torsdag 29 november 2007

Pisa och Pirls 2006 - nytt bränsle för Jan Björklund på skolbrasan

Nya undersökningar droppar in om tillståndet i den svenska skolan. Tioåringarna läser inte lika bra som de gjort tidigare enligt Pirls 2006. Framförallt är det de starka läsarna som blir färre och färre. Sverige klarar sig ändå hyggligt, en hedrande sjundeplats. Länder som Ryssland, Hong Kong och Singapore ligger före.

I Pisaundersökningen faller svenska elever i matematik (DN, SvD, utförligt i Skolvärlden) Av 57 länder placerar sig Sverige på plats 22 (se hela listan här. Tryck på länk "Range of rank on the PISA 2006 science scale" i mitten av sidan). Före oss finns länder som Estland, Sydkorea, Ungern och Tjeckien.

Jodå, visst finns det debattörer som kommer att hävda att dessa undersökningar är missvisande (argument får de i denna artikel i Skolvärlden, som bemöts i Sydsvenskan), och att elever i Sverige minsann lär sig andra saker – och det gör de ju. Men det är också dessa debattörer som brukar hävda att resurser är den svenska skolans problem. Är det någon mer än jag som tror att det spenderas mer pengar på skolan i Sverige än i Estland, Ungern, Ryssland och Singapore?

Egentligen är det ganska enkelt. Vill man öka barnens läsförmåga får de läsa mer (inte mindre som tycks vara fallet på många håll), - i alla ämnen (se också DN på samma tema).

Istället för att gå till botten med vad i skolan som gör att Sverige faller, läggs alltid alla förklaringar utanför skolan – sådant som vi i skolvärlden inte har någon kontroll över. Som elevernas fritidsvanor. Som ett föränderligt samhälle. Eller ständigt dessa bristande resurser som gör att den ena pedagogiska landvinningen efter den andra helt enkelt inte går att genomföra.

Lite närmare problemets kärna har vår kära regering kommit när den i dagarna skickat tillbaka Skolverkets nya målformuleringar i svenska och matematik för årskurs tre. Jan Björklund menar att Skolverkets målbeskrivningar i svenska och matematik måste vara skrivna så att de a) kan begripas, b) deras uppnående kan utvärderas (nationella prov skall ju införas i trean). "Abstrakta mål som inga barn, få föräldrar och knappast ens lärarna begriper är värdelösa", som DN sammanfattar saken. Vilket lett till att den likvärdiga skolan satts ur spel då spelrummet att vattna ur målbeskrivningarna till ett intet är alldeles för stora (ni minns väl debatten om Vittraskolorna?)

Men jag börjar allt mer ifrågasätta målstyrningen som metod när målen nonchaleras och statlig uppföljning och kontroll över verksamheten helt tycks brista.

Det spelar nog inte så stor roll hur vrider och vänder på formuleringarna om en stor del av lärarna, skolledarna och de kommunala skolpolitikerna demonstrativt hoppar jämfota både på bokstav och anda.

I senaste numret av Skolvärlden recenseras Marianne Dovemarks Ansvar - hur lätt är det? (en omarbetning av hennes avhandling) där hon diskuterar nittiotalets enligt henne nyliberala modeord "flexibilitet", "valfrihet" och "ansvar". Man kräver saker av eleverna de inte har någon möjlighet att klara (framförallt att ta ansvar för sitt lärande), lärarna blir "handledare", och individualisering blir snarare differentiering som slår mot de svagare eleverna.
Den skolverklighet Dovemark beskriver är problematisk också på det sätet att den i väsentliga avseenden befinner sig på stort ideologiskt – och formellt juridiskt – avstånd från de parlamentariskt fattade beslut som skall styra skolans verksamhet. […] Något drastiskt skulle man kunna säga att Marianne Dovemarks forskning påvisar kommunal laglöshet […].

Kännetecknande för de länder som lyckas i internationella jämförelser är en stark styrning av skolan, där skolor, lärare och elever vet vad som skall läras in, och ägnar tiden åt just det. Finns det en klar ansvarsfördelning (vilket det enligt Dovemark ovan inte finns) är det lättare för de olika nivåerna i systemet att svara för sitt ansvarsområde.

Martin Sandberg är gymnasielärare och tycker att individualisering, flexibilitet och lärstil är ord på fyra bokstäver.

Andra bloggar om: , , , , , , , ,

onsdag 28 november 2007

Genrer och sånt – några reflexioner

Hur vetenskapliga vi än försöker vara när vi talar om texter och språkbruk (och det försöker vi väl ibland, kanske mest under utbildningstiden) kommer vi sannolikt aldrig att kunna en gång för alla reda ut ett begrepp som genre eller för den skull det modernare uttrycket texttyp. Beror det på att vi är dumma i huvudet? Är skälet brister i forskningen? Nej. Det har att göra med vad man, i brist på annat, kan kalla för sakens natur. Och saken i det här sammanhanget är givetvis språket, i synnerhet i dess komplexa och ohyggligt mångskiftande form skriften. Men först en liten historisk återblick, som ju alltid bör ingå i den här … typen av texter.

Vad som är en genre – och vilka genrerna är – har diskuterats sedan antiken – och säkert ännu längre. Inom litteraturen lyckades de gamla grekerna (vissa av dem, eller var det en soloakt av Aristoteles?) enas om att vi har tre huvudgenrer: epik, dramatik och lyrik. Men sedan – när man lämnar den övergripande kategoriseringens olympiska höjder – blir röran ganska snart ... en smula besvärande. De duktiga gymnasie- och universitetsstudenterna lär sig lydigt att använda begrepp som pikaresk, riddarroman, centrallyrik, kammarspel, historiskt drama, sagospel och versepos och de duktiga lärarna lämnar hyfsat uttömmande beskrivningar av desamma. MEN att genreetiketterna handlar om en frejdig mix av äpplen och päron – för att inte tala om aprikoser och björnbär och kanske ett och annat broccolistånd – snarare än olika äpplesorter är ganska uppenbart. När vi ena stunden pratar om novellen (den ska vara kortare än romanen, fast kanske inte lika kort som ett prosapoem) och den andra om sagan (som enligt Nationalencyklopedin kännetecknas av att ”ett ofta overkligt eller fantastiskt, ibland allegoriserande eller moraliserande innehåll”, vilket ju är ett öde den delar med många litterära uttryck) är det knappast utifrån en stringent definition av vad en genre är. Vi jämför helt enkelt inte samma saker. Ibland är genrebeskrivningen grundad på form och ibland är den historisk, ibland har den med syftet eller effekten att göra. Ibland fanns genrebegreppet levande på författarens tid, ibland är det en efterkonstruktion. Och ibland är genren ett kritiskt eller vetenskapligt begrepp. Kanske numera även ett förlagsinitierat försäljningsknep.

Nu ska jag krångla till det ännu mer. För det är väl dessutom så att genrebegreppet är (minst) dubbelsidigt – dels finns det en visserligen löst grundad men ändå hyfsat väl definierad konvention "på utsidan”, dels finns det liksom en genre (snarare flera) inbakade som verkningsmedel (jag hittar inget bättre ord men jag menar INTE BARA individuella stilmedel utan mer ett slags klangbotten, en idé) i själva texterna? Och är det inte så att varje text förhåller sig mer eller mindre tydligt till båda? Det spännande blir då att man, om man inte är t.ex. väldigt platonsk (eller är det aristotelisk?) och koncentrerar sig på en abstrakt Ur-roman, måste räkna med att det som för tillfället fyller t.ex. genrebeteckningen roman med ett innehåll ständigt utsätts för förändringar, omprövas, besmittas, skjuts i sank ja vad du vill.

