måndag 17 mars 2008

Holister, analytiker och detaljister


Sedan jag tack vare svår pollenallergi upptäckte läsningens fröjder tidigt i barndomen har jag grubblat mycket över varför jag och människor i min omgivning kan uppfatta en litterär text på så olika sätt. Efter fyrtio års funderande vågar jag nu presentera min teori om de tre olika typerna av läsare. Jag kallar dem holister, analytiker och detaljister och avvaktar besked från Martin Ingvar om inte hjärnforskningen är beredd att stötta mig i min fortsatta kartläggning av huruvida dessa kategorier kan skönjas redan på synapsnivå.

Holisterna läser allt i en bok - och tycker att allt är precis lika viktigt. Av någon ännu outredd anledning är dessa läsare verkligen angelägna om att till andra förmedla intrigens/fabelns alla turer. Först ligger Ulla på stranden och sedan kommer Peter till den lilla byn och... De skulle bli utmärkta vittnen i en rättegång. Dessa läsare gynnas kraftigt av skolans recensionsskrivande. För dem är det ingen match att ge ett fylligt referat av innehållet - och sedan komma med en värderande slutkläm: "Jag tyckte att det var en mycket spännande bok". Mer personligt blir det inte, då det ju är textens hela innehåll som är det mest väsentliga för en holist. När man diskuterar en bok med holister, och själv inte tillhör denna grupp, får man gärna känslan av att man inte gjort ett ordentligt arbete. Holistens överblick ger ju ett mycket gediget intryck.

Analytikerna vill få ut något av värde av sin läsning - helst en behållning av viss intellektuell halt. De närmar sig gärna verket som vore det en idéhistorisk traktat eller ett kodat budskap som må dechiffreras. Budskapet friläggs bit för bit - medan det estetiska "utanverket" glider undan. Det här är läsartypernas politiker och psykologer. Det finns en risk för att deras presentation av en bok bara blir en förevändning för ännu ett omtugg av deras för tillfället favoriserade idéer - en sådan "analytisk" läsning kan få Fröding till vegan, Proust till HBT-aktivist och Homeros till socialistisk arbetarkämpe. När man diskuterar en bok med analytiker, och själv inte tillhör denna grupp, får man lätt känslan av att de hela tiden läser samma text. Det kan vara lite skrämmande.

Detaljisterna har sedan länge glömt intrigen när de lägger ifrån sig boken, gärna någonstans mitt i eftersom de saknar utvecklat sinne för det kronologiska. Kanske kan fortsatt forskning koppla denna brist till störningar i arbetsminnesfunktionerna. Det här är en minst sagt förströdd läsartyp som då och då vaknar till under läsningen, ler lite och möjligen gör en anteckning eller viker ett hundöra innan de fortsätter sin letargiska resa genom texten. När någon ber dem berätta om en bok hamnar de i stora svårigheter och famlar verbalt i sina försök att beskriva t.ex. undflyende element som "stämningen", stilen" eller en hagtornbuske med röda blommor. För dem är Madame Bovary en skojig mössa i det första kapitlet. En närmare granskning ger vid handen att de sällan kan erinra sig huvudpersonernas namn - eller hur boken slutar. Om texten erbjuder en rejält udda bifigur kan det dock finnas vissa rester av densamma i detaljistens djupt fragmenterade läsminne. Detaljisterna dras nämligen till det bisarra och ovidkommande, och eftersom deras idiosynkrasier av naturliga skäl inte kan delas med andra blir de ett slags bokläsarnas solipsister. När två detaljister träffas och upptäcker att de har fastnat för samma detaljer kan ljuv musik uppstå - och leda till långvarigt äktenskap. När man diskuterar en bok med detaljister, och själv inte tillhör denna grupp, får man lätt känslan av att de ...fuskar. De verkar lida av ett slags lucida intervalla som gör dem högst otillräkneliga som bokpratspartners. I ett grupparbete känns de igen på den fjärrskådande blicken.

Finns det fler sorter? Vilken tillhör du?

