onsdag 12 mars 2008

Hellre Lundell än Beauvoir om läroboksförfattarna får välja

Skolboken styr i hög grad lärarens undervisning och konkretiserar de direktiv och riktlinjer våra politiker genom läroplanen satt upp för skolans verksamhet. Därför är det allvarligt att kvinnliga författare, trots det tydliga jämställdhetsperspektivet i styrdokumenten, får betydligt mindre utrymme än manliga i våra läroböcker i litteraturhistoria.

Ett stående argument då man diskuterar litteratururvalet ur ett genusperspektiv, är att skönlitteraturen länge varit en männens värld; kvinnor har de facto inte haft samma möjligheter att bli uppmärksammade för sitt skapande, vilket givetvis måste avspeglas i läroböckerna.

Det är i och för sig riktigt. Men givet att kvinnliga författare är vanligare idag än förr, borde författarskapen och utrymmet i läroböckerna rimligtvis vara mer jämnt fördelat mellan könen i de kapitel där den moderna litteraturhistorien presenteras.

Men så är det inte.

I läroboken Den levande litteraturen står männen för hela 84 procent av alla författare som presenteras från första världskrigets dagar och fram till idag och de får disponera över 80 procent av sidorna. Jämför man det med författarskapen under antiken fram till romantiken, ser man att siffrorna inte korrigerats nämnvärt. I läroboken Tidevarv är fördelningen fortfarande 70 mot 30 procent till männens fördel och sidoutrymmet 65 mot 35 procent. Jämvikten är störst i Svenska timmar. Av de moderna författare som behandlas är nästan 40 procent kvinnor men då är det viktigt att betona att utrymmet de får till förfogande bara är knappt en tredjedel av sidorna.

Med andra ord reproduceras den manliga, litterära kanon, till stor del genom läromedlen och den lärare som begränsar sig till de aktuella böckerna, kommer alltså att misslyckas med att arbeta mot läroplanens jämställdhetsmål. Och vad säger det oss när en läroboksförfattare ägnar två hela sidor åt Ulf Lundells sångtexter men inte ens nämner Simone de Beauvoir? Hur går resonemanget bakom en sådan prioritering?

”Skönlitteratur hjälper eleverna att förstå världen och sig själva” kan vi läsa i Läroplanen. Risken är dock stor att läsning av skönlitteratur i skolan snarare bidrar till att marginalisera flickorna och ger dem bilden av att de är mindre synliga än pojkar. Frånvaron av kvinnliga författare drabbar flickornas möjlighet till identifiering men påverkar naturligtvis också den bild pojkarna får av manligt och kvinnligt.

En annan aspekt att av detta är de olika ”kvinnokapitel” som finns i många läromedel, som exempelvis kapitlet ”Manligt, kvinnligt, jämlikt” i Den levande litteraturen. I detta avsnitt finns de kvinnliga författarna samlade inom underavsnittet ”Kvinnovärldar”. De manliga författare som presenteras i samma kapitel är samlade under underrubriken ”Mannen som man och människa”. Här hör åtminstone jag skillnad på hur kvinnlig och manlig litteratur värderas.

I löptexten förklaras att kvinnorna under denna tid ”träder fram” med ”sina egna erfarenheter och perspektiv”. Tretton kvinnliga författarskap behandlas från första världskriget och fram till våra dagar. De manliga författarna under samma period är 68 till antalet. Av de tretton kvinnliga författarna, tas mer än hälften upp under den avvikande rubriken ”Kvinnovärldar”. Däremot har varken antalet kvinnliga författare eller utrymmet för dem ökat. Läroboken har således pliktskyldigast reviderats enligt politiska mallar (styrdokumenten) men utan något egentligt resultat. I stället får kvinnan endast tala utifrån en typisk kvinnlig horisont med litterära alster presenterade vid sidan av den ”riktiga” litteraturen, medan mannen företräder både det manliga könets erfarenhet och hela mänskligheten. (Detta är ett synsätt som icke allena skall tillskrivas våra läromedelsförfattare, utan även Svenska Akademien, som senast 2007 formulerade vinnarmotiveringen ”den kvinnliga erfarenhetens epiker”, något som fick pristagaren Doris Lessing att hoppa högt.)

I Tidevarv och i viss mån även Svenska timmar har man löst det hela på annat sätt, nämligen genom att fortlöpande i brödtext och diskussionsfrågor spränga in kvinnliga författare och genusperspektiv. Detta kan jag tycka vara en bättre lösning än att lägga till ”kvinnokapitel” och riskera att läroboken i sig framhåller och markerar ett kvinnligt utanförskap.

Läromedlen i ämnet svenska skall inte ses som några undantag i skolans värld. De undersökningar som gjorts visar entydigt på att undervisningsmaterial i allmänhet ofta utgår från en traditionell syn, där män skriver om män för män och kvinnorna skuffas ut i samhällets periferi.

Men givetvis är det inte så att det enbart är kvantitet som garanterar en genusmedveten undervisning. Med all sannolikhet handlar det mer om sättet att arbeta, de frågor vi lärare ställer, de diskussioner vi för, det förhållningssätt vi själva har i frågor som rör könsroller och sist men inte minst hur stort svängrum vi väljer att ge flickor respektive pojkar i våra klassrum. Det är dock svårt att komma ifrån att kurslitteraturen indirekt tenderar att ge eleverna uppfattningen att män har en självskriven rätt till mer utrymme. Precis som de undersökningar som visar att lärare och elever omedvetet ger pojkarna mer tid och uppmärksamhet i klassrumsdiskussioner.

Och vad gäller fördelningen av antal författarskap och utrymmet i våra läromedel är det hela relativt lätt åtgärdat. Om man som läroboksförfattare väljer att ta det på allvar.

Filippa Mannerheim läser gärna både Virginia Woolf och Göran Tunström med sina B-kursstuderande (men helst inte Ulf Lundell.) Filippas egen blogg finns här.


Läs mer om undervisning läromedel och genus i Filippas examensarbete, Gunilla Molloy, Christina Eidem och Gunilla Halsius, Simon Madhani och Johan Malmqvist och Moira Von Wrights Genus och text (Skolverket 1999).

Andra bloggar om: , , , , , , , ,

58 kommentarer:

Svante Skoglund sa...

Varför dissa Uffe? Jag vet inte någon svensk modern författare som bättre gestaltar en specifik, romantiskt post-68 manlig ideologi med rötter i arbetarklassens omvandling till medelklass - och som så mänga män känt igen sig i och traderat vidare. Här kan vi tala om en intressant identifikationsprocess! Borde det inte vara mumma för den som vill utveckla genus- och klassmedveten läsning i skolan?

Karin Stensdotter sa...

Vet inte om det är någon tröst för dig, men i Frankrike är det precis tvärtom.

Martin sa...

Välkommen, Filippa! Det är skumt att kvinnorna får så lite utrymme också efter kriget - och det är väldigt skumt att de hänvisas till speciella kvinnokapitel. denna syn känns ju ganska gammal, medan däremot en slags common sense-kvotering (typ som till riksdagen) känns ganska ... okontroversiell. Konstigt att detta bara inte tillämpas när det går.

Det jag vänder mig lite mot (och som du bara antyder - se detta inte som att jag argumenterar emot) är identifikationen som urvalskriterium (t ex välja kvinnliga författarskap för att flickor ska kunna identifiera sig med författare/personer etc). Jag tycker att detta är ett ganska idealistiskt/didaktiskt perspektiv som känns både sjuttiotalssocialrealistiskt och kälkborgerligt på en gång - alltså att litteraturen på något sätt har i uppgift att erbjuda identifikationsytor att projicera oss på. Problemet med detta är ju att det finns böcker som funkar mer eller mindre bra i denna roll, och öppnar upp detta fält för både politisk korrekthet av värsta slag - och reaktionär nostalgi på samma gång.

