måndag 31 mars 2008

Utkast till ämnesplan för gymnasiets svenska

Som ni säkert uppmärksammat presenterade idag Anita Ferm sin utredning om en reformerad gymnasieskola. Det finns massor att diskutera i förslaget, men jag nöjer mig med lite simpel förmedlingspedagogik tills vidare. I utredningen skissas på en modell som innebär

* en obligatorisk 100-poängskurs i svenska (Svenska 1) för alla program
* två kurser i svenska (Svenska 2 och Svenska 3) som är obligatoriska på de studieförberedande programmen och "alltid ska erbjudas inom ramen för det individuella valet och/eller som utökat program på yrkesprogrammen"
* en kurs i litteraturvetenskap som är "obligatorisk på inriktningen Kultur på Programmet för Estetik och Humaniora" och på andra program kan erbjudas som programfördjupning och/eller som individuellt val. "Det bör också", skriver Ferm, "finnas en kurs som är inriktad på fördjupning i skrivande, som kan erbjudas på motsvarande sätt."


I samband med presentationen av kurserna förs ett resonemang som är värt att citera i dess helhet. Det berör många av de frågor som har diskuterats här på bloggen.

"Ett stort antal av de experter på ämnet svenska/svenska som andraspråk som utredningen har samrått med har pekat på att olika lärare utifrån sina egna tolkningar i dag fyller ämnet svenska med olika innehåll. Oftast är det undervisning i litteratur som dominerar framför undervisning i till exempel formellt skrivande. Detta leder bland annat till att många elever blir sämre förberedda för
högskolestudier än de borde bli.

Även rapporten Två olika ämnen – Svenska språket på gymnasieskolan och på högskolan visar att högskolelärare mycket ofta anser att studenternas förkunskaper har försämrats, till exempel när det gäller kunskaper i formellt skrivande, i grammatik och i förmåga att läsa större textmängder. Om det är så att det språkliga i dag kommer i skymundan för det litterära, borde kanske språk få en egen kurs eller åtminstone ett eget betyg?

Jag har alltså ändå kommit fram till det motsatta ställningstagandet.

Jag har följande motiv för detta:

– Ett grundproblem i dag är att kursplanerna är skrivna på ett sätt som gör att de uppfattas som mycket otydliga, varför utrymmet för de enskilda lärarna att tolka vad som ska ingå i kursen och vad som ska prioriteras är mycket stort. Jag vill ändra på detta. Jag anser att ämnesplaner som är tillräckligt tydliga tillsammans med stödmaterial och nationella prov som utvärderar alla delar av ämnet kan säkra att alla elever får undervisning inom alla de centrala delarna av ämnet. Se vidare i avsnitt 5.16 där jag bl.a.behandlar hur jag anser att ämnesplanerna kan bli tydligare.

– Den första kursen i svenska/svenska som andraspråk är enligt mitt förslag obligatorisk på alla program, men den är inte tillräckligt högskoleförberedande för att ge grundläggande högskolebehörighet. De elever på yrkesprogram som vill skaffa sig sådan behörighet behöver därför läsa mer svenska/svenska som andraspråk. De bör läsa samma fortsättning som eleverna på högskoleförberedande program. Ett stegsystem, där två fortsättningskurser med högskoleförberedelse bygger på en grundkurs, utgör en smidig modell för att möjliggöra detta.

– Det stegsystem jag tänker mig motsvarar i princip det stegsystem som finns för främmande språk. Varje steg utgår från det föregående och elevernas kompetens byggs på inom alla delar av ämnet, såväl språkliga som litteraturanknutna. Eftersom jag
föreslår att omfattningen av svenska/svenska som andraspråk ska utökas, jämfört med i dagens studieförberedande program, bör det innebära ett ökat utrymme för både språk och litteratur.

– Ett alternativ vore att efter en inledande gemensam kurs bygga vidare med två parallella stegar, en språklig och en litterär. Detta skulle dock innebära att kurserna skulle bli hälften så stora, vilket i sin tur skulle betyda en större fragmentisering av undervisningen än vad jag anser vara önskvärd.

– Ett annat alternativ skulle kunna vara att inom ramen för kurser som innehåller både språk och litteratur sätta två betyg, ett i språk och ett i litteratur. Två betyg inom ramen för samma kurs är dock enligt min uppfattning svårförenligt med den betygsutformning med ämnesplaner och kursbetyg, som jag föreslår i avsnitt 5.16.

– De flesta av de experter på svenska/svenska som andraspråk som utredningen har samrått med förordar att ämnet behålls odelat med ett betyg. Deras argument går framför allt ut på att läsning, skrivning, tal och språkbehandling i mycket hög utsträckning hänger ihop. Enligt dem skulle en separation vara olycklig, eftersom lärande inom ett av områdena leder till lärande inom ett annat. Jag förordar främjande av helhetsperspektiv när det gäller exempelvis utformning av examen och kommer också fram till ett likartat ställningstagande beträffande svenska/svenska
som andraspråk."


Betänkandets bilagedel innehåller (utkast) till ämnesplaner för kurserna Svenska 1-3, som jag här citerar in extenso:

"Ämnets syfte
Utbildningen i ämnet svenska syftar till att utveckla elevernas kunskap om det svenska språket och om litteratur. Dessutom syftar utbildningen till att stärka elevernas språkliga färdigheter i tal och skrift samt färdigheter att läsa och tolka olika typer av text.

Genom studier i språk och litteratur utvecklas den personliga och kulturella identiteten, liksom tänkandet, kreativiteten och förmågan till analys och ställningstagande.

Av läroplanen framgår att eleven ska kunna ”uttrycka sig i tal och skrift så väl att elevens språk fungerar i samhälls-, yrkes-, och vardagslivet och för fortsatta studier”. Det är därför ett viktigt uppdrag för skolan att skapa goda möjligheter för elevernas språkutveckling. Vidare framgår att eleven ska kunna ”söka sig till
saklitteratur, skönlitteratur och övrigt kulturutbud som en källa till kunskap, självinsikt och glädje”. Inom svenskämnet ska eleverna därför få rikligt med tillfällen att använda och utveckla sina färdigheter i att tala, lyssna, läsa och skriva samt att möta olika texter och kulturyttringar.

Mål för ämnet
Mål för undervisningen i ämnet är att eleven ska utveckla
− en fördjupad språklig säkerhet i samtal, tal och skrift samt
kunna, vilja och våga uttrycka sig i många olika sammanhang,
− sin förmåga att skriva och bearbeta sina texter med hjälp av
lärares handledning, utifrån egen värdering och andras råd
liksom att skriva olika texttyper utifrån deras krav på form och
språkriktighet,
− sin förmåga att läsa, samtala och skriva samt tolka, kritiskt
granska och analysera olika slag av texter utifrån texternas särart
och de krav som ställs i samhället,
− sin förmåga att läsa och tillägna sig litteratur i skilda former från
olika tider och kulturer samt kunna referera, diskutera och
bedöma litteraturen,
− kunskap om centrala svenska, nordiska och internationella verk
genom läsning av dem,
− kunskap om författarskap, epoker och idéströmningar samt hur
dessa hänger samman med historiska och kulturella förhållanden,
− kunskap om det svenska språket, dess uppbyggnad, ständigt
pågående utveckling, ursprung och historia samt om språksituationen
i Norden,
− kunskap om och förståelse för varför människor skriver och
talar olika,
− …
Svenska 1 100 poäng

Svenska 1 bygger vidare på den slutnivå som gäller för ämnet i
grundskolan. Kursen ska bidra till att fördjupa elevens förmåga att
kommunicera i tal och skrift, att lyssna till andras åsikter och att
framföra sina egna. I samband därmed behandlas språk- och
stilfrågor. Kursen bidrar också till att utveckla förmågan att förstå,
reflektera över och kritiskt granska texter av olika slag. Kursen
bidrar även till att öka elevens läsning av olika slags texter.

Alla punkter i det nedanstående centrala innehållet är väsentliga
i kursen och ska därför ges ett ordentligt utrymme.

