söndag 9 mars 2008

Är svenskan ett tjejämne? del ii

I veckan har det varit en omfattande debatt här på bloggen angående svenskämnets feminisering. Svante refererade resultat från Skolverket som pekar på att flickor är mycket bättre än pojkar på att läsa och resonera om det lästa. Tyvärr uppmärksammas detta inte så mycket, genusperspektivet tycks menar Svante inskränka sig till att se hur stor andel kvinnliga författare tycks ha i litteraturantologier (läs också Filippas replik i denna fråga längst ner i kommentarerna).

Nytt bränsle i denna debatt får vi i dagens DN, där hjärnforskaren Martin Ingvar skriver om hur dagens skolsystem går på tvärs med hjärnforskning. Jag har hört Ingvar föreläsa, och hans artikel är som ett långt lågande men något rörigt föredrag där inget är för stort eller för litet att tas med.

Ingvar menar i vilket fall att skolan systematiskt missgynnar pojkar, inte minst genom betygssystemet. Särskilt dem med arbetarklassbakgrund.

Ingvars artikel har gett upphov till en liten motkanonad bland våra nämaste bloggvänner. Läs inlägg med tillhörande kommentarer hos Fred och Janis. Ingvar själv bemöter ett liknande inlägg hos Fredrik. Per Ledin gör en mycket snitsig parodi på Ingvars artikel, och Johannes Åman i DN är också kritisk - av liknande orsaker.

Själv tycker jag att det är lite svårt att följa Ingvar – det går fort fram, och artikeln är dåligt underbyggd. Men nog känns ett av de problem Ingvar tar upp igen. Killarna, särskilt i ettan (på gymnasiet) både läser och skriver på en lägre nivå än sina kvinnliga kollegor. Frågan är om det har så mycket att göra med betygen. Jag tror inte det.

Generellt tror jag att det största problemet är en enorm rädsla för styrning, och det är framförallt detta som missgynnar pojkarna. Vi lärare ska inte peka med hela handen. Elevernas fria vilja och deras inneboende kreativitet ska få styra arbetet. Lust. Under ansvar. Eleverna ska själva lära sig att sätta upp sina egna mål. Och utvärdera dessa. Utan att en vuxen står brevid och tjatar. Vilka i dagens skolsystem tror ni klarar av detta på ett acceptabelt sätt? Möjligtvis flickor från medelklassen.

De specifika problem vi ser i svenskämnet tror jag hör ihop med denna brist på klara ramar med dels det fokus på skönlitterärt berättande som finns, dels på en motståndslös upplevelseläsning.

Problemet med det skönlitterära skrivandet är att det i sig är flummigt. Det är svårt att sätta upp regler för hur man ska göra, och det är ännu svårare att sätta upp kommunicerbara mallar för hur de färdiga resultaten skall bedömas. Men svårast är att förklara nyttan med att ideligen tvingas skriva små berättelser (på högre stadier). Det gör att de som har förmåga att läsa av lärarens tysta okommunicerade tankar om vad som är en bra text gynnas. Typ flickor. De som inte gör det förstår inte vad poängen med att skriva små berättelser är överhuvudtaget. Typ pojkar.

Om vi däremot – som i ett utredande processinriktat skrivande – tonar ner det personligt emotionella och helt enkelt ger eleverna en uppgift att lösa, blir det mycket enklare för omotiverade elever att komma igång. Det är också lättare att motivera den rena skära nyttan av detta skrivande, och vi kan sätta upp ganska exakta matriser för hur en text uppfyller de krav vi ställde på den i instruktionen. Detta sätt att jobba missgynnar absolut inte flickorna – tvärtom skulle jag säga. De är fortfarande bättre än killarna, men glappet minskar eftersom killarna jobbar bättre och får mer stöd.

Idén om att ungdomar inte ska styras, och att man hämmar deras kreativitet om man ger dem konkreta uppgifter är också vanlig vad gäller läsning. Det är fult att alla elever läser samma bok, eftersom ju alla elever ska få läsa den bok de vill. Ju. Med resultatet att flickorna slukar faktionslitteratur (tänk Marklund och Pfelzer) och pojkarna inte läser någonting. Inga böcker är ju intressanta, så hur ska jag göra för att hitta den minst ospännande och själsdödande? Kan inte någon bara säga vad jag ska göra?

Och efteråt sitter man där ensam med sin lästa bok, och får en slags lös uppgift som man ska göra. Oftast vag och ospecificerad, omöjlig att utvärdera. Som man upplever som mer eller mindre meningslös eftersom den inte finns i ett socialt rum. Skriv ett brev till huvudpersonen. Jaha.

Om vi däremot styr upp läsningen, och dessutom väljer en bok där det finns någon typ av problematik att diskutera som angår alla – ja då ökar våra möjligheter att få med oss fler pojkar. När vi säger till dem vad de ska göra. Läs sidan 1-72 till nästa vecka, så pratar vi om det.

Detsamma om vi låter de efterföljande uppgifterna ske i grupp, där eleverna får prata och tycka till om det de läst. Helst utifrån frågor vi lärare ställer upp för dem, så att inte alla samtal handlar om vad som var verkligt och overkligt i boken. Och skrivna uppgifter föregås av ordentliga klassdiskussioner om det de ska skriva om.

