söndag 25 januari 2009

Lärare (auto vexactor) – ett släkte självplågare?

Madeleine Ellvin funderar över en vanlig åkomma

Lördagkväll. Middag hos goda vänner. Gästerna, alla medelålders föräldrar med intressanta yrken, har just avnjutit värdinnans lammracks med ugnsrostade rotfrukter och ska nu inmundiga efterrätten. Vinet har fått tungorna att lossna, stämningen att stiga och de alldagliga, neutrala samtalsämnena är avklarade. Det är alltid då tidpunkten infaller: diskussionen om dagens skola. Och det är då jag alltid tvekar: ska jag eller ska jag inte säga att jag är lärare? Att erkänna att jag är lärare är som att släppa loss en åsiktstsunami: alla har något att säga och de är per automatik experter, för de har ju alla gått i skola själva och så har de barn, vars lärare det finns mycket övrigt att önska om.

Efter alla negativa tidningsskriverier är den vanligaste repliken emellertid:

- Hur står du ut med att vara lärare?!

Ja, det brukar jag ofta fråga mig själv. Jag har efter tjugo år en usel lön och en framtida usel pension (de elever jag släpper ur nian kommer tillbaka efter fem år som hantverkare och tjänar mer. Nej, jag är inte avundsjuk – det är skoj att de lyckas här i livet). Jag har ingen egen dator (delar en fem år gammal, långsam dinosaurie med en kollega). Jag får ingen betald fortbildning i mitt ämne (skolans ekonomi är i år så usel att de inte anser sig ha råd att betala 225 kronor per år, dvs. knappt 20 kronor per månad, för att ge svensklärarna ett medlemskap i Svensklärarföreningen, så att de kan följa med i den senaste forskningen kring svenskämnet).

Jag har usla arbetstider (arbetar först en reglerad arbetstid i skolan - fylld av undervisning, konferenser, dokumentation, e-postande och elevkontakter -, sedan med planering och uppsatsrättning hemma, på den så kallade förtroendetiden kvällstid och helger, långt över 45 timmar i veckan).

Kanhända är jag självplågare? Kanhända är det min dåliga karma från ett tidigare liv som gjort att jag återfötts som lärare? Eller är det min gamla syo-konsulent som lurade in mig på fel högskoleutbildning?

Nej, tyvärr är lösningen enklare än så. Det handlar om människor, och förmånen att få finnas där under tre dramatiska år. Det är för att jag under en vanlig arbetsvecka får vara med när:

* Filip efter ett antal lektioner lyckligt lyckas ta ut alla satsdelar i en mening.
* Greta tröstar Lisa, då hennes första kärlek tagit slut.
* Josef räcker upp handen och säger: ”Den här debatten om Liza Marklunds Gömda och en sann historia, är inte det samma sak som författarna till Robinson Crusoe och Gullivers resor gjorde för att få läsarna att tro att deras böcker var sanna?”
* 38 fjortonåringar läser tyst i sin egen bänkbok under 40 minuter, så att jag själv hinner läsa 45 sidor i min egen bok.
* Anna ringer sin mamma och talar om att någon snott hennes skor, så nu måste mamma hämta henne med bil.
* Kalle, som har dyslexi, hittar för första gången en bok som han lustläser från pärm till pärm. När mamman får veta detta, strålar hon mer än Kalle själv.
* Lucia säger att hon ska sluta röka för de har sett en så otäck film med svarta lungor på No:n.
* Olle äntligen klarar omprovet i matte. På tredje försöket.
* Khalid förstår varför man ska ha styckeindelning i en text och också lyckas tillämpa detta för första gången.
* Sofia håller en lysande presentation om Harry Martinssons Aniara.
* Linn och Mona spelar upp en sketch om mobbing på livskunskapen.
* Anton förklarar för Moa hur det här med talstreck fungerar. Och hon förstår.
* Liza, som för två år sen inte sa ett pip, vågar ta plats, spelar med i Romeo och Julia och får njuta av applåder.
* Andreas kommer själv till skolan, nykter, och utan att vi behöver ringa efter honom.
* Marielle, en f.d. elev med trasslig uppväxt, efter sju år e-postar mig från Frankrike och visar bilder på sin nyfödda dotter.
* Olle glädjestrålande meddelar att jag inte behöver ställa upp stolarna i storarbetsrummet, för det har han och resten av grabbarna redan gjort.