Jag tror konstigt nog att den goda litteraturen har könsneutrala kvaliteter. Alla läsare kan tycka att Jenna Wilson eller Frodo är intressanta karaktärer med en problematik som slår an hos de flesta. Ska vi ha mer tydliga förebilder blir ju den mesta läsningen ganska problematisk, och tillslut är vi tillbaka i Kulla Gulla och Trälarnas barnbarn. ?

Svante: här kan vi tala om intressant identifikationsprocess - för män födda mellan 1958 och 1965 ungefär. Samma kategori som fortfarande hävdar att London Calling är världens bästa skiva typ. Själv gick jag på lekis när Jack kom, och tycker att just Lundell är ett bra argument för att inte uppmana killarna att släppa fram sina känslor alltför mycket. :^)

Martin sa...

Karin: Ha ha, årets segaste kommentar!

Filippa sa...

Svante! Om Uffe ska vara med så kräver jag att Ingela "Pling" Forsman också ska ingå i den finlitterära kanon! "Kääär å galeeen..." ;-)

Musikläraren sa...

Helt sjukt, kan man väl sammanfatta med...

Karin Stensdotter sa...

Skönt att höra att du säger det du säger, Martin, för det är viktigt. Och jag hoppas att de allra flesta svensklärarna låter och resonerar ungefär som du.
För så är det, vi författare skriver inte med könet, utan med hjärnan, precis samma kroppsdel som läsarna använder.
Tro det eller ej.

Jag tror att man är inne på en väldigt farlig väg om man ser en litterär kanon som ett politiskt verktyg och inte som ett ärligt försök att genom litteraturen spegla västerlandets historia och utveckling. Liksom hur författare från alla epoker brottats med de existensiella frågorna - vilket är vad litteratur handlar om.

Martin sa...

Karin: Och det är nog just av denna orsak vi jag inte tycker att en varannan-damernas-kvotering inte är särskilt kontroversiell vad gäller modern litteratur. Det finns liksom ingen anledning att kvotera bort kvinnorna. Men precis som du säger: jag vägrar att läsa dem för att de är kvinnor.

Filippa: Det är ju inte så svårt att förstå att Lessing gick i taket. Konstigare att förstå hur Witt-Brattström köpte denna motivering.

Karin: Men att säga att Ulf Lundell inte skriver med könet, är du go?

anne-marie sa...

Välkommen Filippa. Hälsar Anne-Marie Körling som läser ditt inlägg lite senare under dagen. A-M

Kettil sa...

Martin och Karin: Att elever (och vuxna) förhåller sig till, jämför sig och ibland till och med identifierar sig med författare, skådisar, dokusåpestjärnor, fiktiva figurer och alla andra karaktärer som de möter i tillvaron är en realitet man som lärare måste förhålla sig till. Antingen gör man detta medvetet eller så sticker man huvudet i sanden och låtsas att man per automatik är politiskt neutral i sin undervisning.

Och Karin, självklart är den litterära kanon ett politiskt verktyg. Alldeles oavsett om vi vill det eller inte så sänder den ett budskap. Dessutom har vi lärare ett tydligt politiskt uppdrag: Vi skall "förmedla" och "gestalta" de fem värdegrunder som finns angivna och sammanfattade på läroplanens första sida, bland dem jämställdhet mellan könen. Såväl läromedelsförfattare som lärare har alltså ett ansvar för att reflektera över om det är detta politiska budskap man sprider, eller om det är något annat.

Martin sa...

Kettil: Så sant. Frågan är snarast om man som lärare ska lyfta fram "goda förebilder", och ha det som ett urvalskriterium. På lägre stadier kanske ja. På gymnasiet kanske nej. Om du inte menar att det är viktigt att litteraturens värld inte bör vara enkönad (alltså inte bara böcker av män om män för män) i sig, för där är jag som sagt med dig. Vi bör ha spridning och mångfald i läsningen, där kvinnliga och manliga författare är en - viktig - punkt.

Anonym sa...

Självklart behövs både Lundell och Beauvoir. Jonas Thente på Dagens Nyheter skriver att Lundells senaste roman "Värmen" är "ett intressant kapitel i berättelsen om den moderna manligheten."

Kettil sa...

Martin: Ja, visst. Naturligtvis handlar det inte om att lyfta fram några förment goda förebilder. Det handlar om att bredda kidsens syn på vad en människa kan vara. Att inte låta några få arketyper dominera utan att hyfsat medvetet röra sig i tid, rum, klass, kön etc. Att ge de identititsfamlande ungdomarna fler och mer nyanserat beskrivna träffytor att snubbla över...Och förstås handlar de om att undvika Uffe in i det sista. Där har vi en överepresenterad arketyp som man möter varstans, vardag i film-, bok- och mediebruset. Det behöver inte vi i skolan hjälpa till med, tycker jag. Men det verkar vara en helig ko...

Svante Skoglund sa...

Oj! Jag är så ouppfostrad och borde förstås också ha hälsat Filipp välkommen. Välkommen!

Intressant debatt. Ibland tycks det vara så att eleverna ska få hjälp att bearbeta sådant som de möter mycket av i verkligheten. Ibland gäller inte detta, i alla fall inte med vissa företeelser. Vem gör selektionen - på vilka premisser? Det är väl inte den personliga smaken som styr? Jo, det är det. Och jag har inga jätteproblem med det. Blir bara kass undervisning om inte läraren är personligt (och helst positivt) engagerad. Där skiljer sig svenskläraryrket från en hel andra professioner. Det liknar i mångt och mycket skådespelarens och folktalarens värv snarare än vetenskaparens. Och så ska det vara!

Jag tror absolut att man kan göra något intressant i undervisnngen av både Lundell och schlagertexter. Som gammal barthesian är jag inte främmande för smarta analyser av allsköns kulturprodukter. Med Bathes visste man inte var man skulle hamna. Det är viktigt. Intellektuella som inte famlar gör mig rädd. Påminner mig om de två damer fråm Jehovas vittnen som dörrknackade sig in i hallen häromåret. Jag frågade om de aldrig tvivlade. Nääää! svarade de. Aldrig! Jag bad dem stänga dörren efter sig.

Svante Skoglund sa...

En sak till. London Calling ÄR världens bästa platta. Jag trodde vi hade konsensus om det. Ska vi inte lägga till detta i Svensklärarföreningens stadgar. Kan vara skönt med en tydlig kanonisk markering inom det utvidgade textbegreppets domäner.

Anonym sa...

Det som Ni uppfattar som problematiskt med Ulf Lundells konstnärskap är att han varit såpass begåvad att han fått många efterföljare. Är det rätt uppfattat ? Många - såväl män som kvinnor - kan eller har kunnat identifiera sig i det han skriver och sjunger och det har i sin tur inneburit att andra författarskap och röster inte fått lika stort genomslag ? Men är det ett godtagbart skäl till att han inte skulle vara med i en svensk litterär kanon ?

Anonym sa...

"I stället får kvinnan endast tala utifrån en typisk kvinnlig horisont med litterära alster presenterade vid sidan av den ”riktiga” litteraturen, medan mannen företräder både det manliga könets erfarenhet och hela mänskligheten. (Detta är ett synsätt som icke allena skall tillskrivas våra läromedelsförfattare, utan även Svenska Akademien, som senast 2007 formulerade vinnarmotiveringen ”den kvinnliga erfarenhetens epiker”, något som fick pristagaren Doris Lessing att hoppa högt.) "

Det här är ett intressant avsnit, men är det korrekt att i samma text skjuta in sig på en författare som Ulf Lundell ? Maria Küchen skriver i expressen följande om Ulf Lundells konstnärskap: "Som ingen annan man i samtidslitteraturen seriekopplar han liv och verk. Bland kvinnor som skriver skönlitteratur är metoden utbredd; Birgitta Stenberg, Kerstin Thorvall, Sonja Åkesson, Agneta Klingspor och Linda Skugge tillhör de många som vägrat underkasta sig manlighetens grundlag formulerad i Stephan Mendel-Enks feministiska manifest Med uppenbar känsla för stil: Privatliv och arbete är helt skilda saker.
Mendel-Enk behandlar nu inte litteratur utan mäns regelverk generellt, men detta regelverk har alltid tillämpats när ”god litteratur” ska definieras. Författande är ett viktigt och fint arbete, att vara privat i skönlitteratur blir därmed ytterligt fel.
Kvinnor som använder privatlivet som stoff i sina författarskap har följdriktigt fått en hel del tips från den manliga kultureliten om hur de skulle kunna sköta sitt jobb bättre. I övrigt bortses det ofta från dem när det ska pratas God Litteratur, precis som det bortses från Ulf Lundell."