Och får dessutom uppgifterna vi ger eleverna en problemlösande prägel känner de flesta elever en större mening, även om det handlar om egentligen så perifera saker som att analysera modernistiska noveller.

Martin Sandberg tycker att det är enormt svårt att välja romaner att läsa i klassen. Särskilt i B-kursen.

Andra bloggar om: , , , , , , ,

41 kommentarer:

Anonym sa...

Martin,
jag tror du skriver om något väldigt väsentligt. Jag har prövat med mina klasser. Ett tydligt fokus och en tydlig modell, en frågeställning har givit killarna en möjlighet att ingå i samtliga sammanhang. Ja, oavsett kön, skulle jag vilja säga. Jag återkommer med ett inlägg i frågan kring elevernas skrivande. Anne-Marie

Meta sa...

Jag tyckte också M Ingvars debattartikel var rörig, men jag hängde mest upp mig på det han säger om betygen, jag har skrivit om det i dag.
Att det personligt emotionella behöver tonas ner för att få med killarna är jag däremot inte riktigt med på (säger inte nej till det utredande skrivandet): Jag skrev om killar som läste Lagerkvists dikter häromdagen, kanske vill du läsa och kommentera?
OCh alternativet till bok i helklass behöver väl inte vara en bok per elev? Bokcirklar, där 5-6 elever läser samma bok, ger ett utbud av 5-6 olika böcker, aningen mindre styrt, alltså. Och i slutändan har klassen som helhet hunnit med fler böcker på en termin (de delger naturligtvis varandra sin läsning) än de kanske 2 böcker de annars hinner läsa på en termin.
/Janis

Martin sa...

Janis: jag ska snabbast möjligt gå in och läsa om killarna och Lagerkvist!

Med jättestor respekt: angående bokcirklarna har vi helt enkelt olika uppfattning! Grupper på 5-6 är för känsliga för störning, och i detta sammanhang är det för stor risk att hälften inte läst. Då stämplas de som gjort som de ska med en slags loser-stämpel (halva styrkan har ju övergett dem).

Klassen har inte hunnit med fler böcker per termin eftersom eleverna inte delger varandra böckerna på något meningsfullt sätt (tycker jag!:^)). Kommer ihåg liknande upplägg på universitetet, och jag blev bara irriterad över att detta ansågs ersätta läsningen. Istället för att läsa 4-5 böcker i klass - läs de två du gillar bäst och som det finns mest att säga om!

Med läsecirklar missar man helt lärarens röst som man kan ha i helklass. Bäst boksamtal får man enligt min erfarenhet av att först diskutera i små grupper, sedan i helklass (i mån av tid...)

Meta sa...

Ja, du har en poäng i det du säger om bokcirklar, ngt jag själv (faktiskt ;) ) funderat över. Skillnaden är att du gjort det i praktiken, och för mig är det en otestad idé. Men om jag ngn gång skulle göra den - och det skulle funka - då är du den första att få veta! ;)(Annars säger jag inget!)
/Janis

Anonym sa...

Hej, mycket intresant! Jag tror du har rätt, men jag tror också att Martin Ingvar har rätt i att betygen måste komma tidigare. Pojkar behöver tidigt, en tydlig styrning som även du påpekar.

Duvan sa...

Maskerad. Ålder 5 – 6 år. Fem pojkar: två sjörövare, en ninjakrigare, en James Bond (med mörk kostym och slips), ett skelett. Samtliga beväpnade och riktiga stridisar. Sju flickor: två snövit, tre rosa prinsessor, en gul prinsessa samt ett sött, ilsket och glatt litet bi. Om det ser ut så redan i förskoleåldern, vad kan då en gymnasielärare göra? Behöver inte även pojkar få hjälp med att sätta ord på sina känslor? Jag frågade ninjakrigaren om han dödades på riktigt. Han såg mig djupt in i ögonen och försäkrade att han inte gjorde det! Ni som har varit små pojkar. Hur tänkte ni då?

Förresten, har ni läst ”Kenta och barbisarna” av Pija Lindenbaum?
Kanske är den ett förtvivlat försök av en vuxen att rasera könskonstruktionen. Något som barnen lika förtvivlat motsätter sig? Men visst vore det roligt med lite fler söta små bin!
Bzzzz!

Anonym sa...

tråkmagistern här. Har du blivit Björklunds lärjunge?

Anonym sa...

tråkmagistern här. Har du blivit Björklunds lärjunge?

Anonym sa...

Janis, du måste pröva allt själv - det är det enda sättet. Även det som kanske inte fungerar - det är också ett sätt att undersöka varför saker och ting går hem och andra inte. Misslyckanden är lärovägar... om jag inte misslyckats skulle jag aldrig ha utvecklats. Jag är väldigt nyfiken på hur det går för dig, och snälla rara, pröva... och bollplanka med oss här, kanske du finner några oprövade vägar... Allt gott till er alla! Anne-Marie

Martin sa...