Centralt innehåll:
− muntlig framställning av t.ex. berättande, beskrivande, diskuterande
eller instruerande karaktär om sådant som behandlats i
läsandet eller skrivandet,
− läsning av i huvudsak modern svensk och internationell skönlitteratur
vald såväl utifrån elevens intresse som av andra skäl
utifrån svenskämnets mål,
− läsning av sakprosa, t.ex. reportage, instruktion eller facklitteratur
i både tryckt och digital form,
− stil och struktur i olika typer av lästa texter,
− skriftlig framställning av berättande, beskrivande, instruerande
och utredande karaktär,
− språkriktighet och struktur i samband med tal och skrift,
− språkliga skillnader som t.ex. kan bero på ålder, kön och sociala
faktorer,
− olika presentationsformer, även de som digitala verktyg erbjuder,
− …
Svenska 2 100 poäng

Svenska 2 bygger vidare på Svenska 1 och är till sin karaktär
högskoleförberedande. Kursen ska bidra till att utveckla en djupare
förståelse av både tal- och skriftbaserade texters innebörd och
fördjupa kunskaperna om språkriktighet, stilval, språklig variation
och struktur. I kursen ingår studier av hur språk och texter speglar
tiden och de rådande samhällsförhållandena. Texter analyseras och
tolkas utifrån olika perspektiv. När det gäller språk finns t.ex. ett
geografiskt perspektiv.
Alla punkter i det nedanstående centrala innehållet är väsentliga
i kursen och ska därför ges ett ordentligt utrymme.

Centralt innehåll:
− muntlig framställning i och inför grupp med krav på tillämpning
av retorikens grunder,
− läsning, analys och tolkning av centrala svenska, nordiska och
internationella skönlitterära verk från olika tider och utifrån ett
litteraturvetenskapligt perspektiv,
− idéströmningar i olika kulturer,
− läsning av populärvetenskaplig facklitteratur vald utifrån elevens
intresse och av andra skäl utifrån svenskämnets mål samt i
förhållande till texten formulerande av iakttagelser, slutsatser
och egna tankar,
− stilistiska och litterära begrepp,
− skön- och facklitteraturs särskilda krav på stil, struktur och
språkriktighet,
− skriftlig framställning med tonvikt på utredande och argumenterande
text baserad på olika källor – i processen ingår att samla,
kritiskt granska och behandla material/information samt att
planera, utforma och bearbeta texten,
− språkliga och litterära skillnader som t.ex. kan bero på ålder, kön
och yrke samt sociala och geografiska faktorer,
− …

Svenska 3 100 poäng

Svenska 3 bygger vidare på Svenska 2 och förstärker högskoleförberedelsen.
Kursen ska bidra till att fördjupa kunskaper om
litteraturens genrer och uttrycksmedel liksom att fördjupa den
kommunikativa förmågan och förmågan att skriva utredande
texter. Eleverna ska kunna läsa större textmängder, både faktalitteratur
och skönlitteratur, och hantera dessa på ett självständigt
sätt. Kursen innebär också fördjupning i retorik och en fördjupad
kunskap om att språket lever och utvecklas. Även filmkunskap och
andra inslag av bildmedia bör förekomma i kursen.
Alla punkter i det nedanstående centrala innehållet är väsentliga
i kursen och ska därför ges ett ordentligt utrymme.

Centralt innehåll:
− fördjupning i retorik,
− muntlig och skriftlig framställning där det ställs krav på engagemang,
kunskaper, argumentationsförmåga och precision,
− genrer, stilmedel och berättartekniska begrepp,
− läsning, analys och tolkning av centrala skönlitterära verk från
olika tider och utifrån olika perspektiv samt resonemang kring
skönlitteraturens funktioner, såsom estetisk, politisk och identitetsskapande
funktion,
− läsning och kritisk granskning av facklitteratur samt i förhållande
till texten formulerande av iakttagelser, slutsatser och egna
tankar,
− skriftlig framställning i olika genrer med respektive genrers krav
på språkriktighet och stil med tonvikt på utredande text,
− språkvetenskap såsom språksociologi, språkhistoria, grammatik,
språksituationen i Norden och minoritetsspråken i Sverige,
− …
Därutöver tillkommer betygskriterier för varje kurs. Det kan också
komma att finnas fler kurser i svenska utöver de tre ovan redovisade."


Svante Skoglund, som hoppas få igång en debatt om förslaget utifrån textutdragen ovan. Är det bra eller dåligt att eleverna på yrkesprogrammen troligen kommer att läsa endast 100-poängskursen Svenska 1 (motsvarande dagens Svenska A) i framtiden? Behövs det, som utredaren anser, tydligare ämnes-/kursplaner? Hur ställer ni er till resonemanget om betyg och ämnets helhet? Vad tycker ni om de ämnesplaner för Svenska 1-3 som utredningen presenterar - vad saknas och vad är överflödigt?

Läsning som kulthandling


En viktig del av litteraturläsningen, som vi som lärare kanske alltför ofta bortser från, är den sociala. Du och jag och Stefan har läst och gillar samma bok - därför har vi något gemensamt. Vi bildar en grupp.

Själv skulle jag gärna ägna något år eller två av mitt liv för att ta reda på hur människor sammankopplar böcker med olika stilar, livshållningar eller ideologier och hur dessa gruppvärderingar upprätthålls och förmedlas. Läsningens betydelse för den så att säga individuella identiteten är väl utforskad. Men vad vet vi egentligen om läsares gruppidentiteter?

Kan det till och med vara så att vi förnekar att vi tycker om en läst bok bara därför att den inte passar in i den kollektiva läsaridentitet vi utgör en del av?

Dessa tankar föreanleds av en behändig liten skrift som jag införskaffade för några år sedan men först nu i dagarna satt mig före att läsa. Den heter "The rough guide to cult fiction", är mycket brittisk och utkom 2005.

Man ska som bekant aldrig lita på titlar eller rubriker, och den som tror att "The rough guide to cult fiction" bara behandlar litteraturhistoriens obskyra esoteriker blir besviken. Vid sidan av de mindre namnkunniga Octave Mirbeau och Walter van Tilburg Clark presenteras Joyce, Sartre, Hemingway, Woolf och - Goethe! Det är inte urvalet i den här guideboken som är annorlunda. Det är hållningen. Tom Bullough, Rob Ganley, Michelle de Larabeiti och de andra bakom boken (de är många) lyckas på nästan varje rad väcka min läslust genom att skriva lättsamt, lärt och lockande om "the genre benders, beats, gurus, sinners, surrealists, drunks, junkies, postmodernists and disapperance artist behind the world's most intriguing fiction".

När jag läser "The rough guide to cult fiction" känner jag mig smart, humoristisk och utvald. Jag upplever att jag möter likasinnade. Det är både kult och coolt.

Svante Skoglund, som undrar vad Iris Murdoch egentligen menade när hon sa att Sartres "närvaro" kändes "som en popstjärnas".

fredag 28 mars 2008

Ett utkast till en annorlunda kanon



För några dagar sedan skrev jag i en kommentar här på bloggen att jag tror mer på en perspektivens kanon än på en litteraturundervisning baserad på en lista över förment omistliga litterära verk. Jag har gjort ett försök att konkretisera min tanke, fast jag hamnade inte riktigt där jag tänkte mig. Jag skulle egentligen vilja ha ett mer dynamiskt upplägg, där konflikterna mellan olika perspektiv blev tydligare. Kan ni hjälpa mig? Fokus är gymnasiesvenskan men jag tror att mitt upplägg kanske skulle kunna funka också i grundskolans senare årskurser. Texturvalen är förstås synnerligen godtyckliga. Min grundtanke är alltså att det är i perspektiven - och mötena mellan dem - som vårt kulturarv ligger. Vad sägs om det? Vilka perspektiv vill ni ta med? Vilka texter?