Anne-Marie sa...

Heja Filippa - jag tänker göra liknande undersökningar av läseboken och hur manliga och kvinnliga författare är representerade där... Välkommen till oss bästa gästbloggare, hälsar Anne-Marie som nu har läst och funderat. Tjoho!

Anne-Marie sa...

Filippa - hej - lämnar ständigt kommentarer på din blogg - men inte syns de någonstans... så jag frågar här... vad gör jag. Anne-Marie

Anonym sa...

Varför bara pojkböcker!!!!
HEJ FLICKOR OCH POJKAR!
När Sveriges litteraturprofesorer härom året gjorde en 20-i-topp-lista över de viktigaste svenska författarna genom tiderna gick vinsten till författarherrarna med 18-2. De enda två (2)kvinnor som kom med på den listan var värmländska Selma och västerbottniska Sara.
I min nya bok -särskilt tänkt för gymasister och deras diskussionslystna lärare-
52 KVINNLIGA FÖRFATTARE, FRÅN 1700-TAL TILL 2000-TAL (BTJ förlag)
står det 52 - 0 till damernas favör.
P S I Christian Peters utmärkta nya topplistebok "100 mästare och deras verk. Odödlig litteratur" leder herrlaget över damlaget med 94- 6....

Läslusthälsning från
Lena Kjersén Edman

Anonym sa...

professor
professor
professor
Japp, jag kan stava till professor.
Min erfarenhet som (outbildad) gymnasielärare i svenska är att pojkarna ofta är mycket mer intresserade av att diskutera form (Per Nilsson, Hjärtans fröjd är ett tacksamt objekt för formstudium liksom Martina Lowden, Allt), medan flickorna helst vill snyfta till ett sorgligt innehåll i en BOATS (Based On A True Story).
Därför fungerar diktläsning - med samtal efteråt - så bra för båda könen . Skönlitteraturläsning är INTE synonymt som romanläsning (Ibland låter det så.)
KÖP diktsamlingar TILL KLASSRUMMET, t ex
"Orden brinner i hjärnan.Samtidsantologi".
tipsar er
lyriklystna läsvän Lena K E

Karin Stensdotter sa...

Martin,
Nej inte ens Uffe skriver med könet, han skriver OM könet, så långt är jag med, och han skriver i en genre som jag har svårt för både hos män och kvinnor som skriver. Han skriver den personliga vendettan, i Strindbergs efterföljd för vår del.
Det KAN bli bra, men blir det sällan. De flesta är inte nya Strindbergar.
Vidare har väl inte Ebba Witt-Brattström något med Svenska Akademiens motiveringar att göra? Det är inte hon som skriver dem.
Jag tycker det är viktigt att göra skillnad för det första på sak och person (bok och författare) och för det andra på person och person (Ebba som inte sitter i Akademien och Horace som gör det).

Formuleringen ifråga vittnar ju i och för sig om något för många kontroveriellt. Att det skulle finnas en specifik kvinnlig erfarenhet att sätta ord på och att vittna om.
Motiveringen stör mig också, men jag kan fatta att den kommit till. Det ÄR för stora delar av världen inte självklart, och man får ju komma ihåg att de här motiveringarna läses över hela världen.

Jag är inte heller emot en jämnare fördelning mellan författarkönen vad gäller mer samtida litteratur.
Men jag kan inte se det som ett självändamål.

Det går förvisso inte att ställa upp objektiva kriterier för vad "kvalitet" är, där har ju postmodernismen visat sig ha rätt. Men det finns inget som hindrar att man försöker, med det perspektiv man då har. I Sverige ett svenskt förhoppningsvis med utblickar.

Jag tycker att det verkar rimligt att svenska gymnasister läser Lundell, i och för sig tycker jag nog att de kan orienteras om Beauvoir också utan att det skadar. Och om man måste välja mellan just dessa två.
Tja, kan man låta dem välja?
Jag har fortfarande inte läst Lundell själv, kommer aldrig att göra det, tror jag, däremot har jag faktiskt tagit mig igenom Det andra könet.
Den var sådär.

I mina ögon är det dock uppenbart att Beauvoir är en viktigare författare/tänkare i ett något vidare perspektiv än det svenska. Däremot är jag helt på det klara med att det inte är en åsikt som delas av majoriteten av svenskarna.

Och Kettil,
Jag är överens med dig om att ungdomar och för den delen även vuxna har förebilder. Litteraturens uppgift skulle ju kunna vara att erbjuda andra förebilder än mer förenklade mediers.
Vi talar ju ändå om gymnasister här.
Jag tror att det är viktigare att de läser bra litteratur än jämställd litteratur.

Och om kanon är politisk, både ja och nej. Om regeringen talar om vad kanon skulle vara så blir den ju direkt politiskt styrd. Vad som inte framgår i debatten är att det faktiskt redan finns en kanon - det som läses i utbildningen.
Lärarna bestämmer kanon idag, och så menar jag att det bör fortsätta att vara. Den ska inte styras direkt av politikerna, utan av dem som förhoppningsvis har både erfarenhet av vad som är möjligt att genomföra i praktiken och, inte minst, kunskaper i ämnet.

Martin sa...

Monica på vår älsklingsblogg Metabolism har spunnit vidare på Filippas inlägg.

Anonym sa...

Jag vet inte vad jag tycker om det - jo jag tycker nog att det är bra förresten - men jag hittade ett citat om detta med identifikatorisk läsning:

"Elever har också rätt att i skolan få professionell hjälp att använda fiktionstext
i sitt identitetsbygge."

Samma text menade att elever måste kunna engagera sig känslomässigt i en fiktionstext för att de ska känna att den är meningsfull (annars läser de den inte - ett inte alldeles ovanligt problem för en svensklärare?).

Jag har en känsla av att detta med identifikatorisk läsning ses på ett lite för snävt sätt. Poängen är inte att ge pekpinnar (så här bör ni vara), utan att ge perspektiv som upplevs som meningsfulla här och nu.

I samma text läste jag även citatet:

"Mitt intryck av undervisningen i de fyra klasserna är att pojkarna, betydligt oftare
än flickorna, visade ett ointresse för läsning. En tänkbar orsak till lärarnas
agerande kan därför vara att de i sin ambition att fånga alla elever, medvetet
eller omedvetet, väljer texter med innehåll som kan tilltala pojkarna. Hit hör
berättelser med manliga huvudpersoner."

Känns det igen av någon? Och hur hanteras det i så fall?

Det där med diktläsning tycker jag låter finfint! En anledning till att jag tror att det är så bra är att själva läsningen tar kort tid och diskussionen lång tid. Enligt min erfarenhet blir diskussionen ofta himla bra även om eleverna från början säger sig tycka att en text var dålig.

(Den citerade texten? Lite tjatigt kanske, men det var Christina Olin-Schellers Mellan Dante och Big Brother...)

/Nils

Martin sa...

Karin: Witt Brattström skrev så klart inte motiveringen, men försvarade den (förvånande tycker jag) vältaligt i DN.

Lena: Din bok låter jätteintressant! vi får kolla upp!

Nils: intressant!

Svante: Denna kategori män tycker också att Bukowski borde få nobelpris, och att Sture Dahlström borde sitta i Akademien.

Filippa sa...

Hej alla igen!