Janis: jag får nog instämma med Anne-Marie, man måste pröva sig fram och hitta sin egen väg - Men det är smart att ta råd av intelligenta och väl erfarna kollegor på ens favoritbloggar! :^)

Fredde: Om du menar att jag är för att vi måste gå ifrån 90-talets skolpolitik och den skolretorik som Göran Persson, Baylan etc stod för så ja. Sätta fokus på skolan, identifiera många av de reella problemen, ge lärare mer i lön och högre status? In med mer kunskap, ut med postmodernistiskt söka-efter-kunskaps-flum? Visst, Janne, you´re my man.

Om du menar om jag är för nya meningslösa symbolåtgärder som inte har någon effekt/åtgärdar problem som inte finns (tänk fler betygssteg, fler betyg, tidigare betyg, folkpartistisk litteraturkanon, konstiga antagningsregler till högskolan) istället för att gå till roten med de problem du och jag (mest jag eftersom du jobbar på tidigare stadier) ser varje dag, ensidiga, extremt illa tänkta, skrikiga förslag på DN-debatt som saknar djupare förankring i både riksdag och skolvärld - så nej, jag är inte Björklunds lärljunge.

Martin sa...

Duvan: visst är den bild du ger av dagiset lite beklämmande. Men. Jag kommer ihåg när jag var fem år. Då var det enormt stort att förstå skillnaden mellan killar och tjejer, och att man själv inte var tjej. Och femåringar är ju inte direkt mästare på nyanser.

Jag tror att man överhuvudtaget skall vara mycket försiktig med denna typ av "jämställdhetsarbete". Pojkarna vill absolut sätta ord på sina känslor, men på sitt eget sätt och i ett sammanhang de väljer själva. Om man som välmenande vuxen (i värsta fall med en slags politisk-korrekt-upplaga av vad manlighet och kvinnlighet borde vara snarare än vad den faktiskt är) uppifrån ska berätta om vad som är manligt och kvinnligt blir man inte tagen på allvar. Av någon.

Jag tror detta om manligt och kvinnligt, litteraturval i skolan kan vara ämne för ny spaning. Vi får se.

Pelle sa...

Jag tycker också att man kan fundera på vad som ligger i begreppen "läsa" och för den delen "skriva". Begreppen används i vår kultur snävt för just skönlitteratur. Jag har lett ett forsningsprojekt (Skriftbruk i arbetslivet), där vi kollade vad som lästes i vanliga yrken (sjuksköterska, snickare, butiksbiträde etc) - se http://www.nordiska.su.se/skriftbruk/. Där sa alla vi snackade med att de inte läste eller skrev vilket de naturligtvis visade sig göra - för att kunna hantera sitt arbete, alltså att ge rätt vård, bygga ett hus etc.

Jag menar att svenskämnet har en utmaning i att vidga läsande och skrivande så att det får existera utanför en estetisk-existentiell domän och innefatta allehanda faktaböcker, populärkulturella texter och medier (det utvidgade textbegreppet talas det ju mkt om), digitala och datorbaserade uttrycksformer etc.

Annars riskerar svenskämnet att bli ett traditionellt tjejämne och förlora kontakten med ett kunskapssamhälle där vi idag måste kunna behärska många uttrycksfomer för att hantera kunskaper och sociala relationer.

Detta är förstås lättare sagt än gjort. Och jag håller i stort med om det du säger, Martin, bland annat att det är en poäng att göra tydligt avgränsade uppgifter som har bäring även på sådant som ligger utanför det estetiska, berättande, personligt-privata.

Duvan sa...

Martin: Jag tror inte heller på uppifrånpedagogik. Jag tror också att man måste möta var och en där den är just nu. Men i alla fall: det lilla biet hade roligare på kalaset och alla prinsessorna fick ont i fötterna av sina klackskor. Och de hemska krigarna blev lite spaka när de mötte spöket i klädkammaren. Och en och annan Kenta (där ute i verkligheten) som gillar barbisar känner sig kanske lite återupprättad av Pija Lindenbaums bok. Att presentera motbilder till det stereotypa måste väl inte vara fel?

Här på bloggen(som är jättekul att läsa) diskuterar ni om kvinnliga författarskap ska lyftas fram trots att de är i minoritet historiskt sett. Hur är det med rollfigurer i böcker? Det är tjejer och kvinnor som läser mest men vilka läser de om. Är de manliga huvudpersonerna också i dominans i litteraturhistorien? Det lär ju finnas mycket färre roller för kvinnor inom dramatiken. Kan ni som är belästa berätta för mig? Och betyder det något?

Martin sa...

Hej Pelle! Det är jätteintressant det du säger, - och angående brukstexterna i klassrummet kan jag bara säga att det är en ständig källa till dåligt samvete. Jag brukar försvara det lite genom att tänka på läroböcker i olika ämnen eleverna också läser.

Varför jag lägger så stor vikt vid det utredande skrivandet i mina kurser är för att jag tycker att generaliserbarheten är så mycket större - det man lär sig där kan användas i alla sammanhang. Här är vi klart utanför ett existentiellt-estetiskt fält. Det är svårare att vidga läsningen!

