måndag 9 februari 2009

Måste eleverna lära sig något om livet, eller räcker det med att de kan stava?

Lena Holmbom undrar över vad som är svenskämnets kärna och omistliga essens

Det kom en inbjudan från Skolverket här om veckan. En representant från Svensklärarföreningen ombads komma till ett ämnessamråd denna vecka för att diskutera den kommande kursplanerevisionen i grund- och gymnasieskola. Tillsammans ska representanter för svenska, svenska som andraspråk, engelska, moderna språk, modersmål samt klassiska språk tillföra "perspektiv och kunskap" i Skolverkets kursplanearbete.

Kärnfrågan som under en eftermiddag ska dryftas är vilka kunskaper eleverna bör utveckla i språkämnena, dels ur ett samhällsperspektiv, dels för fortsatta studier.

Jag tog mig för pannan och satte mig tungt tillrätta i stolen, alltmedan pulsen så småningom lugnade ner sig. I vilken ände kan man börja en sådan vittomfattande diskussion? Vilka perspektiv är det vi måste sätta fokus på? Vad i svenskämnet, som ju är vårt intresseområde, bör och ska vi betrakta som ämnets absoluta kärna och omistliga essens?

Ett aber i sammanhanget är, som jag ser det, redan det faktum att svenskämnet i det här fallet tycks betraktas som ett språkämne. Jag menar givetvis, som de flesta andra svensklärare, att ett fullödigt och funktionellt språk är grundläggande för individens identitet, kommunikationsmöjlighet och jämlikhet. I ett demokratiskt perspektiv är det med andra ord avgörande att elever tillägnar sig ett rikt språk.

Hur detta låter sig göras samtidigt som man för gymnasiet aviserar en halvering av svenskämnet för de flesta eleverna är dock en knivig fråga. Och då har vi inte ens påbörjat diskussionen om skönlitteraturens betydelse för kulturell kunskap och kunskap om det egna jaget, eller de nya mediernas betydelse för kommunikationsförmåga och identitetsuppfattning, eller de estetiska och/eller ungdomskulturella uttrycksformernas betydelse... ja, kort sagt allt det andra vi betraktar som ämnets kärna. Svettigt, vill jag lova! Hur ska vi tackla detta?

Min egen uppfattning är att svenskämnet (jämte andra samhällsvetenskapliga och humanistiska ämnen) tycks bli alltmer fragmentariserat och, om man ska vara lite spetsig, urvattnat. Kanske är det en direkt följd av att kunskap måste bli mätbart på ett enkelt och standardiserat sätt, eftersom man nu ropar efter fler kontrollstationer i form av nationella prov. För lärare som varit verksamma ett tag kanske det är dags att damma av de gamla övningsböckerna med "fylleriövningar"?

Men inte ens om vi nöjer oss med att betrakta svenskämnet som ett språkämne, är diskussionen om hur detta språk ska kunna mätas enkel. Inte heller är det någon lätt match att definiera vad som egentligen är ett gott och funktionellt språkbruk idag. På min arbetsplats väckte jag frågan om vad vi bör lyfta fram på ämnesrådet och där fanns en japanska som undervisar svenska studenter i just japanska. Hon sa bestämt att ingen språkinlärning fungerar utan kunskap om kultur och lyfte lite skämtsamt ett exempel: Varför heter det lyckans ost? Språk är inte oproblematiskt och en viktig fråga i sammanhanget är givetvis synen på hur man tillägnar sig språket. Kanske är det i den änden vi måste börja?

Skolverket kommer med all säkerhet att göra ett bra jobb med att försöka kompromissa med svenskämnets försvinnande få timmar, alltmedan jag hyser en misstanke om att ämnets halvering är ett försök att dölja den missprydande statistik som visar att eleverna oftast klarar A-kursen på gymnasiet, men att många stupar i B-kursen. Men är det inte bra om alla klarar godkänt i svenska då? Javisst! Men det ska inte ske genom att man sänker kraven utan genom att viktig kunskap ges tillräckligt mycket utrymme.

Jag hoppas på snabba reaktioner från er medlemmar. Skriv och tyck till. Vad tycker ni att vi bör framföra? Vad i svenskämnet ska betonas i de framtida kursplanerna? Om ni inte hinner reagera nu, hoppas jag att ni skriver inlägg i Svenskläraren, Skolvärlden, dagspressen - överallt där vi kan få till stånd en diskussion om vad som egentligen är viktigt för våra elever att lära sig i svenskämnet, både ur ett samhällsperspektiv och för deras fortsatta studier.

