torsdag 6 mars 2008

Är svenska ett tjejämne?


Min medbloggare Ann-Marie vill ha en diskussion om det nationella provet i svenska för åk 5. Tyvärr har jag själv inga erfarenheter av att undervisa på den nivån, så jag har inte så många pedagogiska synpunkter att bidra med.

Men Ann-Marie fick mig att läsa Skolverkets senaste kommentarer (från december 2007) till provet. Det jag fastnar för i redovisningen av resultatet är framför allt att "skillnaden mellan könen, till flickors fördel, är störst i ämnet svenska". Det är en signifikant skillnad mellan pojkar och flickor t.ex. vad gäller förmågan att besvara frågor som rör en litterär text. Varför är det så? Har svenskan blivit ett "tjejämne" eller har det alltid varit det? Borde man som lärare ännu mer arbeta för att utveckla pojkarnas förmåga att t.ex. läsa och skriva? Har det med attityder till ämnet att göra?

Som läroboksförfattare får jag nästan varje termin e-post från svensklärarstudenter som skriver uppsats. I 9 fall av 10 har de valt ett ämne som handlar om fördelningen mellan kvinnliga och manliga författare i de litteraturhistoriska läroböckerna! Jag tycker absolut att det är en intressant fråga - men den är ganska knivig. Vilket är egentligen bäst - att man ger eleverna den sanna bilden (att få kvinnor under historiens lopp fått möjligheten att utbilda sig och sprida sina tankar) eller att man försöker lyfta fram kvinnliga författarskap som den moderna forskningen upptäckt och därmed riskerar att ge den falska bilden av en "jämställd" litteraturhistoria? Är det förresten säkert att kvantitativa metoder är de bästa för att synliggöra de genusbetingade (öppna eller dolda) värderingarna i lärobokstext?

Det är också lite märkligt att man i lärarutbildningen så sällan verkar anlägga ett genusperspektiv på svenskämnet i dess helhet, eller på andra delar än just urvalet av författare och litterära texter. Stämmer det intrycket? I så fall - varför är det så?

Nog borde det vara minst lika angeläget att reflektera över pojkarnas sämre resultat (och mindre intresse för ämnet) som att se till att tjejerna får fler kvinnliga "förebilder" i litteraturhistorien?

Skulle undervisningen, kursplanen och de nationella proven kunna utformas på ett sätt som inte missgynnar pojkarna?

Vore också intressant att veta om det finns t.ex. undersökningar av pojkarnas inställning till svenskämnet. Förändras dessa under skoltiden? Finns det en korrelation med "känslomässig" mognad? Spelar lärarens kön roll? Någon därute som kan fylla i mina kunskapsluckor?

Svante Skoglund, som är genuint osäker på varför pojkarna presterar sämre på proven i svenska och tacksamt tar emot läsarnas teorier.

30 kommentarer:

Anonym sa...

Så här skriver Molloy:
”Även om en del pojkar också läser skönlitteratur, så är min erfarenhet att flickor läser mer. Det har föga med skönlitteratur i sig att göra, utan snarare med konstruktion av kön, i vilket sambandet mellan ’läsande’ och ’flickor’ är tydligare än mellan ’läsande’ och ’pojkar’. I konstruktionen av kön ligger också en attityd till ämnet. Att läsa, skriva och samtala om det lästa är aktiviteter som av båda könen anses impregnerade med ’kvinnlighet’. När en del pojkar därför värjer sig mot skönlitterära texter och samtal om dem, behöver det inte vara den skönlitterära texten i sig de tar avstånd ifrån. Det kan också vara den ’kvinnliga’ aktiviteten.” Molloy (2007) Skolämnet svenska, s. 51.

Väldigt mycket inom hartassar... Poängen är väl att alla de orden behöver diskuteras. Jag tycker att det verkar som de lärarstudenter som har kontaktat Svante har en lite ytlig syn på jämställdhet och genus. Men jag tror absolut att litteraturhistoria är impregnerat av ett föråldrat genussystem. Då är det inte bara vilka författare man väljer att läsa, utan också hur man väljer att läsa dessa. Förutom kön är hänger dessutom ett elitisktiskt perspektiv kvar. På universitetet är detta väldigt tydligt. Frågan är om lärarstudenterna klarar att ompröva denna syn innan de själva börjar undervisa.