Alla skriver så välformulerat och fint och tonen är så trevlig. Vilket inbjudande och välkomnande forum!

Två saker slår mig då jag läser igenom det vi skrivit.

1. Visst är det märkligt att Ulf Lundell tog över helt plötsligt? I synnerhet som han faktiskt bara var tänkt att fungera som rolig kuriosa, en liten skojig men symbolisk utsmyckning som knappast var allvarligt menad. (Naturligtvis kan jag tänka mig att läsa Lundell med mina elever om det av något skäl är angeläget, precis som jag kan tänka mig att vi planerar in läsprojekt med Liza Marklunds eller Emma Hambergs böcker om eleverna så önskar.)

Poängen var inte att ”dissa Uffe”. Uffe var en parantes! Uffe befann sig i blogginläggets periferi! Poängen var att betona att den stående argumentationen att kvinnor genom historien varit overksamma som författare och därför inte bör ”kvoteras in” i våra läromedel, inte håller.

Men istället kom alltså diskussionen att domineras av något helt annat: Huruvida Lundell (det manliga exemplet!) är en god författare eller inte. Rätt talande faktiskt.


2. ”Jag tror att det är viktigare att de läser bra litteratur än jämställd litteratur” skriver Karin. Och så brukar det heta. Som om det faktiskt fanns en sådan motsättning! Som om en mer jämställd kanon med automatik skulle innebära ”sämre” litteratur. Som om manliga författare inte redan har ”inkvoterats” på bekostnad av utmärkta författare av kvinnligt kön. (Min erfarenhet är också att det ofta är just kvinnor som är mest konservativa på den punkten.)

Klös, klös hälsar Filippa som är ganska trevlig privat men ibland gillar att pennfajtas i ordets rätta bemärkelse.:-)

Kettil sa...

Karin, med risk för att vara så där tråkigt tjatig: kanon är politisk oavsett om den formuleras av dig eller politikerna. Alla urval av fakta, litteratur, undersökningsområden etc som vi lärare gör är politiska i den meningen att urvalet i sig förmedlar en specifik bild av vad som är viktigt och dessutom av vad som faktiskt existerar och inte gör det.

Läraryrket är därför just ytterst politiskt till sin natur. Det viktiga är att vi arbetar för att bli medvetna om de politiska implikationerna av våra val och att vi öppet diskuterar dem. Först då kan vi börja prata om att vi hanterat urvalsproblematiken på ett professionellt sätt.

Duvan sa...

Följer med stort intresse diskussionen! Jag tror stenhårt på att man måste börja i identifikationen, igenkännandet och engagemanget. Ska man få den motsträvige att läsa alls måste man väl börja där? Sen kan man lyfta upp frågan i dagsljuset i klassrummet. Låt eleverna gissa om det är flest kvinnliga eller manliga författare i läromedlet de har framför sig. Fråga varför de tror som de gör? Sedan kontrollräkna. Diskutera läsvanor. Vilka tror ni läser mest, killar eller tjejer? Varför tror ni så? Hur kan man förklara det? Kanske skulle man göra ett avidentifieringsexperiment i stil med hur man provat att avidentifiera jobbansökningar för att undvika att kvinnor och invandrare sorteras bort. Presentera väl valda utdrag ur olika verk, skrivna av män om män eller om kvinnor, skrivna av kvinnor om kvinnor eller om män. Låta eleverna gissa om texten är skriven av en kvinna eller en man. Be dem motivera varför de tror det. Och också be dem välja ut den text de gillar bäst och motivera också det. Resultatet ska ju helst bli att en del killar har valt texter skrivna av kvinnor och tvärtom. Har inte testat själv men det skulle säkert också bli en intressant diskussion att följa!

Svante Skoglund sa...

Filippa: Håller med dig att det var lite simpelt att spinna vidare på Ulf Lundell. Syftet var att visa hur svårt det kan vara att tillämpa genusperspektivet på ett konsekvent sätt. Min poäng var helt enkelt att mycket få moderna svenska författare bättre än Lundell gestaltar ett slags manlighetens dilemma. Kanske kan man säga att Jan Guillou och Jonas Gardell kan sägas representera andra också intressanta positioner i de senare årens skönlitterära gestaltning av något som man kanske kan kalla den traditionella manlighetetens reträtt. Att du inte uppfattat Lundells betydelse i detta avseende kanske bekräftar min tes: de kvantitativa metoderna skymmar viktiga kvalitativa aspekter. Ur ett elevperspektiv - i stället för ett akademiskt perspektiv - är Lundell en oerhört mycket mer användbar text än Simone de Beauvoir. Jag har själv lusläst Det andra könet på jakt efter klassrumsfähiga passager, men det är inte helt lätt. Därmed inte sagt att hennes betydelse för kvinnans frigörelse ges tillräckligt med utrymme i läroböckerna.

Att Lundell inte var din huvudpoäng är självklart. Men - tyvärr :-) - är det inte alltid blogginläggets författare som sätter dagordningen. Med mitt ursprungliga inlägg ville jag säga "Ok, det är intressant att kolla fördelningen mellan manliga och kvinnliga författare men kan vi kanske komplicera genusbilden av svenskämnet lite?" Det var MIN huvudpoäng. Med din kommentar till detta första inlägg valde du att inte följa min uppmaning utan att uppfatta det som en diskussion om just fördelningen mellan manliga och kvinnliga författare i läroböckerna. För mig var detta mest en lustig detalj. För oavsett fördelning av kvinnliga och manliga författare har vi faktiskt problemet att pojkar presterar signifikant sämre än flickor i svenska, utifrån exempelvis resultaten på de nationella proven. Frågorna blir då om hur långt man kan komma med en genusanalys av hur proven är konstruerade, hur undervisningen läggs upp och t.ex. lärarnas kön (resonemanget om förebilder borde gälla också lärare och inte bara författare.) Jag vill alltså inte avstå från genusperspektivet utan fördjupa det. Det vore olyckligt om vi befäster neotraditionella könsroller genom att låta genusfrågan vara främst en kvinnlig angelägenhet. Någon argumenterade för att pojkar behöver utveckla sin förmåga att tala om känslor, till exempel via skänlitteratur. God tanke. Men vad kan flickorna lära sig av pojkarna, utifrån ett liknande resonemang? Jag vill öka frihetsgraden för alla. Min poäng är att ett genusmedvetet arbete inte får bedrivas monokulärt. Här krävs en dubbel blick. En transsexuell reflexion över svensklärarpraktiken.

Kanondebatten är nog värt en egen mässa. Den blir ofta intressant först när man går in på detaljer. Motsättningarna blir tydligast då. Själv menar jag att vi inte har en litterär kanon UTANFÖR skolan längre (i alla fall inte särskilt omfattande)och att skolan inte bör konstruera en sådan (för det skulle inte lyckas) utan ta vara på friheten att erbjuda textläsning utifrån en mängd skilda synvinklar. Jag skulle hellre ta fram en perspektivens eller tankarnas kanon. Det är, för mig, viktigt att eleverna i skolan får bekanta sig med livshållningar och ideologier som de annars kanske inte skulle möta: från pessimistiskt människohat till jublande utopism etc. Lärarna ska självfallet ha sina värderingar men använda dem med stor omsorg. Min erfarenhet är att tonåringar behöver bli lyssnade på, mycket mer än de blir idag. Alltför många vuxna objektiverar tonåringarna och vill "forma" dem, tycker jag. Upprätta det tonåriga subjektet!

Duvan sa...

Svante: Vilket kanoninlägg! Med betoning på sista stavelsen! Det var faktiskt något av detta jag försökte komma åt med mitt simpla metodexempel. Om vi kan vaska fram tonåringarnas syn på t ex manligt och kvinnligt eller på bra och dålig litteratur,utan att skriva dem på näsan vad som är rätt eller fel, kan vi lättare hitta dem där de är. Om de kan upptäcka att både kvinnor och män kan uttrycka allmänmänskliga erfarenheter eller ha förhållningssätt som är tvärtemot de stereotypa könsrollerna eller uttrycka en tanke som är svindlande ny för alla, så kanske nobelpristagare inte måste kategoriseras som representanter för någon särskild del av verkligheten.Något som för övrigt också drabbar "invandrarförfattare".