Säg det mästerverk som inte överskrider läsarens och den litterära institutionens genreförväntningar! Och säg den text som lyckas göra sig alldeles genrelös!

Och det verkar dessutom finnas något i oss som läsare (i alla fall om vi är någorlunda avancerade) en form av njutning av den sköna frisson som uppstår när genrer blandas, muterar, hybridiserar och ingår mesallianser. Vi tycks – ibland – gilla det orena. Sedan får man av ropen på genremässig rättning i leden en känsla av att vi – skamsna njutningsläsare efter festen – vill städa upp i kaoset. Kanske borde vi i stället studera orenhetens mekanismer.

Själv önskar jag att jag visste mer om den ryske litteraturforskaren Mikhail Bachtins genrebegrepp – för han tycks ha resonerat på ett intressant vis kring socialt konstruerade yttrandegenrer, som väl (tror jag) ledde fram till hans tankar om polyfoni (röstmångfald) hos t.ex. Dostojevskij. Möjligen kan kopplingen mellan genre och ett så biologiskt/antropomorft begrepp som röst sättas ifråga. Vad händer med litteraturen när vi förmänskligar den? Är inte en av poängerna med skriften just det röst-(kropps)lösa?

Begreppet texttyp har fördelen av att inte vara lika historisk överlagrat som genre. Det används också oftare om icke-litterära texter. En klassificering som jag förstår är ganska gångbar inom lingvistiken utgår från A typology of English texts, där Douglas Biber delar in texter i 23 genrer och 8 typer utifrån 5 olika dimensioner! Dimensionerna är de mest övergripande och handlar t.ex. om abstrakt och icke-abstrakt stil samt berättande och icke-berättande. Biber tycks mena att texttyper markeras av interna, språkliga kriterier medan genretillhörigheten avgörs av omständigheter utanför texten, dvs. kon-texten. I genren nyhetsartiklar kan finnas texter som hör till olika typer, eftersom de är utformade på olika sätt rent språkligt. Jag har inte orkat sätta mig in några detaljer. Får lite smak av Hegel. Det verkar ambitiöst, men kan knappast vara invändningsfritt. Hur skiljer man – på lingvistiska grunder – ut det berättande från det icke-berättande? Och exakt när blir en stil abstrakt?

I nummer 4/07 av Svenskläraren skriver Lilian Perme en intressant artikel om genrepedagogik. Hon utgår från en indelning av fem basgenrer (som kanske någon annan skulle ha kallas texttyper!) som lanserats av Per Holmberg (lektor i Göteborg):

berättelse/återberättande
beskrivning
förklaring
instruktion
ställningstagande


Detta är till god hjälp i det praktiska svensklärararbetet (Holmberg säger, enligt Perme, att den elev som lärt sig de fem basgenrerna klarar det nationella provet i Svenska A – vad det nu innebär att lära sig en genre), men så fort man börjar fundera en smula över sådana klassifikationer, och försöker tillämpa dem på faktiska texter, inser man hur godtyckliga de är. Inom vilken grupp hamnar hotbrevet? Radannonsen? Jo, säkert i flera av basgenregrupperna. Jag får återigen en känsla av att vistas på de aristoteliska, olympiska höjderna. För mig känns det naturligare – och roligare - att utgå från den enskilda texten, och dess detaljer, och att granska mitt eget och elevernas inre genreregister.

Slutligen kan det vara värt att erinra om den franske filosofen Jacques Derridas ganska roliga kritik av den (klassisistiska, rationalistiska?) goda smaken-uppmaningen: Il ne faut pas mêler les genres. Man får inte blanda genrerna. Om det var någonting Derridas dekonstruktion lyckades åstadkomma var det just en välgörande osäkerhet kring alla sådana direktiv och gränsdragningar. Ofta skrev han sina filosofiska texter som marginalanteckningar, och redan här kunde man börja fundera: Vad händer med en text som kommenteras, eller till och med fortsätts? Var har den ena texten sitt slut och den andra sin början? Och – vad är det för ny genre som uppstår - och uppstår?

Vad ska man då dra för pedagogiska slutsatser av den avsevärda begreppsförvirringen som råder på området genrer och texttyper? Som vanligt gör man, tror jag, klokt i att hålla sig undersökande och pragmatisk. Bäst lyckas man måhända om man för sina elever beskriver genrer utifrån författarens och – inte minst – läsarens perspektiv. En del av jobbet kan dessutom eleverna göra själva.

I en lärobok som jag är skyldig till ingår uppgiften att på olika sätt resonera kring en rad lösryckta texter om kärlek. Vad är syftet med texten? Var kan den tänkas komma från? Vem vänder den sig till? Det är bra övning, för svaren är öppna, och man får både som lärare och elev träna upp förmågan att benämna några av de sorteringsprocesser som vi utför som läsare. Fast det är förstås sällan som vi i verkliga livet ställs inför en mängd sammanhangslösa ordräckor.

Roligt är också att ”flytta” ett givet stoff mellan olika genrer. Ibland kallas det stiltransponering, tror jag. Det kan t.ex. vara en liten berättelse, som blir ett brev, en insändare, ett manifest, en annons, en dikt, en dialog, ett middagstal, en rolig historia, en tidningsnotis och så vidare. Av någon lekfull anledning tycker de flesta att detta är väldigt kul – och diskussionen om genrer/texttyper kan bli mycket konkret och bra.


En liten tanke, till sist: När vi diskuterar texter i skolan gör vi det kanske lite väl ofta ur ett ”idealistiskt” perspektiv, dvs. vi ser till syfte, innehåll etc. – där ett mer ”materialistiskt” perspektiv skulle kunna vara väl så intressant. Häri ingår helt enkelt alla svar på frågan "hur är texten gjord", särskilt med inriktning mot "hur är texten gjord för att man som läsare ska kunna klassificera den som en ”x”?

Svante Skoglund, som tycker att Raymond Queneaus lilla bok Stilövningar briljant översatt av Lars Hagström är den bästa inspirationen för den som vill arbeta produktivt med en genrepedagogisk ansats. Läs mer här.

Andra bloggar om: , , , , , ,

söndag 25 november 2007

Romaner är inte sanna. Romaner är romaner.

Som vi skrivit om förut; de flesta elever älskar böcker som är "verkliga", "som har hänt på riktigt". Pojken som kallades Det och En blomma i Afrikas öken är två mycket lästa exempel.

Men det är svårt för många att förstå att detta är romaner. Det är svårt att förklara för elever att författare och berättare inte är samma sak, och det är svårt för många elever att smälta att Johanna Thydell inte är Jenna Wilson och vice versa. Annette Årheim forskar på detta fält - och verkar duktigt trött på att eleverna inte kommer ur det dokumentära perspektivet (gärna kombinerat med "att man ska känna igen sig")

Saken blir naturligtvis inte lättare av den debatt som förts nu under sommaren i anslutning till Maja Lundgrens Myggor och tigrar(se t ex Schottenius här - och Lundgrens försvarare här).

Vi har många exempel på de tendenser som finns i dagens kulturklimat: a) att påstå att alla romaner som skrivs är bokstavligen sanna (se Gabriella Håkanssons genomgång här), och b) att ta detta anspråk på allvar. Romaner kan också - vilket i alla fall några fortfarande kommer ihåg? - kallas "fiktion", och det typiska för fiktion är att det inte är sant – även om romanen nu givetvis påstår att vartenda ord är verifierbart.