Perspektiv 1: Berättandet.
Nyckelord: myter, sagor, verklighet, lögner, rykten, trovärdighet.
Syfte: att synliggöra människan som berättare, och göra det med lite annorlunda utgångspunkter som gärna problematiserar förenklande tankar om skillnaden mellan dikt och verklighet samt att ge eleverna mångfasetterade upplevelser av berättande.
Texter: här kan t.ex. ingå vittnesspykologi, bildretuschering, propaganda, ryktesspridning och skvaller, dramaturgi, faktion, Internet-mytologi, skapelseberättelser, vandringssägner, förfalskningar, berättelser inom vård/behandling/terapi, folk- och konstsagor, bibliska och grekiska myter, en populär TV-serie, kreationister, Odysseus och cyklopen, Dantes Inferno, Platons grottliknelse, ngt fornnordiskt, indisk/japansk/kinesisk mytologi. Fältstudier av modernt berättande.
Centrala frågor: Varför berättar vi och varför vill vi ta del av andras berättelser? Vad är – egentligen – fantasi? Vilka ingredienser ska en välfungerande berättelse ha? Varför upplever vi samma berättelse så olika? Går det att skilja sanningen från lögnen?

Perspektiv 2: Den kritiska rösten
Nyckelord: makt, förändring, samhälle, politik, upplysning, satir, censur.
Syfte: att diskutera möjligheten att i fiktiv form påverka människors tankar i en riktning som förändrar det rådande tillståndet samt att ge eleverna mångfasetterade upplevelser av kritiska röster i kulturen.
Texter: Materialet ska försvåra enkla slutsatser och inte bara bestå av ”progressiva” eller politiskt korrekta texter. Här kan ingå t.ex. klassiker som Don Quijotes väderkvarnar, Swifts Ett anspråkslöst förslag, Rabelais text om Thélème, Hamlets monolog och någon satirisk berättelse av Boccaccio. Konservativa tänkare. Rousseau. Utdrag ur dystopier som 1984 och Kallocain och gärna några moderna, svenska samhällsskildrare som Lena Andersson. Paradismyter. Företagsskildringar (Böll, Coupland). Berättelser om människor som upplevt sig vara kränkta/förtryckta. Utdrag ur gällande läroplan, nazistiska och kommunistiska läroböcker (särskilt synen på konstnärer/författare), svenska soldatinstruktioner från 1930-talet, FN:s deklaration om mänskliga rättigheter, några censurerade texter, tryckfrihetsförordningen, debatten om homoäktenskap i Sverige och på andra håll i världen, feministiska klassiker, queer, nationalistiska litterära texter (den svenska nationalsången!), samhällskritiska texter från det svenska 1970-talet
Centrala frågor: Kan en litterär text (eller film, teaterpjäs, konstverk etc) förändra samhället i den riktning som upphovsmannen önskar? Varför skulle någon välja att föra fram sin samhällssyn i fiktiv form i stället för att skriva t.ex. en debattartikel? Kan censur vara berättigat? Vad ska en författare inte få skriva om i vårt samhälle idag?

Förslag på fler perspektiv:

Perspektiv 3: Det komplicerade jaget

Perspektiv 4: Humor, lek, fantasi

Perspektiv 5: Förändring, utveckling, förfall - vad skiljer nu från då?


Svante Skoglund som förstås är väldigt nyfiken på läsekretsens reaktioner. Kan man bygga upp litteraturundervisningen perspektiviskt/tematiskt utan att den blir alltför ohistorisk eller upplevs som alltför barnslig? Vad vinner man? Vad förlorar man?

måndag 24 mars 2008

Toaletten - en plats för läsande


Då jag var liten hängde en bild på morfars och mormors toalett. Den föreställde en dansk gubbe som drack öl. Bilden hade en liten undertext. Den texten kunde alla i min släkt. Den texten såg jag innan jag kunde läsa, då var texten ett mysterium, men också i vuxenläsandet fortsatte texten att förundra mig. Trots att jag visste vad som sades i den läste jag den alltid omsorgsfullt, om och om igen.

Toaletten är en plats för läsande. Där sitter man i godan ro och har man inget att läsa söker ögat upp texter, elementets text eller kranarnas tillverkare. Jag har tagit vara på den här tanken. Jag vill lära mig saker och ting utantill. Jag vill kunna dikter, korta stycken och citat som andra skrivit. Jag har försökt memorera. Den absolut bästa platsen för denna form av lärande har visat sig vara just - toaletten. Många dikter har klistrats upp där, korta prosastycken och tänkvärda rader av alla de slag har klistrats upp på toaletten i mitt hem. Jag hade en sonett av Gunnar Ekelöf på väggen. Den inleddes med Krossa bokstäverna... och under diktens flöde och vrede... så förändrades orden och bokstävlarna... och så vidare. Den var svår att lära. Men jag tuggade om ordens förtvivlan och ilska.

Nu var det också så att jag delade detta hemligrum med flera, däribland mina barn, vänner, barns vänner, släktingar och ja... ni vet. Min yngsta son spelade fotboll. Hans fotbollskillar laddade hemma hos mig. De åt med spagetti och hembakade bullar. Och smög in på toaletten. Helt ovetandes om ordens makt kunde denna berättelse härmed vara över.

I årskurs fem skulle min son ha dikt i skolan. På lärarens fråga om någon kunde en dikt räckte min son upp handen. Det gjorde Ashmed också. De var två ivriga pojkar som nu hade något att berätta. Båda två kunde Gunnar Ekelöfs dikt. Hela! - ÄH, den försöker mamma lära sig...den finns på vår toalett var förklaringen då läraren undrade. - Åh där har jag också varit sa Ashmed.

Jag kom att sätta upp en liten bokhylla på min toalett. Fyllde på med pocketböcker. Machiavellis Furten, Citat genom tiderna... Det försvann ständigt böcker.

När jag förbannad och ilsken fann små klädätare i min garderob fick jag rådet av min yngste son:

- Du kan lägga dit några citronskivor. Lägg dom på golvet så försvinner de nog.
- Va?
- Ja, jag tror jag läste det i någon bok på toaletten... Råd och rön i hemmet... Nina Yunkers.

Jag ser en och annan möjlighet i skolan. Den att ta vara på de dolda pedagogiska rummen. Toaletten är en sådan plats. Varför inte göra något av dem?

Anne-Marie
,
som skrattar gott åt sin oförmåga att återge rätt.

Är Björklunds skolpolitik rena rama 1800-talet?

Bloggvänner om Hans-Åke Scherps debattartikel om regeringens skolpolitik

Pedagogikdocenten Hans-Åke Scherp menade i en debattartikel i SvD i söndags bl a att regeringens skolpolitik är rena rama 1800-talet.
Möjligen skulle Björklunds trosföreställningar om en god skola ha passat in när skolan blev allmän i Sverige för 170 år sedan. I dåtidens bondesamhälle ansåg staten att skolan skulle utveckla lydiga, tålmodiga och ödmjuka människor. Det uppnåddes genom extrem katederundervisning, hård disciplin och utantilläxor.

Martin tycker att detta är okunnigt, tramsigt och i sedvanlig ordning när avsändaren är docent eller professor i pedagogik mer ideologiproduktion än underbyggd vetenskap (och påminner som Fredrik påpekar mycket om Martin Invars inlägg vi diskuterade förra veckan). Ingas inlägg tycker jag utvecklar mina invändningar på ett bra sätt.

Flera av våra favoritbloggar har redan börjat nysta i saken. Fredrik håller med Scherp i grunden, men nyanserar och diskuterar vidare - och bemöts av bl a mig och Inga (även om det verkar som om vi är tämligen överens). Fredriks blogg är överhuvudtaget alltid mycket läsvärd, jag hoppas att ni upptäckt den. Också alltid läsvärde Fred tar upp Scherp - och är mer inne på Fredriks linje. Också Mats är positiv, men problematiserar framförallt begreppet beprövad erfarenhet.

Martin Sandberg undrar hur allas vår Anton skall misstolka detta inlägg. Eftersom du säkert av detta inlägg förstått att jag tycker att Scherp ska bli skolminister, och att jag tycker att hans artikel är det vassaste jag läst på länge (och att kulturradikalerna på Svenskläraren har en konspiration för att avskaffa all lärarledd undervisning i den svenska skolan), vill jag säga: Anton, jag är kritisk till Scherps inlägg och tycker att den är dåligt underbyggd.

