lördag 17 maj 2008

Lennart Hellsings ord om läsning

Jag gjorde en gång en liten film om läsning med Lennart Hellsing. För mig var det ett stort möte. Med en barnsångsskrivande farfar, en krakelspektakeluppväxt, och ett vuxet synsätt på barnet, boken och lusten att läsa så är beröringspunkterna många. Jag fick ett exemplar av Lennart Hellsings bok Tankar om barnlitteraturen, utgiven 1963 och 1999. Mitt exemplar luktar av Lennart Hellsings tobak.

Nåväl, jag tänkte faktiskt citera Lennart Hellsing:

Jag tror vi måste vara noga med att inte förväxla mål och medel. Vårt mål är inte att skapa goda böcker och få barnen att läsa dem. Vårt mål är att, med böckerna som hjälpmedel, aktivera barnens skapande krafter och lära dem utvinna glädje ur sin tillvaro. Man hör ofta upprepas att vi måste försöka få barnen att nå fram till de goda böckerna, men är det inte snarare tvärtom? Det är böckerna som skall nå fram till barnen. Erich Kästner har uttryckt det så: "Kanske brys sig ungdomen för lite om litteraturen. Men säkert bryr sig litteraturen för lite om ungdomen.""


Ja, genom dessa ord fick vi ett annat perspektiv. FÖrfattarens.
Allt gott från
Anne-Marie Körling,
som läser ett och annat om ditten och datten!

fredag 9 maj 2008

Tid att läsa!


Det krävs tid att läsa. Min yngste son sa alltid - Du som föreläser om läsning och att få elever att läsa - säg åt lärarna att man måste få tid, och ganska mycket tid, för att kunna läsa i skolan. Det går inte att säga att - ta fram boken de sista tio minuterna av lektionen.
Så sa min son. Det är mycket klokt. Jag kan inte ta upp min bok och veta att jag på tio minuter ska läsa för att fylla ut tiden. Jag kan bara läsa när jag har gott om tid och det måste jag få veta att jag har för min läsning. Jag låter mina elever läsa länge. Det betyder att de får börja lektionen med att läsa, och de får den tid de behöver. En kille i min klass, årskurs fem, har givit sig in i Tolkiens värld. Han läser länge, noggrant, och koncentrerat. Jag har hjälpt honom med tiden. Han behöver inte skynda sig. Jag litar också på boken och kraften i berättelsen. Hans läsning är mitt mål.

Jag tänker så här...
Den mätbara tiden är den faktiska lästiden.
Den omätbara tiden är då vi bearbetar det vi läst.

Jag behöver tid att läsa, plats att läsa så varför ska jag inte skapa det för mina elever.

Anne-Marie Körling,
som funderar över klockan, läsningen och elevernas behov av koncentration och bokens plats i klassrummet.

onsdag 7 maj 2008

Är den nya lärarrollen snarare en ny föräldraroll?

Martin ser på när pappa knuffar bort mamma från katedern

9A har just avslutats, och eleverna visade riktigt bra resultat på de gamla nationella prov de fick skriva i slutet av terminen (prestationer som skulle varit bra utan det statistiska dribbel deras lärare uppvisade i det näst sista avsnittet). Svenskläraren i serien Gunilla Hammar Säfström intervjuas om vad hon tror är hemligheten.

I sig är det inget nytt hon kommer med - för de flesta yrkesverksamma lärare är framgångsreceptet rena plattityder. Men i det polariserade debattklimat skolan hamnat i (i likhet med alla andra politiska frågor i detta land) känns hennes funderingar underligt fräscha ändå. Kommer ni ihåg på åttiotalet när folkpartiet chockade oss med att Sverige behöver både företag och dagis? Visst kändes det lite skumt då - va, både företag och dagis - kan man vara för båda samtidigt?