Att som Lundgren säga att boken är helt sann ingår i själva konstverket – på exakt samma sätt som demonstrerande muslimer i Örebro ingick i Vilks rondellhundsinstallation. När greppet snarare är som i Daniel Sjölins Världens sista roman, att det är uppenbart att allt bara är en postpostmodern lek, tappar hela idén sin charm. Jag tycker det blir lite studentikost (och visst har greppet stora likheter med exv Stig Larssons Komedin I och Östergrens Gentlemen om ni minns ert åttiotal?)

Det senaste exemplet på detta (tro mig – inte det sista) är givetvis Unni Drougge vars senaste bok Boven i mitt drama kallas kärlek, "en självbiografisk roman om den destruktiva kärlekens kraft". I boken namnger hon sin fd sambo som misshandlat henne. Detta har han erkänt och blivit dömd för. Hon attackeras av Jan Guillousom menar att "helheten är lögn"(hel kommentar av Jan Guillou där han också diskuterar Lundgren finns här. Stort tack till Intelligensian för länken. Drougge svarar utförligt i SvD här, och bemöts av den fd pojkvännen här. Drougge bemöter bemötandet här).

Vad hade du väntat dig, Janne. Det är en roman. Du är lika fånig som dina fd förtryckare på Solbacka som i samband med filmpremiären av Ondskan hävdade att det inte fanns en simbassäng där (Natalia Kazmierska jämför Drougge och Guillou och hämnden som drivkraft i en intressant krönika i dagens Expressen. Stort tack till Lisabeth för länken. Björn Meidahl menar att hela debatten är tramsig).

Anne Heith diskuterar (i en fantastiskt rolig artikel) de sanna romanernas sanningsanspråk utifrån Marklunds Gömda, vilken hon menar följer 1800-talsmelodramens genrekonventioner (om detta har vi redan skrivit).

Men vi måste enligt henne förhålla oss kritiska till det vi läser och klarlägga de köns- och rasschabloner boken vill lura på oss. Så vi inte tar bokens sanning som objektiv sanning.

Heiths grepp är intressant därför att den behandlar litteratur som litteratur. Vad hon gör i sin genreanalys av Gömda är ju framförallt att peka på vilka stilmedel som gjort boken till en sådan succé – hur ser det vinnande receptet ut? Hon går inte in och pekar på att kronologin inte stämmer med hur det var i verkligheten, att person x faktiskt inte var på den och den festen vid det eller det tillfället, eller att författaren faktiskt utelämnar att det var hon som tjatade och ville och tjatade och ville. Som Maja Lundgrens belackare, som behandlade hennes roman som ett reportage.

Att diskutera sanningshalten i romaner oavsett om det står roman på dem eller inte blir ju lätt absurt – tydligast angående James Freys Tusen små bitar – där han "ljugit" och därmed "vanärat" Oprah Winfrey som haft med boken i sin bokklubb.

Visst finns det härigenom en viss risk att samtalet i klassrummet saboterar elevernas läsupplevelse - vad finns kvar av den rafflande berättelsen om den inte är sann -, men man blir en säkrare och mer road läsare också av "sanna" melodramer om man har en viss genremedvetenhet.

Martin Sandberg
gillar böcker som inte utger sig för att vara sanna. Just nu läser han om Len Deightons Bernard Samson-trilogi.

Andra bloggar om: , , , , , ,

fredag 23 november 2007




I en bokhandel i Edinburgh, Skottland, beskriver en annan stor författare hur litteraturen generar så mycket mer... hur många par jeans såldes inte, kaffemaskiner... men det är inte därför jag lägger in min bild här. Det är för att bokhandlarna lyfter fram tankar om böcker i boklådorna. Det är inte bara författarens bok, det är orden om boken, det är andra författares tankar om boken, det är information om hur den kom att påverka sina läsare. Det är det. Så mycket mer att intressera sig för runt en bok. Det lockar till läsning.
Anne-Marie Körling

Det är ännu svårare att dra slutsatser ur felaktig betygsstatistik

Vi skrev häromdagen om att det är svårt att dra några slutsatser ur Skolverkets betygsstatistik för årskurs 9. Felkällorna i hur betygen sätts är så många, och skillnaderna mellan olika skolor och regioner är så stora att det är svårt att säga någonting (se t ex uppgiven anonym insändare i SvD häromveckan). Särskilt om elevernas sammantagna kunskapsnivå. Skulle vi titta på bara betyg och inte internationellt standardiserade prov skulle svenska elever säkerligen vara världsvärldsbäst i alla ämnen.

Men vi ser också framför oss hur politiker både på riksplanet och ute i kommunerna går i taket över att rekordmånga ungdomar inte är behöriga till gymnasiet, och ger sig på skolledare, tjänstemän och lärare.

Det kan ju i och för sig säkert behövas, men inte med betygsstatistik som tillhygge. Eftersom betygen som sagt inte längre säger hur eleverna på en skola eller kommun presterar.

En riktigt obehaglig effekt är däremot att lärare som betygssätter sina elever utifrån fastställda betygsskriterier ifrågasätts. Det är allvarligt när skolpolitiker och lokala medier i ohelig allians pressar lärare att inte ta sitt tjänstemannaansvar. För den totala frånvaron av kontroll över hur betygssättningen sköts gör att det är mycket mycket enkelt att förbättra en skolas resultat. Sätt lite högre betyg. Skjut över problemen till nästa instans.

En sammantagen betygsstatistik speglar endast trender i betygssättning, inget annat. Det är mycket viktigt att komma ihåg. Fast nu visar det sig att vi inte ens kan dra några slutsatser om ens dessa trender, eftersom Skolverkets statistik är fel. Undermålig redovisning från åtminstone 138 kommuner (!), och man undrar ju om det överhuvudtaget går att lita på Skolverkets siffror inom några områden.

För att detta betygssystemet ska fungera som det var tänkt och sammantaget säga något substantiellt krävs en fungerande kontrollmyndighet - hur nu en sådan skulle se ut. Inte bara Skolverkets vanliga mantra om att diskussioner om betygssättning måste föras ute på varje enskild enhet. Är det något lärare håller tyst om är det hur de gör för att sätta betyg. För på denna punkt går verkligen ingen fri.

Martin Sandberg är gymnasielärare och tycker att det finns lögn, förbannad lögn och olika lättköpta lösningar på skolans problem.

Andra bloggar om: , , , , ,

måndag 19 november 2007

Det är svårt att mäta kunskaper med betyg (i alla fall statistiskt)

DN och SvD rapporterar att andelen behöriga till gymnasieskolan minskat igen, och är nu lägst sedan det nya betygssystemet infördes på nittiotalet. 11,2 % är i år inte behöriga att söka nationella program på gymnasiet.

Jan Björklund försöker att komma på olika förklaringar till det skedda, utan att reflektera över att samtidigt som andelen IG ökar i svenska, engelska men framförallt matte, ökade niornas medelbetyg. Känns inte detta lite skumt? Och är det då inte dags att försöka hitta mer rimliga förklaringar till fenomenet?

Jag instämmer så klart i att obehöriga lärare är ett stort problem. Absolut. Och all forskning pekar ju på att hög utbildning hos lärarkåren är ett framgångsrecept. Men samma lärare åstadkommer ju bättre resultat överlag i snitt än förra året! Eleverna har ju bättre betyg!