Kära elever, utan er skulle jag inte stanna en endaste minut till i skolans värld!

Madeleine Ellvin är svensklärare år 7-9 och är också styrelseledamot i Svensklärarföreningen

lördag 17 januari 2009

Vi ska fortfarande inte läsa Liza Marklunds Gömda i skolan

Martin Sandberg funderar över om det verkligen inte var meningen att uppfatta Gömda som sann

Undertecknad diskuterade begreppet faktion (fiktion med sanningsanspråk) och Gömda på Natur och Kulturs Framkantskonferens i våras, med litteraturvetarna Annette Årheim (som doktorerat på faktion som Gömda förra vintern), Anne Heith och Magnus Persson. En fråga rörde om man ska läsa Gömda i skolan, och sedan debatten satte igång i december (och exploderade efter nyår) är jag än mer säker på att detta är helt galet (se mitt ursprungliga inlägg om Gömda och faktionslitteratur). Som Oline Stig menar i Sydsvenskan: om sanningsanspråken tas bort ur Gömda finns absolut ingenting kvar att prata om.

Årheim intervjuades i Göteborgs-Posten häromdagen, och hon lanserar i sin avhandling (När realismen blir orealistisk. Litteraturens "sanna historier" och unga läsares tolkningsstrategier. Vaxjö University Press 2007) flera intressanta begrepp. Det intressantaste avsnittet handlar om sanningspakter; alltså hur författare, berättare och läsare genom verbala och icke-verbala signaler enas om att boken ska läsas ungefär som kristna fundamentalister läser Bibeln. Ett annat begrepp hon använder är representativ samhällsproblematik, alltså att ämnena för den mest lästa faktionslitteraturen väsentligen är de samma som unga kvinnor förfasar sig över och möter på kvällstidningslöpsedlar, t ex kvinnomisshandel, onda muslimska män eller incest.

En av Årheims teser är att den representativa samtidsproblematiken är mycket viktigare för att bygga upp en sanningspakt än faktisk autenticitet. Skvaller om Linda Rosing eller redogörelser om incest kommer av en mycket stor del av läsarna alltid att upplevas som mer sant än historisk forskning eller väldokumenterade biografier med lödiga referensförteckningar. Behandlar en bok rätt ämne på rätt sätt kan den helt enkelt inte vara falsk.

Inger Segelström (s) illustrerade detta i Debatt med Janne Josefsson häromdagen. "Jag bryr mig inte om om den är sann eller inte. Det finns ingen anledning att ifrågasätta hennes historia", nästan skriker Segelström.

Sanningspakterna i faktionsläsning ”i högre grad styrs av textens utanverk än av rent textinterna egenskaper”, menar Årheim. För att få läsaren att förstå att detta är en sann historia – trots alltså att Liza Marklund i pocketutgåvan står som författare till en jag-berättelse signerad berättaren ”Mia Eriksson” – måste boken på olika sätt signalera att den är just sann.

När Anne-Marie Skarp ”utgår ifrån att de [läsarna] är intelligenta läsare som förstår att det är roman, som bygger på en verklighetsbakgrund, men att det faktiskt är en roman. Det är inte menat att vara en biografi”, är det trams. Hela paketeringen av Gömda, från omslag, omslagstexter, pressmeddelanden, förord, epiloger, efterord – allt, allt, allt är till för att manipulera läsaren till att tro att denna historia är sann (se också Per Svensson i samma ämne).

Författaren ändras från första till andra upplagan när pocketutgåvan ges ut 2000, från Mia Eriksson till Liza Marklund. Samtidigt läggs undertiteln ”En sann historia” till på omslaget, samt på omslagets insida, ”en dokumentär roman”. ”Marklund kalkylerar med att de tillagda sanningsanspråken kan komma att ifrågasättas och ger med dubbelkontraktet sig själv en utväg och möjlighet att avfärda såväl fakta- som fiktionsläsning av boken. En möjlighet är också att det finns en ambivalens där författaren Marklund upplever ett behov av personlig distansering gentemot förlagsägaren Marklunds komersiella strategier” (Årheim 153).