Hon menar att "något av det viktigaste är att ge eleverna självförtroende" (är det sant?), och genom "att vara uppmuntrande, och att visa att vi tror på eleven. Och att visa dem att vi bryr oss och ser dem. Jag är ganska fysisk med mina elever till exempel. Jag kan klappa dem på armen och säga 'det där gjorde du jädrigt bra', eller fråga om något personligt. Då känner de sig sedda". Ja, ni förstår vad jag menar.

Men hon säger också att det "handlar det om lärarens förmåga att förmedla sitt ämne. Man bör ha så mycket kunskap inom ämnet att man kan anpassa sin undervisning. [...] Det är också viktigt med undervisning i berättandets form, att läraren knyter ihop olika kunskapsöar. Att få en röd tråd i den skärgården, att bygga broar mellan öarna". Här är vi helt plötsligt ganska långt från den sk flumpedagogikens mantran. Hör och häpna, både företag och dagis.

Jag är naturligtvis inte ensam om denna spaning, Anna Larsdotter i Sydsvenskan menar kort och gott att det är papparollen som gör comeback i skolan (tack Fred). Se på Stavros i 9A: både kompis och pappa som han själv menar (enligt Larsdotter).

Larsdotter gör en kort historisk exposé utifrån sociologen Sofia Perssons nyutkomna avhandling Läraryrkets uppkomst och förändring och menar att magistern på sjuttiotalet fick ge vika för småskolelärarinnan "som från början på nåder beretts plats i katedern eftersom hon var billig och bra på att vårda, fick följa med allt högre upp i åldrarna. Hennes 'moderskall' ansågs göra henne lämplig".

Larsdotter efterlyser fler med "faderskall" i skolan (av båda könen) eftersom vi inte har råd "med fler småskolelärarinnor i de högre klasserna, av vilket kön de vara må".

Intressant, visst? Och med förändrad papparoll och mansroll de sista trettio åren får vi givetvis ett nytt lärarideal med nya fokus. Som en juste pappa. Både företag och dagis.

Vi funderar vidare om det inte är detta skifte som kan återupprätta läraren i morgondagens samhälle. Den moderna pappan som lufsar runt med adidasjacka, konstiga glasögon och rent teknologisk barnvagn i en park nära dig har redan internaliserat mammas mjuka värderingar. Och har absolut en omhändertagande, inkännande och lyssnande approach till lille Milton eller lilla Astrid i barnvagnen. Men kombinerar givetvis det med den auktoritet och bildning pappa fått 400 universitetspoäng senare, den örnkoll på populärkulturella och subkulturella fenomen han lade sig till med som klubbkid på nittiotalet, - allt kombinerat med det sinne för hårt arbete, lönsamhet, kvalitet och laganda han tillskansat sig på det välbetalda jobbet som copy på någon halvstor firma med älvutsikt.

Det är väl här det blir lite bisarrt när Ilmar Reepalu tycker att eleverna ska få betygssätta sina lärare. Vi kan gnälla på mamma, visst, men vi gör bäst i att lyssna på pappa.

Martin Sandberg har en son som är ett och ett halvt. Gissningsvis är hans elever väl medvetna om den saken (nej, stoppa ner mobilen Emma. Du får inte använda den på lektionen. Den ska ligga i väskan. Du ska inte ta upp den nu. På rasten är det ok).

Andra bloggar om: , , , , , , , ,

söndag 4 maj 2008

Tidningsläsandet!


Söndagens ritual - morgontidning och svart kaffe.
Ett slags dubbelt uppvaknande.
Att läsa tidningen är att bestämma över sin läsning.
Så här ungefär:
Väljer-själv-läsning, bläddrar-förbi-läsning, stannar-upp-och-undrar-läsning, kommenterar-läsning, bläddrar-förbi-läsning, berättar-högt-läsning och ...
vi-är-två-om-tidningen-läsningen.
Läsningen övergår ofta till högläsning för varandra - Du, hör här... och mynnar i det där samtalet kring händelser och skeenden tidningarna presenterar. Ibland läggs tidningen åt sidan och samtalet är i full gång. Det är också en slags läsning. Att se den andre.

Anne-Marie Körling
som undrar - hur läser du morgontidningen?