söndag 30 december 2007

Stavfelsfunderingar



För några år sedan producerade jag en serie pedagogiska filmer. I en av dessa filmer intervjuades författaren Lennart Hellsing om läsning och språkutveckling. Författaren berättade om sin bristande kunskap i stavning. Jag förundrades. Jag har läst Lennart Hellsing i hela mitt liv. Skulle han fundera över stavning? Skulle han fundera över huruvida han stavar rätt eller inte? Då jag tog farväl den gången tyckte jag mycket om människan Lennart Hellsing. Hans ord kan hjälpa oss skrivare, skrivande, skriv-ande att våga skriva trots att vi stavar fel ibland.

Skrivandet hör så intimt samman med själen tänker jag. Så tänker jag då jag tar emot mina elevers arbeten. Det är texter skrivna av levande människor. Inga rödbockar ska sätta krokben på deras ord och deras skrivande.

Jag har utvecklat många pedagogiska tankar kring stavning. Jag tror att eleven som frågar om sin stavning ställer sin fråga utifrån en inre föreställning om ordet, en slags inre representation. Då eleven har skrivit sitt ord ser eleven att detta inte stämmer. Då kommer frågan: Hur stavas ... ? Jag har under alla mina år som lärare bett mina elever pröva sin stavning på provlappar. Där får de pröva sin stavning, undersöka det ord de har problem med. De får gärna diskutera med klasskamrater. Jag har dokumenterat all skrivande utveckling och har nog mer än tusen skrivstavningslappar. Strategin är överförbar till samtliga skolår och samtliga ämnen.

Med vänlighet
Anne-Marie Körling

På latin sägs det att pennan glider, vilket är en ödmjuk inställning till hur ett stavfel kan uppkomma. Det kan också vara bra att veta.

lördag 29 december 2007

Svensklärarens nyårstävling

Vem blir Svensklärarens Språkpolis 2008?

Eftersom vi vet att vi har många språkpoliser som läsare av detta anspråkslösa forum utlyser vi härmed Språkpolis-SM. Texten som ni kan avreagera er på (se nedan) finns att läsa på ett stort plakat på domkyrkotorget i Vilnius, där man bygger en kopia av det kungliga slottet som brändes ner i början av 1800-talet. Byggnaden är milt sagt omstridd här i Vilnius.

Syftet med texten är att samla in donationer till bygget, och texten är översatt till ytterligare ett tiotal språk. Med tanke på att svenska institutionen på Vilnius universitet ligger 200 meter från domkyrkan (samt att det ingalunda råder någon brist på svensktalande litauer), är översättningen egendomligt dålig, och varför det blivit så här illa är svårt att förklara.

I vilket fall, reglerna är enkla. Hitta så många fel du bara kan, i grammatik, syntax, stavning och morfologi, interpunktion, skeva ordval, oideomatiska uttryck osv osv. Resonera om hur det istället skulle stått på mer korrekt rikssvenska (alternativt riksfinlandssvenska). Alltför nitiska språkpoliser som ideligen hackar på sådant som skulle kunna passera som rikssvenska får säkert någon poängs avdrag. Pluspoäng utdelas till bidrag som analyserar texten med grammatisk terminologi.

Skicka bidraget till:

svensklararen@gmail.com

Vinnaren får hedersutnämningen Svensklärarens Språkpolis 2008, och i denna hederstitel ingår den fantastiska förmånen att få minst en gnällig språkspaning publicerad på denna blogg. Må petigaste man eller kvinna vinna!

LITAUENS KUNGSSLOTT

Den Kungliga Palatsen av Vilnius Lägre Slott var Litauens politiska, administrativa och kulturella centrum. De allra äldsta murar i Litauen, som återgår till statens grundning på 1200-talet, uppgrävdes här. Slottet var ryktbar i Europa för sitt bibliotek, sina konstsamlingar och ädelsten. På 1600-talet iscensattes här första opera i landets historia.

Palatsen kommer att vara återbygd intill året 2009 i sammanhang med festligheter på grund av tusenårsjubileum av Litauens omnämnande i skriftliga källor. Palatsen kommer att fungera som centrum för statens officiella arrangemang, samt ett historiskt, kulturellt och utbildnings centrum.

Vi inbjuder Er att bidra till denna historiska restaurering.


Martin Sandberg börjar jobba efter nyår. Rödpennan är sylvass.

lördag 22 december 2007

Hälsningar i juletid!

Det finns mycket att glädjas över under detta gångna år 2007. Mitt i skolvardagen händer det alltid magiska saker - i möten, i samtal. För fyra år sedan tog jag emot en klass med elever som representerade tio nationaliteter. Denna klass gav mig livslång erfarenhet. Jag mötte en av de tystaste flickorna igen under hösten. Hon berättade att hon skulle delta vid ungdomsparlamentet i Sveriges riksdag och tala om integrationen i samhället. Ögonen lyste av framtidstro. Att se elever mogna och utvecklas, det är fantastiskt! Som svensklärare bidrar vi till elevers utveckling genom litteraturläsning, samtal och skrivande. Vi är viktiga!

Svensklärarföreningen vill vara viktig för dig som svensklärare. Vi vill företräda Sveriges svensklärare i sammanhang där det efterfrågas, ge angelägen information om svenskämnet samt skapa mötesplatser. Tidningen "Svenskläraren" har utvecklats både till form och innehåll. Vår hemsida uppdateras och besöks alltmera. Bloggandet har även nått oss. Som medlem i föreningen kan du delta i debatten som förs på bloggen.
Denna nya kommunikationskanal ger oss möjlighet att läsa vad lärare anser är angeläget, men även stimulera till debatt. I föreningens årsbok för 2007 "Perspektiv på praktik" lyfts lärarens arbete i klassrummet genom olika författares forskning.

Alla insatser som gjorts har lett till att medlemsantalet i Svensklärarföreningen nu växer efter en lång period av medlemstapp. Denna utveckling är verkligen glädjande och ger möjligheter och mod att ytterligare flytta fram våra positioner inom vårt intresseområde.

Vi vara med och påverka - tillsammans med dig som medlem.

En vilsam jul- och nyårshelg,
önskar
Marita Bergman
Ordförande i svensklärarföreningen

fredag 21 december 2007

Innehållsdeklarationer


Jag står där med lammkorven i handen. Klart jag ska ha lammkorv. Jag förväntar mig inte något annat än att korven är producerad av just lammkött. Det oroar mig att det står att den INTE innehåller griskött. Det är just detta att skriva vad den inte innehåller som skapar problem. Innehållsdeklarationen är i polemik med andra producenter som uppenbarligen blandar i ett och annat i lammkorven. Det gör att jag vänder och vrider på på det mesta i matvarubutiken - köttfärshanteringens följdverkan. Hur vi hanterar ord och vad vi vill med dem... Svenskläraren kommmenterar. Så är det!
Anne-Marie Körling

Horace Engdahl högtidstalar

Det är högtidstider. Svenska Akademiens högtidsdag. Förra året satt jag där i min högtidsdräkt och njöt av vackra tal. Då upptäckte jag Horace Engdahls humor. Jag var så välpaketerad (tidigare publicerat med ett stavfel... ck) och inslagen att min kropp bara kunde klucka fram ett skrattande gensvar. Annat är det nu... vid frukostbordet och morgonrockens lediga omfamning... jag skrattar då jag läser Horace Engdahls korta passus varför ICAbutikerna inte klarar av sin köttfärshantering, vilken beror på följande:

"beror på Ica-handlarnas undermåliga historiekunskaper: de måste lära sig att skilja mellan Fersen d ä och Fersen d y"

Anne-Marie Körling

onsdag 19 december 2007

Nätsäkerhet på dansk

All dansk reklam är inte så dum ...



Svante Skoglund, som hoppas att den danska julkalendern kommer att sändas i Sverige.

tisdag 18 december 2007

Danska företag i Sverige har skum reklam

På Göteborgs lokala TV4-sändningar finns mycket reklam för lokala firmor - som verkligen känns lokal. I hela kroppen. Kurt Olsson och Glenn Hysén, bred götebosska och goa gubbar för hela pengen. Allt andas den folkliga amatörism som göteborgare älskar (även om nu allt från Göteborg är inte skit – särskilt inte radio, och musikscenen står sig också. Men all teve – både på SVT och fyran – får mig att i panik kasta mig efter fjärrkontrollen).

Märkligast reklam har dock Jysk (dansk firma som säljer heminredning billigt). Varje obegriplig reklamfilm avslutas med deras slogan Jysk – ett bra erbjudande. Jag har ofta grubblat över detta bra erbjudande. I mina öron låter bra inte bra när det gäller reklam. Bra skriver man när något är dåligt, men inte kostar något. Bra i reklamspråk kan inte tolkas som något annat än nätt och jämnt godtagbart. Försök själva: våra möbler har bra kvalitet. Vår nya jacka har bra egenskaper mot regn.

Och hur skall vi tolka ordet erbjudande i detta sammanhang? Det låter konstigt att använda på detta sätt. Vilket erbjudande? Bra erbjudande till skillnad från vadå? I reklamen nämns alltid flera produkter; inget av dem tycks utmärka sig från de andra. Är det inte snarare ordet affär vi är ute efter, Jysk – en bra affär.

Och det är då jag börjar fundera om inte detta är någon slags översättning från danskan – kanske ett bra erbjudande där betyder en bra affär med samma betydelse? Kan någon hjälpa till?

Hjälp behöver jag också med att tolka flygbolaget Sterlings slogan som jag såg på Landvetter i morse (jag befinner mig nu i Kaunas, Litauen). Sterling gjorde reklam för sina flyg Göteborg-Stockholm (eller för bolaget generellt - det framgick inte riktigt?) med: Massor med avgångar flera gånger i veckan.

I mina öron betyder massor verkligen massor – så många att det är svårt att räkna. Flera på reklamspråk tolkar jag snarare som just fler än en. Gärna inte mer än typ tre. Kan ni se bilden framför er? En fullkomlig armada av danska flygplan från Göteborg till Stockholm varje måndag och onsdag. I sitt nuvarande skick är denna slogan svår att förstå.