Det jag vänder mig mot är att betygen säger något om kunskapsnivån utanför en viss klass. Det verkar också skolverkets generaldirektör Per Thullberg göra. Thullberg tror att kunskaperna i sig kanske det inte är så stor skillnad med, men att betygssättningen förändras. Å ena sidan tror han att betygssättningen skärpts: färre elever med underkända resultat får snällbetyg. Men å andra sidan tror han (osäker syftning i texten på denna punkt. Jag tror det är Thullberg som spekulerar) att lärarna blivit säkrare på betygssättning, och inte håller igen de höga betygen. Vilket de alltså gjort tidigare.

Snälla.

Jag har svårt att se hur en skola helt utan betyg skulle se ut (och den skulle på ett fult sätt missgynna de elever för vilka betygen är den viktigaste motivationen till att jobba. Och jag vet redan att deras motivation är en felaktig typ av motivation eftersom det är en yttre motivation och inte en inre motivation som är den finare typen av motivation), men som det nu ser ut är betygssättningen godtycklig och orättvis. Samtidigt som alla skriker att svenska elever blir svagare och svagare ökar alltså deras betyg år från år.

Det betyder att de stackars elever som fortfarande får betyg i enlighet med kursplaner missgynnas.

Tills dess kommer vi få fler mer eller mindre fantasirika förklaringar till varför elevernas kunskaper ökar eller minskar, och varför betygen går upp eller ner. Med samma förklaringsvärde som Carl Troilius nya.

Martin Sandberg är gymnasielärare och är väl medveten om att det är både dumt och fult att kasta sten i glashus.

Andra bloggar om: , , , , , ,

Skiljetecken – en besatthet i det lilla

Kurt Vonnegut: ”Here is a lesson in creative writing.
First rule: Do not use semicolons. They are transvestite hermaphrodites
representing absolutely nothing. All they do is show you've been to college.”

”Färska” jordgubbar – butiksskylt i Stockholm i somras

-------------------------------------------------------------------------------------

Varför inleder man frågor på spanska med ett frågetecken som står uppochned? Och hur kommer det sig att svenska och amerikanska citattecken inte ser likadana ut, och inte heller norska, danska, franska eller polska? Varför är det fel i svenskan men rätt i engelskan att använda kommatecken före det sista ordet i en uppräkning? (Alltså: ham, bread, and cheese men skinka, bröd och ost). I engelsk text har man gärna två mellanslag mellan punkt och ny mening, i svenskan bara ett – why is that? Och vad säger det om det nordiska samarbetet att danskan använder komma och bindestreck i prisuppgifter, där vi skriver kolon och streck, så att en øl i Danmark kostar 35,- medan man för samma öl i Sverige betalar 35:-? Det danska sättet att skriva ser onekligen ganska mærkelig ut… för en svensk. (Före dessa tre punkter (alltså efter "ut") ska man egentligen ha ett litet mellanrum, men det blir inte så snyggt när man skriver på datorn.)

Ska man störas över det godtyckliga i detta – att det som är jättefel att skriva i en del av världen är påbjuden norm någon annanstans? Eller ska man se teckenröran som ännu ett friskt uttryck för nationell variation? Ska vi avslöja världens tillstånd för våra elever?

(Och enligt teorin att en läsares besvikelse blir större ju längre han hunnit läsa innan han inser att författaren inte håller vad han lovar, kan redan här avslöjas att jag inte tänker försöka besvara de frågor som inleder dagens inlägg.)

De flesta som inte arbetar yrkesmässigt med skrivtecken (och kanske helst på flera språk) – t.ex är grafiska formgivare, redaktörer eller korrektuläsare – är behagligt okunniga om alla varianter av skiljetecken som finns. De kanske inte ens bryr sig om att det står travar av chevré i var och varannan butik. Eller att till och med museer kallar sig muséer – fast nu är vi inne på något annat än skiljetecken, nämligen diakritiska tecken. De är också roliga, inte minst för att de heter så skojiga saker som cedilj, trema, tilde och – svans.

För min del började teckenbesattheten med att jag arbetade som svensk språkspecialist på Microsoft i Dublin. Förutom att leta efter oönskade fula ord i stavningsordlistorna, hitta på vad de olika delarna i Windows skulle heta (fast det är inte mitt fel att orden beteckning och betäckning förväxlades i en tidig version av operativsystemet) och annat slikt – var jag ansvarig för de svenska tecknen. Det var inget lättskött pastorat. Så fort anglosaxare får en chans är de där och förlänger våra tankstreck och vänder på våra citattecken. Ett och annat mellanslag brukar också få stryka på foten. Att engelskskrivande har väldigt svårt för så kallade extended characters (i svenskans fall å, ä och ö) är ju välkänt, vilket troligen inte kan skyllas på den svengelska beskrivning ”a and o with pricks on them”.

Vem blir först att skriva skiljetecknens globala historia?

Svante Skoglund, som sällan skriver semikolon men nog borde vara lite mer återhållsam med tankstreck och understundom tänker på en författare (glömt vem) som ansåg att varje kommatecken var ett stilistisk misslyckande.

torsdag 15 november 2007

Turning Japanese - I'm turning Japanese - I really think so

Del 1.

Med The Vapors-hiten från 1980 som kampsång protesterar jag mot samtida medias fixering vid det überkapitalistiska – och kommunistiska, alla ska vara nöjda – underbarnet Kina. Tänk på att det kommer en tid efter OS. Minns Lillehammer! Eller med andra ord: har alla plötsligt glömt Japan? Är det kanske, som jag läste någonstans, så att vi i Väst bara kan intressera oss för ett sydostasiatiskt land i taget?

Jag vill svinga ett samurajsvärd för Nippon! Visserligen har man världshistoriens tråkigaste politiker (som i likhet med Bush/Clinton/Bush/Clinton alla tycks höra till samma lilla krets av makthavande dynastier och som dessutom klär sig i verkligt trista mörka kostymer), använder tre olika skriftsystem och har för mycket socker i maten – men vilken litteratur!

Senaste japanska läsupplevelsen för min del är Berättelsen om Genji, som jag avnjuter på engelska i en fem år gammal Penguin-utgåva, eftersom denna ”världslitteraturens första roman” inte finns i någon fullständig version på modern svenska. Översättarna har helt enkelt inte hunnit med. Verket har ju bara cirkus 1000 år på nacken. Vi har kanske haft nog med att värna vårt eget kulturarv. (Fast den första delen av verket finns översatt från engelskan av Kristina Hasselgren, och det är en kulturgärning!)

Berättelsen om Genji skrevs omkring år 1010 av hovdamen Murasaki Skikibu och har samma ställning i japansk kultur som den homeriska epiken eller Shakespeares drama i vår. Mig påminner stilen en hel del om Proust, dvs. den psykologiska analysen och intresset för den betydelsebärande detaljen (klädedräkt, minspel, ordval) får större plats än egentlig action. Det är en hisnande tanke att denna avancerade litterära sensibilitet är samtida med våra egna grovhuggna runstenar som ju sällan lyckas förmedla något mer poetiskt eller minnesvärt än att ”X slog ihjäl många i Österled”. Till och med Rökstenen får väl sägas vara mer machomytiskt bisarr än litterärt givande – ett slags Jan Guillou avant la lettre.