Svante Skoglund, detaljist som efter 400 nyss lästa Krig och fred-sidor fastnat för att den ryska överklassen låtsades bryta på franska när den ville imponera på de lägre klasserna och att någon mitt i boken visar sin kärlek genom att bränna sig med en linjal

39 kommentarer:

Martin sa...

Till mina elevers och närmastes odelade glädje tror jag att jag nog måste räkna mig till grupp nummer två. Det är svårt att låta en bok bara vara en bok. Till och med nu när jag (obs! i utbildningssyfte! obs!) läser Liza Marklunds "Gömda". Jag hamnar direkt i funderingar om det oetiska i upplägget att man liksom sitter och väntar på att Mia får stryk igen, och om det finns ett större ideologiskt syfte med att avsluta varje mening med utropstecken.

Svante S sa...

Ditt intresse för utropstecknen skulle kunna vara ett detaljistsymptom. Misstänker att du som vanligt ligger i framkant (2?).

Martin sa...

Obegripligt att folk inte går igång på detta inlägg Svante. Hallå hörni, Svante försöker säga något viktigt här!

Två iakttagelser:

a) Det saknas en läsartyp som vi kan kalla (ja jag vet att jag tjatar om detta) kan kalla för emotionsjunkien. När denna läsare förklarar vad en bok handlar om är det så mycket känslor hela tiden. Bra författare (som t ex Marianne Fredriksson och Marian Keyes, olika typer av "sanna" romaner) skriver så mycket känslor så man kan känna hur karaktärerna känner sig och att man kan känna igen sig i hur det känns.

Överhuvudtaget känner denna läsare igen sig väldigt mycket i det den läser och kan också känna att allt de läser känns precis som nu! Oavsett om boken är Rolandssången eller Statistisk årsbok från 1964 känns det precis som nu!!! Det är aktuellt också i vår tid!!!

b) Dina läsarter Svante kan lätt rangeras in i farbror Sigmunds utvecklingsstadier. Marius (lillkillen, 16 månader) befinner sig i det vi kan kalla detaljiststadiet. All läsning, även Bu och Bä samt Nöff, nöff Benny ger upphov till alla slags missriktade pekningar (ja, just det, det är ett moln Marius. Där är också ett moln. Där är ett moln till), samt grymtningar på fel ställen.

Lite senare kommer man in i den holistiska fasen som varar under grundskolan. Det är då man som läsare plågar sin mamma genom att i detalj återge striden utanför Helms klyfta i Sagan om de två tornen, samt återberätta intrigen i Macleans Kanonerna på Navarone. I detalj.

På gymnasiet blir allting väldigt absurt, man börjar klä sig i svarta kläder, tycka att Claes Hylinger är rolig, och gå in i den analytiska fasen, eller faserna. Den tolkningsram du talar om Svante förändras givetvis, från en mer dogmatiskt politisk analys till en mer psykoanalytisk på universitetet. Den fantastiska berättelsen blir din lecture par preference och är egentligen inte Rosens namn en allegori över olika fraktionsstrider inom sjuttiotalets eurokommunism så som den artade sig framförallt i Sydeuropa efter att röda brigaderna skjutit Aldo Moro -78? Och kan man inte säga att det egentligen är lite magstarkt att utse mördaren till Jorge av Burgos - det var ju faktiskt (den likaledes blinde bibliotikarien) Jorge Louis Borges som faktiskt försökte rädda den västeuropeiska berättelsen undan det reduktionististiska och dogmatiska trams som Jorge av Burgos står för?

Frågan är vad vi blivit nu - när vi börjat jobba som lärare? Jag tror på klassrumsinstrumentalisten. Alla böcker reduceras ner till två typer: kan läsas i klassrum, kan inte läsas i klassrum. Att återge en bok är att lägga ut texten om intressanta frågor i den att diskutera med ungdomar, samt hitta på olika långsökta förklaringar för att legitimera att man låter eleverna läsa de enda böcker man själv orkar med mellan rättningarna: Camilla Läckberg och Liza Marklund.

Svante Sigmund Skoglund sa...