Anonym sa...

Filippa: Problemet uppstår när du använder Lundells konstnärskap endast som "kuriosa" och "symbolisk utsmyckning" och samtidigt kritiserar det.

I mitt inlägg ville jag belysa att manliga författare som t.ex. Ulf Lundell kan skriva på ett "kvinnligt" sätt och att det "kvinnliga" sättet att skriva inte ansetts vara "God litteratur". Kanske är det därför som läroboken fokuserar på hans sångtexter i större utsträckning än på hans böcker.

Kanske kan fokuset på sångtexterna förklaras med att vi i Sverige har haft en visdiktande tradition med C-M Bellman, Birger Sjöberg, Evert Taube, Cornelis Vreejswijk.

Anonym sa...

"Men vad kan flickorna lära sig av pojkarna, utifrån ett liknande resonemang?"

Det är ju uppenbarligen så att tjejer läser böcker av och om män utan att protestera så mycket.

Många feminister skulle kanske hävda att tjejerna mer lider av brist på makt än på kunskap.

/Katrin

Jacob Carlson sa...

Svante Skoglund skriver: "Själv menar jag att vi inte har en litterär kanon UTANFÖR skolan längre (i alla fall inte särskilt omfattande)och att skolan inte bör konstruera en sådan (för det skulle inte lyckas) utan ta vara på friheten att erbjuda textläsning utifrån en mängd skilda synvinklar. Jag skulle hellre ta fram en perspektivens eller tankarnas kanon."

Även om inte alla är lika bekanta med den och den ständigt är föremål för debatt och omdefiniering tror jag absolut att det finns en inofficiell kanon i form av inflytelserika och i ett historiskt perspektiv synnerligen lästa texter som en bildad och kulturintresserad allmänhet känner till, kanske har läst i sin helhet eller utdrag ur, och som man t.ex. kan ha nytta av om man vill följa med i kulturdebatten liksom för att förstå vår plats i historien.

Hur stor del av denna som det är viktigt att förmedla till tonåringar är jag mer osäker på.

Men jag kan inte helt tänka bort att det finns ett mänskligt, västerländskt och nationellt kulturarv och detta delvis i form av betydelsefulla texter.

Svante Skoglund sa...

Katrin: Med min formulering "Men vad kan flickorna lära sig av pojkarna, utifrån ett liknande resonemang?" syftade jag inte främst på läsning. Jag utgick från kvaliteten "känslighet/förmåga att tala om känslor" som jag, också, tycker är viktig att pojkarna tillägnar sig - och undrade vilka motsvarande förmågor pojkarna skulle kunna bidra med, för att också flickornas socialt konstruerade kön skulle vidgas. Det var min enkla fråga. Inte kan det enda goda i manligheten vara makt? Finns det en makt utan Andras underordning?

Jacob: Skolans problem med kanon handlar delvis om att den "bildade och kulturintresserade allmänhet" som du talar om har blivit mindre inflytelserik/fått minskad status i Sverige. Få elever gör idag anspråk på tillträde till denna krets, om inte deras föräldrar driver på (för att de tillhör den?). Individualiseringen är annan viktig trend i sammanhanget; det har blivit allt svårare att hänvisa till "allmänbildning". Eleverna är främst intresserade av litteratur som de kan relatera till/använda sig av i sin självbild. Ur den synpunkten är kursplanens begrepp "centrala verk" ganska problematiskt. Verk av författare som en merpart elever knappt har hört talas om kan knappast kallas centrala längre.

Det är heller inte särskilt vanligt att kultursidorna eller kulturprogrammen i radio/TV handlar om texter eller författarskap före Strindberg. Idag läser ytterst få elever latin/grekiska eller når en högre nivå i franska och tyska. Det minskar förutsättningarna att delta i den europeiska kulturgemenskapen.

Sammantaget tror jag att denna utveckling gör
att det man brukar benämna "kulturarv" - och tillhörande litterära kanon - redan har en mycket försvagad ställning. Personligen skulle jag älska en skola präglad av lidelsefullt språkintresse, historisk nyfikenhet och avancerad textanalys. Då skulle man kunna förhålla sig till och omforma de "ärvda texterna". Men jag tror faktiskt att det är naivt att hoppas på en sådan skola, annat än kanske som små enklaver här och där.

Kettil sa...

Visst håller jag med dig, Jakob, att det finns en inofficiell kanon. Och inte bara i skolans värld. Kolla bara in Dramatens repertoar de senaste åren. Hur många droppar kan man egentligen vrida ur den shakespearianska wettextrasan?

Men samtidigt måste jag oreserverat hylla Svantes (inofficiella) programförklaring:

"Jag skulle hellre ta fram en perspektivens eller tankarnas kanon. Det är, för mig, viktigt att eleverna i skolan får bekanta sig med livshållningar och ideologier som de annars kanske inte skulle möta: från pessimistiskt människohat till jublande utopism etc."

Ett alldeles utmärkt rättesnöre vid valet av litteratur i undervisning! Till detta vill jag förstås lägga att valet sedan ska diskuteras med eleverna. "Vad har vi valt bort?" är en fråga som bör vara ett återkommande inslag i undervisningen.

Rolig diskussion!

Jacob Carlson sa...

Svante och Kettil: Tack för era svar.

Den pedagogiska vad/hur-diskussionen vill jag inte ge mig in i, då jag knappt hunnit arbeta som svensklärare. Det är möjligt att ni har rätt i det ni säger om en "perspektivens eller tankarnas kanon". Jag vet inte vad som didaktiskt sett är att föredra: att komma till Swift alternativt någon modernare författare (varför inte Houellebecq) utifrån idéerna utopism och människohat eller tvärtom.

Jag håller också med om att den bildade allmänhet jag talade om kanske inte är lika stor och tongivande, liksom om att den individualisering Svante talar om. Samhället har omstruktuerats socialt.

Jag tycker dock inte att man kan trolla bort kanonbegreppet genom att låtsas som om 2500 år av västerländsk kulturhistoria inte finns. Jag tror att det som har skrivts, tänkts, målats och skapats inom konst och vetenskap har påverkat oss i lika hög grad som det politiska handlande och skeende som studeras inom ämnet historia.

Vad av detta som gymnasieskolan skall förmedla, och vad som bör ingå just i svenskämnet, är jag som sagt mer osäker på.

Men för att anknyta till Filippas blogginlägg så tycker jag att ur detta - kanske något idéhistoriska - perspektiv borde Simone de Beauvoir försvara sin plats. Och ur ett nationellt perspektiv av "ganska folkliga men samtidigt litterära svenska manliga natur- och kärleks- och fyllediktare" kanske Lundell är ett åtminstone lite intressant namn? Kanske har Ingela Pling Forsman lite längre väg till en given plats i kanon?

Det är inte så svårt inom naturvetenskapliga ämnen att motivera vad som är viktig kunskap, känns det som. Men inom humaniora är det svårare. Jag skulle dock känna viss saknad om begrepp som "estetisk kvalitet" och "kulturhistoriskt betydelsfull text" helt saknade relevans.

tråkmagistern sa...

Vore det inte bra om gymnasiet förmedlade centrala delar av kulturarvet? Förmedlingspedagogik alltså, till den stora majoritet av elever som inte kommer att bli bokslukare, till skillnad från sina svensklärare.

Jane Austen, Murasaki Shikibu, Bronte, Louisa Alcott för de politiskt korrekta feministerna. Agatha Christie?

Anonym sa...

Tråkmagistern: Vad ska eleverna i så fall lära sig av / om dessa författare, och vad ska de med denna kunskap till? Hur ska man förhålla sig till deras eventuella ointresse? Ska man diskutera aspekter av författarskap verk som eleverna inte tycker är intressanta?

annemarie sa...