Också här misstänker jag någon sorts översättning, från danskan kanske? Finns det någon av er som kan såpass mycket danska att ni kan ställa upp en hypotes? Eller var det ordet fler (än vad vi hade förut) som de egentligen tänkte skriva? Eller ska vi tolka det som att det går flygplan flera gånger i veckan till massor av olika orter?

Martin Sandberg läser alltid Jyllandsposten på planet mellan Köpenhamn och Vilnius. Det är tokroligt att läsa de islamofoba artiklar som varje dag finns i denna tidning. Idag handlade det om korstågen. Läs denna förfärliga soppa här och gläds över att svenska tidningar numer ytterst sällan publicerar liknande rasistisk pseudovetenskaplig smörja. Danskar verkar verkligen besatta av islam.

Andra bloggar om: , , , , , , , , ,

söndag 16 december 2007

Dagstidningarnas ankor

Tillåt mig ett inlägg från Svenska Dagbladet rörande rätt och fel, trovärdighet och så kallade ankor. Nu har SvD tillsatt en kvalitetsredaktör för att komma tillrätta med språk- och faktafel i tidningen. På SvD nyhetssajt kan vi gå in och tycka till kring det som är fel. Då trycker vi oss fram till "Rapportera fel". Några nollvisioner har tidningen inte, men ambitionen att vara mer noggrann. På frågan varför det blir så många fel svarar kvalitetsredaktör Lars Ryding, SvD,så här:

"Kanske för att det som publiceras i en dagstidning inte är hugget i sten utan snarare skrivet i vatten. Det kan tyckas vara bra när något är dåligt, men dåligt när något är bra."

Det känns vackert att något är skrivet i vatten. Men bara som en mening ryckt ur sitt sammanhang. En tidning är en tidning. En bärare av ett innehåll som påverkar. I demokratins sannaste namn - värre är om innehållet upplevs urvattnat... eller kommer i för utspädd form.

Anne-Marie Körling

För eventuella stavfel ansvarar jag.

Horace Engdahl

Jag har tilldelats Svenska Akademiens Svensklärarpris år 2006. Jag måste erkänna att jag är en lycklig bärare av denna utmärkelse och förskjuter Jante från min axel. Då jag deltog vid Högtidssammankomsten december 2006 höll Den Ständige Sekreteraren ett underbart tal. Detta går att läsa här...

Anne-Marie

lördag 15 december 2007

Undervisning under övervakning

Storebror ser dig, lillebror ser dig, mellanbror ser dig, styvbror ser dig, halvbror ser dig

Det blir svårare att smyga sig undan nu för tiden. Vi är liksom sedda ur alla vrår. Att huka bakom katedern och gömma sig på institutionsbiblioteket funkar inte längre. För inte så länge sedan diskuterades avlyssning och övervakning bara i samband med kriminalitet. Och terrorism. Men nu för tiden är vi alla övervakade. Inte minst i skolan.

Förut har vi varit mest rädda för att storebror ska se oss i bästa orwellanda. Men fokus har i år snarare förskjutits mot lillebror (uttrycket lillebror ser dig myntades av Göran Everdahl i Spanarna i januari) , genom att alla har mobilkameror kan allt
som händer blixtsnabbt filmas och spridas jorden runt genom Youtube. Och visst har vi väl alla skrattat åt stackare som fått sina femton minuter bland alla dessa grupputskick som fått oss alla att överväga att stänga ner vår nyinförskaffade facebooksida.

Allt fler skolkorridorer filmas, vilket i veckan uppgavs vara en succé, skadegörelse och klotter förefaller minska. Samtidigt kritiseras fenomenet av Sveriges elevråd då de menar att elevernas integritet kränks. Och i veckan väckte det viss uppmärksamhet att lärare filmas av elever och läggs ut på Youtube. Lillebror ser dig - tänk på det innan du blir arg på störiga elever eller håller skumma lektioner där syftet inte framgår (också Karin skrev om detta i veckan). Men detta ingår ju bara i en allmän trend att göra det nyss så slutna offentligt (se t ex Ekdals krönika i DN om svensk tryckfrihetslagstiftning från 1766 och framåt).

Mer handfast övervakning och bedömning av lärare och skolor är nämligen på väg. På en skola i Hudiksvall betygssätter eleverna sina lärare på nätet (tack Lisabeth för länken), och veckans stora skolnyhet är att allas vår Jan Björklund kommer att inrätta en ny myndighet – Skolinspektionen som skall kontrollera alla skolor tätare och effektivare, och resultaten skall göras mer tillgängliga. Skolorna skall enligt förslag betygssättas enligt en fyrgradig betygsskala så att de kan jämföras. "Det är bättre att elever vet om, och att staten kan garantera, att man får en trygg och bra utbildning än att det råkar vara synd om några som jobbar på de här skolorna", som utredaren sammanfattar vinsten med det hela.
.
Myndigheten skall också gå in i de enskilda lärarnas arbete. Tio procent av de nationella proven föreslås rättas om för att betygssättningen skall kunna bedömas, och trilskande skolor kunna få ett litet rapp med pekpinnen (Elevröst i SvD följer underbar elevlogik: "Om skolan har satt för låga betyg är det väl bra. Men inte om de varit för höga"), skolor ska kunna få böta – och friskolor som vanligt kunna få tillstånden indragna.

Men om myndigheten misstänker att undervisningen är undermålig kan inspektörerna gå in i de enskilda klassrummen och kontrollera den enskilde - undermålige - läraren.

Är det här då något att vara bekymrad över? Ja och nej. Ja för att alla lärare är vidöppna för kritik. Vi vet om det, och vi är ofta mycket känsliga för det. Inte minst den politiserade pedagogiska forskning som finns i det här landet visar att alla kan kritiseras – alldeles oavsett hur bra de är (det finns inga lärare i detta land som sätter eleven i centrum och tar vara på elevernas egna erfarenheter på det sätt som en blivande doktor i pedagogik önskar, se t ex detta typiska exempel). Kan vi lita på att dessa inspektörer inte låter sig politiseras i sitt arbete och inte blåsa än hitan än ditan i de undervisningsmässiga trender som nyckfullt drar genom det svenska skolsystemet?

Och kan det verkligen vara utomståendes uppgift att gå in och kontrollera enskilda lärares arbete? Jag kan inte tycka att det är ett arbete för skolinspektörer (eller för den delen: finniga små pedagogikexperter som kommenterar lärarfilmer på Youtube med analyser av typen: Fan störd han e, helt CP). Undervisning måste ses i en kontext. Och den kontexten skall en skolledare ha reda på. Och det är dennes jobb att hålla ordning i sitt pastorat.

Men annars ser jag nog inte riktigt faran i att skolor bedöms (eller att korridorer övervakas för den delen). Det kan finnas en pragmatisk nytta med båda – inte minst ur elevperspektiv. Men också ur lärarperspektiv – bråkiga lärare som påtalar brister i metodval och organisation på enskilda skolor kan få hjälp.

Jag diskuterade problemet med just övervakningskameror med Erik Nilsson, en elev som gjorde film om detta i vintras.


Erik Nilsson: Echelon and Beyond (2007)

Min tanke då och min tanke nu är att allt är övervakning (och för all del skolinspektion) är alldeles i sin ordning om jag som enskild lärare/medborgare blir behandlad som boskap. Jag som individ är helt ointressant. Så länge jag bara förekommer som ett streck i en kolumn, ett anonymt citat i en rapport, eller en svartvit figur som låser upp ett klassrum på en datafil som existerar i två veckor i ett låst skåp är jag inte bekymrad.

Det är en annan sak mot att bli betygssatt på nätet enligt diskutabla kriterier som eleverna inte fått undervisning i att hantera. Eller figurera i lösryckt mobilfilm där man framstår som mad professor. Eller bedömas av utomstående inspektör för att skolledarna inte gör sitt jobb.

Martin Sandberg är gymnasielärare och tror inte att hans torra genomgångar skulle bli en blockbuster på Youtube.

Andra bloggar om: , , , , , , , , , ,

fredag 14 december 2007

Majas morsas kompis sambo och några andra boktips

Svensklärarkollegor som inte gärna vill bli påminda om skolvardagen under ledigheterna (vilket verkar vara en sund inställning) kan sluta läsa nu. Ni andra får här ett boktips inför stundande julferie: Katarina Kieris vemodiga med oerhört välskrivna novellsamling Majas morsas kompis sambo.

Kieris elva noveller utspelar sig mestadels på en norrbottnisk gymnasieskola. Det handlar framför allt om unga människor, även om en medelålders lärarinna, Margareta, också spelar en viktig roll. Mest intressant är just skiftningarna av perspektiv. I en av novellerna är det Margareta som har huvudrollen. Hon blickar ut över klassrummet, över sina elever, och låter tankarna vandra: ”Hon ser ut över dem ibland, tänker på var i livet de befinner sig. Den tiden i hennes eget liv finns å den ena sidan bara ett fingerknäpp bort, å den andra är avståndet dit oerhört.” I en annan novell är det en av eleverna i klassrummet som står i fokus, och som i sin tur betraktar Margareta där framme vid tavlan.

I likhet med Jonas Karlssons noveller i Det andra målet rör sig de olika personerna genom texterna, dyker upp, försvinner och dyker upp igen. Oförklarliga händelser i en novell får sin förklaring i en annan. Mycket händer utanför texten, mellan raderna, och novellernas rätt anspråkslösa titlar till trots – Snöfall, Söndag, Marcus och Cecilia – finns det en dramatik som blir allt påtagligare ju mer sammanhangen klarnar.

För den som hellre kopplar av med en deckare i vintermörkret måste jag ge ytterligare ett boktips: Johan Theorins Skumtimmen. En liten pojke försvinner spårlöst en dimmig sensommardag på norra Öland. Tjugo år senare får pojkens morfar, en haltande pensionär boende på ett äldreboende och av påfallande segt virke, upp ett spår. Det är, för att använda en klyscha, svårt att lägga boken ifrån sig.

Själv packar jag ner en blandad kompott i resväskan. Philip Roths Envar, Yasmina Khadras Efter attentatet och (apropå pågående klimatförhandlingar på Bali) Andreas Malms Det är vår bestämda uppfattning att om ingenting görs nu kommer det att vara för sent får göra mig sällskap över julhelgen. Så får humöret avgöra vad som verkligen blir läst.

