tisdag 11 december 2007

Vi lever fortfarande på nittiotalet.

Vilken är egentligen min tid? Som pappaledig och lyckligt gift och med ett yrke jag stortrivs med är så klart min bästa tid nu. Jag är en mycket onostalgisk person, och längtar verkligen inte tillbaka till varken min ungdom eller universitetstid. Verkligen inte. Men är det detta 00-tal då jag till slut kom någonstans i livet som jag kallar mitt? Nej, det är det inte. Jag är en produkt av det nittiotal som Henrik Schyffert just nu tagit på sig att försvara (se recensioner i DN och SvD).

Det var på nittiotalet som allt som jag verkligen gillar dök upp. De kläder jag då köpte har jag fortfarande, den musik jag då lyssnade på tycker jag fortfarande om. Det var tidigt detta årtionde jag började lusläsa DN varje dag, och massvis med romaner, jag gick på konserter och köpte skivor, jag bytte stad började på universitetet och blev lärare. Jag var med om mina första förhållanden. Det hände väldigt mycket – för jag var ju mellan tjugo och trettio.

Men även om det på ett personligt plan var mycket som hände, förändrades ju också allt annat i grunden under nittiotalet, inte minst i kulturen.

När ska vi säga att nittiotalet börjar? Jag föreslår -91. Nirvanas Nevermind och My bloody Valentines Loveless kommer, David Lynchs Twin Peaks visas på SVT och TV 4 börjar marksändas. 1992: tidningen POP börjar ges ut, Popsicle ger nittiotalets shoegazing ett svenskt ansikte.


Popsicle "Hey Princess" (Lacquer, 1992)

Det största som hände (förutom den urbana revolution som ryckte upp svenska städer ur den DDR-stämning och "vi-har-ingen-lokal"-panik som förut dominerat) var att skillnaden fint och fult i bästa postmodernistiska anda började försvinna. Den knivskarpa gräns mellan listmusik och musik som faktiskt gick att lyssna på som funnits under åttiotalet försvann, och konstiga uppbrutna anti-filmer blev blockbusters.

Också litteraturen förändrades: helt plötsligt började vanliga författare tänka på försäljningssiffror och frigjorde sig från den blytrista och gravallvarliga stipendieprosa som tidigare dominerat kultursidorna. Akademiledamöter skrev bästsäljande deckare och en lekfull magisk realism dundrade in och blev en dominerande genre jämsides med de uppväxtskildringar som alltid varit den svenska litteraturens stapelvara. Och så är det fortfarande.


Björk "Human behaviour" (Debut 1993)

Och det är därför vi fortfarande lever på nittiotalet. Några kulturella kast i stil med maj 68 då sjuttiotalet börjar, eller Anarchy in the UK -77 då årtiondet tar slut och åttiotalet tar vid, väntar vi fortfarande på. Nittiotalets kulturella, ideologiska och stilmässiga grundvalar står fortfarande pall. Vilket får konsekvenser i ett utbildningsperspektiv.

De filmer mina elever gillar gillar jag också. Den musik de lyssnar på kanske jag inte lyssnar på, men jag lyssnade på förebilderna (jaha, så ni menar alltså att emo typ låter som Dinosaur jr goes Fireside - fast de snarare ser ut som Cure?). Samma leta-i-arkivet-ideal behärskar dagens musikklimat. Samma ironiska meta-hållning till den egna historien inom filmen. Och det låter likadant, och det ser likadant ut. Jag hänger med i Grey´s anatomy, de kan Vänner lika bra som jag.

Vilket årtionde som är mitt styr i allra högsta grad de val jag gör under en normal skoldag. Det är detta vi menar när vi säger att lärare hör till olika generationer. Vi har ofta väsensskilda hållningar till litteratur, till skrivning, till populärkultur, i förhållande till vår föregående generation – fyrtiotalisterna.

Och eftersom jag och mina tjugo år yngre elever faktiskt hör till samma generation, stilmässigt och smakmässigt (att 35-åringar idag ägnar tid åt att kasta nallebjörnar på varandra på Facebook stöder väl ändå min tes) förstår vi varandra ganska utmärkt. Det är inte vi sjuttiotalister som är krystat barnsliga och ungdomliga – det är tiden som aldrig riktigt vill hinna ifatt oss.

Martin Sandberg lyssnar numer enbart på jazz, men också denna präglas ju numer av vild genreblandning och stora doser av nittiotalistisk easy-listening

Andra bloggar om: , , , , , , , , , , , , ,

34 kommentarer:

Magistern sa...