Jag har i alla fall tänkt mig att byta ut Horatius och Dante mot medeltida skämtballader. Här får ni en:

Käringen på barnsöl (i Danmark nedskriven 1580, i Sverige 1590)

I
Hör Asser du, min lille man,
Kom slipa mina knifvar,
Ty här är gille i nästa by,
Jag får ej hemma blifva.
Jag måste klä’ mig ren och grann
Och sedan taga för mig i han´,
Ty jag är bjuden i barnsöl.

II
När hon nu skulle till gillet gå,
Had’ hon intet med sig att föra,
Mer än ett gammalt hanka-band,
Det bandt hon i sitt öra.
Hon hade inte mera att ta derte
Än sillar 7, och sura var de.
För hon var bjuden i barnsöl.

III
När hon kom till gillet fram,
Var hon inte noga om sätet,
Bara hon då kunde få
Sig något till att äta.
Hon satte sig näst sin sokne-prest
Der rätterna vankade mäst och bäst.
För hon var bjuden i barnsöl.

IV
Först åt hon opp 7 fat med kål,
Och se’n 2 feta stutar,
Så drack hon ut 12 tunnor öl,
Se’n orkade hon ej luta,
Se’n åt hon opp 7 sidor fläsk,
Se’n låg hon och grinade som ett best.
För hon var bjuden i barnsöl.

V
Och käringen uppå golfvet sprang
Begynte sig att svansa –
I hämter mig hit en Speleman,
Nu lyster det mig att dansa.
Och Spelemannen spelte, och käringen sprang.
Hon släppte en drunt 7 famnar lång.
För hon var bjuden i barnsöl.

VI
Och käringen ut på dörren sprang,
Hon sprang alt öfver 7 gärden,
Der gösslade hon 12 tunnland
som förr hade legat i träde.
Så ledde de henne lite på sne
Så gösslade hon 12 tunnland te.
För hon var bjuden i barnsöl.

VII
Nu Asser utom dörren står,
Fick se sin vackra dulla;
Ty klappade han henne på hvitan lår,
Fick bå’a näfvarne fulla.
Assar strök sig om sitt skägg,
Och käringen f-s så det small i vägg.
För hon var bjuden i barnsöl.

/Nils

Svante Skoglund sa...

Frågan är då förstås om man som svensklärare i sin undervsining befäster "konstruktionen av kön" eller förmår skapa frihetsbefrämjande krackeleringar i den? Och hur gick det till när "läsa, skriva och samtala om det lästa" blev kvinnliga aktiviteter? Jag misstänker att "konstruktionen" också till dels handlar om HUR man närmar sig dessa aktiviteter. Det ingår till exempel i det konstruerade könet "tonårsflicka" att uppehålla sig mycket kring de egna känslorna. Om man som svensklärare uppmuntrar den typen av "egocentriskt" läsande/skrivande (snarare än kanske mer utåtriktade, undersökande reportage som i regel är mer impregnerade med det konstruerade könet "pojke"), kan man då sägas förstärka de sociala könskonstruktionerna?

Det elitistiska (klassbetingade?) perspektivet är förstås intressant att diskutera. Vi har varit inne på det tidigare här på bloggen. Problemet är väl bland annat att en "folkets litteraturhistoria" skulle bli ganska mager, eftersom folket i regel varit sysselsatt med annat än att producera litteratur. Dessutom har ju många uttryck som först varit förbehållna eliten kommit att demokratiseras. Osäker på hur folklig t.ex. den medeltida skämtvisan egentligen är. Våra föreställningar om "folkligt" och "finkulturellt" i historien har ofta lösa grunder. Vi frestas tillämpa moderna distinktioner på det förflutna. Kan man inte få plats med BÅDE Dante och de skabrösa skämten? Dante demokratiserade litteraturen genom att skriva på italienska. Liten revolution, faktiskt.

magister nyman sa...