Carl-Johan Markstedt …

torsdag 13 december 2007

Semesterresa










Detta med adresser. Kanske fler resor skulle ha detta semestermål.
Anne-Marie Körling

tisdag 11 december 2007

Vi lever fortfarande på nittiotalet.

Vilken är egentligen min tid? Som pappaledig och lyckligt gift och med ett yrke jag stortrivs med är så klart min bästa tid nu. Jag är en mycket onostalgisk person, och längtar verkligen inte tillbaka till varken min ungdom eller universitetstid. Verkligen inte. Men är det detta 00-tal då jag till slut kom någonstans i livet som jag kallar mitt? Nej, det är det inte. Jag är en produkt av det nittiotal som Henrik Schyffert just nu tagit på sig att försvara (se recensioner i DN och SvD).

Det var på nittiotalet som allt som jag verkligen gillar dök upp. De kläder jag då köpte har jag fortfarande, den musik jag då lyssnade på tycker jag fortfarande om. Det var tidigt detta årtionde jag började lusläsa DN varje dag, och massvis med romaner, jag gick på konserter och köpte skivor, jag bytte stad började på universitetet och blev lärare. Jag var med om mina första förhållanden. Det hände väldigt mycket – för jag var ju mellan tjugo och trettio.

Men även om det på ett personligt plan var mycket som hände, förändrades ju också allt annat i grunden under nittiotalet, inte minst i kulturen.

När ska vi säga att nittiotalet börjar? Jag föreslår -91. Nirvanas Nevermind och My bloody Valentines Loveless kommer, David Lynchs Twin Peaks visas på SVT och TV 4 börjar marksändas. 1992: tidningen POP börjar ges ut, Popsicle ger nittiotalets shoegazing ett svenskt ansikte.


Popsicle "Hey Princess" (Lacquer, 1992)

Det största som hände (förutom den urbana revolution som ryckte upp svenska städer ur den DDR-stämning och "vi-har-ingen-lokal"-panik som förut dominerat) var att skillnaden fint och fult i bästa postmodernistiska anda började försvinna. Den knivskarpa gräns mellan listmusik och musik som faktiskt gick att lyssna på som funnits under åttiotalet försvann, och konstiga uppbrutna anti-filmer blev blockbusters.

Också litteraturen förändrades: helt plötsligt började vanliga författare tänka på försäljningssiffror och frigjorde sig från den blytrista och gravallvarliga stipendieprosa som tidigare dominerat kultursidorna. Akademiledamöter skrev bästsäljande deckare och en lekfull magisk realism dundrade in och blev en dominerande genre jämsides med de uppväxtskildringar som alltid varit den svenska litteraturens stapelvara. Och så är det fortfarande.


Björk "Human behaviour" (Debut 1993)

Och det är därför vi fortfarande lever på nittiotalet. Några kulturella kast i stil med maj 68 då sjuttiotalet börjar, eller Anarchy in the UK -77 då årtiondet tar slut och åttiotalet tar vid, väntar vi fortfarande på. Nittiotalets kulturella, ideologiska och stilmässiga grundvalar står fortfarande pall. Vilket får konsekvenser i ett utbildningsperspektiv.

De filmer mina elever gillar gillar jag också. Den musik de lyssnar på kanske jag inte lyssnar på, men jag lyssnade på förebilderna (jaha, så ni menar alltså att emo typ låter som Dinosaur jr goes Fireside - fast de snarare ser ut som Cure?). Samma leta-i-arkivet-ideal behärskar dagens musikklimat. Samma ironiska meta-hållning till den egna historien inom filmen. Och det låter likadant, och det ser likadant ut. Jag hänger med i Grey´s anatomy, de kan Vänner lika bra som jag.

Vilket årtionde som är mitt styr i allra högsta grad de val jag gör under en normal skoldag. Det är detta vi menar när vi säger att lärare hör till olika generationer. Vi har ofta väsensskilda hållningar till litteratur, till skrivning, till populärkultur, i förhållande till vår föregående generation – fyrtiotalisterna.

Och eftersom jag och mina tjugo år yngre elever faktiskt hör till samma generation, stilmässigt och smakmässigt (att 35-åringar idag ägnar tid åt att kasta nallebjörnar på varandra på Facebook stöder väl ändå min tes) förstår vi varandra ganska utmärkt. Det är inte vi sjuttiotalister som är krystat barnsliga och ungdomliga – det är tiden som aldrig riktigt vill hinna ifatt oss.

Martin Sandberg lyssnar numer enbart på jazz, men också denna präglas ju numer av vild genreblandning och stora doser av nittiotalistisk easy-listening

Andra bloggar om: , , , , , , , , , , , , ,

söndag 9 december 2007

Retro – ett ord med oklar betydelse

Inspirerad av Svante som häromdan skrev om ord i svenskan som skulle behövas, skulle jag istället vilja rikta ögonen mot ett ord som jag tycker är onödigt. Ni kommer ihåg förra årets Pressbyrå-reklam där en fjollig 30-åring med rosa sjal runt halsen utbrister Guud vad retro! när han får sin varmkorv (när blev det förresten politiskt korrekt att skildra homosexuella som hjärndöda fjollor igen? Har ni läsare fler exempel?)

Det är mycket som är retro i dessa dagar, inte bara varmkorv. På Tradera ger retro nästan 2000 träffar. Retrodesign, retrokläder, retromöbler, retrotapeter, retroradio; kanske är det främst inom formgivningsområdet som retro slagit igenom. Men å andra sidan: sök retroporr så får du se.

Det är lite oklart bara vad förleden retro står för. Oftast när vi hör det leder det tankarna till ett slags obestämt orangeblommigt sjuttiotal, gärna kombinerat med femtiotalistiska teak, string och plastorgier. Men har det någonsin varit så?

Sjuttiotalet såg aldrig ut som i möbelkataloger eller inredningsprogram på Femman. På sjuttiotalet hade de flesta människor beigea randiga fyrtiotalsinspirerade tapeter och grönbetsade furubord och formlösa fula bruna skinnsoffor. Lamporna var i regel inte alls färgglada plåtlampor från Ateljé Lyktan utan snarare stora furulampor med rökfärgade glaskupor.

Mer än att vara stilhärmande tycks retro alltså syfta på någon slags drömmande inställning; det kunde varit så här. Tydligast gäller det retroradion där Tivoli blev stilbildande, och retroradio helt enkelt en apparat som försöker se ut som detta original. För liknande radioapparater existerade överhuvudtaget inte när det begav sig.

På något sätt känns retro i denna betydelse också aktuellt för diskussionen inom skolan. Man pratar om hur bra den svenska skolan var innan den plockades isär av klåfingriga politiker på nittiotalet (ja, jag vet, också på denna blogg). Men det man vill tillbaka till är ju knappast hur det egentligen var ute i klassrummen – utan hur det kunde varit.

Vi säger att det var bättre bevänt med svenskan förre nittiotalets reformer, men glömmer lätt den eviga diktläsningen (aldrig från 1900-talet), som mest innebar att plocka ut stilfigurer och konstatera diktens betydelse utifrån författarbiografin i Dikt och Data.

Vi glömmer romanvalen som hos de flesta lärare var helt styrda av litteraturhistoriska antaganden. Jag fick visserligen läsa Fahrenheit 451 och Flugornas herre. Men i den andra klassen läste de Älgskyttarne och Singoalla. Som lästes till ett visst datum, men sedan inte diskuterades.

Vi har snudd på förträngt de oförberedda aulaskrivningarna med helt disparata ämnen utan någon som helst definierad genre. De enda kommentarer vi fick var uteslutande på ytspråket. Med ett betyg på. Oftast genom rättningsmarkeringar som inte en jävel orkade lära sig. Kommer ni ihåg dem? Mb, sr, smh, ordv. Och ingen som helst förberedelse i hur man faktiskt skulle göra.

Det finns en risk i skolpolitikens nuvarande inriktning på båda sidor om blockgränsen. I stället för att målinriktat, pragmatiskt och välgrundat i forskning och resultat vända blickarna framåt, får vi en slags retroskola. En slags falsk men färgglad bild av hur skolan kunde ha varit på sjuttio och åttiotalet, då eleverna tack vare betygen visste vad de kunde, då det var så personaltätt att det gick en specialpedagog per elev, det var ordning och reda och arbetsro. Och man utbildade riktiga arbetare på de tvååriga praktiska programmen, och då eleverna på de teoretiska programmen läste stora svenska romaner och inte Camilla Läckberg och Liza Marklund.

Martin Sandberg
gick i skolan mellan 1978 och 1990. Han rekommenderar Lena Anderssons Var det bra så? och Jonas Gardells Ett ufo gör entré för lite mer handfast nostalgi.


Andra bloggar om: , , , , , , ,

lördag 8 december 2007

Språkpåverkare



Dessa språkpåverkare. Här står "Under Central". Men språklekare kan inte låta bli att göra något av detta - utan skapar "Under en al". Det är små språkförändringar i det vardagliga.
Anne-Marie Körling

"Det är vi när vi är som bäst" - Lessing om berättaren


















Jag kan inte låta bli att citera ur Doris Lessings Nobelföreläsning:

"Låt oss anta att vår värld drabbas av krig, av de fasor som vi alla utan vidare kan föreställa oss. Låt oss anta att flodvågor sköljer genom våra städer och haven stiger ... men berättaren kommer att vara med oss, för det är vår fantasi som formar oss, upprätthåller oss, skapar oss - på gott och ont. Det är våra berättelser, det är berättaren som ska vederkvicka oss när vi blir sargade, sårade, ja till och med krossade. Det är berättaren, den som skapar drömmar och myter, som är vår Fågel Fenix, det är vi när vi är som bäst, när vi är som mest nyskapande."
(Översättning: Inger Johansson. Copyright Nobelstiftelsen 2007.)


Svante Skoglund, som tycker att Lessings roman Det femte barnet förtjänar fler unga läsare ute på skolorna.

Bloggvänner om skolan

Den omfattande och ostrukturerade debatt som vi haft här på Svenskläraren om skolan sista veckan fortsätter på andra bloggar.

Anna Veeder bor i Israel och skriver om sina upplevelser av den svenska skolan på sjuttiotalet. Läs hennes inlägg Proust och 1968 års läroplan. Även i övrigt är hennes blogg mycket läsvärd - väldigt välskriven!