Men allvarligt talat Pelle, det du skriver är för intressant för att lämnas därhän (på kommentarsplats på ett redan gammalt inlägg). Du har inte lust att skriva ett separat inlägg om saken - vi här vill veta mer, och Svante är på gång med att dra igång om det vidgade textbegreppet också. Det är många som också har åsikter om svenskan som tjejämne. Snälla kan inte du skriva till oss på svensklararen@gmail.com !?

Duvan: :^) Ha ha, du har så rätt! Jag är absolut för alternativa bilder och motbilder, könskontruktioner också i förskolan är ständigt i förändring. Könsrollerna är mer accentuerade i dag än vad de var när jag var liten då alla barn hade likadana randiga syntetpolotröjor och utsvängda manchesterbyxor i glada färger!

Och det du säger om en och annan Kenta därute ska inte underskattas. Problemet blir (som du också säger) naär man inte möter var och en där den är utan att det blir som när jag var liten: krigsleksaker fult (förbjudet både hemma och på dagis), serier och B.Wahlströmsböcker undermåliga (könsstereotypa + torftigt språk. Förbjudet både på biblioteket och hemma i viss mån samt).

Angående de kvinnliga karaktärerna i böcker tycker jag spontant att det är lättare än kvinnliga författare. Ser vi t ex på Strindbergs Fröken Julie och Zolas Therese Raquin erbjuder de båda två kompicerade kvinno och mansporträtt - samtliga lika skruvade. Däremot tror jag kanske inte så mycket på att läsa om kvinnor och män som förebilder (även om jag inser att jag är inkonsekvent - I taket lyser stjärnorna och Ett ufo gör entré kan absolut läsas så, och de hör till de populäraste böckerna jag sätter i händerna på mina klasser.

Manligt och kvinnligt i litteraturen - mycket pekar på att vi får lyfta fram dessa frågor i fler separata inlägg!

Pelle sa...

Martin - jag lovar att förr eller senare skriva om saken. För visst är den intressant. Själv nystar jag i den utifrån min roll som ämnesansvarig för svenska språket och prodekan på utbildningsvetenskapliga fakulteten. Hur göra en lärarutbildning och ett svenskämne som så att säga är up to date med dagens kunskapssamhälle?

Martin sa...

Pelle: vi ser fram emot det enormt mycket! Vad roligt!

Svante sa...

Jag minns en debattartikel i DN som publicerades för ca 6-12 månader sedan. Författarna menade att svenskämnet lade för stor vikt vid litteraturen och tränade läsning av andra texter för lite, och att det som man betonade/premierade inte var det som bäst förberedde eleverna för högre studier.

Tyvärr hittar jag den inte på nätet, men om någon annan hittar den är den säkert relevant för diskussionen...

Martin sa...

Svante, kan det vara denna GP-artikel du menar? Vi diskuterade den i ett inlägg i höstas.

Svante sa...

Nej, det var inte den artikeln jag tänkte på.

Debattartikeln jag syftade på var skriven av några forskare(?) som bl.a. skrev att om man jämförde resultat på "svenskrelaterade" delar av högskoleprovet med betygen i svenska, engelska och matematik var betygen i svenska sämst korrelerade med hur bra eleverna lyckades. Detta (bl.a.) tog de som intäkt för att svenskundervisningen hade fel fokus.

Allt sagt med reservation för att mitt minne är mycket suddigt!

Martin sa...

Svante: det kanske kan vara den här undersökningen av bl a Lars Melin du syftar på?

Tryckbar länk till forskningsprojektet Pelle ovan basat för finns här.

K sa...

Jepp, svenskan är ett tjejämne, liksom språk över huvud taget.
Bör man göra något åt det? Är det inte bra att tjejer också är i majoritet även på högre utbildningar över allt nu utom på de tekniska högskolorna?
Utbildningsväsendet håller på att feminiseras, den enda kvarvarande manliga dominansposten är universitetsprofessurerna, men med tanke på nittonhundratalets utveckling inom området kommer förmodligen kvinnorna i kapp även där, antar jag. Till slut.

Skolan har blivit en värld där tjejer fortfarande inte dominerar i klassrummen - men på proven.

Samtidigt konstaterar man ju i alla jämförelser och studier (typ PISA) att reslutaten går nedåt, nedåt, nedåt...

Vart det hela kommer att leda är svårt att säga. Själv har jag svårt att tro något annat än att hela skolsituationen sammantagen sas kommer att leda till en än mer segregerad skola där även duktiga pojkar kommer att finna sin plats.

I Paris där jag bor har de privata elitgymnasierna en politik som går ut på att de fortfarande vill ha en dominans av pojkar i klasserna, förhållande 60-40% eftersom man vet att den kvinnliga dominansen tar slut då människor bildar familj. Och man vill fortfarande ha folk som sprider skolans goda rykte i samhällstoppen...
Cyniskt? Javisst.
Lagligt? Inte säkert, men svårt att komma åt.
Realistiskt? Ja, kanske. Också för flickorna, de vänjer sig vid att för att nå ända fram så måste de vara bättre än killarna. Redan för att komma in på skolan alltså.