Jag tycker att Svantes inlägg är mycket bra och tänkvärt. Visst är det märkligt att lyfta fram mediokra kvinnliga författare på bekostnad av bättre manliga i den heliga jämställhetens namn. Och aspekten att detta leder till en snedvriden bild av de förhållanden som rådde förr är ju alldeles korrekt.

Precis som Svante tycker jag att det är intressantare att fundera kring pojkars sämre resultat. Det faktum att en väldigt stor andel av svensklärarna är kvinnor kanske har en betydelse. Visserligen skall man ju inte förutsätta att alla kvinnor tänker på samma sätt bara för att de är kvinnor, men behovet av manliga förebilder som läser böcker och skriver själva är stort i skolan. Jag gör själv mitt bästa för att vara en sådan. I mina klasser tycker jag nog att det finns en hel del pojkar med positiv inställning till såväl läsning som skrivande.

Vad gäller valet av läsning är det självklart bra om det blir ett varierat utbud som kan locka läsare med olika preferenser. Det viktiga är ju bara att man väljer utifrån kvalitetskriterier och inte utifrån författarnas kön, etnicitet eller sexuella läggning.

Svante Skoglund sa...

Tack, Nils! Tack, Magister Nyman! Några tjejer därute som vill pennfajtas en stund?

Svante Skoglund sa...

En sak till... :-) Vad är egentligen kvalitet? Jag tillhör dem som envist hävdar att man måste ha ett kvalitetsbegrepp när man diskuterar litteratur - fast det känns onekligen lite som Voltaires "Om Gud inte finns, vore det nödvändigt att uppfinna honom." Går det att argumentera för ett kvalitetsbegrepp som inte låter sig relativiseras av faktorer som tid, (kulturellt formad) smak, individens/läsarens förutsättningar etc.? Någon som hänger på?

tråkmagistern sa...

Visst finns det kvalitet. Och inte bara tycke och smak. Den som hävdar motsatsen bör inte ha något emot att litteraturundervisningen helt övertas av Harlequin och/eller Biggles.

Majoriteten av alla lärare är väl kvinnor? Nej, jag tror inte att pojkarna är diskriminerade, jag tror att de gör en korrekt bedömning av litteraturundervisningens irrelevans för deras framtid. Alternativt har de hört någon lärarutbildare prata om att lära med lust. Men de kan hitta på lustigare saker själva.

Svante Skoglund sa...

Tråkmagistern! Min fråga gällde om det finns litterära kvaliteter som går bortom den enskilda läsarens förutsättningar. De allra flesta läsare - men kanske inte så många som man vill tro - skulle väl med tiden bli ganska uttråkade av Harlequin och Biggles? Skulle de förresten kanske bli det av att bara läsa Selma Lagerlöf och Pär Lagerkvist också? Vari, exakt, ligger skillnaden? För att konkretisera: hur ska jag argumentera ur ett kvalitetsperspektiv om jag som hyfsat beläst svensklärare tycker att en text av Strindberg är "god litteratur" men möts av elever som inte alls kan uppleva detsamma? Kanske en fånig diskussion, men inte helt ointressant enligt min mening. Jag vill alltså hitta argument som inte har med yttre faktorer att göra (som allmänbildning eller "uppnå kursmålen").

Svante Skoglund sa...

En sak till. Varför skulle litteraturundervisningen upplevas som mer relevant av flickorna?

Anonym sa...

Jag funderar i dessa banor. De nationella proven borde vara ett pedagogiskt underlag för diskussion över hela skolan. Svantes inlägg pekar på denna tanke. Om det är så att pojkar presterar sämre borde det redan dag ett vara en skolfråga... ett lärartänk som genomsyrar frågeställningen, utvärderar och prövar nytt, utvärderar och genomför nationella prov. Nationella proven har till uppgift att få skolan att fundera över resultaten och vad vi kan göra i de övriga årskurserna. Jag undrar också... det kvinnliga perspektivet... och andelen manliga författare... får inte ihop det riktigt. Många män skriver men få män läser. Stämmer inte, tänker Anne-Marie

Anonym sa...