Karin Stensdotter bor i Paris och har varit den flitigaste debattören här på sidan den sista veckan. Läs hennes inlägg om mötet med den franska skolan, senaste inlägget Aktiviteter i rymden och på marken. Rekommenderas också i övrigt mycket varmt.

Martin Sandberg läser ofta också Janis & co, Fred och Magistern.

fredag 7 december 2007

Glöm (inte) Shakespeare – nu är det metrosexige Middleton som gäller


Det var en gråmulen torsdag i slutet av november nådens år 2007 som en tunnhårig, medelålders man i runda glasögon tog till orda i den globala Shakespeare-kultens högborg, den till stor kostnad och med metikulösa mödor rekonstruerade Globe-teatern i London. Vad han sa? Jag citerar fritt:

”Shakespeare är som grannpojken. En riktigt trevlig prick. En lantis, javisst. Men verkligen helylle. Pålitlig. Påläst. Präktig. Synd bara att han hade en sån taskig syn på det där med tjejer. Ni vet – de brudar han skrev om är liksom noll sexiga, de är värsta oskulderna. Men nu ska ni få höra: alla som skrev pjäser på Shakespeares tid var inte såna. Det fanns en kille som hette Thomas Middleton. Hört talas om honom? Nä, trodde inte det. Han var född i London, inte i nån landsorthåla. Och han skrev fett sexiga grejer. Om Shakespeare var Beatles kan man säga att Middleton var Rolling Stones. Aldrig hört talas om Stones? Robbie Williams vs Pete Doherty, då? Äh. Ni fattar. Lite rååare, coolare.”

Jo, så där – ungefär – lät det när forskaren Gary Taylor efter många års års slit äntligen kunde presentera Thomas Middletons samlade verk för en grupp skolelever.

Nu storlanseras den urbane Middleton som Shakespeares sinistra, metrosexuella skugga. Om man får tro Taylor innehåller pjäser som t.ex. The Changeling och A Chaste Maid in Cheapside: ”transvestism, stalking, sexuell utpressning, kastrering, impotens, masochism, nekrofili …”. Taylor konstaterar: ”This fixation with sex makes him a writer of our times.”

Också Middletons privatliv tycks onekligen slå den Store Bardens vad gäller smaskiga detaljer (fast nog var det lite konstigt att Bill testamenterade sin näst bästa säng till hustrun Anne). När Middleton var 19 år gammal brändes hans dikt Microcynicon utanför St Pauls-katedralen på order av ärkesbiskopen. Man vet inte säkert orsaken, men man kan ana att beskrivningen av diktarens relation med en färgad transvestit spelade en viss roll ...

Låter som om Middletons pjäser har utomordentligt goda chanser att ta sig in i våra klassrum och teatrar. Och – why not? Lite schysst queeriga libertiner har väl ingen dött av.

Svante Skoglund, som ser fram emot att se Mikael Persbrandt i rollen som Sir Walter Whorehound.

PS. Jo, det är samme Middleton som en grupp forskare påstår ha skrivit inte bara sina egna utan också delar av ett par Shakespeare-pjäser, t.ex. en tiondels Macbeth. Både Beatles och Rolling Stones, alltså. Groovy. DS

Står du där och är skentrevlig?


"Jag saknar ord", säger man ju ibland men sällan är det just det man gör. I stället menar man att något oerhört har hänt, något som gör en tillfälligt stum. Jag tycker om att säga det på engelska också. "Words fail me". Där finns en lite spännande bibetydelse av svek. Ordsvek.

Ibland låter jag tankarna - och därmed sammanhängande ord - rusa iväg alldeles och frestas citera en apokryfisk version av Nalle Puh: "När orden har lämnat min mun får de klara sig själva." Bra att ta till som en sista utväg.

Men om man verkligen saknar ord? Om man bland de flera hundra tusen svenska orden som står till buds inte hittar le mot juste?

Kanske är det då till Svenska dagbladets webb man ska bege sig. Där föreslås nyord i en rasande fart. En del är ganska elaka. Några mest konstiga. Men skentrevlig tycker jag är ett användbart ord. Så här i glöggfesternas och jullunchernas tid...

Svante Skoglund som just nu smakar på orden skrylling och tankefjun från Svenskans lista.

onsdag 5 december 2007

Didaktiskt sjävbedrägeri ute i kritdammet

Man kan säga att lärarna i studien hade ett högt retoriskt medvetande om vad som förväntades av dem i svenskämnet, och även höga ambitioner, men i praktiken är det andra saker som kommer att styra. Kort och gott säger de att de ska göra en sak, gör sedan en annan och tror slutligen att de har gjort det de sa att de skulle göra. De saknar helt enkelt insikt om vad de faktiskt har gjort i undervisningen. Jämför man det resultatet med studien som rörde styrdokumenten, så ser man lärarnas praktik stämmer överens med 1970 års läroplan, medan deras retorik stämmer med 1994 års läroplan.
Stefan Lundström har skrivit en avhandling om hur texturvalet går till på gymnasiet (med bland annat Svenskläraren som källmaterial). Han har närstuderat fyra verksamma lärare i och utanför klassrummet. Lundströms slutsats ovan får mig att skratta högt. Vilka jäkla pratkvarnar vi är.

Det roligaste med lärare är ju också att vi kan läsa om avhandlingar som den här, eller artiklar om skolans kris och försämrade resultat i DN eller SvD, skaka på huvudet och tänka på någon av våra närmaste (snälla och trevliga men odugliga) kollegor. Och kollegan läser samma artikel och tänker på mig (och skakar på huvudet över att jag är både snäll och trevlig men inte fattar något).

Och trimmade av all ideologiproduktion vi stött på under utbildningen, en lång rad moderiktiga föreläsare på en lång rad av kompetensutvecklingsdagar, oräkneliga pedagogiska artiklar i Svenskläraren, Skolvärlden och Pedagogiska Magasinet – har vi alltid rätt svar till hands om hur den dagsaktuella undervisningen bör se ut. Och att det är den som dominerar i våra egna klassrum. Vilket kan vara en nog så viktig egenskap i dessa dagar då lönesättningen baseras på hur bra man är att tala för sig själv.

Men Lundström pekar ju ovan också på det massiva självbedrägeri vi mer eller mindre medvetet gör oss skyldiga till.

Jag glömmer aldrig en lärare på en praktikplats jag var på en gång i tiden som pratade sig varm för processkrivning (typisk sak som alla svensklärare vet är bra, få tillämpar, men alla säger att man tillämpar), vars variant av processkrivning var att eleverna fick sortera ihop en text denne lärare klippt sönder i remsor. Jag förstod inte var varken process eller skrivning kom in.

Jag vet heller inte varför det är så här. En teori är att man som lärare är så ständigt ifrågasatt, av eleverna, av kollegorna, av föräldrarna, av skolledningen att man helt enkelt måste utveckla en slags klassisk narcissistisk betongbubbla. Inget kommer riktigt åt en – men inte heller mycket nytt kommer in. Undervisningen cementeras, vilket naturligtvis inte behöver vara en nackdel - om den funkar!

Och oavsett vad jag läser för didaktisk/skolpolitisk artikel så kommer detta att just styrka mig i min övertygelse att det är ju just så jag gör (och just så alla andra inte gör). Och att det är just min undervisning som funkar, det står ju här i artikeln.

Och de kollegor ute i landet som jobbar med metoder jag själv förkastar, låter eleverna jobba självständigt hela tiden, individualiserar för hela pengen och mest är kunskapscoacher och förstått att att vara lärare det är att handleda och inte störa elevernas egen lust och kreativitet för mycket - de måste ju tro att de förverkligar kursplanen, att det de gör faktiskt är det bästa för barnen, och att Sveriges försämrade resultat i internationell ranking är de där gamla stofilernas fel som inte sätter eleven i centrum.

För vem orkar leva med något annat?

Martin Sandberg
är gymnasielärare, och det han skrivit ovan gäller mest hans kollegor.


Andra bloggar om: , , , , , , , ,

Litteraturens genomslagskraft



Detta att gå omkring i boklådor. Jag går i timmar och botaniserar. Jag tittar på hur bokhandlarna ordnar med böcker, hur de lyfter fram författare, vilka böcker de väljer att fronta och varför. I denna boklåda i Edinburgh fann jag mängder av citat om böcker, författare och vilken påverkan dessa har haft i världen utanför bokhandeln. Jag läser av det mesta. Köper ett och annat också.

Anne-Marie Körling

tisdag 4 december 2007

Nobelpriskampen

Vem är egentligen bäst lämpad att styra på William Goldings ö i Flugornas herre? Ralph, tycker drygt 40 % av dem som röstat på Nobelpriskampen, det interaktiva spel som finns här. På andra plats i omröstningen över de bästa ledarna i romanen kommer Nasse. Jack skrapar ihop hela 14 % av rösterna.

Nobelpriskampen är ett spel som bygger på en roman av en Nobelpristagare. Elever i skolår 8 och 9 eller 1 på gymnasiet som läst romanen kan vara med och tävla om en bärbar dator och ett antal MP3-spelare. Vinnaren får bjuda med sin klass till Stockholm i januari och ta emot priset. Ifjol var det Alexander Solsjenitsyns En dag i Ivan Denisovitjs liv som hade valts ut, i år det alltså Flugornas herre som spelet baseras på.

Och det är både kul och enkelt att spela. Framför allt lämpar sig Nobelpriskampen för ämnesövergripande arbeten; kring romanen knyts ett tema som på ett eller annat sätt berör mänskliga rättigheter. Årets tema heter ”Demokrati eller diktatur” och förutom att svara på frågor och arbeta med Goldings roman får eleverna kunskap om hur många av världens länder som är demokratier respektive diktaturer (först får de se vilka länder som själva anser sig vara demokratier – och det ger en helt annan politisk karta än verklighetens!), höra och se Desmond Tutu berätta om vad som utmärker en bra ledare och läsa om Nobelprisbelönade demokratihjältar.

Det interaktiva spelet, som bygger på romanen, inleds med flugor som surrar och ett rykande plan som kraschar. Sedan klickar man sig fram på den ensliga ön där eldarna snart sprider sig genom grönskan. Innan den räddande båten plockar upp barnen gäller det att para ihop rätt citat med rätt romankaraktär på ö-rådet, lägga föremål framför trädstammar (och bli uppmärksam på romanen symboler) och att klicka på olika pratbubblor och på så vis ge sin tolkning av romanens budskap. Man tar sig genom spelet ganska snabbt – lite väl snabbt kanske – och resultatet får man i slutet i form av ett antal fjärilar. För den som kör fast eller vill fuska finns ett facit.