Åh! Freud! Honom har vi kattkringhetgrötat här på Svensklärarbloggen. Marius kanske ägnar sig åt Wiederholungslesen, alltså en återkommande molnidentifiering präglad av upprepningstvånget? Så länge inte molnet tillskrivs en kissmanick är ni safe. Jag tror übrigens att vi detaljister i huvudsak är orala (dock ej galvanister) och utesluter inte en ganska tidig traumatisering av jagfunktionerna hos holisterna. Analytikerna bearbetar i sin läsning en med sexuellt energi överdeterminerad relation till Fadern.

Din slutkläm är underbar!!!
Måste ha tagit många timmar på couchen innan du nått en sådan självinsikt. Vem gick du hos? :-)

Svante Skoglund sa...

Det kanske är lättare att kommentera bloggtexter med tydligare genrehemvist. Typ debattinlägg. Jag vet inte riktigt vad det är jag skriver här ibland. Betraktelser med ironiska inslag. Svårkommenterat, misstänker jag. Det viktiga för mig är, som vanligt, ATT man tänker. Till exempel som svensklärare över olika slags läsare. Funkar också finfint att prata med elever om detta. Man kan t.ex. berätta om olika läsare i sin omgivning och be dem diskutera/skriva om sin egen läsning.

M*rt*n sa...

J*m W*hlgr*n (googlesäker stavning). The real freudian shit - ligg på divanen (bokstavligen - och med orientalisk matta) och tala om din barndom. Bästa skolan jag någonsin gått i! (Om du ändå hittar detta J*m - ovärderligt)

Är förresten inte detaljismen som företeelse ganska anal?

Svante Skoglund sa...

Aha! JW och jag var klasskamrater nåt år eller två på gymnasiet...

Svante Skoglund sa...

Analt? Vi detaljister släpper ju från oss en massa ... kontroll. Jag tror mer på finsmakarteorin - en selektiv oralitet.

Hm? Risk för urspårning här, va?

Martin sa...

Jo kanske - jag menade ju givetvis holisterna, som ju har en total örnkoll på det de läst.

Svante S sa...

Och örnen är ju som bekant enligt Freud en symbol för ett påtagligt hysteriskt och analretentivt levnadsmönster.

Svante S sa...

Nu har vi väl lyckats skrämma bort ALLA hugade kommentatorer... Sorry, folks.

Fatta pennan nu alla som är mellan 15 och 90 jordsnurr!

Meta sa...

Jo, jag går igång, men jag hinner inte läsa ordentligt - så jag måste be att få återkomma!
/Janis, som har svårt att placera sig- kan man få vara en typ som läser "bara för att de e så kul"?

Jacob Carlson sa...

Väldigt underhållande inlägg kommentarer. Jag ska komma ihåg tipset att man kan tala om elever om detta.

Innebär denna typ av holism (läsarholism) att läsaren även har synsättet att "helheten är större än summan av delarna och att inget kan beskrivas enskilt, fjärmat från sin kontext" ("Holism", Wikipedia)?

Kanske

Anonym sa...

Det borde höra samman med olika sätt att skapa mening. Hur går det till egentligen?

Jag tycker allra bäst om att tolka företeelser i freudianskt sexualpsykologiskt perspektiv, och förstår inte alls de som tycker om att fundera hur alla detaljer i Fight club förhåller sig till att huvudpersonen har en psykisk störning. Liksom, vad är poängen?

/Mikael

Svante S sa...

Fight Club? Minns bara en snygg skjorta. :-)

Monica (metabolism) sa...

Ja... När jag läser är jag helt inne i bokens värld. När jag slutar läsa försvinner boken för mig. Inte bokstavligt talat, förstås. Jag kan komma ihåg handlingen i stora drag, men har glömt det mesta. Jag kan heller inte karakterisera bokens huvudpersoner, berätta om miljöer, språket osv. Det gör att jag har svårt att rekomendera böcker jag läst. Det blir kommentarer i stil med "Den var bra och spännande". Är det nån slags slukartyp jag är?

Martin sa...