128 sidor har reviderats bort av Marklund mellan första och andra upplagan, vilket enligt Årheim ”kan tolkas som att Gömda från 1995 trots förordet inte var den ´sanna historien´ om den misshandlade och förföljda Mia”. Det som tagits bort är förutom pladdrig dialog också händelser, ”antalet inbrott, hot och misshandelstillfällen [har] skurits ner i antal, vilket däremot ökar Mias trovärdighet en smula. I orginalutgåvan finns ofta anledning för läsaren att ifrågasätta det genuina i Mias beteende, då hon trots mannens frekventa våldshandlingar mot dottern forfarande gör försök att lämna henne ensam i ´hans´ vård. Med tanke på att Marklund i förordet till pocketutgåvan presenterar Mia som en av de smartaste kvinnor hon mött kan dessa revisioner anses logiska” (Årheim 181).

Ett tydligare exempel som tagits bort är ett ”oförståeligt” (Årheim) avsnitt där lilla Emma under två timmar sticks över hela kroppen med kanyl av en läkare för att få blod till ett faderskapstest. Sedan kommer Mia tillbaka ytterligare två gånger med dottern. Efter att också dessa gånger misslyckats (alltså med att obs! obs! ta ett blodprov) kommer läkaren på lösningen: ”- Vi får gå in i huvudet”. (Årheim 181f, Gömda 1995, 207) Varför tog du bort detta spännande avsnitt Liza? Tror du själv att det är sant?

Orginalutgåvans idylliska omslag med mor och två barn mot grön bakgrund, ersätts med pocketutgåvans svartvita oskarpa närbild. ”Att använda svart/vita fotografier för att förstärka intrycket av dokumentär status är ett vanligt grepp som konnoterar nyhetsjournalistik” (Årheim 155).

Marklund ger också andra tips om hur boken ska förstås. Där det vanligtvis finns recensioner av boken på baksidan, finns på pocketbokens baksida det osignerade ”Gömda är en sann berättelse. Den är en gastkramande thriller direkt ur den svenska verkligheten”. Årheim kommenterar: ”Gömda är redan tolkad och klar – läsningen blir en adaptation mellan Marklunds, Erikssons och läsarens försanthållanden” (Årheim 167).

I ett förord till pocketboken på pärmens insida skriver Marklund ”Mia berättade, jag skrev” […] och hon har därmed etablerat en klar referens till verkligheten. […] Ytterligare stärks vittnet Mias trovärdighet genom att Marklund beskriver henne som en av de ´smartaste tjejer´ hon träffat och medelklassperspektivet stärks också genom att hon definieras som ´tvåbarnsmor, radhusägare, banktjänsteman” (Årheim 167f, se också Åsa Linderborg).

I förordet till pocketutgåvan sägs att Marklund under långa tider har varit familjens ”enda kontakt med omvärlden”, vilket enligt Årheim ”bäddar för att läsaren får svårt att hålla författare och berättare åt”. (Årheim 168) Avståndet mellan författaren Liza och berättaren ”Mia” minskas nämligen genom att ”Mia” ges för Liza typiska attribut, hon gömmer flyktingar, ”en illusiv referens till Marklund själv som i paratexten påpekar att hon haft ungefärligen samma uppgift för protagonisten Mia och hennes familj” (Årheim 176).

Boken avslutas med ett efterord ”Till dig som blir slagen”, och där ”ger Maria Eriksson i samråd med en ´forskare och författare´ ett antal konkreta råd till en av misshandel drabbad läsare” (Årheim 168). Vilket givetvis också stärker bandet mellan läsare och berättaren ”Mia”, och gör denna svårare att ifrågasätta.

Anne-Marie Skarp menar att Gömda måste jämföras med Robinson Crusoe, som ju också utgav sig för att vara sann. En liten skillnad (se också Mattias Göransson) är att Robinson inte framträder i teveintervjuer med hatt och solglasögon. Han har heller inte skrivit fyra uppföljare till den första boken, och bedyrar inte i morgonsoffor och radiointervjuer inför varje nytt boksläpp att allt är bokstavligen sant. Han hävdar heller inte att han fortfarande efter 25 år är lika hotad av kannibalerna som han var på ön.

Martin Sandberg är gymnasielärare och har inte med avsikt förvanskat eller missförstått Årheims avhandling. Kommentarer utanför citat är mina tolkningar, inte Årheims slutsatser.