Nobelpriskampen, som skapats av Novel Web AB i samarbete med Myndigheten för skolutveckling, pågår till och med 31 december. Därefter går det inte längre att tävla men produktionen kommer att finnas kvar på webben. Det gäller även materialet kring Solsjenitsyns roman. För den som är med och tävlar i år räcker det dock inte bara med att svara på frågor – eleverna ska också välja en händelse ur romanen som visar hur det kan vara i ett demokratiskt respektive diktatoriskt samhälle och motivera sitt val.

Nobelpriskampen är ett fiffigt sätt att bearbeta en roman, och att läsningen så tydligt förankras i ett tema är givetvis en styrka. Förhoppningsvis dyker Nobelpriskampen upp också nästa år, även om Myndighetens för skolutveckling inte finns kvar då. Dags för en kvinnlig pristagare i så fall? Selma Lagerlöf och Kejsarn av Portugallien lyder mitt förslag.

Carl-Johan Markstedt är gymnasielärare och medlem i Svensklärareföreningens styrelse.

Andra bloggar om: , , , , , , , ,

måndag 3 december 2007

Läsande förebild


Den är nästintill magisk. Den koncentrerade läsning som skapas då samtliga i klassrummet läser. Det händer något varje gång jag slår mig ned bland mina läsande elever och läser min bok. Jag deltar med min läsning. Vi delar ett läsande rum. Jag tror på läsande lärande förebilder. Jag tror på läraren. Jag tror på eleven. Jag tror på boken. Jag tror på det vi gör tillsammans. Läser.

Anne-Marie Körling

söndag 2 december 2007

Ord med trudilutt i




Ekorrn satt i granen. Här i form av text och bild. Det är en bilderbok. Jag har försökt läsa den högt. Det går inte. Tonerna ackompanjerar mig och jag sjunger. Jag har försökt att bara tala orden. Vissa ord har ett brett tonregister som backar upp.

Anne-Marie

Källa; Kruusvall: Ekorrn satt i granen, 2007. Jag samtalade med illustratören vid Bokmässan i Göteborg och fick hennes tillstånd att publicera en bild.

Litterära kakor eller bara kakor




Kakor till kaffet eller till det lilla glaset körsbärsaft - allt i en underbar liten barnbokhandel i Stockholm - BOKSLUKAREN. Där kan små barn få sig en liten litterär mumsbit och en läckert inrimmad bok. Detta med kakorna. Kakorna är alla hämtade ur den lilla världens böcker. Det är bedårande smakbitar. Mums och man äter upp själva sagan. Om man nu kan den.

Vad kan barn idag? Kan vi förvänta oss att de kan Astrid Lindgrens sagor, Alfons Åbergs värld, Pettsons grymma lilla katt och fantastiska uppfinnarbod, Snickerboa... alla de där begreppen som vi handskas med och tror att vi har gemensamt. Jag föreläser ofta och mycket. En lärare tog upp dilemmat med att förvänta sig kunskaper och gemensam utgångspunkt. Hon hade frågat sina elever om vilket av Emils hyss de tyckte bäst om. Gensvaret uteblev. Det var några få i en årskurs tre som kunde Emil i Lönnebergas hyss. Det här har satt igång tankarna hos mig. Tror vi att barn får med sig litterära referensramar hemifrån? Tror vi att det vi själva växt upp med delas av dem som växer upp idag? Är alla goda exempel svenska? Och hur är det egentligen med filmerna? Inte någonsin tror jag att en film kan ersätta läsupplevelsen och den gemenskap eleverna får med en högläsare och en bok. Det visar sig i flera undersökningar att föräldrar läser allt mindre för sina barn. Skolan har en uppgift. Det är viktigt att ge mycket av mångfald, litteratur och språk.

Så en liten kaka kan bli otroligt trasslig i sin betydelse. Den blir uppäten. Men inte förstådd.

Anne-Marie Körling

torsdag 29 november 2007

Pisa och Pirls 2006 - nytt bränsle för Jan Björklund på skolbrasan

Nya undersökningar droppar in om tillståndet i den svenska skolan. Tioåringarna läser inte lika bra som de gjort tidigare enligt Pirls 2006. Framförallt är det de starka läsarna som blir färre och färre. Sverige klarar sig ändå hyggligt, en hedrande sjundeplats. Länder som Ryssland, Hong Kong och Singapore ligger före.

I Pisaundersökningen faller svenska elever i matematik (DN, SvD, utförligt i Skolvärlden) Av 57 länder placerar sig Sverige på plats 22 (se hela listan här. Tryck på länk "Range of rank on the PISA 2006 science scale" i mitten av sidan). Före oss finns länder som Estland, Sydkorea, Ungern och Tjeckien.

Jodå, visst finns det debattörer som kommer att hävda att dessa undersökningar är missvisande (argument får de i denna artikel i Skolvärlden, som bemöts i Sydsvenskan), och att elever i Sverige minsann lär sig andra saker – och det gör de ju. Men det är också dessa debattörer som brukar hävda att resurser är den svenska skolans problem. Är det någon mer än jag som tror att det spenderas mer pengar på skolan i Sverige än i Estland, Ungern, Ryssland och Singapore?

Egentligen är det ganska enkelt. Vill man öka barnens läsförmåga får de läsa mer (inte mindre som tycks vara fallet på många håll), - i alla ämnen (se också DN på samma tema).

Istället för att gå till botten med vad i skolan som gör att Sverige faller, läggs alltid alla förklaringar utanför skolan – sådant som vi i skolvärlden inte har någon kontroll över. Som elevernas fritidsvanor. Som ett föränderligt samhälle. Eller ständigt dessa bristande resurser som gör att den ena pedagogiska landvinningen efter den andra helt enkelt inte går att genomföra.

Lite närmare problemets kärna har vår kära regering kommit när den i dagarna skickat tillbaka Skolverkets nya målformuleringar i svenska och matematik för årskurs tre. Jan Björklund menar att Skolverkets målbeskrivningar i svenska och matematik måste vara skrivna så att de a) kan begripas, b) deras uppnående kan utvärderas (nationella prov skall ju införas i trean). "Abstrakta mål som inga barn, få föräldrar och knappast ens lärarna begriper är värdelösa", som DN sammanfattar saken. Vilket lett till att den likvärdiga skolan satts ur spel då spelrummet att vattna ur målbeskrivningarna till ett intet är alldeles för stora (ni minns väl debatten om Vittraskolorna?)

Men jag börjar allt mer ifrågasätta målstyrningen som metod när målen nonchaleras och statlig uppföljning och kontroll över verksamheten helt tycks brista.

Det spelar nog inte så stor roll hur vrider och vänder på formuleringarna om en stor del av lärarna, skolledarna och de kommunala skolpolitikerna demonstrativt hoppar jämfota både på bokstav och anda.

I senaste numret av Skolvärlden recenseras Marianne Dovemarks Ansvar - hur lätt är det? (en omarbetning av hennes avhandling) där hon diskuterar nittiotalets enligt henne nyliberala modeord "flexibilitet", "valfrihet" och "ansvar". Man kräver saker av eleverna de inte har någon möjlighet att klara (framförallt att ta ansvar för sitt lärande), lärarna blir "handledare", och individualisering blir snarare differentiering som slår mot de svagare eleverna.
Den skolverklighet Dovemark beskriver är problematisk också på det sätet att den i väsentliga avseenden befinner sig på stort ideologiskt – och formellt juridiskt – avstånd från de parlamentariskt fattade beslut som skall styra skolans verksamhet. […] Något drastiskt skulle man kunna säga att Marianne Dovemarks forskning påvisar kommunal laglöshet […].

Kännetecknande för de länder som lyckas i internationella jämförelser är en stark styrning av skolan, där skolor, lärare och elever vet vad som skall läras in, och ägnar tiden åt just det. Finns det en klar ansvarsfördelning (vilket det enligt Dovemark ovan inte finns) är det lättare för de olika nivåerna i systemet att svara för sitt ansvarsområde.

Martin Sandberg är gymnasielärare och tycker att individualisering, flexibilitet och lärstil är ord på fyra bokstäver.

Andra bloggar om: , , , , , , , ,

onsdag 28 november 2007

Genrer och sånt – några reflexioner

Hur vetenskapliga vi än försöker vara när vi talar om texter och språkbruk (och det försöker vi väl ibland, kanske mest under utbildningstiden) kommer vi sannolikt aldrig att kunna en gång för alla reda ut ett begrepp som genre eller för den skull det modernare uttrycket texttyp. Beror det på att vi är dumma i huvudet? Är skälet brister i forskningen? Nej. Det har att göra med vad man, i brist på annat, kan kalla för sakens natur. Och saken i det här sammanhanget är givetvis språket, i synnerhet i dess komplexa och ohyggligt mångskiftande form skriften. Men först en liten historisk återblick, som ju alltid bör ingå i den här … typen av texter.

Vad som är en genre – och vilka genrerna är – har diskuterats sedan antiken – och säkert ännu längre. Inom litteraturen lyckades de gamla grekerna (vissa av dem, eller var det en soloakt av Aristoteles?) enas om att vi har tre huvudgenrer: epik, dramatik och lyrik. Men sedan – när man lämnar den övergripande kategoriseringens olympiska höjder – blir röran ganska snart ... en smula besvärande. De duktiga gymnasie- och universitetsstudenterna lär sig lydigt att använda begrepp som pikaresk, riddarroman, centrallyrik, kammarspel, historiskt drama, sagospel och versepos och de duktiga lärarna lämnar hyfsat uttömmande beskrivningar av desamma. MEN att genreetiketterna handlar om en frejdig mix av äpplen och päron – för att inte tala om aprikoser och björnbär och kanske ett och annat broccolistånd – snarare än olika äpplesorter är ganska uppenbart. När vi ena stunden pratar om novellen (den ska vara kortare än romanen, fast kanske inte lika kort som ett prosapoem) och den andra om sagan (som enligt Nationalencyklopedin kännetecknas av att ”ett ofta overkligt eller fantastiskt, ibland allegoriserande eller moraliserande innehåll”, vilket ju är ett öde den delar med många litterära uttryck) är det knappast utifrån en stringent definition av vad en genre är. Vi jämför helt enkelt inte samma saker. Ibland är genrebeskrivningen grundad på form och ibland är den historisk, ibland har den med syftet eller effekten att göra. Ibland fanns genrebegreppet levande på författarens tid, ibland är det en efterkonstruktion. Och ibland är genren ett kritiskt eller vetenskapligt begrepp. Kanske numera även ett förlagsinitierat försäljningsknep.