Det är inte säkert att alla författare är förtjusta i en kanon, oavsett den är rådande eller outtalad. Det är med oändligt omsorg en lärare måste låta eleverna finna författaren och boken, inte döda mötet. Det händer tyvärr ibland. Att just de böcker som bör läsas skapar motsatt effekt. De böcker som inte bör läsas. Jag har sett många olika möten med litteratur som faktiskt skapat ickeläsning. Daniel Pennacs bok "Som en roman" är i det sammanhanget en värdefull lärarläsning. Allt gott Anne-Marie

Anonym sa...

Svante: "Inte kan det enda goda i manligheten vara makt? Finns det en makt utan Andras underordning?"

Ganska svår fråga. Delvis tror jag att den goda aspekten av kvinnlighet vi skriver om (känslighet) är en anpassning till rådande strukturer. Liksom motsvarande goda manliga aspekter (kanske rakhet, oräddhet, målinriktning, maktlystnad). Det är sant att kvinnor skulle ha något att lära sig av dessa saker, men strukturerna gör ju på något sätt att man helst inte går utanför det manliga/kvinnliga. Vad innebär det att lära sig då egentligen?

Undrar Katrin

Karin Stensdotter sa...

Svante,
"Verk av författare som en merpart elever knappt har hört talas om kan knappast kallas centrala längre."

påstår du.
Jamen då är vi ju där! Den OKUNNIGA MASSAN STYR! Grattis!
Och vilken framtid får ni, svensklärare, om det är som du antyder här?

Kanon finns (Tack Jacob Karlsson som uttrycker det så bra!), hur väldefinierad den är har jag ingen aning om, men ni lärare i svensklärarföreningen skulle kunna få i uppgift av mig att inofficiellt ta reda på det. Hör er för hos kollegor och bekanta.
Vad läser gymnasisterna på dagens treåriga teoretiska gymnasielinjer, för det är väl dem vi talar om.
Och sen redovisar ni det här.

Jag ser fram emot det.

Svante Skoglund sa...

Karin: varför bara "treåriga teoretiska gymnasielinjer"?

annemarie sa...

Jag skrev en debattsak i Skolvärlden... jag ville inte ha en kanon i grundskolan... men väldigt få ungar har exempelvis fått höra eller själva läst Emil i Lönneberga, Alfons Åberg... för att nämna några... och ibland tror jag vi förväntar oss att vissa litterära saker är allmängods vilket de mycket sällan, eller alltför sällan är. Numera funderar jag kring frågan. Jag märker också i debatten att jag är den enda här som diskuterar läsningen innan gymnasiet... vilket i för sig inte gör något... Jag fick ialla fall några killar i årskurs fyra att läsa Röde Orm med behållning... det är ganska ok, faktiskt. Här grundläggs ju de mesta av förmågan att faktiskt läsa... så att man hamnar i gymnasiet. Allt gott och jag följer debatten. Anne-Marie

Karin Stensdotter sa...

Jag svarar när du svarat på min fråga.

Eller för resten, strunt samma: det verkar milt uttryckt, besvärligt med Beauvoir, Swift och Joyce redan just på treåriga teoretiska gymnasielinjer, om man läser den här bloggen. Och då föreställer jag mig att det inte är enklare på de andra linjerna.

Men jag skulle bli överlycklig om du sa emot.

Din tur, så hur ser framtiden ut om man släpper kulturarvet helt? Eller för resten, bara till hälften räcker.
Candide utan sitt sammanhang... jag bävar.

Anekdot, ingen gruffade när jag själv gick i gymnasiet över det som skulle läsas, utom förslaget att läsa bibeln. Där gick det en gräns, redan på min tid. Ingen valde ämnet "Böckernas bok" då chansen fanns.

Så halva kulturarvet är nog i praktiken redan släppt.
Och nu är du alltså beredd att inte slåss för den andra halvan?
Perspektivet krymper, får man väl säga.
Och med det orättvisorna, för det kommer, naturligtvis alltid att finnas en liten grupp som får en vettig utbildning ändå. Men hela den grejen behöver vi kanske inte dra här och nu.

tråkmagistern sa...

"Ska man diskutera.....[det] som eleverna inte tycker är intressanta?"

Ja

Ja

Ja


Konstaterar uppgivet att det är kontroversiellt att förmedla kulturarvet. Om inte eleverna skulle råka ha lust förstås!

Martin sa...

Ja, det är kontroversiellt att förmedla ett "kulturarv". Jag ska inte dra igång en diskussion om detta oerhört tveksamma begrepp igen. Att tala om ETT kulturarv är som att oreflekterat tala om nationen och nationalkaraktären. Det vi kallar kulturarv är en brunblå konstruktion som torgförs i politiska syften - att få oss "svenskar" att känna att vi har en "gemensam historia" och en "gemensam kultur" som ska få oss att okritiskt köpa andra politiska "sanningar". Att ett före detta kulturradikalt parti som folkpartiet håller på och tramsar med detta antiliberala snömos gör mig mycket trött. Gå till de liberala och kulturradikala rötterna. Läs Herbert Tingsten. Läs August Strindberg.

Men. Men. Men. Lyssna noga nu Tråkmagistern och Karin, eftersom jag vet att missförstånd så lätt händer när någon just dissat kulturarvet (jag hoppas att ni greppat att jag inte menar att vi bara ska läsa Min Häst och Bilsport i Svenska B). Bildning behöver alla, och att bilda sig är en annan sak än att okritiskt sluka en reaktionär konstruktion som kulturarvet. Vi ska absolut läsa Joyce, Swift och Voltaire i skolan, och vi ska absolut läsa Strindberg, Lagerlöf och kanske t o m Beauvoir i klasser som verkar få ut något av det. Eftersom kulturhistoria och kulturhistoriska begrepp är oerhört relevant att förstå, och att vi absolut måste ha ett historiskt perspektiv på det vi håller på med. Slå upp vilken dagstidning som helst och fundera lite över hur mycket du överhuvudtaget förstått utan detta vaga, men ändock så fina begrepp.

Feta litteraturlistor med klassiker? Javisst, om du gillar dem själv och de är läsbara för en majoritet av eleverna i den givna klassen - shoot! Utdrag ur så krångliga verk som Den gudomliga komedin? Absolut! Kafka och Camus i sin helhet? Självklart! Men INTE INTE INTE för att vi ska påtvingas en nationell identitet. Utan för att vi helt enkelt blir snyggare och smartare.

Och i det perspektivet Tråkmagistern har du alldeles rätt i att alla elever inte kommer att tycka det där utdraget ur Rabelais eller Macbeth var så himla roligt.

Angående kanon: också här diskuterar vi olika saker. Som Jacob säger - det finns en ganska vildvuxen städnigt föränderlig kanon i och utanför skolans värld, och det vi läser i skolan ingår i sin helhet i denna kanon. Det som inte ingår finns helt enkelt inte att tillgå. Jag väljer att låta eleverna läsa Thérèse Raquin och Förvandlingen, somliga tycker att Flaubert och Dvärgen passar dem bättre. Och det är väl fint.

De som förespråkar en kanon a la Danmark vill att en litteraturlista ska spikas en gång för alla. Och det är så klart helt ... onödigt.

Och man missar så lätt att litteraturens uppgift också är att problematisera vår egen samtid - inte bara bättre förstå oss på förritiden.

Som Svante och Kettil ansluter jag mig alltså (tror jag?) till en perspektivens och tankarnas kanon. Där - ok Svante du övertygar mig - vi kan läsa Lundell för att få syn på väsentliga drag i den samtida konstruktionen av "mannen". På samma sätt som vi kan läsa Brecht för att få syn på den kommunistiska ideologin. Eller diskutera mångkulturalistisk politisk korrekthet utifrån Var det bra så?

Jacob Carlson sa...