Jag tror att killar läser. De killar jag undervisar läser gärna och mycket. Men vägen dit är mycket knivig. Jag tror att högläsningen har stor betydelse för samtliga elever. Måste berätta om min äldste son som under sin gymnasietid hade en lärare i matematik som under rasterna läste högt. Eleverna stannade över rasten. Jag undrade varför? - Du han läste så man förstod varför man skulle läsa själv. Han var så otroligt intresserad av sin bok. För dessa 17 åringar läste denna lärare NALLE PUH. Vilket gör det hela så mycket bättre. Modet att läsa det vi själva tycker om. Fånga in med våra högläsande röster. Jag är en vän av högläsning och ger mängder av skrivna ord i muntligt form. Anne-Marie

tråkmagistern sa...

Svante: är upplevelser och tråkighet de enda relevanta kriterierna? Handlar det bara om den enskilde läsarens upplevelser, ja då blir det väl omjligt att argumentera inför dina elever. Och har du inget annat att komma med så kanske det inte spelar någon roll. Men kan inte ett argument vara att man ska tvingas lämna sin egen lilla tillvaro, om så bara i tanken? Däremot kanske inte dina elever är mogna att förstå det.

Jag önskar att jag hade läst Kritik der Urteilskraft. Men det har väl ni svensklärare gjort??!!

Svante Skoglund sa...

Jag grunnar mycket över hur man kan få igång en mer livaktig pedagogisk diskussion kring (bland annat) svenskämnet. Vi gör våra mer eller mindre provocerande försök på bloggen, och i föreningen, men det känns som om vi inte riktigt lyckas. Hur ska man tolka det? Att många lärare inte orkar diskutera? Men kan inte samtalen med kollegerna, till exempel här på nätet, ge kraft i stället för att ta energi?

Svante Skoglund sa...

Tråkmagistern: Läste nyss någonstans (i Oscar Wildes essäsamling Avsikter?) att Kant erkände att han skrev så tråkigt som möjligt för att bli tagen på allvar. Näppeligen ett stilideal för "Svenskläraren kommenterar", som av samma skäl skriver så underhållande som det bara går. Och kanske för att vi vill ge våra läsare en kort stunds upplevelse av att de lämnar "sin egen lilla tillvaro". :-)

tråkmagistern sa...

Svante: det jag minns av Kant är att tyckte att man bara kunde argumentera för varje enskilt verk för att man själv hade uppskattat det. Ganska modernt.... Men uppskattat behöver ju inte betyda att man fick en upplevelse: "wow". Hur skulle du argumentera för att välja Körkarlen i stället för Biggles?

Svante Skoglund sa...

Tråkmagistern: Varför just Biggles? Måste jag skända min barndoms stora läsupplevelse? Snart tvingar du väl mig att ta avstånd från Singleton-böckerna också? Eller "Tsarens kurir"? Buhu.

Anonym sa...

Jag har en känsla av att om kvalitet ska vara kriteriet för litteratururval i svenskämnet så finns risken att undervisningen blir elitistisk: eleverna ska lära sig vad kvalitetslitteratur är (i min gamla litteraturhistoriska handbok från gymnasiet står det att ungdomarna genom de goda exemplen självmant kommer att välja bort den undermåliga populärlitteraturen).

Kvalitet i skolan måste definieras utifrån den potential för lärande den skapar. Därmed blir kvaliteten situationsbunden: kvalitet för de här eleverna just nu.

Jag vill också tillägga att mitt förslag om medeltida skämtballader var lite tillspetsat. Visst kan det också finnas plats för Dante. Utifrån ovanstående kvalitetsdiskussion. Men jag tycker ändå att det är bra att ge olika perspektiv på historien.

/Nils

Mats sa...

En bra översikt finns hos MSU
http://www.skolutveckling.se/publdb-portlet/fileDownload?publ_id=341&file=publication

"Kön och skolframgång: tolkningar och perspektiv"

Jag tror inte den betonar svenskämnet specifikt men mönstret är generellt.

Så frågan är om det är svenskämnet eller svenska skolan som är femininiserad - om nu det ordet går att använda idag. Utifrån ett strikt likhetsfeministiskt perspektiv skulle det vara möjligt att tolka som om biologin var en del av problemet.

