Men angående den allmänna behörigheten på gymnasiet vet jag varken ut eller in. Morgan Johansson (s) har nu deklarerat att man måste ”kunna släppa kravet på allmän behörighet på alla gymnasieprogram”. Tanken är att eftersom 25 % av avgångseleverna inte har minst G i samtliga ämnen är de teoretiska kraven på gymnasiet alltför hårda. DN:s ledarredaktion pekar på att problemet då som nu snarare är ”skoltrötthet, låg motivation och dåliga förkunskaper”.

Svårt. Jag tror inte att lättare kursplaner för yrkesprogrammen är lösningen. Kalle på Industri eller Lisa på BF kommer knappast känna sig mer motiverade att komma till skolan om det ställs lägre krav på dem än vad som redan sker. Läser vi kursmålen i Svenska A och B är kraven – i motsats till vad som sägs – ganska låga. Är du där och följer kursen får du G.

Problemet är väl snarast att nivån i kurserna – beroende på grupp och lärare – med nödvändighet skiljer sig väldigt mycket åt. Från klass till klass, från skola till skola. Om den kurs du och dina elever genomför är högskoleförberedande eller inte beror inte främst på vad som står i kursplanen, utan snarare vad ni tillsammans gör av dessa skrivningar i klassrummet. En samhällselev som sett på video och kopierat upp författarporträtt från nätet i tre år är i sig inte mer förberedd för högskolan än en industrielev som läst romaner och producerat egna, genomarbetade texter.

Men samtidigt går ju industrieleverna på industri och inte på samhäll för att de i mycket större grad vantrivts i skolan och tyckt att det varit svårt. Och det är ju klart att nivån då blir lägre. Och kanske inte hamnar på en nivå som förbereder dem för vidare studier. Och kanske är det då orealistiskt att säga att denna kurs för dessa elever skall leda till allmän behörighet. Men att säga att denna kurs för dessa elever med automatik inte leder till allmän behörighet känns lika fel.

Martin Sandberg är gymnasielärare och sitter med i Svensklärarföreningens styrelse

tisdag 18 september 2007

Det är för stor spännvidd i betyget B. Jag får alltid B+.

"Ja men jag har tröttnat på att alltid få VG+ alla prov", säger Lisa. "Om du vill ska jag förklara", säger jag. För vi har ju alltid en förklaring. "Det är för stor spännvidd i betyget VG", säger Lisa, som omärkligt byter spår. "Jag menar jag kan typ allt, men Stina gör inte nåt, och hon får alltid VG- och då får vi VG fast hon kan mycket mindre än mig". Tja, vad säger man?

Detta lilla problem upptäcker vi kommer att åtgärdas i Gy 10 (eller vad vi kallar den), där vi kommer att få en sjugradig betygsskala. Betyg A-F. Enligt skolministern ger vårt nuvarande system inte tillräcklig information om eleverna, och då steget mellan de olika betygen blir mindre blir det lättare att höja sig. Informella betyg som G+ och VG- "bör införas i det formella betyget", menar Björklund.

Frågan är naturligtvis om detta löser några problem för oss. Som Bengt Selghed visat i Svenskläraren är varje betygssteg språkligt utformat. Det delikata uppdraget att matcha kunskaper mot skrivna målkriterier kommer säkerligen inte bli enklare av att det blir fler kriterier att ta hänsyn till. Vilken är den språkliga skillnaden mellan G+, VG- och VG? Och tänk er rättningsmatrisen till det nationella provet i svenska. Fem kolumner E-A med uppgiftsrelaterade målbeskrivningar istället för nuvarande tre G-MVG.

Det är också svårt att se hur denna lösning förhåller sig till fenomenet betygsinflation. Kommer helt plötsligt svenska elever (i alla fall statistiskt sett) bli sämre i svenska nu när det finns ett sätt att uttrycka deras egentliga (?) nivå? Eller blir det bara ännu en förskjutning uppåt – där A helt enkelt blir det nya MVG, och vi fortfarande får lotta in studenter på läkarprogrammen eftersom alla sökande har A i snitt?

Frågan är naturligtvis också om Lisa som får det mer nyanserade betyget B (säkert med ett litet + efter) är nöjd med detta. Stina får nu visserligen C (säkert med ett litet – efter), men var det verkligen detta Lisa var ute efter?

Martin Sandberg är gymnasielärare och sitter med i Svensklärarföreningens styrelse