Martin: klargörande att du framhåller att vi talar om två saker när vi talar om kanon.

Men jag kan inte riktigt hålla med dig om att det är något fel på att hänvisa till begreppet kulturarv. Inte ens i bemärkelsen "nationellt kulturarv". Jag kan inte alls bara se det som en brunblå konstruktion.

Det finns väl en massa saker fina kulturella artefakter i Sverige? Och en del av dessa kan det väl vara värt att bevara? Har inte t.o.m UNESCO en lista på omistliga kulturmiljöer som bör bevaras för mänskligheten, varav en del finns i Sverige.

Vad sedan gäller skolan tycker jag att det är rimligt att undervisningen i svensk skola uppehåller sig något mer vid svensk historia än t.ex. turkisk historia, även om det Ottomanska riket var ett mäktigare och folkrikare land. Och jag tycker att detta borde gälla även studiet av idéernas och konsternas historia, i den mån man nu i ungdomsskolan skall ägna sig åt detta. Jag tror att det kan vara relevant om man framlever sitt liv i Sverige att erhålla lite extra kunskap om de kultuerella artefakter och de kulturföremål som gjort avtryck i vårt land. Och är inte just detta att ta del av kulturarvet.

Möjligen tycker jag också att det är vårt ansvar. Vem skall annars ta hand om det som skapats på det svenska språket? Men det är möjligt att sådana sentimentala argument inte är godtagbara om man vill övertyga en kulturradikal.

Kanske ingår termen "kulturarv" ofta ingår i en kulturkonservativ retorik. Men jag ser ingen motsättning mellan att erhålla kunskaper om detta "kulturarv" och att problematisera det. Det handlar ju inte om att man ska älska t.ex. de svenska arbetarförfattarna (enligt en del som totalt fenomen ganska unika), utan att man skall ha lite kunskap om dem.

Jag funderade också lite över din uppmaning till folkpartisterna:
"Gå till de liberala och kulturradikala rötterna. Läs Herbert Tingsten. Läs August Strindberg."

Är inte just detta exempel på ett svenskt (kulturradikalt) kulturarv som i väldigt hög grad format det moderna Sverige, och som man kan välja att vara kritisk mot? Precis som man kan vara kritisk mot det kulturkonservativa.

Martin sa...

Jacob: Vi pratar om olika saker här med! Vi ska absolut läsa mer svensk historia, absolut läsa mer svensk litteratur, eftersom vi vill att eleverna ska bli bildade. Det som rör oss och vårt samhälle eller "kultur" (kultur inom citationstecken för att det är ett minst sagt problematiskt begrepp i detta sammanhang) har förstås störst förklaringsvärde här. Så klart. Och för att många av dessa gamla böcker fortfarande är jumla bra!

Däremot ska vi inte läsa dessa böcker och om denna historia med darr på stämman för att vi ska vara stolta över vår fina nationalskatt litteraturen och vara stolta över vår ärofyllda historia (om man nu lägger tyngdpunkten vid vårt ärofyllda folkhem, våra ärofyllda tänkare eller våra ärorika uppfinnare eller vad det kan vara kan kvitta lika).

Filippa sa...

"En perspektivens och tankarnas kanon." Underbart! Detta skall bli elevernas första uppgift i Svenska B till hösten. Att gruppvis försöka skapa detta och sedan motivera hur de tänkt. Det kan bli oerhört intressant!TACK!

Karin Stensdotter sa...

Martin,

Skönt att du nyanserar detta lite. I och för sig är "kulturarvet" som term ingen motivering varken för eller emot ett läsande, men en sak jag fortfarande inte håller med om eller ens begriper är varför man måste koppla hela det västerländska kulturarvet och möjligen dess dissande till nationalistiska tongångar? Det är ju för att komma lite längre än bara dit näsan räcker som man läser det som kan kallas delar av kulturarvet.
Och kulturarvets mer kulturradikala innehåll begränsar sig ju inte bara till Strindberg och Tingsten. Heller.
Tingsten i kombination med Bibeln kan ju bli väldigt intressant f ö.
Luther var en revoltör på sitt sätt. Etc.

Jag förordar INTE att man börjar läsa Fänriks Ståls sägner och sjunger stamsångerna varje dag, även om en sån sång som studentsången innehåller VRÅLNATIONALISTISKA tongångar. Där ingår både blod och konung och fädernesland som man ska offra och offra sig för.
Och den verkar ju sjungas fortfarande - man kan ju fråga sig varför.

Sen tycker jag att det är en klämkäck attityd dessutom tveksam, att man inte medger att något man läser kan vara en del av både kulturarv och kanon. Snygg eller inte snygg, man får ju säga som det är om det man läser.
Jag lovar att man blir snyggare om man läser Blondinbella - alltså utanpå.
Och det är väl fortfarande vad som menas med snygg.

Därmed inte sagt att man skulle undvika modernismen och uppbrotten, hela den "subversiva" litteraturen, den är ju lika framträdande som den som kan kallas konservativ.

Slutligen, något som inte nämnts med ett ord i den här debatten, inte i ditt nästa inlägg heller vad jag kan se.
Språket.
Har det ingen som helst betydelse?
Här har ältats innehåll och eventuell "identifikation" - något jag ställer mig otroligt tveksam till och idéer som urvalskriterium.

Men inte ett ljud om språkets betydelse, som identitetsskpande (inte i nationalistisk, men språklig bemärkelse).

Språket är ju demokratins själva grund. Den som inte behärskar det är utesluten.
Är inte det en rätt viktig aspekt på just ämnet svenska?

Jacob Carlson sa...

På Skolvervets hemsida står följande:

"Utbildningen i ämnet svenska syftar till att ge eleverna möjligheter att ta del av och ta ställning till kulturarvet och att få uppleva och diskutera texter som både väcker lust och utmanar åsikter."

http://www3.skolverket.se/ki03/info.aspx?sprak=SV&id=SV&skolform=21&ar=0304&infotyp=8

Jag tolkar det som att man menar att eleverna bör få med sig något av vad tidigare genererationer tänkt och skrivit samt förhålla sig till detta. Tidigare generationer har lämnat oss ett arv. Vi står på jättars axlar!

Sedan kan jag ju iofs hålla med Martin om att ordet "kulturarv" inte verkar vara helt värdeneutralt, utan syfta på något som antas vara postitvt. Det blir t.ex. tydligt om man skulle hävda att "Mein Kampf" är en del av det tyska eller västerländska kulturarvet. Då låter det i mina öron helt plötstligt som man menar, inte bara att detta är en bok om vilken en bildad person bör veta något för att inte framstå som tämligen oinformerad, utan att det är en på något vis omistlig bok.

Med detta sagt är jag dock fortfarande inte säker på att jag tycker att det nödvändigtvis vore fel om staten och skolan i viss utsträckning främjar gemensamma nationella referensramar. Om man skulle dra resonemanget om ett specifikt nationellt kulturarv (som sagt anser jag dock att det nationella endast är en liten del av ordets betydelse) till sin spets borde man väl vara emot alla former av offentligt sanktionerade nationella symboler i form av flaggor, nationalsånger, nationaldagar, att länder tävlar mot varandra i idrott och så vidare?

Tanken på en av politiker fastspikad nationell skolkanon är jag däremot tveksam till. Inte för att jag är motståndare till idén om en nationell kanon i sig (t.ex. utifrån hur den ständigt skapas i intellektuell debatt och genom olika svenska litteraturhistorier), men för att det förefaller mig som att en sådan lista för skolbruk med nödvändighet kommer att bli ganska godtycklig. Hellre då tilltro landets högst kompetenta och mycket högutbildade lärare förmågan att välja lämpliga texter på grundval av deras ämnes- och didaktikkunskaper.

Martin sa...

Karin: språket är naturligtvis det helt centrala - så centralt att det ofta kommer bort. Jag tror stenhårt på att litteraturen utvecklar språket, så klart inte bara stilistiskt utan givetvis framförallt kognitivt, identitetsmässigt, etiskt.