Andra bloggar om: , , , , , , , , ,

torsdag 20 mars 2008

Vi önskar alla en glad och kreativ påsk!

Svenskläraren kommenterar önskar alla läsare och lärare en riktigt trivsam och vederkvickande påsk sprängfylld med aktiviteter ni längtat efter: genusdiskussioner, nostalgiskt serietidningsbläddrande, tävlingar om vem som är mest obildad, Ulf Lundell-läsning, animerade analyser av genrepedagogiken, machiavelliska intriger mot skolledningen, provrättning eller vad det nu kan vara.



Ann-Marie
Kalle
Martin
Svante

tisdag 18 mars 2008

Vad jag inte fick läsa som barn men...

Jag fick inte läsa Allers romaner, de där billiga serieböckerna, vilket jag givetvis trotsade ordentligt. Jag utvecklade hela min sträckläsarförmåga genom dessa kioskböcker. Jag läste massor. Behärskade genren fullständigt.

Anne-Marie Körling,
som minns att man inte fick sitta inomhus och hänga över böckerna, nej, nej, ut skulle man. Det var tider det!

måndag 17 mars 2008

Holister, analytiker och detaljister


Sedan jag tack vare svår pollenallergi upptäckte läsningens fröjder tidigt i barndomen har jag grubblat mycket över varför jag och människor i min omgivning kan uppfatta en litterär text på så olika sätt. Efter fyrtio års funderande vågar jag nu presentera min teori om de tre olika typerna av läsare. Jag kallar dem holister, analytiker och detaljister och avvaktar besked från Martin Ingvar om inte hjärnforskningen är beredd att stötta mig i min fortsatta kartläggning av huruvida dessa kategorier kan skönjas redan på synapsnivå.

Holisterna läser allt i en bok - och tycker att allt är precis lika viktigt. Av någon ännu outredd anledning är dessa läsare verkligen angelägna om att till andra förmedla intrigens/fabelns alla turer. Först ligger Ulla på stranden och sedan kommer Peter till den lilla byn och... De skulle bli utmärkta vittnen i en rättegång. Dessa läsare gynnas kraftigt av skolans recensionsskrivande. För dem är det ingen match att ge ett fylligt referat av innehållet - och sedan komma med en värderande slutkläm: "Jag tyckte att det var en mycket spännande bok". Mer personligt blir det inte, då det ju är textens hela innehåll som är det mest väsentliga för en holist. När man diskuterar en bok med holister, och själv inte tillhör denna grupp, får man gärna känslan av att man inte gjort ett ordentligt arbete. Holistens överblick ger ju ett mycket gediget intryck.

Analytikerna vill få ut något av värde av sin läsning - helst en behållning av viss intellektuell halt. De närmar sig gärna verket som vore det en idéhistorisk traktat eller ett kodat budskap som må dechiffreras. Budskapet friläggs bit för bit - medan det estetiska "utanverket" glider undan. Det här är läsartypernas politiker och psykologer. Det finns en risk för att deras presentation av en bok bara blir en förevändning för ännu ett omtugg av deras för tillfället favoriserade idéer - en sådan "analytisk" läsning kan få Fröding till vegan, Proust till HBT-aktivist och Homeros till socialistisk arbetarkämpe. När man diskuterar en bok med analytiker, och själv inte tillhör denna grupp, får man lätt känslan av att de hela tiden läser samma text. Det kan vara lite skrämmande.

Detaljisterna har sedan länge glömt intrigen när de lägger ifrån sig boken, gärna någonstans mitt i eftersom de saknar utvecklat sinne för det kronologiska. Kanske kan fortsatt forskning koppla denna brist till störningar i arbetsminnesfunktionerna. Det här är en minst sagt förströdd läsartyp som då och då vaknar till under läsningen, ler lite och möjligen gör en anteckning eller viker ett hundöra innan de fortsätter sin letargiska resa genom texten. När någon ber dem berätta om en bok hamnar de i stora svårigheter och famlar verbalt i sina försök att beskriva t.ex. undflyende element som "stämningen", stilen" eller en hagtornbuske med röda blommor. För dem är Madame Bovary en skojig mössa i det första kapitlet. En närmare granskning ger vid handen att de sällan kan erinra sig huvudpersonernas namn - eller hur boken slutar. Om texten erbjuder en rejält udda bifigur kan det dock finnas vissa rester av densamma i detaljistens djupt fragmenterade läsminne. Detaljisterna dras nämligen till det bisarra och ovidkommande, och eftersom deras idiosynkrasier av naturliga skäl inte kan delas med andra blir de ett slags bokläsarnas solipsister. När två detaljister träffas och upptäcker att de har fastnat för samma detaljer kan ljuv musik uppstå - och leda till långvarigt äktenskap. När man diskuterar en bok med detaljister, och själv inte tillhör denna grupp, får man lätt känslan av att de ...fuskar. De verkar lida av ett slags lucida intervalla som gör dem högst otillräkneliga som bokpratspartners. I ett grupparbete känns de igen på den fjärrskådande blicken.

Finns det fler sorter? Vilken tillhör du?

Svante Skoglund, detaljist som efter 400 nyss lästa Krig och fred-sidor fastnat för att den ryska överklassen låtsades bryta på franska när den ville imponera på de lägre klasserna och att någon mitt i boken visar sin kärlek genom att bränna sig med en linjal

Vara eller icke vara - bildad...


Litteraturhistorieundervisning som Jeopardy föreslår Martin Sandberg i en kommentar till mitt förra inlägg - det om Svarens bok. Vi har tidigare diskuterat tävlingar här på Svenskläraren kommenterar.

Hittills har vi pratat om tävlande elever. Det är dags att vidga vyerna och också ge svensklärare med leklynne något att utmanas av. Tankarna går därför osökt till en av den engelska litteraturforskaren David Lodges romaner. Kanske heter den Changing Places. I den berättas hur litteraturvetarna på ett brittiskt universitet får för sig att under en personalfest tävla om vem som INTE har läst ett berömt litterärt verk som de andra läst. Man går försiktigt ut: en 1500-tals pjäs här, en essäsamling av Charles Lamb där, någon av George Eliots tegelstenar. Till sist får en av de lika spränglärda som överförfriskade lekdeltagarna nog och drämmer - uppenbarligen helt sanningsenligt - till med ... Hamlet. Det blir tyst runt bordet. Sällskapet löses upp. En viktig gräns hade överskridits.

Svante Skoglund som snart har läst ut Krig och fred - för första gången - och är osäker på om han verkligen läst så mycket av Pär Lagerkvist eller Harry Martinson eller Eyvind Johnson som han låtsas ibland

Nu finns det färdiga svar!


En gång i tiden arbetade jag som språkreseledare på den engelska sydkusten. Då fick jag ett tips från en med ålderns rätt (?) ganska cynisk kollega: säg bara "60 pence. Om fem minuter." Det var svaret han alltid gav eleverna oavsett vad de frågade om när vi var ute på utflykter tillsammans. Eftersom frågorna i regel gällde antingen tid eller pengar hade han med de två svaren rationaliserat hanteringen av de ungas nyfikenhet.

Annars är ju inställningen bland svensklärare gärna "det finns inga färdiga svar". Hur ofta har man inte hört sig själv använda denna klyscha i en förhoppning om att elevernas hermeneutiska ansträngningar ska nå nya höjder?

Nu är det slut med detta. Nu finns det färdiga svar. Svarens bok av Carol Bolt består av enbart svar. Till exempel "Ta dig en rejäl funderare till" eller ett simpelt "Nej". I dagarna kom uppföljaren, där alla svar består av filmrepliker. Vore skojigt att få se en litterär motsvarighet. Kul att fundera över vilken fråga som skulle kunna fungera till exempel tillsammans med "svar" som "Det var en afton i början av maj" eller "Länge hade jag för vana att gå tidigt till sängs". (Ann-Marie har förstås redan hunnit blogga om Svarens bok, ser jag nu).