Nu ska jag krångla till det ännu mer. För det är väl dessutom så att genrebegreppet är (minst) dubbelsidigt – dels finns det en visserligen löst grundad men ändå hyfsat väl definierad konvention "på utsidan”, dels finns det liksom en genre (snarare flera) inbakade som verkningsmedel (jag hittar inget bättre ord men jag menar INTE BARA individuella stilmedel utan mer ett slags klangbotten, en idé) i själva texterna? Och är det inte så att varje text förhåller sig mer eller mindre tydligt till båda? Det spännande blir då att man, om man inte är t.ex. väldigt platonsk (eller är det aristotelisk?) och koncentrerar sig på en abstrakt Ur-roman, måste räkna med att det som för tillfället fyller t.ex. genrebeteckningen roman med ett innehåll ständigt utsätts för förändringar, omprövas, besmittas, skjuts i sank ja vad du vill.

Säg det mästerverk som inte överskrider läsarens och den litterära institutionens genreförväntningar! Och säg den text som lyckas göra sig alldeles genrelös!

Och det verkar dessutom finnas något i oss som läsare (i alla fall om vi är någorlunda avancerade) en form av njutning av den sköna frisson som uppstår när genrer blandas, muterar, hybridiserar och ingår mesallianser. Vi tycks – ibland – gilla det orena. Sedan får man av ropen på genremässig rättning i leden en känsla av att vi – skamsna njutningsläsare efter festen – vill städa upp i kaoset. Kanske borde vi i stället studera orenhetens mekanismer.

Själv önskar jag att jag visste mer om den ryske litteraturforskaren Mikhail Bachtins genrebegrepp – för han tycks ha resonerat på ett intressant vis kring socialt konstruerade yttrandegenrer, som väl (tror jag) ledde fram till hans tankar om polyfoni (röstmångfald) hos t.ex. Dostojevskij. Möjligen kan kopplingen mellan genre och ett så biologiskt/antropomorft begrepp som röst sättas ifråga. Vad händer med litteraturen när vi förmänskligar den? Är inte en av poängerna med skriften just det röst-(kropps)lösa?

Begreppet texttyp har fördelen av att inte vara lika historisk överlagrat som genre. Det används också oftare om icke-litterära texter. En klassificering som jag förstår är ganska gångbar inom lingvistiken utgår från A typology of English texts, där Douglas Biber delar in texter i 23 genrer och 8 typer utifrån 5 olika dimensioner! Dimensionerna är de mest övergripande och handlar t.ex. om abstrakt och icke-abstrakt stil samt berättande och icke-berättande. Biber tycks mena att texttyper markeras av interna, språkliga kriterier medan genretillhörigheten avgörs av omständigheter utanför texten, dvs. kon-texten. I genren nyhetsartiklar kan finnas texter som hör till olika typer, eftersom de är utformade på olika sätt rent språkligt. Jag har inte orkat sätta mig in några detaljer. Får lite smak av Hegel. Det verkar ambitiöst, men kan knappast vara invändningsfritt. Hur skiljer man – på lingvistiska grunder – ut det berättande från det icke-berättande? Och exakt när blir en stil abstrakt?

I nummer 4/07 av Svenskläraren skriver Lilian Perme en intressant artikel om genrepedagogik. Hon utgår från en indelning av fem basgenrer (som kanske någon annan skulle ha kallas texttyper!) som lanserats av Per Holmberg (lektor i Göteborg):

berättelse/återberättande
beskrivning
förklaring
instruktion
ställningstagande


Detta är till god hjälp i det praktiska svensklärararbetet (Holmberg säger, enligt Perme, att den elev som lärt sig de fem basgenrerna klarar det nationella provet i Svenska A – vad det nu innebär att lära sig en genre), men så fort man börjar fundera en smula över sådana klassifikationer, och försöker tillämpa dem på faktiska texter, inser man hur godtyckliga de är. Inom vilken grupp hamnar hotbrevet? Radannonsen? Jo, säkert i flera av basgenregrupperna. Jag får återigen en känsla av att vistas på de aristoteliska, olympiska höjderna. För mig känns det naturligare – och roligare - att utgå från den enskilda texten, och dess detaljer, och att granska mitt eget och elevernas inre genreregister.

Slutligen kan det vara värt att erinra om den franske filosofen Jacques Derridas ganska roliga kritik av den (klassisistiska, rationalistiska?) goda smaken-uppmaningen: Il ne faut pas mêler les genres. Man får inte blanda genrerna. Om det var någonting Derridas dekonstruktion lyckades åstadkomma var det just en välgörande osäkerhet kring alla sådana direktiv och gränsdragningar. Ofta skrev han sina filosofiska texter som marginalanteckningar, och redan här kunde man börja fundera: Vad händer med en text som kommenteras, eller till och med fortsätts? Var har den ena texten sitt slut och den andra sin början? Och – vad är det för ny genre som uppstår - och uppstår?

Vad ska man då dra för pedagogiska slutsatser av den avsevärda begreppsförvirringen som råder på området genrer och texttyper? Som vanligt gör man, tror jag, klokt i att hålla sig undersökande och pragmatisk. Bäst lyckas man måhända om man för sina elever beskriver genrer utifrån författarens och – inte minst – läsarens perspektiv. En del av jobbet kan dessutom eleverna göra själva.

I en lärobok som jag är skyldig till ingår uppgiften att på olika sätt resonera kring en rad lösryckta texter om kärlek. Vad är syftet med texten? Var kan den tänkas komma från? Vem vänder den sig till? Det är bra övning, för svaren är öppna, och man får både som lärare och elev träna upp förmågan att benämna några av de sorteringsprocesser som vi utför som läsare. Fast det är förstås sällan som vi i verkliga livet ställs inför en mängd sammanhangslösa ordräckor.

Roligt är också att ”flytta” ett givet stoff mellan olika genrer. Ibland kallas det stiltransponering, tror jag. Det kan t.ex. vara en liten berättelse, som blir ett brev, en insändare, ett manifest, en annons, en dikt, en dialog, ett middagstal, en rolig historia, en tidningsnotis och så vidare. Av någon lekfull anledning tycker de flesta att detta är väldigt kul – och diskussionen om genrer/texttyper kan bli mycket konkret och bra.


En liten tanke, till sist: När vi diskuterar texter i skolan gör vi det kanske lite väl ofta ur ett ”idealistiskt” perspektiv, dvs. vi ser till syfte, innehåll etc. – där ett mer ”materialistiskt” perspektiv skulle kunna vara väl så intressant. Häri ingår helt enkelt alla svar på frågan "hur är texten gjord", särskilt med inriktning mot "hur är texten gjord för att man som läsare ska kunna klassificera den som en ”x”?

Svante Skoglund, som tycker att Raymond Queneaus lilla bok Stilövningar briljant översatt av Lars Hagström är den bästa inspirationen för den som vill arbeta produktivt med en genrepedagogisk ansats. Läs mer här.

Andra bloggar om: , , , , , ,

söndag 25 november 2007

Romaner är inte sanna. Romaner är romaner.

Som vi skrivit om förut; de flesta elever älskar böcker som är "verkliga", "som har hänt på riktigt". Pojken som kallades Det och En blomma i Afrikas öken är två mycket lästa exempel.

Men det är svårt för många att förstå att detta är romaner. Det är svårt att förklara för elever att författare och berättare inte är samma sak, och det är svårt för många elever att smälta att Johanna Thydell inte är Jenna Wilson och vice versa. Annette Årheim forskar på detta fält - och verkar duktigt trött på att eleverna inte kommer ur det dokumentära perspektivet (gärna kombinerat med "att man ska känna igen sig")

Saken blir naturligtvis inte lättare av den debatt som förts nu under sommaren i anslutning till Maja Lundgrens Myggor och tigrar(se t ex Schottenius här - och Lundgrens försvarare här).

Vi har många exempel på de tendenser som finns i dagens kulturklimat: a) att påstå att alla romaner som skrivs är bokstavligen sanna (se Gabriella Håkanssons genomgång här), och b) att ta detta anspråk på allvar. Romaner kan också - vilket i alla fall några fortfarande kommer ihåg? - kallas "fiktion", och det typiska för fiktion är att det inte är sant – även om romanen nu givetvis påstår att vartenda ord är verifierbart.

Att som Lundgren säga att boken är helt sann ingår i själva konstverket – på exakt samma sätt som demonstrerande muslimer i Örebro ingick i Vilks rondellhundsinstallation. När greppet snarare är som i Daniel Sjölins Världens sista roman, att det är uppenbart att allt bara är en postpostmodern lek, tappar hela idén sin charm. Jag tycker det blir lite studentikost (och visst har greppet stora likheter med exv Stig Larssons Komedin I och Östergrens Gentlemen om ni minns ert åttiotal?)

Det senaste exemplet på detta (tro mig – inte det sista) är givetvis Unni Drougge vars senaste bok Boven i mitt drama kallas kärlek, "en självbiografisk roman om den destruktiva kärlekens kraft". I boken namnger hon sin fd sambo som misshandlat henne. Detta har han erkänt och blivit dömd för. Hon attackeras av Jan Guillousom menar att "helheten är lögn"(hel kommentar av Jan Guillou där han också diskuterar Lundgren finns här. Stort tack till Intelligensian för länken. Drougge svarar utförligt i SvD här, och bemöts av den fd pojkvännen här. Drougge bemöter bemötandet här).

Vad hade du väntat dig, Janne. Det är en roman. Du är lika fånig som dina fd förtryckare på Solbacka som i samband med filmpremiären av Ondskan hävdade att det inte fanns en simbassäng där (Natalia Kazmierska jämför Drougge och Guillou och hämnden som drivkraft i en intressant krönika i dagens Expressen. Stort tack till Lisabeth för länken. Björn Meidahl menar att hela debatten är tramsig).