Monica: För att vara riktigt mansgrisig - du verkar vara en kvinna. Kvinnor generellt är läskigt ointresserade av sådant som killar tycker är skojigt, som att i detalj kunna antingen återge handling eller detaljanalysera allt.

Kvinnor är också ointresserade av andra fenomen som hör läsning till - som rätt upplagor (t ex Agatha Cristie jag kompletterar upp: det är bara delfinpocketar med omslag av Per Åhlin som är ok, kan man verkligen ha Spirouserier från Tintins äventyrsklubb?) - heller hur man ska organisera sin bokhylla (efter storlek är rätt svar. Då kan man ha hyllplanen i sin Ivarhylla tätare och det ryms fler böcker).

En parallell är ju kvinnors intresse för musik: det som är bra kan man ha i ipoden, och det finns inget syfte alls att varken ha skivan eller ens veta vad man lyssnar på. En bra låt är en bra låt typ. Är det inte denna syn som du pratar om i litteraturen också, Monica? Böcker kan man låna på bibliotek, och när man läst dem lämnar man tillbaka dem (ett synsätt som får mig att rysa).

Mikael: Fight Club är som alla redan vet en remake på Kalle och Hobbe. Beroendet är så tungt att vi inte ens kan tala om intertext. Läs vidare här.

Anonym sa...

"En bra låt är en bra låt typ."

Det här ställer ju bildad-bloggen i ett annat perspektiv.

/Mikael

Martin typ sa...

Mikael: Jag är för manligt fyrkantig för denna typ av subtiliteter. Du menar att det är typ obildat att använda typ?

Svante Skoglund sa...

Öh? Kvinnor ointresserade av att detaljanalysera? Skrev du verkligen så Martin? Välkommen hem till Skoglunds kvinnokollektiv, som inte sällan består av fyra kvinnor i åldrarna 13-47 (plus undertecknad). Här detaljanalyseras det så det står härliga till.

Svante Skoglund sa...

Vill också tillägga att min hustru har typ 25 000 låtar på datorn och att hon KATALOGISERAR dem. Dessutom kan hon identifiera varje poplåt som skrivits från 1965 och framåt. (Det känns i alla fall så.)Är jag gift med en man?

Svante Skoglund sa...

Jag ryser för övrigt också av tanken på att lämna tillbaka biblioteksböcker. Därför portad... :-( Funderar på att falsklegga mig in.

Martin sa...

Svante: (liggande på rygg på mattklädd divan) "Vill också tillägga att min hustru har typ 25 000 låtar på datorn och att hon KATALOGISERAR dem. Dessutom kan hon identifiera varje poplåt som skrivits från 1965 och framåt. Det känns i alla fall så. Är jag gift med en man?
Sigmund: (sittande på stol bakom Svante. Röker pipa) "Hur förstår du det här?"

Svante Analysand Skoglund sa...

Hihi! Jag VILL inte förstå. Det är bäst så. Jag trivs så bra med ... detaljerna.

Svante Skoglund sa...

Glömde visst svara Janis förut: man får vara precis vilken läsare som helst, förstås! Någon myntade en gång uttrycken lust- och listläsare (Beata Agrell?). Det är två användbara begrepp för hållningar som inte alls utesluter varandra. En god läsare kan väl båda växla upp och ned, starta i backe, slå på och av dimljusen och ... hastigt bromsa in när det kommer en älg.

Martin sa...

Mikael: Märker nu vilken otrevlig ton mina svar till dig har - det var absolut inte meningen! :^)

Anonym sa...

Jag var visst lite otydlig... Jag tänkte mer på om man kan vara bildad om man tycker att "En bra låt är en bra låt typ."

Nu känns den här kommentaren lite för oironisk för att passa in här på sluttampen. Vad jag känner mig fyrkantig. Ironi är ett moln. Undrar vad Freud skulle ge det för symbol?

/Mikael

Svante Skoglund sa...