Kanske skulle man kunna koka ned svenskämnets litteraturhistoriska del till ett gäng svar som man delar ut till eleverna i början av kursen. Förslag: "En gubbe som slåss med väderkvarnar", "Handskmakare", "Hon dränkte sig", "Skalbagge", "Skitbra" och "Den var helt weirdo, tyckte jag" och så vidare. Sedan får eleverna i uppgift att ta reda på frågorna.

Svante Skoglund som äntligen hittat en anledning att citera Solomon ibn Gabirol: "En vis mans fråga innehåller halva svaret".

onsdag 12 mars 2008

Hellre Lundell än Beauvoir om läroboksförfattarna får välja

Skolboken styr i hög grad lärarens undervisning och konkretiserar de direktiv och riktlinjer våra politiker genom läroplanen satt upp för skolans verksamhet. Därför är det allvarligt att kvinnliga författare, trots det tydliga jämställdhetsperspektivet i styrdokumenten, får betydligt mindre utrymme än manliga i våra läroböcker i litteraturhistoria.

Ett stående argument då man diskuterar litteratururvalet ur ett genusperspektiv, är att skönlitteraturen länge varit en männens värld; kvinnor har de facto inte haft samma möjligheter att bli uppmärksammade för sitt skapande, vilket givetvis måste avspeglas i läroböckerna.

Det är i och för sig riktigt. Men givet att kvinnliga författare är vanligare idag än förr, borde författarskapen och utrymmet i läroböckerna rimligtvis vara mer jämnt fördelat mellan könen i de kapitel där den moderna litteraturhistorien presenteras.

Men så är det inte.

I läroboken Den levande litteraturen står männen för hela 84 procent av alla författare som presenteras från första världskrigets dagar och fram till idag och de får disponera över 80 procent av sidorna. Jämför man det med författarskapen under antiken fram till romantiken, ser man att siffrorna inte korrigerats nämnvärt. I läroboken Tidevarv är fördelningen fortfarande 70 mot 30 procent till männens fördel och sidoutrymmet 65 mot 35 procent. Jämvikten är störst i Svenska timmar. Av de moderna författare som behandlas är nästan 40 procent kvinnor men då är det viktigt att betona att utrymmet de får till förfogande bara är knappt en tredjedel av sidorna.

Med andra ord reproduceras den manliga, litterära kanon, till stor del genom läromedlen och den lärare som begränsar sig till de aktuella böckerna, kommer alltså att misslyckas med att arbeta mot läroplanens jämställdhetsmål. Och vad säger det oss när en läroboksförfattare ägnar två hela sidor åt Ulf Lundells sångtexter men inte ens nämner Simone de Beauvoir? Hur går resonemanget bakom en sådan prioritering?

”Skönlitteratur hjälper eleverna att förstå världen och sig själva” kan vi läsa i Läroplanen. Risken är dock stor att läsning av skönlitteratur i skolan snarare bidrar till att marginalisera flickorna och ger dem bilden av att de är mindre synliga än pojkar. Frånvaron av kvinnliga författare drabbar flickornas möjlighet till identifiering men påverkar naturligtvis också den bild pojkarna får av manligt och kvinnligt.

En annan aspekt att av detta är de olika ”kvinnokapitel” som finns i många läromedel, som exempelvis kapitlet ”Manligt, kvinnligt, jämlikt” i Den levande litteraturen. I detta avsnitt finns de kvinnliga författarna samlade inom underavsnittet ”Kvinnovärldar”. De manliga författare som presenteras i samma kapitel är samlade under underrubriken ”Mannen som man och människa”. Här hör åtminstone jag skillnad på hur kvinnlig och manlig litteratur värderas.

I löptexten förklaras att kvinnorna under denna tid ”träder fram” med ”sina egna erfarenheter och perspektiv”. Tretton kvinnliga författarskap behandlas från första världskriget och fram till våra dagar. De manliga författarna under samma period är 68 till antalet. Av de tretton kvinnliga författarna, tas mer än hälften upp under den avvikande rubriken ”Kvinnovärldar”. Däremot har varken antalet kvinnliga författare eller utrymmet för dem ökat. Läroboken har således pliktskyldigast reviderats enligt politiska mallar (styrdokumenten) men utan något egentligt resultat. I stället får kvinnan endast tala utifrån en typisk kvinnlig horisont med litterära alster presenterade vid sidan av den ”riktiga” litteraturen, medan mannen företräder både det manliga könets erfarenhet och hela mänskligheten. (Detta är ett synsätt som icke allena skall tillskrivas våra läromedelsförfattare, utan även Svenska Akademien, som senast 2007 formulerade vinnarmotiveringen ”den kvinnliga erfarenhetens epiker”, något som fick pristagaren Doris Lessing att hoppa högt.)

I Tidevarv och i viss mån även Svenska timmar har man löst det hela på annat sätt, nämligen genom att fortlöpande i brödtext och diskussionsfrågor spränga in kvinnliga författare och genusperspektiv. Detta kan jag tycka vara en bättre lösning än att lägga till ”kvinnokapitel” och riskera att läroboken i sig framhåller och markerar ett kvinnligt utanförskap.

Läromedlen i ämnet svenska skall inte ses som några undantag i skolans värld. De undersökningar som gjorts visar entydigt på att undervisningsmaterial i allmänhet ofta utgår från en traditionell syn, där män skriver om män för män och kvinnorna skuffas ut i samhällets periferi.

Men givetvis är det inte så att det enbart är kvantitet som garanterar en genusmedveten undervisning. Med all sannolikhet handlar det mer om sättet att arbeta, de frågor vi lärare ställer, de diskussioner vi för, det förhållningssätt vi själva har i frågor som rör könsroller och sist men inte minst hur stort svängrum vi väljer att ge flickor respektive pojkar i våra klassrum. Det är dock svårt att komma ifrån att kurslitteraturen indirekt tenderar att ge eleverna uppfattningen att män har en självskriven rätt till mer utrymme. Precis som de undersökningar som visar att lärare och elever omedvetet ger pojkarna mer tid och uppmärksamhet i klassrumsdiskussioner.

Och vad gäller fördelningen av antal författarskap och utrymmet i våra läromedel är det hela relativt lätt åtgärdat. Om man som läroboksförfattare väljer att ta det på allvar.

Filippa Mannerheim läser gärna både Virginia Woolf och Göran Tunström med sina B-kursstuderande (men helst inte Ulf Lundell.) Filippas egen blogg finns här.


Läs mer om undervisning läromedel och genus i Filippas examensarbete, Gunilla Molloy, Christina Eidem och Gunilla Halsius, Simon Madhani och Johan Malmqvist och Moira Von Wrights Genus och text (Skolverket 1999).

Andra bloggar om: , , , , , , , ,

tisdag 11 mars 2008

En kärleksfull bildanalys

Har ni tänkt på att när forskare, författare och andra med intellektuella yrken ska intervjuas i TV så görs det alltid framför en bokhylla? Och det ska inte vara någon sådan där folkhemsk finbokhylla i ett suspekt regnskogsträslag med alltför prydligt ordnade böcker som delar plats med idrottspokaler, släktfoton och ungarnas alster från slöjden. Det ska vara en aktiv bokhylla. Rörig, använd, ja lite kreativt osorterad så där.

Kanske har den här visuella klichén uppkommit för att intervjupersonen känner sig tryggast omgiven av sina böcker. Kanske är det för att ge trovärdighet åt det han eller hon säger. En person som läst så mycket måste man väl kunna lita på?

Passar förresten på att länka till en presentation av Svensklärarföreningens styrelse.

Svante Skoglund, som idag på tunnelbanan såg ny reklam för mjällschampot Head & Shoulder, som finns i ett otal varianter. Budskapet var med tanke på produkten en smula förvånande: ”Nio sätt att uttrycka din personlighet". Den besvärliga frågan ”Hurdan är han egentligen, din nya arbetskamrat Markus?” kanske i framtiden kan besvaras med ett kort ”citrus fresh”. Eller "ocean lift", om det skulle passa bättre.