Anne Heith diskuterar (i en fantastiskt rolig artikel) de sanna romanernas sanningsanspråk utifrån Marklunds Gömda, vilken hon menar följer 1800-talsmelodramens genrekonventioner (om detta har vi redan skrivit).

Men vi måste enligt henne förhålla oss kritiska till det vi läser och klarlägga de köns- och rasschabloner boken vill lura på oss. Så vi inte tar bokens sanning som objektiv sanning.

Heiths grepp är intressant därför att den behandlar litteratur som litteratur. Vad hon gör i sin genreanalys av Gömda är ju framförallt att peka på vilka stilmedel som gjort boken till en sådan succé – hur ser det vinnande receptet ut? Hon går inte in och pekar på att kronologin inte stämmer med hur det var i verkligheten, att person x faktiskt inte var på den och den festen vid det eller det tillfället, eller att författaren faktiskt utelämnar att det var hon som tjatade och ville och tjatade och ville. Som Maja Lundgrens belackare, som behandlade hennes roman som ett reportage.

Att diskutera sanningshalten i romaner oavsett om det står roman på dem eller inte blir ju lätt absurt – tydligast angående James Freys Tusen små bitar – där han "ljugit" och därmed "vanärat" Oprah Winfrey som haft med boken i sin bokklubb.

Visst finns det härigenom en viss risk att samtalet i klassrummet saboterar elevernas läsupplevelse - vad finns kvar av den rafflande berättelsen om den inte är sann -, men man blir en säkrare och mer road läsare också av "sanna" melodramer om man har en viss genremedvetenhet.

Martin Sandberg
gillar böcker som inte utger sig för att vara sanna. Just nu läser han om Len Deightons Bernard Samson-trilogi.

Andra bloggar om: , , , , , ,

fredag 23 november 2007




I en bokhandel i Edinburgh, Skottland, beskriver en annan stor författare hur litteraturen generar så mycket mer... hur många par jeans såldes inte, kaffemaskiner... men det är inte därför jag lägger in min bild här. Det är för att bokhandlarna lyfter fram tankar om böcker i boklådorna. Det är inte bara författarens bok, det är orden om boken, det är andra författares tankar om boken, det är information om hur den kom att påverka sina läsare. Det är det. Så mycket mer att intressera sig för runt en bok. Det lockar till läsning.
Anne-Marie Körling

Det är ännu svårare att dra slutsatser ur felaktig betygsstatistik

Vi skrev häromdagen om att det är svårt att dra några slutsatser ur Skolverkets betygsstatistik för årskurs 9. Felkällorna i hur betygen sätts är så många, och skillnaderna mellan olika skolor och regioner är så stora att det är svårt att säga någonting (se t ex uppgiven anonym insändare i SvD häromveckan). Särskilt om elevernas sammantagna kunskapsnivå. Skulle vi titta på bara betyg och inte internationellt standardiserade prov skulle svenska elever säkerligen vara världsvärldsbäst i alla ämnen.

Men vi ser också framför oss hur politiker både på riksplanet och ute i kommunerna går i taket över att rekordmånga ungdomar inte är behöriga till gymnasiet, och ger sig på skolledare, tjänstemän och lärare.

Det kan ju i och för sig säkert behövas, men inte med betygsstatistik som tillhygge. Eftersom betygen som sagt inte längre säger hur eleverna på en skola eller kommun presterar.

En riktigt obehaglig effekt är däremot att lärare som betygssätter sina elever utifrån fastställda betygsskriterier ifrågasätts. Det är allvarligt när skolpolitiker och lokala medier i ohelig allians pressar lärare att inte ta sitt tjänstemannaansvar. För den totala frånvaron av kontroll över hur betygssättningen sköts gör att det är mycket mycket enkelt att förbättra en skolas resultat. Sätt lite högre betyg. Skjut över problemen till nästa instans.

En sammantagen betygsstatistik speglar endast trender i betygssättning, inget annat. Det är mycket viktigt att komma ihåg. Fast nu visar det sig att vi inte ens kan dra några slutsatser om ens dessa trender, eftersom Skolverkets statistik är fel. Undermålig redovisning från åtminstone 138 kommuner (!), och man undrar ju om det överhuvudtaget går att lita på Skolverkets siffror inom några områden.

För att detta betygssystemet ska fungera som det var tänkt och sammantaget säga något substantiellt krävs en fungerande kontrollmyndighet - hur nu en sådan skulle se ut. Inte bara Skolverkets vanliga mantra om att diskussioner om betygssättning måste föras ute på varje enskild enhet. Är det något lärare håller tyst om är det hur de gör för att sätta betyg. För på denna punkt går verkligen ingen fri.

Martin Sandberg är gymnasielärare och tycker att det finns lögn, förbannad lögn och olika lättköpta lösningar på skolans problem.

Andra bloggar om: , , , , ,

måndag 19 november 2007

Det är svårt att mäta kunskaper med betyg (i alla fall statistiskt)

DN och SvD rapporterar att andelen behöriga till gymnasieskolan minskat igen, och är nu lägst sedan det nya betygssystemet infördes på nittiotalet. 11,2 % är i år inte behöriga att söka nationella program på gymnasiet.

Jan Björklund försöker att komma på olika förklaringar till det skedda, utan att reflektera över att samtidigt som andelen IG ökar i svenska, engelska men framförallt matte, ökade niornas medelbetyg. Känns inte detta lite skumt? Och är det då inte dags att försöka hitta mer rimliga förklaringar till fenomenet?

Jag instämmer så klart i att obehöriga lärare är ett stort problem. Absolut. Och all forskning pekar ju på att hög utbildning hos lärarkåren är ett framgångsrecept. Men samma lärare åstadkommer ju bättre resultat överlag i snitt än förra året! Eleverna har ju bättre betyg!

Det jag vänder mig mot är att betygen säger något om kunskapsnivån utanför en viss klass. Det verkar också skolverkets generaldirektör Per Thullberg göra. Thullberg tror att kunskaperna i sig kanske det inte är så stor skillnad med, men att betygssättningen förändras. Å ena sidan tror han att betygssättningen skärpts: färre elever med underkända resultat får snällbetyg. Men å andra sidan tror han (osäker syftning i texten på denna punkt. Jag tror det är Thullberg som spekulerar) att lärarna blivit säkrare på betygssättning, och inte håller igen de höga betygen. Vilket de alltså gjort tidigare.

Snälla.

Jag har svårt att se hur en skola helt utan betyg skulle se ut (och den skulle på ett fult sätt missgynna de elever för vilka betygen är den viktigaste motivationen till att jobba. Och jag vet redan att deras motivation är en felaktig typ av motivation eftersom det är en yttre motivation och inte en inre motivation som är den finare typen av motivation), men som det nu ser ut är betygssättningen godtycklig och orättvis. Samtidigt som alla skriker att svenska elever blir svagare och svagare ökar alltså deras betyg år från år.

Det betyder att de stackars elever som fortfarande får betyg i enlighet med kursplaner missgynnas.

Tills dess kommer vi få fler mer eller mindre fantasirika förklaringar till varför elevernas kunskaper ökar eller minskar, och varför betygen går upp eller ner. Med samma förklaringsvärde som Carl Troilius nya.

Martin Sandberg är gymnasielärare och är väl medveten om att det är både dumt och fult att kasta sten i glashus.

Andra bloggar om: , , , , , ,

Skiljetecken – en besatthet i det lilla

Kurt Vonnegut: ”Here is a lesson in creative writing.
First rule: Do not use semicolons. They are transvestite hermaphrodites
representing absolutely nothing. All they do is show you've been to college.”

”Färska” jordgubbar – butiksskylt i Stockholm i somras

-------------------------------------------------------------------------------------

Varför inleder man frågor på spanska med ett frågetecken som står uppochned? Och hur kommer det sig att svenska och amerikanska citattecken inte ser likadana ut, och inte heller norska, danska, franska eller polska? Varför är det fel i svenskan men rätt i engelskan att använda kommatecken före det sista ordet i en uppräkning? (Alltså: ham, bread, and cheese men skinka, bröd och ost). I engelsk text har man gärna två mellanslag mellan punkt och ny mening, i svenskan bara ett – why is that? Och vad säger det om det nordiska samarbetet att danskan använder komma och bindestreck i prisuppgifter, där vi skriver kolon och streck, så att en øl i Danmark kostar 35,- medan man för samma öl i Sverige betalar 35:-? Det danska sättet att skriva ser onekligen ganska mærkelig ut… för en svensk. (Före dessa tre punkter (alltså efter "ut") ska man egentligen ha ett litet mellanrum, men det blir inte så snyggt när man skriver på datorn.)

Ska man störas över det godtyckliga i detta – att det som är jättefel att skriva i en del av världen är påbjuden norm någon annanstans? Eller ska man se teckenröran som ännu ett friskt uttryck för nationell variation? Ska vi avslöja världens tillstånd för våra elever?

(Och enligt teorin att en läsares besvikelse blir större ju längre han hunnit läsa innan han inser att författaren inte håller vad han lovar, kan redan här avslöjas att jag inte tänker försöka besvara de frågor som inleder dagens inlägg.)

De flesta som inte arbetar yrkesmässigt med skrivtecken (och kanske helst på flera språk) – t.ex är grafiska formgivare, redaktörer eller korrektuläsare – är behagligt okunniga om alla varianter av skiljetecken som finns. De kanske inte ens bryr sig om att det står travar av chevré i var och varannan butik. Eller att till och med museer kallar sig muséer – fast nu är vi inne på något annat än skiljetecken, nämligen diakritiska tecken. De är också roliga, inte minst för att de heter så skojiga saker som cedilj, trema, tilde och – svans.

För min del började teckenbesattheten med att jag arbetade som svensk språkspecialist på Microsoft i Dublin. Förutom att leta efter oönskade fula ord i stavningsordlistorna, hitta på vad de olika delarna i Windows skulle heta (fast det är inte mitt fel att orden beteckning och betäckning förväxlades i en tidig version av operativsystemet) och annat slikt – var jag ansvarig för de svenska tecknen. Det var inget lättskött pastorat. Så fort anglosaxare får en chans är de där och förlänger våra tankstreck och vänder på våra citattecken. Ett och annat mellanslag brukar också få stryka på foten. Att engelskskrivande har väldigt svårt för så kallade extended characters (i svenskans fall å, ä och ö) är ju välkänt, vilket troligen inte kan skyllas på den svengelska beskrivning ”a and o with pricks on them”.