Det man kan säga om det är kanske att det speglar krassare och förmodligen mindre förljugen bild av utbildningar/samhälle - än den svenska.
Samtidigt som det förstås är en sorts orättvisa - satt i system.

Karin S

Svante sa...

Tack, Martin, den var det! Minnet är bedrägligt - jag var säker på att det var DN.

Två citat från artikeln:

"Ja, vad är svenska egentligen? Enligt faktoranalysen av sambanden mellan gymnasiekursernas betyg och de fem delproven i högskoleprovet så är det i varje fall inte det som ryms i ordkunskap, läsförståelse och engelsk läsförståelse."

och

"Ett problem är tung övervikt för skönlitteraturen över saklitteraturen. I romaner skildras emotionella och sociala relationer mellan påhittade personer i förfluten tid. Ordförrådet är överraskande begränsat, om än stilen är konstnärligt formad.
I saktexterna däremot tas allt upp till behandling, och där skapas ibland nya världar av vetande. Tempus är normalt presens eftersom det mest rör sig om bestående eller tänkta förhållanden. Det samlade ordförrådet är närmast oändligt. Stilen är inte estetiskt utstuderad men mer varierad än i skönlitteraturen. "

Jag som inte är lärare tycker att det låter intressant och oroande, men jag skulle gärna vilja veta vad ni som är lärare tycker.

Jacob Carlson sa...

Måste återigen tacka för er väldigt intressant debatt. Alltid spännande att se reaktionerna när naturvetare går in en diskussion som präglas av mycket ideologi och partipolitik.

Möjligen borde Martin Ingvar ha undvikit starkt värderande och ideologiskt förknippade ord som "flummig" för att inte ge intrycket av en viss ideologisk hemvist (å andra sidan kan man kanske se det som att han tydligt redovisar sina sympatier, vilket möjligen gör hans debattinlägg mindre försåtligt).

Kanske borde Ingvar också ha undvikit att ha en så tydlig uppfattning i frågan om betygssystemets konstruktion. Martins analys är mer konkret och utgår från klassrumssituationen:

"Generellt tror jag att det största problemet är en enorm rädsla för styrning, och det är framförallt detta som missgynnar pojkarna. Vi lärare ska inte peka med hela handen. Elevernas fria vilja och deras inneboende kreativitet ska få styra arbetet. Lust. Under ansvar. Eleverna ska själva lära sig att sätta upp sina egna mål. Och utvärdera dessa. Utan att en vuxen står brevid och tjatar."

Möjligen tänker sig Ingvar att ett annat betygssystem med fler steg och betyg som ges tidigare skulle borga just för den typ av ökad struktur och styrning som Martin efterlyser? I såfall skulle man dock önska att Ingvar (som tydligen har kunskapen om hur ett betygssystem bör utformas på grundval av våra kunskaper om hjärnan) tydligare redovisade hur han ansåg att detta betygssystem borde se ut, och gav exempel på var i världen man har ett, som han ser det, välfungerande betygssystem. Hur fungerar till exempel betygen i ett någorlunda jämförbart land som Finland, där man haft samma betygssystem under hela 1900-talet?

Martin sa...

Karin (med den saknade bloggen): Jepp, flickor kommer starkt i Sverige överhuvudtaget, så ock i klassrummen. den forskning som påstår något annat är (jag vet att jag sticker ut hakan här - hit me, hit me) antingen gammal, eller styrd av sina egna förutfattade meningar/ideologiska grundpremisser. Inom tio år lär kvinnor vara i kapp också på professorsnivå med tanke på hur könsfördelningen på doktorsavhandlingar ligger idag.

Som vanligt är jag alltså hoppfull - jag tror på ett meritokratiskt samhälle. Problemet är ju bara (av någon anledning... förklara hur detta fenomen hänger kvar) att verksamheter som feminiseras också deklasseras, i status, i lön. Lite sammanhänger givetvis detta med den parallella utvecklingen breddning av antalet högskoleutbildade. Det är inte bara kvinnliga gymnasielärare som blivit fler utan antalet gymnasielärare + alla andra akademikeryrken totalt. Men inte bara.

Det franska systemet torde väl ganska bra spegla det franska samhället på sätt och vis - samtidigt som den franska situationen för kvinnor i förhållande till Sverige väl är ganska paradoxal - franska akademikerkvinnor är inte verksamma på västvärldens mest könssegregerade arbetsmarknad, och eftersom de inte är hänvisade till enbart offentlig sektor är karriärmöjligheter och löneutveckling trots allt helt annorlunda än i Sverige?? Trots den hierarkiska machismo som väl fortfarande snarare regel än undantag hos er??

Det system du beskriver låter krassare, men jag är inte säker på att det egentligen skulle spegla situationen i Sverige så bra (nu säger jag nog mot mig själv igen), jag tror att kvinnor födda på sjuttiotalet och därefter faktiskt har lägre krav på sig i förhållande till sina äldre medsystrar (särskilt våra mödrar). Eller är jag för glättig?