Min tes: Svenskämnet har en intimiserande ambition. Känslor är viktiga och empati är bra. Pojkarna värjer sig från denna närhet och bygger upp en distans till lärare och ämne. Effekten syns på proven - om de är mer diskriminerande än undervisningen... tja, det vore spännande att veta!

Svante Skoglund sa...

Nils: svårigheten då kanske ligger i att hitta en bra balans mellan det "samhället" anser är lärande texter (för det finns ju trots allt en viss konsensus kring detta) och de sitationsspecifika förutsättningarna/kraven. Dessutom har ju (dagens truism) eleverna i en och samma grupp väldigt olika behov vad gäller vilket material som är lärande. Slutligen tror jag att vi svensklärare har divergerande uppfattningar om vad det är för lärande vi ska verka för. Viktig diskussion!

Mats: ska kasta mig över MSU:s skrift. (Innan de läggs ned!) Tack för tipset! Ber att få rekommendera mig för den här gången. Synd att inga kvinnor föutom Anne-Marie (varmt tack!) känt sig inspirerade till en kommentar. Är det detta som kallas härskarteknik? Hihi.

Anonym sa...

Det är nog så representativt. Det är män som diskuterar ifall pojkar inte är intresserade av svenskämnet. Jag petar in några kommentarer, hamnar någonstans i kläm (skrattar). Jag tror det händer något när pojkar slutar skolan... då blir de män och ... ja ... kanske erövrar de det språkliga rummet, oavsett vad de kallar ämnet så skriver de, uttrycker de sig, formulerar sig... ja allt det som kan sammanfattas i svenskämnet, hurvida de läser kan man se i en bokhandel, kvinnorna är överrepresenterade, men de manliga författarpennorna är många och vässade.
Allt gott
Anne-Marie Körling

tråkmagistern sa...

Nils: "Risk"??? Det vore väl snarare något att drömma om. Men om du nu tycker att det är en risk så spelar det ju ingen roll vad de läser. Och om det inte spelar någon roll vad de läser så kan det inte spela någon roll om de läser alls.

Svante Skoglund sa...

Ann-Marie: Tänk inte kläm. Tänk norskans klem. Enligt ordbokens vackra definition:

klem -men, -mer
1 det å klemme kinnet sitt inntil en annens kinn som kjærtegn

Duvan sa...

Får jag (en kvinna!) så här på sluttampen komma med ett bidrag till diskussionen.
För länge länge sedan (80-talet) var jag lärarkandidat på en grundskola med uppdraget att i en klass 7 dra igång ett skrivprojekt, berättelseskrivning. Jag försökte på olika sätt inspirera till skrivande. En grej jag gjorde var att utifrån korta utdrag ur böcker visa hur man kan beskriva en känsla. Jag valde två känslor, rädsla och kärlek. Eleverna skulle sedan själva välja att skriva en text om en av känslorna. Gissa vem som valde vilket? Jovisst, tjejerna skrev om kärlek och killarna om rädsla (med något undantag). De textsnuttar som jag läste högt engagerade mycket. Kärlekstexten var ganska vågad och handlade om ett ungt pars sexdebut. Jag minns inte vilken bok det var. Texten om rädsla fångade en del killar så mycket att de absolut ville veta vad boken hette. Om någon senare lånade boken på biblioteket tror jag att han blev ganska besviken och förvånad. Det var nämligen Gunnel Beckmans ungdomsbok ”Tillträde till festen” (1969) som handlar om en ung kvinna (övre tonåren tror jag) som får besked om att hon har cancer. Skildringen av hennes rädsla inför sjukdomen grep de unga grabbarna, fast jag avslöjade ingenting om varför personen i boken var så rädd. Rädsla var alltså en känsla som var ok för killar att skriva och prata om. Om de läste eller tittade på filmer så var det förmodligen typ skräck, fantasy, deckare. Kanske det handlar om att lärare måste hitta till det som eleverna kan och vågar identifiera sig med. Oavsett om kön är konstruerat eller inte, vad som är arv och miljö, så betyder det kanske något att lärare på lägre stadier i skolan oftast är kvinnor och väljer stoff och presenterar ämnet svenska utifrån sig själva som bärare av ”kvinnliga” förhållningssätt och attityder. Finns det något litet korn av sanning här?