Huvudpersonen Genji, son till kejsaren men inte erkänd som prins, är en underskön Casanova som smyger runt i månskenet på jakt efter amorösa äventyr. Han är en intressant blandning av hjärtlös förförare och ömsint samtalspartner. Hans kimonoärmar hinner vätas av många tårar innan boken är slut.

Berättelsen om Genji kräver en del av sin läsare. Främst gäller svårigheten personbeteckningarna. Enligt det intrikata hovprotokollet omnämns alla med titlar i stället för namn. Så det gäller att kunna skilja på Hennes Höghet, Hans Excellens, Hennes Majestät, Hans Eminens etc. Men detta räcker inte. Titelbäraren kan ju gå och dö – sånt hände även vid det japanska kejsarhovet – och då syftar förstås titeln plötsligt på efterträdaren i stället. Den som lätt förirrar sig bland Dostojevskijs figurer kanske ska vänta lite med Berättelsen om Genji – eller föra ordentliga anteckningar.

Jag kan däremot inte bestämma mig för vad jag tycker om det förhärskande sättet att kommunicera i Berättelsen om Genji – med små dikter skrivna på vackert färgat papper eller kanske en solfjäder. Jo, jag tycker om det! Som svensklärare kan man ju inte annat än glädjas åt alla dessa skrivtillfällen. Så snart någon av personerna grips av en stark känsla, vilket händer ofta, plitar han eller hon ner några väl valda tecken eller improviserar fram en haikuliknande tvårading. Både män och kvinnor bedöms efter såväl handstil som poetisk förmåga, ja till och med färgen på bläcket utsätts för kritisk granskning. Variationerna är oändliga, och referenserna till den klassiska kinesiska och japanska litteraturen otaliga. Den som läst haikudikter känner igen många inslag: väntan, månsken, körsbärsblom och höstlöv. Att en stor del av samtalen, som mest kretsar kring eller syftar till erotiska upplevelser, äger rum mellan personer på var sin sida av en skärm av rispapper eller bambu gör det hela ännu mer distanserat. Det är märkligt och sällsamt vackert och kan tjäna som kontrast till vår egen tids hyllningar av ”rak kommunikation” och ”vara tydlig med man vill”.

I del 2 av detta inlägg om japansk litteratur tänker jag puffa för några hyfsat moderna författare.

Svante Skoglund


PS. The Vapors låt Turning Japanese handlar egentligen inte ett smack om Japan. Med det är en japanskt inspirerad känsla för det passande som förhindrar mig att säga mer om detta. DS

Andra bloggar om: , , , , , , ,

Det räcker med "samtida" klassikeruppsättningar nu. Lämna Nora ifred.

Uppsala stadsteater och Dramaten sätter nu båda upp Ibsens Ett dockhem (DN Uppsala, SvD Uppsala, SvD Dramaten, AB Uppsala och Dramaten). Inte särskilt förvånande i moderna miljöer. Regissörerna Sofia Jupither och Åsa Melldahl som SvD talat med "tror att pjäsen kan provocera även 2007". Jag tror jag kan instämma - men kanske inte på det sätt Jupither och Melldahl menat.

Kika igen på vad SvD skriver om uppsättningen i Uppsala:
Nora Helmer har just vaknat, ännu iklädd pyjamas tuggar hon lösgodis för att orka kvittra med maken Torvald, som just blivit bankchef. Nu kan paret kanhända lämna den spatiösa men slitna 70-talsvillan som med sina många stela stolar har drag av sammanträdesrum. Hemmet är manligt opersonligt.

Under trappan står ett trumset, på väggen hänger cd-spelaren, laddad med julsånger. Granen, som kommer att få sig en törn, är av plast.

Regissören Åsa Melldahl gör Ett dockhem som är helt samtida. Hon och ensemblen låter hemhjälpen vara en trött tonårsflicka, resan som gjordes när Torvald blev utbränd gick till USA och när det blir dags för maskerad tar han på sig cowboystövlar medan Nora får vara amerikansk cheerleader som är otäckt lik Britney Spears – en imitation av ett sexualiserat barn.

Är det bara jag som skriker av skratt av att läsa denna beskrivning av hur samtida pjäsen är? För det som är provocerande med dessa uppsättningar (utan att ha sett dem, obs! Jag är fullt medveten om att jag är oerhört orättvis!) är att det är så provocerande dumt att förlägga ett drama som så fullständigt är förankrat i en annan tid än vår, i vår tid genom lite nutida rekvisita och krystade resonemang om hur aktuell den är.

Det är den inte (tack Aftonbladet för att ni instämmer). Jupither och Melldahl slår knut på sig själva för att få in den i någon av dagens diskussioner. Enligt Melldahl kan man "läsa vilken ledarsida som helst och nog är det någon som tycker att det väl ändå är bäst om 'den ena föräldern', som det heter, är hemma med barnen". Men det är ju inte alls vad pjäsen handlar om, det är ju barnflickan som tar hand om barnen. Och vilken ledarsida är det som hävdar detta efter sjuttiotalets dagisdebatter?

Sofia Jupither menar att "pjäsen handlar om att vi formellt har jämlikhet fast att få lever efter den". Det är väl precis det pjäsen inte handlar om. I det Norge som pjäsen tecknar upp finns varken formell eller informell jämlikhet. Jupither är född 1974 och tycker sig se sin "generation i det här äktenskapet". Var har du tillbringat tiden efter gymnasiet, Sofia? Pakistan? Saudiarabien?

Också Jenny Aschenbrenner i DN tycker att den säger något om dagens situation.
Aj, vad det gör ont när man ser sin samtid speglas i ett äktenskapskritiskt drama från 1879. Ser den sjuka struktur som den nyborgerliga drömmen om det söta lilla hemmet med den söta lilla mamman i förkläde bygger på. Åsa Melldahl blottar den genom Nora, som i Julia Marko-Nords fina gestaltning blir en stympad människa, ett förvuxet barn vars hela räddning tycks ligga i den skamliga hemlighet - en skuld, en förfalskad namnteckning - som hotar att riva hela bygget. Men också att barnen förs in i overallklädd hop och Torvald snabbt vänder dem ryggen: 'det här kan bara mammor stå ut med' - ger otäckt eko av samtidens alla övertidsarbetande småbarnspappor och deras deltidsarbetande fruar.

Vad kan man säga? Jag har svårt att säga något eftersom jag skrattar så mycket.

Kan man inte sätta upp Ibsen och låta texten bara få tala om det den talar om? Pjäsen är ju en fantastisk berättelse om 1800-talets borgerliga familj, om dess situation i ett samhälle så mycket hårdare än vad vi kan föreställa oss. Om hur kvinnofrågan formades, om hur de tidigaste feministiska strömningarna fångades upp och sattes under debatt. Och vilket förtryck kvinnor utsattes för i dessa hem, och hur snäva ramarna faktiskt var för kvinnor.

Varför kan inte det räcka? Kan man inte bara sätta upp en samtida pjäs om man vill säga något om samtiden? Varför måste man i det här landet behandla teaterpublik som lågstadieelever, där man verkligen måste banka in plattityder om kvinnor och män i huvudet på dem, där man verkligen måste skrika dem i ansiktet: "Detta är så aktuellt just nu". För det är då man reducerar Nora på allvar. Till ett plakat.

Martin Sandberg är gymnasielärare och undviker gärna teater av dessa anledningar. Kostymdramat kom tillbaka - allt är förlåtet!