Svante (den andre Svante, visst?): jag tror det finns många orsaker, men den viktigaste tror jag är betygsinflationen på gymnasiet. Säkerligen skulle nationella provet i svenska B bättre korrelera med högskoleprovet. Men inte enbart. En annan faktor är (som vi ju just diskuterar!) att flickorna lyckas mycket bättre på gymnasiet, samtidigt som högskoleprovet är konstruerat för att flickor och pojkar ska ha samma resultat. Jag vet inte vad för roll detta spelar i det hela. Tror du att dessa två förklaringar kan vara en grund i alla fall, Svante?

Jacob: Instämmer - det intryck man nu får av Ingvar är ju bara att han utnyttjar sin status som hjärnforskare för att legitimera sina egna personliga åsikter. Jag tror jag säkert kan ha fel (Ingvar verkar inte vara ett pucko, och i motsats till vad många hävdar tycker jag inte att han lätteligen går att sortera in i någon ideologisk fålla), men i en fråga så infekterad av blockpolitiskt dravel som skolfrågan kan man kräva att inlägg (i alla fall på DN debatt) är något annat än lösa påståenden staplade på varandra om det vill bli taget på allvar och inte enbart användas som slagträ mellan höger och vänster. Just vad gäller betygen är jag osäker på om Ingvar vet vad han förordar. Är det ett fortsatt - men precisare - målstyrt system, fast med fler steg han vill ha? Eller gå tillbaka till det relativa systemets förföriska enkelhet? Det får vi inte veta. Och vilket system de har i Finland - tja, jag vet faktiskt inte (förutom att mina finska kusiner hade 4 i svenska, och det är inte så bra).

Karin Stensdotter sa...

Franska kvinnor har nog inte samma "glastak" eller vad det nu var man brottades med för en tid sen. Fast jo, franska kvinnor har nog i stort sett samma svårigheter med att få ihop det berömda livspuzzlet som svenska. Fast lösningarna ser annorlunda ut. Fransyskor förvärvsarbetar i hög utsträckning och de jobbar sällan deltid. Gör en fransyska karriär så gör hon det mao ordentligt. Däremot räknar man inte på samma sätt som i Sverige med de franska männen, även om det kommer. Man har ordnat andra former av barnpassning, dels kollektiv och dels skattesubventionerad barnvakt som i praktiken innebär att mamman ersätts av en annan kvinna, ofta från fd öst eller Afrika.
För en fransyska som VILL göra karriär skulle jag vilja påstå att det är enklare än för motsvarande svenska just för att betalda tjänster är mer accepterade - och för de som tjänar tillräckligt överkomliga.

Om du har rätt vad gäller kvinnor födda på sjuttiotalet och senare skulle jag nästan vilja säga att det VET vi inte än, om de har det lättare än de äldre. Är inte så säker, tycker att nya generationer av häpna "bitterfittor" dyker upp mest hela tiden.
Men jag kan ha fel där.
Om vi nu mäter framgång i pengar/lön så är väl saken inte löst än.

Det som känns enklare med den franska synen är att den är mindre hymlande, det är liksom mer klartext om vad som gäller.
Samtidigt som könsrollerna förändras också här, och det egentligen för att männen är mer närvarande i hemmet än någonsin tidigare.

Vart det hela ska ta vägen återstår väl egentligen att se.
Det är ur mänsklighetens perspektiv en helt ny situation, säger de ofta här. Och det får man väl bara hålla med om.

Svante Skoglund som inte ska förväxlas med Svante sa...

Jag börjar faktiskt för gymnasiets del luta mot en uppdelning av svenskämnet i två "nya" ämnen. Får man göra det?
(ska jag skriva ett eget inlägg om detta, kanske?)

Ämne 1. Svenska. Yrkes- och studieinrikat med tal-, läs- och skrivfärdigheter i centrum (låter astrist med "färdigheter" men hittar inget bättre just nu). Olika situationer, olika genrer.

Detta ska vara ett obligatoriskt ämne för alla men innehållet ska i hög grad anpassas sedan man gjort (en vettig) analys av elevernas förutsättningar och studieinriktning/intressen. För att stimulera intresset för skönlitteratur har man olika aktiviteter (varav några är obligatoriska) utanför själva kursen, som inte bara svenskläraren ansvarar för. Till exempel kan man arrangera författarbesök och bokcirklar, engagera skolans bibliotek, erbjuda bra föreläsningar, fixa med teaterbesök, ordna en filmklubb, se till att det finns en schysst elevwebb.

Ämne 2. Kultur och kulturhistoria. Litteratur, bild, film, teater och andra konstnärliga medier. Analysmodeller. Historia. Eget arbete.

Det senare ämnet är valbart/frivilligt men ska erbjudas på ALLA program. Det ska ges en modern utformning, med inslag av teknik/projekt(och vad jag menar med det kan ni få fundera över).

Honi soit qui mal y pense

martin sa...

Ja, det är ett nytt inlägg Svante. Jag vet inte ... får jag fundera lite först i anslutning till det nya ämnet? Annars - ja, det är fläppt att litteraturdelen av ämnet egentligen är lösbrutet från Kulturhistoria A. Eller kan vi också tänka oss obligatorisk Svenska B som är mer som Svenska B + Svenska C fast utan litteraturhistoria (men med romanläsning, utredande skrivande, retorik, facktext???) ... ok, gör nytt inlägg, Svante, jag återkommer (sitter på jobbet och känner mig fortfarnade lite ... skev efter helgens sjukdom. Ofokuserad).