Lena Holmbom, desillusionerad doktorand i Svenskämnets didaktik

tisdag 3 februari 2009

Att bryta mot normen – och luras med formen

Carl-Johan Markstedt tänker sig att man kan lära sig textnormer också genom att lära sig bryta mot dem

Textriktighet, alltså kunskapen om vilka normer som gäller för olika textgenrer, har blivit allt viktigare under de senaste årtiondena, konstaterar Olle Josephson i sitt inledningskapitel till boken Textvård. Vi producerar och konsumerar enormt mycket text idag och därmed blir medvetenheten om vad som skiljer olika texter åt central.

När vi lär våra elever vilka normer som förknippas med olika textgenrer gör vi dem både tryggare och säkrare skribenter. Samtidigt ger kunskaper om textnormer även skribeten andra möjligheter, något som också kan vara både nyttigt och rätt festligt att ta upp i klassrummet. När man vet hur man förväntas skriva en viss text, vet man ju också hur man inte bör skriva. I boken Språket – så funkar det ger författarna Lars och Martin Melin exempel på tillfällen när det kan vara smart rent av att göra fel.

Många av de fel vi ser till vardags är inte resultat av okunnighet eller slarv, utan tvärtom medvetna och ofta kreativa regelbrott. Och att det är vanligt beror på att det finns tydliga vinster med att göra fel. Det följer samma logik som att man kan göra vinster med att bära trasiga jeans, till exempel att visa att man är prestigelös eller hipp.

Ett exempel på ett sådant kreativt normbrott som jag lät mina elever läsa och diskutera i höstas var en annons som publicerades på Blocket.se. Säkert minns ni den, den fick en hel del uppmärksamhet i både media och på olika bloggar. Syftet med annonsen var att sälja en sängram för 250 kronor. Så här löd den:

Frun ska göra om i sovrummet IGEN eftersom sängramen inte passar in längre. Den är klädd i vitt tyg, kommer från Ikea och den samlar en massa damm och katthår efter våra två katter. (Jag påpekade detta vid inköp, men vad vet jag om inredning.) Efter en tvätt av tygeländet runt stommen så krympte det och man får ta i så man får skitsmak i munnen för att det ska passa. (Och det gör det ej ändå) Man kan stå ut med det tycker jag, men igen, vad vet jag?????? Nu ska eländet ut (sängramen alltså, inte frun) och jag kan tänka mig att skänka bort eländet (igen, sängramen inte frun) Det är bara ramen som ska ut, ej skjutbanorna (madrasserna). Allt tyg är nytvättat. Eller bytes mot något kul. (OBS Ingen fru. DET RÄCKER MED DEN JAG HAR)

Sängramen såldes blixtsnabbt och annonsen blev så pass uppmärksammad att skribeten blev intervjuad i riksradio och i olika tidningar. När av en av tidningarna frågande honom om uttrycket ”skitsmak i munnen”, svarade han: ”När man tar i riktigt hårt ibland så kan man få lite konstiga smaker i munnen … inte just skitsmak kanske i och för sig … men jag ville ge lite målande beskrivningar. Hellre än det vanliga säng till salu.

Man kan ju tycka vad man vill om annonsen. Kanske blir man provocerad av den grabbiga tonen. Att den uppnådde sitt syfte och dessutom fick genomslag (skribeten fick bland annat jobberbjudanden efteråt) står ju helt klart, just tack vare att den avvek från ”det vanliga säng till salu”. Diskussionen med mina elever kom att kretsa kring vilka förväntningar de har på just säljannonser – typ Hur är säljannonser vanligen till omfånget? Är de personliga eller opersonliga i stilen? Sakliga eller målande? Informerande eller berättande? Vad vill man veta om objekten som ska säljas? – och på vilka sätt den här annonsen avvek från dessa förväntningar. De fick välja en annan textgenre och fundera kring dess normer och hur man skulle kunna bryta mot dem och vad man i så fall kunde tänkas uppnå. Det blev flera roliga exempel.

Apropå textgenrer måste jag också passa på att tipsa om lurendrejaren Eric Ericsson, som också kan sägas experimentera med en viss textgenre. I två böcker har han samlat de brev han skrivit till myndigheter, företag och politiker med alla möjliga galna förslag och förfrågningar, samt de svar han fått. Här bidrar säkert brevgenren till att så många tar honom på allvar (även om det nog framför allt handlar om att ingen vill uppfattas arrogant). ”Sverige fungerar!” konstateras i bokens förord. Får man ett brev, svarar man. Hur dumt breven än må vara. Provläs och lyssna på boken här.

Carl-Johan Markstedt, pappaledig gymnasielärare som längtar efter våren då man slipper overaller, mössor, halsdukar, tjocksockor och vantar.