Andra bloggar om: , , , , , , , , , ,

tisdag 13 november 2007

Lillkillen kommer aldrig att gå på Karl Johanskolan

Vi har under hösten på denna blogg pratat ganska mycket om skolans problem, och vad dessa egentligen är. Undertecknad har hävdat att det varken har med resurser eller frånvaro av tidigare betyg att göra, snarare ledarskapet på skolan och den undervisningsideologi som gäller ute i de enskilda klassrummen. I korthet: får barnen gjort någonting eller inte? Och finns det någon som ser om efterlevnaden av olika styrdokument?

Ett mycket tydligt exempel på denna diskussion finns i en artikel i Göteborgs-Posten om Karl Johansskolan här på Majorna.

Fem elever tycker att deras engelskundervisning är så dålig att de larmat skolan, rektorn, stadsdelsnämnen, Skolverket. Ja, till och med skolministern. Problemet enligt dem är att läraren inte är i klassrummet i så stor utsträckning och att de bara får sitta och "översätta", som en av eleverna säger.

Inget av detta har hjälpt, och därför har föräldrarna anlitat en privatlärare i engelska för eleverna. Som sista åtgärd.

Karl Johansskolan (tvärs över gården från där jag nu sitter. Riktigt snygg skola ritad av Gunnar Asplund) har överlag ett mycket dåligt rykte här på Majorna, eftersom undervisningen enligt mina källor präglas av den lärarlösa ickeundervisning som spridit sig över det svenska skolsystemet. Fri forskning för hela pengen (om du som läser detta är lärare på skolan och kämpar på i en annan riktning och tycker att jag är orättvis – hör av dig).

Men: en stor del av skolans problem skulle kunna härledas till skolans rektor Ulla Gustavsson. När föräldrar på diverse olika sätt på diverse olika nivåer klagar på att barnen inte lär sig något bemöter hon kritiken så här:

1. Barnen ljuger. Det är inte alls så att läraren är frånvarande. Det har bara hänt vid något tillfälle. Samtidigt menar hon att hon inte riktigt känner till hur det förhåller sig. "Om det är så att lärarna har gjort en annan ansvarsfördelning är det inte som vi tänkt oss", säger hon. Men om det är så att lärare och elever under lång tid klagat på att undervisningen inte fungerar kanske det är på tiden att ta reda på hur det förhåller sig?

2. Lärarna är behöriga och arbetar visst efter kursmålen. Att lärarna är behöriga är knappast någon tröst om de inte ägnar sig åt undervisning och inte befinner sig i klassrummet. Och att de jobbar efter kursmålen – hur vet du det, Ulla Gustavsson? Känner du till någon lärare som skulle hävda motsatsen?

3. Föräldrar och barn förstår sig inte på vilken fin undervisning de egentligen får på skolan eftersom föräldrarna har "en förlegad bild av skolan", eftersom undervisningen idag är en annan. "I dag kanske det inte är lika tydligt att man jobbar med grammatik eftersom det vävs in i övrig undervisning". Man blir ju mållös här. Om det är så att barnen och föräldrarna helt missat att centrala ämnesmoment finns med i detta sluga upplägg så kanske det är dags att beskriva på vilket sätt.

4. Gustavsson menar att hon är tacksam "för synpunkter, ingen skola är perfekt och det finns alltid saker som kan bli bättre". Det är ju fint att du är tacksam för synpunkter, Ulla Gustavsson, men barnen och deras föräldrar hade ju uppenbarligen förväntat sig att du skulle göra något också. Vad för åtgärder har du vidtagit?

5. Eftersom extraundervisningen kostar pengar och detta betalas av föräldrarna, blir det förstår man orättvist eftersom detta går "stick i stäv med vår bild av en kostnadsfri skola". Men snälla snälla Ulla Gustavsson; istället för att misstänkliggöra föräldrar som försöker åtgärda det som skolan misslyckas med borde du väl göra ditt jobb så att de slipper.

Slutsatsen är att Lillkillen här hemma aldrig kommer sätta sin fot på Karl Johansskolan, när nu skolans rektor så tydligt uppmanar alla föräldrar i närområdet att söka friskoleplatser åt sina barn. Det finns flera bra att välja mellan.

Martin Sandberg är gymnasielärare och "har varit tjuk, mycket tjuk" sista veckan. Se upp för diverse vinterkräksjukor ni också.

Andra bloggar om: , , , , ,

lördag 10 november 2007

Mona Sahlin + Jan Björklund = Sant i skolpolitiken?

"Jag hoppas att Jan Björklund slutar vara plakatpolitiker och tar skolvärldens krav på en långsiktig uppgörelse på allvar. Jag tänker i alla fall försöka ta honom på allvar ett tag till".

Det är plats för ett litet jippi. Socialdemokraterna är tillbaka i arenan som Sveriges oppositionsparti - nu också i skolpolitiken! Mona Sahlin har mandat att förhandla med regeringen! Och socialdemokraterna verkar allvarligt inställda på förhandlingar, kompromiss och långsiktiga uppgörelser! Det har vi efterlyst länge på denna sida (och konstaterar lite leende att Mona är tuffare än vi trott).

Får se bara om Jan Björklund välkomnar dessa nya möjligheter. DN är mycket pessimistisk, och menar att det är ogörligt så länge Sahlin inte tydligare har partiet bakom sig. SvD verkar lite mer positiva då hela skolfrågan som helhet tycks ha flyttat högerut (och kan tjäna som modell för alla andra politiska frågor).

Det jag gillar mest med Socialdemokraternas förslag är ökade krav på nationella prov. Med det styrsystem vi har idag måste staten öka greppet om framförallt grundskolan. För att öka likvärdigheten över landet. För att sätta fokus på kunskapsförmedling. För att avstyra tendenserna till treämnesskola som finns på många håll.

Det verkar ju som om en viss omsvängning sker inom vänstern överhuvudtaget just nu. Det rör sig om ett långsamt lappkast, där väl Lars Ohlys funderingar om skolan på DN Debatt häromdagen markerar ett kraftigare bryt än tidigare med den gamla retoriken. Jo, Ohly har svårt att slita sig från det gamla vänsterpartistiska mantrat att bara vi höjer skatterna och ökar resurserna, ja då ska ni få se! Och visst är han lite arg på Mona! Men ändå! Välkommen in i matchen Lars!

Nu undrar vi bara vad som kan komma ut av detta i sista änden. Men det känns lite bättre nu.

Martin Sandberg är gymnasielärare och gillar pragmatiska rättningar in mot mitten.

Andra bloggar om: , , , , , , ,

Att läsa sin stad



Jag besöker ofta Edinburgh, Skottland. Där tillbringar jag timmar i boklådor, antikvariat och andra oaser. Jag går in i bokhandeln. Så stannar tiden. Inga klockminuter. Det är en vandring i tidlöshet. Jag lyfter en bok och jag befinner mig i förhistorisk tid, en annan tvingar mig att ta ställning för framtiden. Jag står där. Väger böcker i händerna. Orden väger ingenting att bära med sig. Men flygväskor och kilon hindrar mig mer än plånboken.

Jag har lärt känna flera boklådor. Jag samtalar mig in i Edinburghs lässtad. Jag läser av den. Det gör Edinburghs barn också. De läser av sin stad. De läser in sig i sin omvärld. Jag ser anslaget och ansvaret. Det är inte bara skolans ansvar att skapa läsare och textbrukande kritiker. Det är en hel värld som ska verka för detta.