Karin Stensdotter sa...

Men Svante,
var det inte ungefär så det var förr i tiden?
Jag fick ett betyg i svenska språket, och ett betyg i litteratur, där vi läste litteratur PÅ svenska men inte nödvändigtvis av svenska författare.

Det jag tycker verkar nödvändigt med tanke på hur det ser ut på lärarhögskolor etc är att eleverna skriver MER, att de får lov att jobba mer med att skriva en korrekt svenska. Det behöver inte alls handla om KÄÄÄÄNSSSLORR hela tiden. Kan vara vad som helst, men det ska bli rätt med syftningar och konstruktioner osv.
Det är DÄR de verkar torska nuförtiden.
Övningar i att läsa och skriva lagtext, diplomatiska noter, dikter om man nu vill det, skönlitterära försök men OCKSÅ en fungerande bruksanvisning för en elektronisk pryl.

Jag tror att det är där det sitter, man hör sitt språk, lyssnar till det, vet att det bär. Då kommer också ett självförtroende.

Läst Purre. Läs andra tidnignar och finn fem fel.
Det finns massor att göra.

Och för all del, ni kan ju fortsätta att läsa Röda Rummet och Denise Rudberg (eller vad ni nu läser) men jag tror aldrig att man ska tro att den läsningen kommer att bli en läsning för alla.

Ja, Svante. Nytt inlägg.

Hej!

Karin Stensdotter sa...

Och för resten, om ni nu läser böcker. Läs BRA böcker, skit i kön på både författare och gestalter.
Analysera språket.
Och om ni hinner in på det, konstruktion, själva textens konstruktion - om den har en.

Svante Skoglund sa...

Martin: Det blir ett inlägg. Lite stressad just nu men...

Karin: Nej, det är INTE samma sak. Det handlar inte om en återgång till läroverksmodellen. I min -talet gymnasieskola på 1970äfick man knappt någon undervisning alls i hur man kan skriva i olika genrer. Svenskundervisningen handlade till 90 % om litteraturhistoria och grammatik. Inte bra. En mycket viktig poäng med mitt förslag är också att den kulturhistoriska delen är en valbar kurs, alltså frivillig. Jag tycker nämligen inte att alla ska behöva läsa litteraturHISTORIA. Min uppdelning skärper kravet på god skrivundervisning, separerad från läsning av skönlitteratur - det vill säga befriad från recensionseländet. Mer diskursivt skrivande "på riktigt", alltså! Det är ett ganska radikalt förslag, så jag inser att jag måste förklara mig lite mer. Jag tror, supernaiv som jag är, att detta skulle vitalisera ämnet. Svernskämnets heliga helhet är ändå en chimär. Återkommer i frågan.

Anonym sa...

Jag citerade nyligen en avhandling: Mellan Dante och Big Brother. Tänkvärd på många sätt tycker jag. En grundtanke i avhandlingen som jag glömde skriva om förra gången är att berättelser är minst lika viktiga i ungdomars liv idag som tidigare (och då menas alla ungdomar - även arbetarkillar!). Men dessa berättelser finns till exempel i tv- och datavärlden. Olin-Scheller, som har skrivit avhandlingen, tror att alla ungdomar behöver verktyg för att tolka dessa berättelser. Men om skolan bara lär ut verktyg för att tolka gamla romaner utan att påvisa kopplingen till de berättelser som ungdomarna tar del av tycker de att denna verksamhet är meningslös. En brygga däremellan måste alltså byggas. Och nya mediers berättelser bör beredas plats i undervisningen. Kan det vara nåt?

/Nils

Anne-Marie sa...

Underbar läsning. Härliga ni alla som diskuterar. Det är så roligt att läsa. Mitt lilla inlägg i debatten blev anonym. Men jag var med på ett hörn. Allt gott ni alla. Fortsätt sätt sprutt på svenskaämnet. Det är bra. Det blir bra. OCh det gör skillnad. Anne-Marie Körling

Svante Skoglund sa...

Viktig fråga, Nils! Men ibland tror jag också att det handlar om att betona ***skillnaderna*** mellan då och nu, träna förmågan att onarcissistiskt uthärda att saker inte har omedelbar relevans för mig själv - men också att få uppleva att jag får vara ensam med mina berättelser utan att någon "hjälper mig att tolka dem". Nuanknytningen görs ofta på dåets bekostnad, och eleverna får inte alls hjälp att relativisera sin egen position. I stället bekräftas den. Det kan göras begåvat och perspektivöppnande. Då handlar det kanske mest om att arbeta med äldre texter både ur ett existensiellt och ett slags historiskt perspektiv - men man gärna hoppa över videoversionen för min del. Ofta blir det dock pinsamt och så småningom ganska defaitistiskt när vuxna ska ge sig in i ungdomskulturella revir och berätta vad de unga EGENTLIGEN ska tycka. Spåren från tidigare emancipatoriska ansatser av det slaget förskräcker. Kan du ge konkreta exempel på sådan undervisning som fungerar? Jag låter mig gäärna övertygas. Jag måste nog se till att läsa den där avhandlingen du har nämnt ett par gånger nu! Håller på med annan just nu, om gymnasieungdomars läsning av faktionslitteratur från Växjö universitet.