Anonym sa...

Tänk så mångfacetterat det är med de där konstiga könen! En gång är det fel att skriva, den andra gången är det rätt. Hur ska man som lärare förhålla sig till allt det där? Som läroplanen skriver: ”Eleverna ska uppmuntras att utveckla sina intressen utan fördomar om vad som är kvinnligt och manligt.” Som texten antyder kan lika mycket kvinnorollen som mansrollen vara ett fängelse (vare sig det är killar som inte vill prata om skönlitteratur eller tjejer som inte vill ta plats i offentligheten). Som lärare får man vara medveten om att man tillsammans med eleverna ständigt skapar kön. Jag tror att en bra grej kan vara att alltid försöka hitta bakvägar in på dessa diskussionsområden: dvs att inte säga ”är det ett jämställt förhållande” utan ”vad tycker du om karaktärerna” – och börja i sådant som eleverna känner igen sig i och därefter ta det till en mer analytisk nivå. Jag tror att det är en av förklaringarna till varför Duvan lyckades intressera killarna.

Vad gäller risk för elitism menar jag att jag inte tror att lärandepotentialen ökar om lärare försöker pracka på eleverna åsikter om vad som är god eller dålig litteratur.

Jag menar heller inte att det inte spelar någon roll vad man läser. Men ingen litteratur bör välja in sig själv till klassrummet för att den är objektivt bra. Men är målet att exempelvis lära ut kanon (vilket kursplanerna ger ett visst stöd för: ”tillägnat sig och ha kunskap om centrala svenska, nordiska och internationella verk…”) så kan kanonlitteratur förstås ha en god lärandepotential för att nå dit. Men det finns flera mål i svenskämnet!

/Nils

Anonym sa...

Fniss, jag ser det be-klämda i uttrycket klämd. Klem tillbaka, Anne-Marie

tråkmagistern sa...

Anledningen till att pojkar har sämre resultat i skolan är ganska enkel: I skolan härskar ett matriarkat. Därför blir pojkarna strukturellt diskriminerade.

Anonym sa...

Tråkmagistern: Du kanske menar att pojkarna påverkas negativt av att det finns så många kvinnliga lärare i grundskolan?

Jag tror att det är viktigare vad man gör som lärare än vilket kön man har. Detta beror på att när det handlar om kön bryr sig eleverna mer om klasskompisarnas reaktioner om än lärarens - och det viktigaste läraren kan göra är att försöka skapa ett så öppet klimat som möjligt i klassen.

Men jag tror som sagt. Det kanske är någon som vet mer om detta?

/Nils

Filippa sa...

Eftersom jag själv i mitt examensarbete vid Lärarhögskolan undersökte fördelningen av manliga och kvinnliga författarskap i tre läromedel i svenska vill jag gärna kommentera det du skriver. (Roligt att höra att du upplever att det är många studenter som intresserar sig för ämnet. Själv hade jag nämligen svårt att hitta aktuell referenslitteratur.

Jag håller med om det du skriver om risken att ge eleverna en falsk bild av en jämställd litteraturhistoria men är dock inte säker på att det synsättet är lyckat att arbeta efter i skolan. Män har ju alltid dominerat på de allra flesta områden här i världen– biologi, fysik, matematik och idrott är inga undantag. Att då endast ge pojkarna i en klass förebilder ”för att det är så det har sett ut”, känns inte helt riktigt, tycker jag. Snarare brukar man använda sig av just det argumentet för att försvara synen att mannen är norm och i just detta fall en obefogat hög andel manliga författare litteraturhistorierna.

Att andelen kvinnliga författare är mindre ju längre bak i tiden vi blickar känns naturligt. Men nu kommer det märkliga – detta råder även vid orienteringen av modern litteratur, från tidigt 1900-tal och fram till idag! I läroboken "Den levande litteraturen" står männen för hela 84 % av alla moderna författare som presenteras och de får disponera över 80 % av sidorna. I "Tidevarv" är siffran 70 % mot 30 % till männens fördel. Jämvikten är störst i din (för övrigt mycket trevliga) "Svenska timmar". Av de moderna författare som här behandlas är nästan 40 % kvinnor men då är det viktigt att betona att utrymmet de får till förfogande bara är 30 % av sidorna. Hur kan det bli så, är frågan?