Edinburgh är Unescos lässtad.
Jag blundar. Visionerar.
Kan vi... någon stad i Sverige... utmana Edinburgh... erövra titeln... om inte ... låna titeln för ett år. Kan vi vässa pennorna... kasta upp idéerna... öppna portarna till läsriket? Jag visionerar.
Kan vi?

Anne-Marie Körling

Mänskliga avtryck



Människan är sitt språk. Vi avlämnar våra avtryck. Vi befäster oss med ord. Vi fäster oss vid ord. Vi skapar bilder av uttryck. Vi gör vårt språk. Vi möter varandra. Vi ser ordet i en annan. Vi läser förbi en medmänniska. Vi lyssnar på ljud som är ord. Vi sjunger ord. Vi är vårt språk. Vi bär våra unika ordböcker inom oss. Ibland sätter vi ned foten... och säger - Här är jag!

Anne-Marie Körling

fredag 9 november 2007

Samhällsproblem är inte skolans fel

Visst känns det tryggt att både höger och vänster är överens om att sakernas tillstånd var på topp när fyrtiotalisterna var unga! Då var det ordning och reda! Då tog man hand om varandra! Då fanns det en respekt för äldre! Då fanns det inga klassklyftor som idag! På den tiden var skattesatserna rimliga! På den tiden fanns fortfarande folkhemmet! Då värdesattes äldre! Då kämpade ungdomar!

Som synes är bilden av förr minst sagt motstridig, och det är därför inte förvånande hur fyrtiotalisternas kamp fortfarande böljar fram och tillbaka på snart sagt alla samhällets barrikader.

Skolan är naturligtvis en sådan arena där debatten ofta polariserats mellan "det är inget fel på dagens skola alls och internationella jämförelser är faktiskt missvisande och barnen lär sig faktiskt andra färdigheter än att sitta och kackla som små papegojor", och "skolan är normlöshetens högborg och barnen har inte lärt sig något sedan sextiotalet och nu måste de baske mig veta hut och betyg ska de ha".

Ett exempel på den senare hållningen ser vi i gårdagens SvD, där professor Inger Enkvist ger sig in i debatten.

Enkvist menar i all korthet att problemet med problematiska förorter där unga kriminella sätter skräck i lokalbefolkningen är skolans fel. I artikeln blandar hon konkreta iakttagelser från skolans värld som väldigt många känner igen sig i (se DN:s Insidanserie om skolor som lyckats - jag vet att jag tjatar om dessa artiklar), med fullständiga huvudlösheter. Allt blandas till en enda patetisk litania som inte står östeuropeiska begravningsgråterskor efter.

Inger, det är sant att pedagogiken i dagensk svenska skola lämnar mycket i övrigt att önska, präglad av "egen forskning" som den är. I motsats till vad dess försvarare hävdar är detta inte arbetsformer som stimulerar till kritisk reflektion utan är det okritiska reproducerandets högsta stadium. Däri håller jag med dig, och här börjar vi också se hur pendeln svänger.

Men när du däremot hävdar att skolan är för antiauktoritär och det är här problemet ligger blir det alldeles snurrigt. Skolan speglar en antiauktoritär samhällsattityd, där den största skillnaden mot alla andra icke-skandinaviska länder är en mycket långtgående individualism (se t ex Henrik Berggrens och Lars Trägårdhs "Är svensken människa?" Rötterna går enligt dem mycket längre tillbaka än 60-talet). Att skolan skulle ställa sig utanför detta samhälle och uppmuntra till andra värderingar än de som gäller inom näringsliv, politik och förvaltning är ju minst sagt bisarrt.

Visst har begreppet individualisering i stora drag missförståtts under 90-talets omstöpningar av skolan, men hur konstruerar man en undervisning som inte har "eleven i centrum", Inger? Att eleven inte tillåts vara i centrum utan trängs ut av olika tokroliga konstruerade arbetsformer är mer problemet i skolan idag.

Och när du säger att det antiauktoritära återspeglas i mobbning skriker jag efter källor (och tar mig för pannan). För mobbning Inger, det finns inte alls på samma sätt som när du - eller ens jag - var liten. Vilka siffror har du till stöd för detta? Borde inte alla samhällets problem i så fall lösas om vi bara återinförde skolagan?

Så var så säkra: i medier präglade av borgerligt sinnade fyrtiotalister samt en läsande allmänhet kommer man att humma "bra rutet, Inger!" och i dess mer vänsterinriktade vedersakare "Det är inget fel på den svenska skolan faktiskt! Förutom att nittiotalskrisetn gjort att det saknas resurser". Liknande debattartiklar har vi läst många av sedan sextiotalet, och den sista är ännu inte skriven.

Martin Sandberg
är gymnasielärare och har verkligen ett horn i sidan till fyrtiotalister. Rätt i sak, Per Nuder, men går det inte formulera på ett annat sätt?

tisdag 6 november 2007

Alla barn har rätt till behöriga lärare

Skolverket rapporterar om att många lärare i grundskola och gymnasium är obehöriga. Och är kritiska till att regeringen inte vidtar tillräckliga åtgärder för att skaka fram behöriga.

Jag kommer ihåg ett samtal med tre killar jag hade på en valkurs i trean. De klagade på sina yrkeslärare. De upplevde att de inte lärde sig någonting. De fick betyg i kurser de aldrig hade haft. Betygen sattes helt på måfå, eftersom de inte hade ordentliga lektioner och planerade kurser. Företag i kommunen hade antingen slutat att ta emot dem som praktikanter, eller hånade dem när de kom ut. Måna om sina slutbetyg larmade de inte skolledningen.

En av killarna menade att han aldrig skulle våga söka jobb han var utbildad för. För då skulle han bli avslöjad.

Så fort vi pratar om icke-behöriga lärare tänker alla direkt på dem som har stor yrkeserfarenhet från sitt fält. Det kan vara medialärare som jobbat som journalister eller matte/fysiklärare som har civilingenjörsexamen från Chalmers. Visst, denna kategori finns, och gör säkert ett utmärkt jobb.

Men majoriteten tillhör inte dessa. Jag har haft en svensklärarkollega som inte läst en poäng på universitetet. Som aldrig haft den blekaste lilla aning om vad undervisning och lärande inneburit. Tror ni denne lärares elever fick fylla i många grammatikstenciler? Och sattes att undervisa yrkeselever - för att dessa klagade minst?

Det finns några fält där jag tror att de som inte så att säga jobbat sig igenom en universitetsutbildning obönhörligt ligger efter en normal, utbildad, genomsnittlig jäkla lärare.

Kunskapssynen är en helt annan. Det är bland de outbildade vi har störst chans att hitta själlöst plugg av lösa fakta utan sammanhang. Med tillhörande konstiga poängprov (jag minns en obehörig kollega i engelska som satte betyg efter antalet fel i uppsatserna! Duktiga elever som skrev mycket fick därför G. Försiktiga elever som skrev lite och inte chansade fick MVG).

Det är också här vi hittar flest lärare som examinerar kurser genom att sätta betyg på små arbeten som getts utan instruktioner. Och där läraren sitter och våndas över om denne skall sätta VG eller MVG på ett plagiat som du själv skulle a) sätta streck på, b) larma rektor och föräldrar om.

Det handlar om tjänstemannaansvar. Kåranda. Att känna ansvar mot andra lärare som du lämnar över till. Där du måste kunna motivera din betygssättning utifrån de betygskriterier du är satt att följa - om än bara för dig själv och eleven. Och kunna motivera ditt kursupplägg utifrån en nationell kursplan. Motbevisa mig gärna, men utbildade lärare med stark yrkesidentitet tar detta ansvar på ett annat sätt.