Vem blir först att skriva skiljetecknens globala historia?

Svante Skoglund, som sällan skriver semikolon men nog borde vara lite mer återhållsam med tankstreck och understundom tänker på en författare (glömt vem) som ansåg att varje kommatecken var ett stilistisk misslyckande.

torsdag 15 november 2007

Turning Japanese - I'm turning Japanese - I really think so

Del 1.

Med The Vapors-hiten från 1980 som kampsång protesterar jag mot samtida medias fixering vid det überkapitalistiska – och kommunistiska, alla ska vara nöjda – underbarnet Kina. Tänk på att det kommer en tid efter OS. Minns Lillehammer! Eller med andra ord: har alla plötsligt glömt Japan? Är det kanske, som jag läste någonstans, så att vi i Väst bara kan intressera oss för ett sydostasiatiskt land i taget?

Jag vill svinga ett samurajsvärd för Nippon! Visserligen har man världshistoriens tråkigaste politiker (som i likhet med Bush/Clinton/Bush/Clinton alla tycks höra till samma lilla krets av makthavande dynastier och som dessutom klär sig i verkligt trista mörka kostymer), använder tre olika skriftsystem och har för mycket socker i maten – men vilken litteratur!

Senaste japanska läsupplevelsen för min del är Berättelsen om Genji, som jag avnjuter på engelska i en fem år gammal Penguin-utgåva, eftersom denna ”världslitteraturens första roman” inte finns i någon fullständig version på modern svenska. Översättarna har helt enkelt inte hunnit med. Verket har ju bara cirkus 1000 år på nacken. Vi har kanske haft nog med att värna vårt eget kulturarv. (Fast den första delen av verket finns översatt från engelskan av Kristina Hasselgren, och det är en kulturgärning!)

Berättelsen om Genji skrevs omkring år 1010 av hovdamen Murasaki Skikibu och har samma ställning i japansk kultur som den homeriska epiken eller Shakespeares drama i vår. Mig påminner stilen en hel del om Proust, dvs. den psykologiska analysen och intresset för den betydelsebärande detaljen (klädedräkt, minspel, ordval) får större plats än egentlig action. Det är en hisnande tanke att denna avancerade litterära sensibilitet är samtida med våra egna grovhuggna runstenar som ju sällan lyckas förmedla något mer poetiskt eller minnesvärt än att ”X slog ihjäl många i Österled”. Till och med Rökstenen får väl sägas vara mer machomytiskt bisarr än litterärt givande – ett slags Jan Guillou avant la lettre.

Huvudpersonen Genji, son till kejsaren men inte erkänd som prins, är en underskön Casanova som smyger runt i månskenet på jakt efter amorösa äventyr. Han är en intressant blandning av hjärtlös förförare och ömsint samtalspartner. Hans kimonoärmar hinner vätas av många tårar innan boken är slut.

Berättelsen om Genji kräver en del av sin läsare. Främst gäller svårigheten personbeteckningarna. Enligt det intrikata hovprotokollet omnämns alla med titlar i stället för namn. Så det gäller att kunna skilja på Hennes Höghet, Hans Excellens, Hennes Majestät, Hans Eminens etc. Men detta räcker inte. Titelbäraren kan ju gå och dö – sånt hände även vid det japanska kejsarhovet – och då syftar förstås titeln plötsligt på efterträdaren i stället. Den som lätt förirrar sig bland Dostojevskijs figurer kanske ska vänta lite med Berättelsen om Genji – eller föra ordentliga anteckningar.

Jag kan däremot inte bestämma mig för vad jag tycker om det förhärskande sättet att kommunicera i Berättelsen om Genji – med små dikter skrivna på vackert färgat papper eller kanske en solfjäder. Jo, jag tycker om det! Som svensklärare kan man ju inte annat än glädjas åt alla dessa skrivtillfällen. Så snart någon av personerna grips av en stark känsla, vilket händer ofta, plitar han eller hon ner några väl valda tecken eller improviserar fram en haikuliknande tvårading. Både män och kvinnor bedöms efter såväl handstil som poetisk förmåga, ja till och med färgen på bläcket utsätts för kritisk granskning. Variationerna är oändliga, och referenserna till den klassiska kinesiska och japanska litteraturen otaliga. Den som läst haikudikter känner igen många inslag: väntan, månsken, körsbärsblom och höstlöv. Att en stor del av samtalen, som mest kretsar kring eller syftar till erotiska upplevelser, äger rum mellan personer på var sin sida av en skärm av rispapper eller bambu gör det hela ännu mer distanserat. Det är märkligt och sällsamt vackert och kan tjäna som kontrast till vår egen tids hyllningar av ”rak kommunikation” och ”vara tydlig med man vill”.

I del 2 av detta inlägg om japansk litteratur tänker jag puffa för några hyfsat moderna författare.

Svante Skoglund


PS. The Vapors låt Turning Japanese handlar egentligen inte ett smack om Japan. Med det är en japanskt inspirerad känsla för det passande som förhindrar mig att säga mer om detta. DS

Andra bloggar om: , , , , , , ,

Det räcker med "samtida" klassikeruppsättningar nu. Lämna Nora ifred.

Uppsala stadsteater och Dramaten sätter nu båda upp Ibsens Ett dockhem (DN Uppsala, SvD Uppsala, SvD Dramaten, AB Uppsala och Dramaten). Inte särskilt förvånande i moderna miljöer. Regissörerna Sofia Jupither och Åsa Melldahl som SvD talat med "tror att pjäsen kan provocera även 2007". Jag tror jag kan instämma - men kanske inte på det sätt Jupither och Melldahl menat.

Kika igen på vad SvD skriver om uppsättningen i Uppsala:
Nora Helmer har just vaknat, ännu iklädd pyjamas tuggar hon lösgodis för att orka kvittra med maken Torvald, som just blivit bankchef. Nu kan paret kanhända lämna den spatiösa men slitna 70-talsvillan som med sina många stela stolar har drag av sammanträdesrum. Hemmet är manligt opersonligt.

Under trappan står ett trumset, på väggen hänger cd-spelaren, laddad med julsånger. Granen, som kommer att få sig en törn, är av plast.

Regissören Åsa Melldahl gör Ett dockhem som är helt samtida. Hon och ensemblen låter hemhjälpen vara en trött tonårsflicka, resan som gjordes när Torvald blev utbränd gick till USA och när det blir dags för maskerad tar han på sig cowboystövlar medan Nora får vara amerikansk cheerleader som är otäckt lik Britney Spears – en imitation av ett sexualiserat barn.

Är det bara jag som skriker av skratt av att läsa denna beskrivning av hur samtida pjäsen är? För det som är provocerande med dessa uppsättningar (utan att ha sett dem, obs! Jag är fullt medveten om att jag är oerhört orättvis!) är att det är så provocerande dumt att förlägga ett drama som så fullständigt är förankrat i en annan tid än vår, i vår tid genom lite nutida rekvisita och krystade resonemang om hur aktuell den är.

Det är den inte (tack Aftonbladet för att ni instämmer). Jupither och Melldahl slår knut på sig själva för att få in den i någon av dagens diskussioner. Enligt Melldahl kan man "läsa vilken ledarsida som helst och nog är det någon som tycker att det väl ändå är bäst om 'den ena föräldern', som det heter, är hemma med barnen". Men det är ju inte alls vad pjäsen handlar om, det är ju barnflickan som tar hand om barnen. Och vilken ledarsida är det som hävdar detta efter sjuttiotalets dagisdebatter?

Sofia Jupither menar att "pjäsen handlar om att vi formellt har jämlikhet fast att få lever efter den". Det är väl precis det pjäsen inte handlar om. I det Norge som pjäsen tecknar upp finns varken formell eller informell jämlikhet. Jupither är född 1974 och tycker sig se sin "generation i det här äktenskapet". Var har du tillbringat tiden efter gymnasiet, Sofia? Pakistan? Saudiarabien?

Också Jenny Aschenbrenner i DN tycker att den säger något om dagens situation.
Aj, vad det gör ont när man ser sin samtid speglas i ett äktenskapskritiskt drama från 1879. Ser den sjuka struktur som den nyborgerliga drömmen om det söta lilla hemmet med den söta lilla mamman i förkläde bygger på. Åsa Melldahl blottar den genom Nora, som i Julia Marko-Nords fina gestaltning blir en stympad människa, ett förvuxet barn vars hela räddning tycks ligga i den skamliga hemlighet - en skuld, en förfalskad namnteckning - som hotar att riva hela bygget. Men också att barnen förs in i overallklädd hop och Torvald snabbt vänder dem ryggen: 'det här kan bara mammor stå ut med' - ger otäckt eko av samtidens alla övertidsarbetande småbarnspappor och deras deltidsarbetande fruar.

Vad kan man säga? Jag har svårt att säga något eftersom jag skrattar så mycket.

Kan man inte sätta upp Ibsen och låta texten bara få tala om det den talar om? Pjäsen är ju en fantastisk berättelse om 1800-talets borgerliga familj, om dess situation i ett samhälle så mycket hårdare än vad vi kan föreställa oss. Om hur kvinnofrågan formades, om hur de tidigaste feministiska strömningarna fångades upp och sattes under debatt. Och vilket förtryck kvinnor utsattes för i dessa hem, och hur snäva ramarna faktiskt var för kvinnor.

Varför kan inte det räcka? Kan man inte bara sätta upp en samtida pjäs om man vill säga något om samtiden? Varför måste man i det här landet behandla teaterpublik som lågstadieelever, där man verkligen måste banka in plattityder om kvinnor och män i huvudet på dem, där man verkligen måste skrika dem i ansiktet: "Detta är så aktuellt just nu". För det är då man reducerar Nora på allvar. Till ett plakat.

Martin Sandberg är gymnasielärare och undviker gärna teater av dessa anledningar. Kostymdramat kom tillbaka - allt är förlåtet!

Andra bloggar om: , , , , , , , , , ,