Men det är en intressant fråga i vad mån språket i sig ska spela roll i våra litteraturval. Vad är ett bra språk? Här är vi ute på tunn is, och det är få romaner jag läst där språket i sig är den viktigaste biten i helheten (de finns: kanske Antti Tuuri, Jens Lapidus, Sundman, Enquist). Och annat har jag snabbt lagt ifrån mig för att det framförallt är pladdrigt, blommigt, utsmyckat, upprepande, klichéfyllt. Hur i all sin dar har vuxna människor orkat sig igenom t ex Harry Potter, Liza Marklund eller Björn Ranelid? Hur kunde Marian Keyes bli en sådan blockbuster?

Jacob: "Tidigare generationer har lämnat oss ett arv. Vi står på jättars axlar!" ok, jag ger mig, särskilt efter ditt citat från skolverket... besserwisser... :^) Kan vi inte byta inlägg för fortsatta diskussioner? Jag tror att de läsare som hängt med hit till kommentar 53 är ganska begränsade! Vad tror ni?

Aloysius sa...

Svante ställde tvenne Jehovas vittnen mot tvivlets vägg och slängde sedan föraktfullt ut dem. Utan tvivel, tydligen. Tuff, beslutsam och avgundsdjup gentemot... snälla, osäkra, formaterade Jehovas vittnen. Svante, du är så himla... bekvämt, kälkborgerligt kvasiradikal att man får lust att skulptera dig för eftervärlden.

Aj, nu glömde jag få med "narcissistisk". Det får bli nästa gång.

Som svar på Martin kan jag meddela att åtminstone jag - ohälsad, åsiktsutmönstrad besökare tillika mörkerman - ännu hänger med från kommentar 1. Och häpnar över ditt eget senaste bidrag: Skolverkets papperskonstruktioner är Högsta Lag. Verkligheten och människans livsvillkor, däremot... Rätten att komma i förbindelse med dem som gått före en...

Säger skolverket att kulturarvet finns och skall förmedlas, ja, då håller Martin lydigt och plötsligt med. Jawohl, herr Ober. Tvärtemot tidigare tvärsäkra påståenden om konservativa komplotter för att krossa allt gott, skönt och sant. Men när Hägg omnämner samma kulturarv, oj oj oj... Attans, måste Hägg tänka, att jag inte citerade ur §17345:b, Cirkulär 666 666 666... Nej, man skall inte försöka ligga högre än sina motståndare.

"Typiskt svenskt" kan i vart fall knappast uttryckas bättre. Du skall inga gudar hava jämte REGELVERKET, din GUD. Principer, högre lagar, ideal, människonaturen, tidigare generationer, däremot... Kulturradikalismen förblir lika tom som Jesu grav. Men Hägerström lever. Halleluja.

Svante Snowracer Skoglund sa...

Aloysius: Jag var inte ett skvatt föraktfull mot Jehovas vittnen-damerna. Bara lite trött på och oeggad av deras trosvisshet. De var inte alls "osäkra" - däri låg ju problemet.

Jag tror jag blivit kallad det mesta här på bloggen från gråsosse till elitist. Lägger road kälkborgerlig till samlingen. Fast det har väl inte med vintersport att göra? (Är du månne störtloppsborgerlig? Eller kanske en sån där slalomsocialist som efter stängningstid smyger nedför backen i skydd av pistmaskinerna?)

Martin sa...

Aloysius: Du är rar! Varmt välkommen som kommentator. Skönt att det är någon som håller ordning på oss narcissistiska kulturradikaler här. Det är just detta som jag tycker är utmärkande för en kulturkonservativ kultursyn med lite nationalistiska förtecken: inte är den narcissistisk!

Angående kulturarvet: att anklaga Skolverket för kulturkonservativa skrivningar är som du säkert också anser magstarkt att påstå. Det Skolverket skriver är ganska ofta innehållstomma floskler (som i detta fall), men likfullt lagtext vi är satta att följa. På gott och ont.

Aloysius: om du vill fortsätta debatten - gör gärna det i annat inlägg. Detta är typ kommentar 54 och det är nog tyvärr mest jag och Svante som läser vad du skriver här. Rock on.

Aloysius sa...

Tack, tack.

Att varmt omfatta något annat än sig själv (t.ex. kulturarvet eller nationstanken - om vilken du dock inte vet att jag omfattar den) och att vara narcissist är skilda företeelser. Vad du än vill få till för rolig poäng på semantikplanet. Var gärna ironisk, men handskas varsamt med orden, är du snäll.

Jag påstod inte att tråkvansinniga Skolverket ger oss något som helst konservativt. Blott en dåre skulle få för sig den saken. Min poäng var en helt annan.

Jag upprepar därför det jag anförde. Svenskar är fostrade att lyda Heliga Regelverk. Och fostrade att vara okänsliga för principer och allt högre. Hägerström... på Gustav V:s solida grund... - Min iakttagelse gick dig emellertid förbi. Du får här en ny chans.

Uppfattat om kommentartalet. Men dessa rader är menade för dina ögon.

Martin sa...

Aloysius: Ok, jag ska skärpa mig angående ironin, och försöka vara allvarlig här. Men om vi fortsätter att vara allvarliga tycker jag att du inbjuder till en viss sarkasm. Ditt eget tonläge i din första kommentar upplever jag som ironiskt, sarkastiskt men inte särskilt sakligt (bl a finns en anspelning som jag uppfattar det att jag anammar en preussisk/nazistisk/östtysk syn på lydnad - inte så sakligt tycker jag). Jag citerar:

"Säger skolverket att kulturarvet finns och skall förmedlas, ja, då håller Martin lydigt och plötsligt med. Jawohl, herr Ober. Tvärtemot tidigare tvärsäkra påståenden om konservativa komplotter för att krossa allt gott, skönt och sant. Men när Hägg omnämner samma kulturarv, oj oj oj... Attans, måste Hägg tänka, att jag inte citerade ur §17345:b, Cirkulär 666 666 666... Nej, man skall inte försöka ligga högre än sina motståndare".

Men så inte i den andra kommentaren. Ok. Som knassocialliberal tycker jag absolut inte att jag inte lyder högre värden. Jämlikhet, rättvisa, yttrandefrihet, demokrati och bla bla bla är enormt viktiga värden för mig (ja, det blir en plattityd att överhuvudtaget påpeka det. Men ok). Men - eftersom min poäng gick dig förbi: som gymnasielärare är jag en kommunalt anställd tjänsteman som inte kan negligera lagar hursomhelst. Står det att jag ska förmedla ett kulturarv till eleverna kan jag inte bara negligera denna skrivning eftersom - oavsett högre principer - vi inte har läroplan a la carte i Sverige.

Ok, jag såg denna kommentar, och är glad att vi kunnat skruva ner tonläget en smula. Men kanske fortsatt debatt i ett annat inlägg?

Och allvarligt - väl mött! Jag är glad att du trots allt på något sätt tycker att det är mödan värt att läsa oss.

Jacob Carlson sa...

Jag har funderat på det här nu och det är ganska sent och min hjärna producerar kanske snömos, men det enda sättet att i undervisningen på ett radikalt sätt verkligen komma ifrån allt vad "kanon" (=en auktoritet har ett avgörande inflytande över vad som skall läsas med argumenten att just detta av någon anledning är viktigt och/eller bra) och "kulturarv" (=det finns ett antal artefakter i en grupps [mänsklighetens, västerlandets, nationens, din stads, det studerade spårkets] historia som det kan ha ett visst, om än i det moderna ljuset kanske marginellt, värde att lämna vidare till nästa generation) vore väl att låta eleverna själva välja helt fritt vad de vill läsa för litteratur utan någon som helst guidning varken från lärare eller läromedel? Jag tror att det finns ett litet, litet hopp att någon liten ung feministisk tjej med medelklassbakgrund kanske skulle vilja läsa något av de Beauvoir.