Givet att kvinnliga författare är mer förekommande idag än förr, borde andelen kvinnor vara bra mycket större i gymnasieböckernas senare litteraturhistoriska delar. Men så är det alltså inte, vilket nog borde mana till reflektion, både hos svensklärare och hos läromedelsförfattare.

Intressant är även de extra ”kvinnokapitel” som finns i många läromedel, exempelvis kapitlet ”Manligt, kvinnligt, jämlikt” i "Den levande litteraturen". I detta avsnitt, finns de kvinnliga författarna samlade inom underavsnittet ”Kvinnovärldar”. De manliga författare som presenteras i samma kapitel är samlade under underrubriken ”Mannen som man och människa”. Här hör åtminstone jag skillnad på hur kvinnlig och manlig litteratur värderas.

Risken med att lägga till kvinnoavsnitt är givetvis att läroboken i sin tur förmedlar kvinnans utanförskap. Genom att göra skillnad på kvinnlig och manlig litteratur och genom att det manliga får uppta större delen av utrymmet, befästs inte bara det kvinnliga som undantag utan även det manliga som norm. Detta är jag övertygad ger tydliga signaler till eleverna att det kvinnliga finns i undantaget – mannen kan alltså representera både det manliga könet och mänskligheten medan kvinnan endast blir representant för den kvinnliga erfarenhetssfären. Läroboken har reviderats enligt politiskt korrekta mallar (styrdokumenten) men utan något egentligt resultat.

I "Tidevarv" och i viss mån även "Svenska timmar" har man löst detta på annat sätt, nämligen att fortlöpande i brödtext och diskussionsfrågor spränga in kvinnliga författare och genusperspektiv. Detta kan jag tycka vara en bättre lösning än att lägga till ”kvinnokapitel”.

”Skönlitteratur hjälper eleverna att förstå världen och sig själva” står det i läroplanen. Men att moderna, kvinnliga författare får stå för så litet som 16 % av sidoutrymmet i våra läromedel, kan verkligen inte sägas gå hand i hand med läroplanens intention.

Läsning av skönlitteratur i skolan riskerar med andra ord att bidra till att upprätthålla marginalisering av flickor.

Med detta inte sagt att det främst är kvantiteten som avgör hur genusmedveten undervisningen är. Kanske är det allra viktigaste hur vi tar oss an och diskuterar litteraturen. Själv har jag mycket positiv erfarenhet från didaktikundervisningen på lärarhögskolan där vi bland annat fick läsa Gunilla Molloys "Att läsa skönlitteratur med ungdomar". Det har hjälpt mig oerhört mycket i arbetet som lärare, tycker jag!

(Om någon vill läsa mitt examensarbete ”Lärobokens författarkanon – En studie av kvinnliga och manliga författares representation i gymnasieläromedel i svenska” finns det att läsa här: http://www.kettilochfilippa.se/filippas/vetenskapliga-uppsatser/)

Svante Skoglund sa...

Stort tack, Filippa, för ditt inlägg! Jag funderar som bäst över hur jag ska svara. Skulle du ha något emot att vi gör om din kommentar till ett gästblogginlägg? Jag tycker att den förtjänar det, och risken är stor att inte så många följer debatten här längre. Jag tror att jag lyckats hitta din mailadress, så jag skickar några rader i morgon söndag.

Meta sa...

Åh, jag har missat diskussionen! Och nu är det så många vinklar så jag vet inte vad jag skulle kunna kommentera. Kanske ni plockar upp olika trådar var för sig i nya inlägg?
Bara en sak. Nils: medeltidsballaderna samsas väl med Dante! Högt och lågt! Allvar och lek! Själv har jag just läst mannajämningen mellan Sigurd och Östen och det kan ju bli både kul och kulturarvskravsuppfyllande lektionsinnehåll!
/Janis

Svante Skoglund sa...

Vänner! Vi återkommer till frågan. Snart.