Inga böcker i sikte - bara mjällfria personligheter

Att välja sina ord


Bevisligen kan man välja sina ord med omsorg. Jag samlar mänskliga avtryck. Gärna där ansvaret om läsaren är stort.

Anne-Marie Körling,
som alltid spanar efter små detaljer.

söndag 9 mars 2008

Litterära gräl och andra gräl

Sedan 1700-talet har vi grälat på samma sätt i den litterära världen. Dessutom har våra litterära bråk stora likheter med bråken i de verkliga livet. Klandret tycks vara den gemensamma nämnaren.

Detta visar en avhandling vid Uppsala Universitet, Marie Sörlin, filosofie doktor i nordiska språk.

Anne-Marie Körling,
som funderar över olika teman att undersöka då vi läser.

Flum - Inte ett pedagogiskt ord

Det finns några ord jag absolut inte tycker om att möta då det gäller skolan - flum, flummig, flumpedagogik och flumskola. Dessa ord saknar pedagogisk kvalitet. Nej, jag förväntar mig andra ord som beskriver skolans arbete.

För övrigt finns det saker att uppskatta i det hjärnforskare Martin Ingvar uttrycker i sin debattartikel.
Kanske vi skulle samla våra tankar och svara i en debattartikel tänker

Anne-Marie Körling,
som vill värna orden som omsluter skolans arbete.

Är svenskan ett tjejämne? del ii

I veckan har det varit en omfattande debatt här på bloggen angående svenskämnets feminisering. Svante refererade resultat från Skolverket som pekar på att flickor är mycket bättre än pojkar på att läsa och resonera om det lästa. Tyvärr uppmärksammas detta inte så mycket, genusperspektivet tycks menar Svante inskränka sig till att se hur stor andel kvinnliga författare tycks ha i litteraturantologier (läs också Filippas replik i denna fråga längst ner i kommentarerna).

Nytt bränsle i denna debatt får vi i dagens DN, där hjärnforskaren Martin Ingvar skriver om hur dagens skolsystem går på tvärs med hjärnforskning. Jag har hört Ingvar föreläsa, och hans artikel är som ett långt lågande men något rörigt föredrag där inget är för stort eller för litet att tas med.

Ingvar menar i vilket fall att skolan systematiskt missgynnar pojkar, inte minst genom betygssystemet. Särskilt dem med arbetarklassbakgrund.

Ingvars artikel har gett upphov till en liten motkanonad bland våra nämaste bloggvänner. Läs inlägg med tillhörande kommentarer hos Fred och Janis. Ingvar själv bemöter ett liknande inlägg hos Fredrik. Per Ledin gör en mycket snitsig parodi på Ingvars artikel, och Johannes Åman i DN är också kritisk - av liknande orsaker.

Själv tycker jag att det är lite svårt att följa Ingvar – det går fort fram, och artikeln är dåligt underbyggd. Men nog känns ett av de problem Ingvar tar upp igen. Killarna, särskilt i ettan (på gymnasiet) både läser och skriver på en lägre nivå än sina kvinnliga kollegor. Frågan är om det har så mycket att göra med betygen. Jag tror inte det.

Generellt tror jag att det största problemet är en enorm rädsla för styrning, och det är framförallt detta som missgynnar pojkarna. Vi lärare ska inte peka med hela handen. Elevernas fria vilja och deras inneboende kreativitet ska få styra arbetet. Lust. Under ansvar. Eleverna ska själva lära sig att sätta upp sina egna mål. Och utvärdera dessa. Utan att en vuxen står brevid och tjatar. Vilka i dagens skolsystem tror ni klarar av detta på ett acceptabelt sätt? Möjligtvis flickor från medelklassen.

De specifika problem vi ser i svenskämnet tror jag hör ihop med denna brist på klara ramar med dels det fokus på skönlitterärt berättande som finns, dels på en motståndslös upplevelseläsning.

Problemet med det skönlitterära skrivandet är att det i sig är flummigt. Det är svårt att sätta upp regler för hur man ska göra, och det är ännu svårare att sätta upp kommunicerbara mallar för hur de färdiga resultaten skall bedömas. Men svårast är att förklara nyttan med att ideligen tvingas skriva små berättelser (på högre stadier). Det gör att de som har förmåga att läsa av lärarens tysta okommunicerade tankar om vad som är en bra text gynnas. Typ flickor. De som inte gör det förstår inte vad poängen med att skriva små berättelser är överhuvudtaget. Typ pojkar.

Om vi däremot – som i ett utredande processinriktat skrivande – tonar ner det personligt emotionella och helt enkelt ger eleverna en uppgift att lösa, blir det mycket enklare för omotiverade elever att komma igång. Det är också lättare att motivera den rena skära nyttan av detta skrivande, och vi kan sätta upp ganska exakta matriser för hur en text uppfyller de krav vi ställde på den i instruktionen. Detta sätt att jobba missgynnar absolut inte flickorna – tvärtom skulle jag säga. De är fortfarande bättre än killarna, men glappet minskar eftersom killarna jobbar bättre och får mer stöd.

Idén om att ungdomar inte ska styras, och att man hämmar deras kreativitet om man ger dem konkreta uppgifter är också vanlig vad gäller läsning. Det är fult att alla elever läser samma bok, eftersom ju alla elever ska få läsa den bok de vill. Ju. Med resultatet att flickorna slukar faktionslitteratur (tänk Marklund och Pfelzer) och pojkarna inte läser någonting. Inga böcker är ju intressanta, så hur ska jag göra för att hitta den minst ospännande och själsdödande? Kan inte någon bara säga vad jag ska göra?

Och efteråt sitter man där ensam med sin lästa bok, och får en slags lös uppgift som man ska göra. Oftast vag och ospecificerad, omöjlig att utvärdera. Som man upplever som mer eller mindre meningslös eftersom den inte finns i ett socialt rum. Skriv ett brev till huvudpersonen. Jaha.

Om vi däremot styr upp läsningen, och dessutom väljer en bok där det finns någon typ av problematik att diskutera som angår alla – ja då ökar våra möjligheter att få med oss fler pojkar. När vi säger till dem vad de ska göra. Läs sidan 1-72 till nästa vecka, så pratar vi om det.

Detsamma om vi låter de efterföljande uppgifterna ske i grupp, där eleverna får prata och tycka till om det de läst. Helst utifrån frågor vi lärare ställer upp för dem, så att inte alla samtal handlar om vad som var verkligt och overkligt i boken. Och skrivna uppgifter föregås av ordentliga klassdiskussioner om det de ska skriva om.

Och får dessutom uppgifterna vi ger eleverna en problemlösande prägel känner de flesta elever en större mening, även om det handlar om egentligen så perifera saker som att analysera modernistiska noveller.

Martin Sandberg tycker att det är enormt svårt att välja romaner att läsa i klassen. Särskilt i B-kursen.

Andra bloggar om: , , , , , , ,

lördag 8 mars 2008

Språkets vackraste ord

Jag utmanar er läsare.
Lämna några av de ord ni finner vackrast i språket.
Mina egna är just för tillfället - läsfåtölj, täcke, kaffe.

Anne-Marie Körling,
ordrika blir vi tillsammans.

Anders Olsson på Stol nummer fyra vid Svenska Akademien

En gång skrev Anders Olsson en avhandling om Gunnar Ekelöf. Avhandlingens namn kort och gott - Ekelöfs Nej. Jag undrar om inte Ekelöf nu skulle nicka sitt Ja då Anders Olsson sätter sig i en av de aderton stolarna vid Svenska Akademien. Jag leker med tanken.