Jag MÅSTE få berätta när jag undervisade ett gäng vuxna invandrare i svenska och skulle lära ut olika "känslomässiga intonationer", typ låta förvånad, glad, besviken etc. Det var en väldigt trevlig - och ärlig grupp - människor från jordens alla hörn, med förstås mycket skilda erfarenheter och livsåskådningar. Men EN sak kunde de enas om... skulle det visa sig. När jag började demonstrera olika sätt att med rösten nyansera utropet "Vilken snygg hatt!" skrek ALLA elever av skratt. Muslimer, ateister, gamla, unga, män och kvinnor, afrikanskor och östeuopéer. Jag fortsatte dock: (ledset) "Vilken snygg hatt!", (trött) "Vilken snygg hatt!", (förtjust) "Vilken snygg hatt!". Elevrna skrattade nu riktigt hysteriskt. Till sist frågade jag varför de skrattade. Någon djärv polack svarade: "Du låter ju likadant hela tiden. Jätteironisk." Ridå.

Martin sa...

Mikael: "ironi är ett moln" är jättefint! Ironi är svårt - särskilt som dagens elever är mycket mindre ironiska än den nittiotalsironiska generation (född -71) jag tillhör. Hade stora svårigheter med detta på Island på nittiotalet.

Svante: :^)

J sa...

Ha ha, det är alltid helt otroligt fantastiskt att läsa svensklärarinläggen och en extra bonus med kommentarerna. När Freud gör entre vrider jag mig av skratt.
Jag tror för övrigt att jag själv hamnar någonstans mellan detajisten och analytikern. Mina anala ipodkatalogiseringar och tvångsmässiga behov av att bifoga skivomslag och korregera stavningar etc en annan femma.
För övrigt tror jag definitivt på den emotionella läsaren, när jag jobbade i bokhandel ute i täby kom hon ofta in med ett nästan perverst behov av att läsa om misshandlade barn, våldtagna kvinnor och folk som fått syra kastat i ansiktet, allt för att få en känslostorm över latten. Här var varken handlingen, detaljerna eller analysen i centrum, utan tårarna, äcklet ilskan och den efterföljande "vad bra vi har det än då." Litteraturen definierades ofta av köparen som "stark", jag vill ha något stark, något om folk som lider. Förmodligen kan man läsa Brott och Straff efter den här modellen. Eller varför inte bibeln?
Fantastiskt bra inlägg i a f Svante. Svenkläraren makes my day.

Monica (metabolism) sa...

Martin: Ja, fast nej. Jag gillar Ultimate fighting. Och jag gillar ju att ha fasta versmått att röra mig i om jag ska skriva dikter. Och jag tycker att det är något magiskt med Per Åhlins yppiga kvinnobilder. I sällskap med andra kvinnor känner jag mig ofta som en skogshuggare (och då menar jag inte av den sortens skogshugggare som Monty Python sjunger om).

Flera av mina kurskamrater har redan köpt eller ska köpa "Brott och straff" till nästa kurs. Men jag ska låna den. Men det är mest av lathet. Jag flyttar ganska ofta och orkar inte bära böcker. Och jag ser på det så här: En bok som står i min bokhylla är lika mycket min som böckerna hos biblioteken.
(En kompis till mig har sorterat sina böcker efter färg.)

Men du, "kvinnors intresse för musik". Det var en smula grisigt. Haha! (Men jag är rätt mansgrisig själv emellanåt, könet till trots, så jag blir nästan lite smickrad när jag blir kallad kvinna.)

En spellista jag tycker särskilt mycket om är en med bara Queens of the Stone Age-låtar. I den listan ligger låtarna i exakt samma ordning som när bandet spelade dem på Annexet för en månad sen.

Martin sa...