Universitetsutbildade har också läsförståelse och ämnesdjup på ett sätt obehöriga inte har (om dessa inte på egen hand läst in mängder av relevant litteratur. Vilket ju förekommer - oftare förr kanske). Under en lång, ofta ganska svår utbildning har de läst tusentals sidor komplicerad facktext, och av denna tokiga textmassa varit tvungna att sortera ut det viktigaste, skapa sammanhang i det lästa, och dessutom memorera det.

De har dessutom skrivit ett flertal uppsatser på universitetsnivå, och då tillägnat sig grunderna i vetenskaplig metodik och kritiskt tänkande. Och tvingats läsa mängder av avhandlingar och vetenskapliga rapporter. Att hävda att vem som helst kan komma till samma förståelse av ett ämne - utan att göra jobbet - är bildningsförakt. Tyvärr.

Men har man inte en sådan förståelse om man läst matte och fysik på Chalmers då? Jo, det har man givetvis, och då är det en lätt match att bli behörig – särskilt om det är ett villkor för att få fast. Och mer i lön. Detsamma gäller för duktiga praktiker som vidimerat sina yrkeskunskaper.

Men det är inte civilingenjörer som utgör majoriteten av de obehöriga. Det är inte direkt docenter i litteratur (utan pedagogiskt basår) vi hittar ute i snåla landsbygdskommuner som lasar in gamla trotjänare.

Martin Sandberg
är gymnasielärare med examen i Svenska och Historia

måndag 5 november 2007

Det är bra att komma överens om skolan

Mona Sahlins idé att vrida skolvapnet ur händerna på alliansen ser enligt DN och SvD ut att misslyckas efter krypskytte från både socialdemokratiska gräsrötter och ledande företrädare för partiet. Socialdemokraternas partistyrelse har beslutat att det inte skall bli några beslut i frågan före 2009. Med resultatet att Sahlin inte kan sätta igång att förhandla med regeringen om en enligt mångas mening mer verklighetsanpassad skolpolitik (se också SvD:s ledare i frågan).

Det är inte så bra. Den enda kraft i samhället som skulle kunna få ner Jan Björklund på jorden är just en kompromissinriktad socialdemokrati. Och resultatet ser vi nu: ett fullkomligt pärlband av halvfärdiga förslag där Björklund tycks vilja hinna stöpa om skolan så mycket som möjligt innan han försvinner ut tillsammans med alla de stackars moderater som tycks ha så svårt att förstå sig på politikens och medialogikens enkla grundregler.

Men – allt som kommer från Jan Björklund är inte nödvändigtvis dåligt, och det mesta är väl ändå värt att diskutera? Det förefaller vara just det Socialdemokraterna just nu säger nej till. Istället riskerar vi att hamna ur askan i elden vid en socialdemokratisk valseger, med en segerrusig vänsterfalang som löper amok på skolbarrikaderna. Det är inte heller så bra.

Så snälla socialdemokrater: börja läsa DN:s utmärkta serie om skolor som lyckats. Fundera över vad deras framgångsrecept har varit. Lura lite på vad av detta låter bra på torgmöten och partikongresser så kanske ni slutar att utforma er politik utifrån Jan Björklund fast tvärtom. Ok?

Martin Sandberg tycker att man måste kolla vad barnen kan på alla nivåer. Så att skolorna faktiskt fokuserar på att lära dem det det ska kunna. Är det verkligen så kontroversiellt?

söndag 4 november 2007

En spännande berättelse vinner alltid

Det första kravet på det elever vill läsa är att det skall vara verkligt. Sanna berättelser är alltid bättre än påhittade. Men detta räcker inte. Ideala böcker är inte bara dokumentära, de är också spännande och flödar över av mänskliga erfarenheter. "Mycket känslor" så man kan leva sig in i personerna.

Anne Heith diskuterar verkliga berättelser och melodramen som litterär form i ”Gömda. En sann historia”, i Svenskläraren 2006:4. Det finns menar hon en motsättning mellan spännande historia och sanningsanspråk. Heith påvisar hur Marklund inte bara lägger in en dramaturgi som motsvarar melodramens genrekrav, utan också den kritvita oskuldsfulla svenska kvinnan som offer, och svartmuskig, demonisk och orientalisk man som förövare.

Men känns det inte som om Marklunds (och elevernas) synsätt håller på att få genomslag? Gärna sant - men framförallt rafflande och känslosamt.

De läsare som inte tillbringade sommaren isolerade på Antarktis kanske minns debatten om Maja Lundgrens roman Myggor och tigrar, som ju utgav sig för att vara helt sann. Grälet handlade till stor del om boken verkligen var det, och om man i så fall får skriva på detta sätt (läs t ex Dan Josefssons inlägg). Men den mest drabbande kritiken gavs väl ändå av Ulrika Kärnborg i DN: det är inte den flexibla inställningen till vad som hänt eller inte som är problemet utan kort och gott att boken är fruktansvärt tråkig. Sanning eller inte – är det inte spännande är det inte bra.

Synsättet återkommer i dagens DN, där Sara Danius recenserar Göran Perssons Min väg, mina val som just kommit ut. Persson berättar om sitt liv från början i Vingåker till slutet i valet 2006. Danius menar att bokens stora problem är bristen på dramaturgi, och ger Persson en handfast lektion hur han istället kunde organisera sitt stoff utifrån Ian Flemings James Bond-böcker.

Visst är det lite märkligt att denna kritik kommer från litteraturvetarhåll: tittar vi på Danius presentationssida i DN är det ju inte direkt Ian Fleming hon vanligtvis intresserar sig för utan snarare den ”modernistiska romanen under mellankrigstiden”, Ann Jäderlund och Erich Auerbach. Bland annat.

På samma sida diskuterar Nina Björk (Söndagskolumnen 04.11.07. Ännu inte på dn.se) att nobelpriset gick till Doris Lessing. I vanliga fall brukar svårlästa förnyare av romankonsten eller poesin få medalj (jo, en uppluckring har skett – varken Coetzee eller Pamuk är särskilt svårlästa), men nu var det enligt Björk som en ”hel läsart blivit belönad” - att sluka liv och erfarenheter. Hela motiveringen lyder: "”Den kvinnliga erfarenhetens epiker, som med skepsis, hetta och visionär kraft har tagit en splittrad civilisation till granskning”.

Som sagt: det räcker inte att granska civilisationen (dokumentärt!) utan vi måste också ha vad eleverna kallar ”mycket känslor”, skepsis och hetta, vilket väl understryks av att akademien trycker på kvinnlig. För det kan väl inte vara erfarenheterna i sig som belönas. Allt som skrivs är väl rimligtvis erfarenheter. Och kvinnor är ju känslosamma, det vet ju alla.

Björk menar därför att vi hittat en lösning på höstens litteraturvetenskapliga debatt om ”vad litteraturvetenskap egentligen ska vara för ämne”, och kallar det ”erfarenhetens epik”.

Elevsynen på vad som är bra tycks därmed ta över inte bara klassrummen utan också kulturdebatten. Och det känns ju egentligen inte så tokigt. "Spännande, äkta och dramatiskt" känns lättare att använda som argument för läsning än "Påbjuds av ledande folkpartister".

Martin Sandberg har lättare för melodramatisk film än litteratur, och rekommenderar varmt Råttatouille.