Jag har lusläst Svenska Dagbladets söndagsintervju med Anders Olsson. Det är Karin Thunberg som samtalat med honom. Det är en spännande läsning. Min lästakt är hungrigt ivrig då jag läser om Anders Olssons långsamma. Mina vackra ord är andra än de som just nu är Anders Olssons; syskon, slumra och ögonblick. Jag går i dialog som den tidningsläsare jag är. Men det är detta jag vill låta Karin Thunberg och Anders Olsson förmedla till oss lärare:

"Det är den spontana relationen till litteraturen han värnar om, det personliga förhållandet till en text. Nästan blygt berättar han om sitt första, drabbande, möte. Hur han stod på skolbiblioteket i Västerås och bläddrade i Mauriacs Ormboet och såg en mening på första sidan.
- Jag minns inte orden, bara att jag chockades över att språket hade en sådan täthet. Min andra stora läsupplevelse hade jag kort därefter...//
"

Jag plockar fram några vackra ord ur detta sammanhang: skolbibliotek, bläddra, läsupplevelse. För övrigt läste Anders Olsson som högstadieelev thrillerartade historier på svensktimmarna. Vi kan dra lärdom.

Tack Karin Thunberg för en god lässtund.
Svd 9 mars 2008.

Anne-Marie Körling
,
i morgontimmarnas tidningsläsarstund.

fredag 7 mars 2008

Allvarligt talat - tankar om svenskämnet


Är svenskämnet ett tjejämne? Jo jo. Ämnet ska vändas och vridas på. Behövligt. Vi ska ställa oss frågor kring svenskämnet. Jag har roat läst Svante Skoglunds blogg samt den efterföljande diskussionen här på Svenskläraren kommenterar. Svenskämnet har en lång och märklig historia om vi läser de läroplaner som skolan haft. I begynnelsen var läskunnigheten ett absolut krav - utan den berömda katekesläsningen stängdes möjligheterna till äktenskapets dörrar - därefter har det varit både si och så om svenskämnets betydelse i skolan samt vad ämnet ska bidra till. Vår nuvarande läroplan LpO94 sätter språket i centrum, ja jag menar förstås eleven i centrum, men läs - den språkligt aktiva eleven. Det är en viktig fråga som ständigt bör förvaltas i de pedagogiska diskussionerna vid samtliga skolor. Varje ämne bärs fram av det skrivna språket. Det finns inget ämne i dagens skolan som befriar eleverna från skrivna ord. Kravet på läskunnighet är stor.

Hur ser vi på svenskämnet? Hur kan vi göra ämnet meningsfullt för eleverna?

Under de tidiga skolåren vet vi ganska väl vad vi gör, vi lärare. Då ägnar vi oss åt allt som främjar våra elever att bli läsande och skrivande. Därefter tror jag att vi famlar i vad ämnet ska leda till och verka för. Jag är själv lärare i en årskurs fem och hävdar med bestämdhet att läsningen är a och o, samt att alla i klassen får fortsätta att utveckla sin läsande förmåga, träna sin förståelse och ingå i muntliga sammanhang där språkutvecklingen och språkets sammanhang har ett tydligt fokus.Vi är aldrig någonsin klara med vårt språk. Bara det!

Så om ni mina bästa herrar, fniss, talar om svenskämnet som tjejämne, skulle jag vilja diskutera ämnet i sin helhet.

Anne-Marie Körling,
som har vässat pennan en aning.

torsdag 6 mars 2008

Habib - meningen med litteraturen



<

Jag är en högläsande lärare.
Det jag läser högt har jag innan läst tyst för mig själv.
Habib och meningen med livet är en fantastisk högläsningsbok. Eleverna lyssnar aktivt. Ofta inflikar de med synpunkter. Skrattet är den främsta markören, tårarna likaså. Det är alltid reaktioner på det jag läser högt. Vi har arbetat med matematik, geografi och svenska då vi funderat. Det har varit mycket värdefullt. Så är det med litteratur.

Anne-Marie Körling,
läser nu EN Ö I HAVET av Annika Thors för sin årskurs fem.

Jönköping - en språklig utmaning

Av någon anledning som är för krånglig att beskriva hamnar jag på en ... smått rörande engelskspråkig sida om svenskt uttal. Plötsligt antar det beskedliga ortnamnet Jönköping nya proportioner. Ordet är - förstås - en verklig utmaning för den som lär sig svenska. Hur många av tändsticksstadens invånare tänker på det, så här till vardags? Tänk om namnet i framtiden kommer att behöva globaliseras, till exempel till Joncop.



Svante Skoglund, som en gång hade vänner som tyckte att det var roligt att utsäga namnet på vulkanen Popocatépetl. Testa! Smått vanebildande. (Kortversionen El Popo godkänns icke.)

Är svenska ett tjejämne?


Min medbloggare Ann-Marie vill ha en diskussion om det nationella provet i svenska för åk 5. Tyvärr har jag själv inga erfarenheter av att undervisa på den nivån, så jag har inte så många pedagogiska synpunkter att bidra med.

Men Ann-Marie fick mig att läsa Skolverkets senaste kommentarer (från december 2007) till provet. Det jag fastnar för i redovisningen av resultatet är framför allt att "skillnaden mellan könen, till flickors fördel, är störst i ämnet svenska". Det är en signifikant skillnad mellan pojkar och flickor t.ex. vad gäller förmågan att besvara frågor som rör en litterär text. Varför är det så? Har svenskan blivit ett "tjejämne" eller har det alltid varit det? Borde man som lärare ännu mer arbeta för att utveckla pojkarnas förmåga att t.ex. läsa och skriva? Har det med attityder till ämnet att göra?

Som läroboksförfattare får jag nästan varje termin e-post från svensklärarstudenter som skriver uppsats. I 9 fall av 10 har de valt ett ämne som handlar om fördelningen mellan kvinnliga och manliga författare i de litteraturhistoriska läroböckerna! Jag tycker absolut att det är en intressant fråga - men den är ganska knivig. Vilket är egentligen bäst - att man ger eleverna den sanna bilden (att få kvinnor under historiens lopp fått möjligheten att utbilda sig och sprida sina tankar) eller att man försöker lyfta fram kvinnliga författarskap som den moderna forskningen upptäckt och därmed riskerar att ge den falska bilden av en "jämställd" litteraturhistoria? Är det förresten säkert att kvantitativa metoder är de bästa för att synliggöra de genusbetingade (öppna eller dolda) värderingarna i lärobokstext?

Det är också lite märkligt att man i lärarutbildningen så sällan verkar anlägga ett genusperspektiv på svenskämnet i dess helhet, eller på andra delar än just urvalet av författare och litterära texter. Stämmer det intrycket? I så fall - varför är det så?

Nog borde det vara minst lika angeläget att reflektera över pojkarnas sämre resultat (och mindre intresse för ämnet) som att se till att tjejerna får fler kvinnliga "förebilder" i litteraturhistorien?

Skulle undervisningen, kursplanen och de nationella proven kunna utformas på ett sätt som inte missgynnar pojkarna?

Vore också intressant att veta om det finns t.ex. undersökningar av pojkarnas inställning till svenskämnet. Förändras dessa under skoltiden? Finns det en korrelation med "känslomässig" mognad? Spelar lärarens kön roll? Någon därute som kan fylla i mina kunskapsluckor?

Svante Skoglund, som är genuint osäker på varför pojkarna presterar sämre på proven i svenska och tacksamt tar emot läsarnas teorier.

tisdag 4 mars 2008

Vilken Snobbenkaraktär är jag mest lik?

Just nu tycker jag att det är ganska segt att blogga. Det är mycket att göra på jobbet, och varje gång jag sätter mig ner framför datorn vet jag att den tid jag ägnar borde ägnats åt rättningsmappen. Till eventuella elever i ES3MA - jag skojar bara. Jag sitter faktiskt framför era litteraturprov just nu, och har just börjat på den första MVG-frågan (ni vet om apan).

Detta är ett problem för andra bloggare också. Magistern har löst saken elegant genom att tvinga sin kandidat Pez att inte bara planera och genomföra undervisningen, utan också sköta Magisterns blogg. Genialt. Själv har jag ju stort stöd av Svante, Anne-Marie och Calle. Det är en trygghet i sig att veta att man kan skolka några dagar och nyfiket se fram emot något från dessa tre.

Men idag har det faktiskt gått en vecka sedan jag publicerade något, och det känns inte bra. I helgen satt jag och skannade av DN och SvD i jakt på idéer (och så klart artiklar att twinglylänka), men hittade inte något. Förutom en artikel av Leif Zern om min käpphäst övertydlig teater och en krönika av Ronny Ambjörnsson om varför man bör läsa. Ingen av dessa på dn.se.