Meta sa...

Tack, Anne-Marie, och tack Martin - ja, man måste våga pröva! OCH lyssna till andra kloka bloggare! Det är faktiskt mycket givande det här bloggeriet - jag lär mig något nytt mest varje dag!
Och vet,du, Martin - jag kom på en sak med "bokcirklarna": de kanske kan fungera som stöd för att öka antalet elever som verkligen läser, och till och med djupläser? I helklass är det kanske lättare att "smita undan" och komma undan med det? Man kanske anstränger sig mer om man vet att några kompisar faktiskt är beroende av just ens egen insats? Och om man har "laga skäl" har man en arbetsgrupp som hjälper en vidare. Som med allt finns det väl både för- och nackdelar.
Men hade jag inte diskuterat detta med dig på bloggen hade jag kanske inte hittat detta "motargument".
/Janis

Martin sa...

Karin, Svante, Nils: Jag vägrar att ge mig in i denna diskussion igen om inte Svante bums skriver ett inlägg som sätter bollen i rullning. Här blir inte någon av oss lästa längre - och det ni skriver är jätteintressant!

Janis: Jo, du kan absolut ha rätt! I en mycket väl fungerande klass med stor klassolidaritet är det så. skriv ett inlägg om saken så kommer jag att nappa!

Svante Skoglund sa...

Nils: läser min egen senaste kommentar och tycker att den låter magsur och lite mästrande. Det var inte meningen...

Anonym sa...

Svante: Inte alls! Det är kul att möta engagerat motstånd. Åsiktsmotsättningar bär stor lärandepotential!

Undrar vad denna diskussion skulle kallas: handlar det om traditionell riktig kunskap eller postmodernt söka-efter-kunskaps-flum (undrar om en smiley skulle ha passat bra här...)?

Jag återkommer gärna i frågan om litteraturhistoria här och nu om du i enlighet med Martins förslag skriver en blogg!

/Nils

Svante Skoglund sa...

Det är lustigt det där med "postmodern", detta notoriskt svårgripbara med säkert på något vis värdefulla begrepp. När jag pluggade i början av 1980-talet var postmodernismen verkligen "het", och representerade ju ett slags uppgörelse med bl.a. marxismen och dess upplysningsprojekt. Sedan försvann den rätt snabbt, i alla fall från kulturdebatten. Men på lärarutbildningarna tycks de postmoderna teorierna hyllas. Förstod nyligen att t.ex. Thomas Ziehe fortfarande anses vara en auktoritet. Postmodernismen kan vara svår, tycker jag, att förena med den dominerande vetenskapliga praktiken. I alla fall med något slags intellektuell anständighet i behåll. Postmodernismen är ju inte bara en beskrivning av samhället. Det är ju också en ganska avancerad kritik av våra föreställningar om sånt som kunskap, sanning, subjekt, historia etc. Mitt intryck är att en del forskare plockar små russin ur den postmodernistiska kakans utan att inse att det handlar om ett helt nytt sätt att baka kakor på. Det uppstår på så vis en del ganska märkliga ambivalenser i den egna ... diskursen (modeord bland oss svartklädda litteraturstudenter år 1983).

Martin sa...

Kommentar 39: Är inte också postmodernistiska diskurser och relativa sanningsbegrepp (för att inte tala om postkoloniala konstruktioner av den andre samt olika konstruktioner av kön) jättebra ämnen för nya inlägg??? :^)

ps. Men diskurs är väl fortfarande hett? Såsom i DN:s kultursidor, så ock i det dagliga samtalet pseudointellektuella kollegor utbildade på 90-talet emellan? ds.

Anonym sa...

Det att det inte finns någon "historia skild från olika politiska, sociala eller ideologiska intressen" är en sak som åtminstone alla dicipliner som har koppling till humaniora brottas med: journalister, forskare, författare, konstnärer, museifolk - och lärare. Ännu har jag inte sett några givna svar på hur man ska hantera det. Och jag tror inte på att strunta i det (även om det hittills har fungerat bra för naturvetenskapen - som egentligen var ett av huvudmålen för kritiken från början...)!

/Nils

Lövet sa...

Duvan: Vi lekte krig, cowboys och indianer och Larmet går, där vi alla var "paramedics" på amerikansk vis. Vi lekte också Star Trek och Månbas Alpha.

...alla lekar hade inslag av strid eller olyckor adrenalin och "ond bråd död".

Men det är klart att vi inte dog på riktigt - däremot utforskade vi gränserna så långt den 7-8:åriga fantasin tillät. Vi fantiserade faktiskt att vi dog, när vi låg där "och räknade till 100".

För mig finns det inget moraliskt fel i det.

Samhället har ett inslag av konkurrens en konkurrens som på mellanstatlig nivå i sitt yttersta kan resultera i just krig.
Inget av detta kommer någonsin att förändras för att man försöker tvinga killar att leka med dockor och förbjuda tjejer att klä sig i rosa.