Ha ha, Monica, du överbevisar mig faktiskt helt! Queens of the Stone Age-låtar liggande i konsert-ordning!! Du har rätt, denna typ av nörderi är kvinnor sällan enormt tända på! :^)

Men skämt åsido (förutom Svantes hustru) - har inte kvinnor en mycket mer prosaisk och mycket mindre filatelistisk inställning till ting än män? Aldrig har jag hört om kvinnor som betalar 1000 spänn mer för en diktsamling för att slippa att det står andra till tredje tusendet på försättsbladet. Aldrig har jag hört talas om kvinnor som har alla Smiths-singlar i tre, fyra pressningar; förutom engelsk och svensk, också de svåra holländska och franska. Eller är det så att - nu återvänder vi till Freud - an*lt orienterade kvinnor helt enkelt bemästrar sitt kontrollbehov inom andra fält?

moja zjizn sa...

denna blogg förvånar mig om och om igen med ytters läsvärda inlägg, som till exempel detta. jag hoppas dock.. eller ja, kanske är det önsketänkande, att det inte är fullt så krasst att alla kan delas in en av dessa tre läsartyper. men det är nog mest för att jag själv inte vill sälla mig till en av dessa grupper...

och om krig och fred - minns faktiskt varken detta med franskan eller med linjalen. synd egentligen- det jag minns är krigsskildringarna. napoleons intåg i ryssland. men mest formmässigt, inga anekdoter.

dessutom - en oerhört rolig kommentering. freud passar nog överallt. och varför inte här?

Monica (metabolism) sa...

Martin: Freud har jag inte läst ett ord av (skäms på mig!). Inte nog med att det försvårar min läsning av i stort sett alla kommentarer på den här bloggen, det gör ju dessutom att jag famlar mörkret när jag psykologiserar saker.

Sen tänker jag så här: Om män (du?) lägger dyra pengar på Smiths-singlar - vad har då jag lagt pengar på? Men jag kommer inte på det. Tyvärr lever jag mitt liv på samma sätt som jag läser böcker.

Efter ovan nämnda QOTSA-konsert tjuvlyssnade jag på ett par andra konsertbesökare. De, män så klart, analyserade allt från tretakten i en av låtarna till bandets klädstil. Är det så här män uttrycker gillande? Beror det på en tanke om att det är omanligt att utbrista "Fyfandethärvarsåbraattjagintevetvarjagskatavägen!" när man varit med om något man uppskattar?

(Och så vill jag outa att jag nu beställt "Brott och straff". Inom kort i en bokhylla nära mig.)

tråkmagistern sa...

Står det uttryckligen att de låtsas bryta? Var?

Ninna sa...

Hmm känner inte direkt igen mig i någon av grupperna. Måste jag välja?

Å andra sidan är här nu 35 kommentarer. Ska läsa dem nu till resten av morgonkaffet. =D

Ninna sa...

Hoppsan Martin! Jag är tydligen man. Det var något HELT nytt som jag aldrig tänkt på tidigare.

Apropå denna information, så anpassar jag hyllplanen i min bokhylla (som var Ivar tidigare när jag bodde själv)efter böckernas storlek i akt och mening att utnyttja utrymmet till max. 6, 7, 8 eller 10 hål emellan varje hyllplan. Från pocket och uppåt.

Men å andra sidan så har vi ju alla såväl en manlig som en kvinnlig sida i oss...

Ninna sa...

NU har jag läst all kommentarerna.

Jaha!

Vad säger man då?

Jag har börjat katalogisera mina foton på datorn, men nöjer mig tills vidare med att låta windows media player katalogisera musiken. (Vilket för övrigt mest består av rock från femtio-och sextiotalet med Creedence Clearwater Revival i täten.)

Gör det mig till en man eller kvinna? För det här blev ju en diskussion om manligt/kvinnligt - också.

Helkul och helintressant - som vanligt på den här sajten!!!!!!!!!
(Detaljerad?)

LoveCat sa...

Är det så att lärare hamnar i grupp två, eller är det för att de är tvåor som de blir lärare...
Jag skrämmer mig själv med hur analytisk jag är när jag läser, och jag har nog en karriär som monsterrecensent klart utlagd när jag blivit utslängd från skolan... För jag är sååååå vass. Fast inte snobbish, absolut inte! Hos mig finner en välskriven ungdomsbok fristad och överskattade ordbajsare som rör sig i rätt publicistcirklar göre sig inte besvär! Fast det kanske är en typ av snobbism det också?