Men via Sandra fick jag tips om en skojig utvecklare av program (kolla in denna sublima nätordbehandlare som man kan använda som anteckningsblock när man sitter framför datorn), som har en databas med bloggidéer för uttorkade bloggskribenter.

Dessa små uppslag liknar ganska mycket olika typer av fiffiga skrivtips som jag blir galen på (som man lättast hittar i gamla läroböcker), och när jag trycker fram nya och nya tips (de kommer fem i stöten) får jag än mer ångest eftersom ämnena ofta är så bottenlöst trista. Det blir lite som när du var liten och skrev uppsats i skolan. Ta ett ämne och skriv, du har en halvtimme på dig. Blä - alla ämnen helt sepiga, vad ska jag ta?

Smaka på: "Write about your favorite drink", "Your favorite time of year" eller "Create and then discuss a chart or graph". Och vad betyder "Share your thoughts about a current fad"?

Jag bestämmer mig för att ta det första ämnet på nästa tryck, hur trist det än är. Överst står "Which Peanuts character are you most like?"

Detta är mitt inlägg.
Jag hade ganska länge några slitna pocketböcker med Snobben stående hemma. De kom i en slags lågprisserie från Hemmets Journal - övriga nummer var lika trista serierna BC, Hagbard och Trollkarlen från Id. Jag kommer inte ihåg varför jag tjatade till mig dessa av mamma, de fanns i en realåda på B&W, men jag har sedan dess alltid tyckt att Snobben är en mycket överreklamerad serie som gjort mig allergisk mot ordet underfundig.

Jag kom att tänka på dessa pocketböcker när jag såg The Royal Tennenbaums häromsistones; musiken i den filmen är samma melankoliska pianojazz av Vince Guaraldi som i "A Charlie Brown christmas (här blir det ju långsökt och haltande. Jag har inte sett filmen, och vet detta enbart för att jag läst om Guaraldi i The Penguin guide to jazz on CD).

Det jag stört mig mest på är allt man läst om (aldrig hört - jag har aldrig hört en levande människa säga något positivt om Snobben) att alla kan identifiera sig med karaktärerna. Serien handlar inte bara om en samling amerikanska barn, utan snarare om det sant mänskliga. Kommer ni överhuvudtaget ihåg dem? Karl, Linus, Gullan. Och Snobben. Om detta är mänskligheten är den ganska ointressant.

Och om jag överhuvudtaget skulle vara som någon i Snobben är det nog typ Gullan, för hon var alltid så negativ, sur och trött (vad jag kommer ihåg). Nu orkar jag nog inte mer. Slut.

Martin Sandberg är gymnasielärare och återvänder nu till sin rättningsmapp. Ovanstående lilla text torde vara androm till varnagel - se upp med att tvinga elever att skriva färdiga ämnen.

Andra bloggar om: , , , , , , , ,

Nationella prov



ABC-panik... många elever upplever den.
Den finns säkert hos lärare också.
Jag tänker på de nationella proven.

Jag undervisar i en årskurs fem. Det betyder att vi genomför de nationella proven i svenska, matematik och engelska. Proven är omfattande utan att göra anspråk på att kartlägga allt. Det är inte heller syftet med dem.
Det finns en pedagogisk syn i dessa prov som jag skulle vilja diskutera. Det betyder att vi skulle kunna ha proven till utvecklande pedagogiska samtal med ett tydligt fokus på hur vi ska verka för lärandet. Det handlar om en slags färdriktning genom skolans alla år. Jag skulle välkomna en sådan diskussion. Hur ser det ut vid era skolor?


Jag återkommer,

Anne-Marie Körling, som just nu läser igenom alla tankar med de nationella proven för årskurs fem.

måndag 3 mars 2008

Bokkataloger - del 2



I ett inlägg här på bloggen skrev Martin nyligen om de ofta ganska lustiga verkbeskrivningarna i bokreakatalogerna. Detta var det lilla associativa startskott jag behövde för att leta upp reklammaterialet som Adolf Johnsons förlag 1895 skickade ut till presumptiva bokkonsumenter (tillsammans med skräckromanen Hvita frun - några berättelser ur andevärldens fördolda lif). Här följer några titlar ur den utgivning som var aktuell för 113 år sedan. (Och man kan konstatera att så kallade självhjälpsböcker ingalunda är ett modernt påfund, även om det idag mer handlar om att bygga upp sitt inre än att skaffa bort vatten från fält.)

Carl Ritter: Om nyttan av tidigt uppstigande på morgonen (50 öre)
P. Zauleck: Den husliga lyckan. En fingervisning för dem som vilja ega den samma. (40 öre)
Dr S: Den praktiska och allmännyttiga Receptboken, en praktisk och nyttig handbok innehållande 100 värdefulla recept på de bästa och tillförlitligaste toalett- och skönhetsmedel, eau de cologne och parfymer, skyddsmedel och botemedel mot kolera, stensmärtor, gikt, mask, blodflöde, frossa, ros, näsblod, tandvärk, förgiftning, fyllerisjuka, m. m. (75 öre)
Gust. Lagerheim: Om vattnets bortskaffande från fält, som sakna aflopp (25 öre)
Den prisbelönade Hönshusarkitekten. Ritningar och beskrifningar till enkla och billiga hus för 25, 50 och 100 höns. Prisbelönad af "Föreningen för fjäderfäskötselns befrämjande." (75 öre)
Kärlekstelefonen. Nyaste brefställare för älskande, innehållande 79 mönsterbref för älskande af båda könen, af Lycko-Per (50 öre)

I den skönlitterära avdelningen fastnar jag särskilt för den här, som tycks ha ett ungdomstillvänt innehåll:

Kärlekens underliga vägar. En vacker och rörande både sorglig och lustig berättelse om två älskande som icke kunde få hvarandra och som derför ville taga lifvet af sig medels kolos, men huru deras kärlek till sist segrade öfver de grymma föräldrarne. Med 19 illustrationer. (25 öre)

Svante Skoglund som på tal om reklam hajade till lite igår när han i en färsk tysk tidskrift (Focus - das moderne Nachrichtenmagazin) läste rubriken till en annons för SE-banken: " Italiener können küssen. Schweden können Konten." Är det verkligen den Sverigebild vi vill sprida? Som ett folk av ... kontoexperter.

Tidsfördriv på sundanesiska - eller twi (eller möjligen Elmer Fudd)

Om man vill roa sig själv (eller varför inte kollegerna) en grå måndagmorgon (eller varför inte en vårsolig tisdag eftermiddag) har jag ett lika oskyldigt som verksamt tips. Särskilt torde det amusera de mer språkintresserade i den inre pedagogiska kretsen. Och stimulera till komparativa iakttagelser.

Gör så här:

1. Passa på när kollegan lämnar arbetsrummet och datorn för att hämta kaffe/ha lektion/lämna in sin tipskupong/ta bort äggfläckar från slipsen.
2. Öppna Google på kollegans dator (vi utgår här från att inga lösenord ställer till det; annars kan du ju titta på den lilla gula lappen under tangentbordet där lösenordet är prydligt uppskrivet.)
3. Klicka på Inställningar.
4. Välj ett riktigt roligt språk under Gränssnittsspråk. Personliga favoriter är sundanesiska, tonga och twi. Språken (?) "hacker" och "Elmer Fudd" har jag däremot inte vågat testa än.
5. Klicka listigt på Spara inställningar.
6. Gå tillbaka till din plats, helst på hörhåll.
7. När kollegen är tillbaka kan du efter en stund förstrött viska "Lisi ke fili mei ai". Det är en fras som är bra att kunna om man exempelvis vill byta tillbaka från tonga (eller om det nu var sundanesiska) till svenska.






Svante Skoglund som ännu inte blivit klar med sitt seriösa inlägg om det utvidgade textbegreppet


Här nedan är Elmer Fudd, förresten (till höger i bild). Fråga mig inte varför han finns med bland Googles språkalternativ.