Underbart! Och jag är, till skillnad mot dig, en nostalgisk person :-)

Btw: 21 år gammal när 90-talet började.

Martin sa...

Ha ha, Magistern! Vad är den svåraste 90-tals nostalgin om man ÄR nostalgisk? Instämmer du i min analys att 90-talet är sjuttiotalisternas decennium mer än annat?

Karin sa...

Apropå det där med att åldras...

Här en länk till en annan lärarblogg som jag läser då och då med blandade känslor.

http://mammann.sprayblog.se/blog.php?id=268/Bli_specialpedagog%21_Sn%E4lla%21%21

Här skriver hon i alla fall om det där, att bli gammal lärare.
Jag tror att det ligger något i det, när man som lärare är så gammal att barnen/ungdomarna man undervisar inte rimligen skulle kunna vara ens egna - ja, då blir man trött.

Som förälder kan jag säga att jag ser en skillnad nu när barnen går in i tonåren. DET får en att åldras. Inte så mycket musiksmak etc, där kan man fortfarande mötas, men vad som är okej och inte.
Kläder, maskiner/prylar, uppförande, språkbruk. Allt sånt kan leda till oändliga diskussioner där man verkligen måste söka i sig själv för att finna svaren, och då det är gjort inser man att man är - äldre nu.

Martin sa...

Tack för länken Karin! Ska kolla upp vid tillfälle snart, försöker länka alla pedagogbloggar som kan vara intressanta!

Intressant det du säger om att man blir "gammal lärare" (visst låter det inte så bra?) när ens egna barn är äldre. Kanske - är det inte då det är lätt att helt tappa kontakten med "ungdomskulturen" - eller stämmer min tes att vi i yngre medelåldern (visst har du varit med några år längre än jag, Karin?) har mycket mer koll på kulturen i stort - inte minst populärkultur - än de i motsvarande ålder i tidigare generationer.

Jag läste en referens i Rocky i DN till Nygammalt med Bosse Larsson (kommer du ihåg det programmet) som gick på sjuttiotalet. Det såg mina föräldrar på - och de var typ 30 då. Och när man tittar i farmors fotoalbum ser hon ut som sextio - som 30-åring. Visst är det konstigt?

En tanke angående tonårsbarn (obs! min lillkille är nyss fyllda ett! Jag vet inget om tonåringar) är att mycket så att säga är konstant? Jag vet inte, men den totala vilsenheten i normer etc kommer jag nog ihåg (även om jag smart nog slutade ta diskussioner med mamma i femonårsåldern av taktiska skäl - i likhet med många andra) och jag tycker mig se samma hos mina elever. Eller lurar jag mig själv då jag och mina elever på min skola har väsentligen samma bakgrund/uppväxt som jag?

Upplever du att det är stor skillnad mellan det du måste säga till dina barn i jämförelse med vad du fick höra hemma?

Min tanke i korthet - skillnaderna mellan generationerna minskar eller upphör. Andra saker blir mycket viktigare - som klass, identitet och grupptillhörighet.

Karin sa...

Jo, det stämmer definitivt att vi (jag är född -64) har större koll på ungdomskulturen/populärkulturen än våra föräldrar hade!

Och din sista tanke stämmer nog också, även om det blir lite motsägelsefullt ihop med den första.

Egentligen handlar det om värderingar. När min dotter vid elva års ålder började högstadiet hände massor - med alla barnen. Alla skulle ha likadana kläder, killarna stora bylsiga tröjor med luva, jumpaskor och nedhasade jeans. Tjejerna blev barbies, handväskor, solglasögon och mobiltelefoner och agendor i handväskan(!).
Värderingarna, om man nu kan kalla det så är att de föräldrar som har AMERICAN EXPRESS och inte vanligt VISAkort som alla andra är bättre.

Masskulturen segrar så att säga, money talks. Marklund är lika bra som Söderberg etc, och det TYCKER JU INTE JAG!
Inte heller tycker jag att man ska tala förortsfranska - här är skillnaden fortfarande ENORM i språk, visst, man kan få göra det med kompisarna, men det viktiga är att man vet när det inte är på sin plats alls!

Och jag tycker inte att det är okej att ha luvtröja och gymnastikskor i skolan.
Här låter jag antagligen som magister Ekström, medges, men jag vet ju att i stora grupper så är det inte okej här! Man måste lära sig koderna, och det måste göras från början.

Alla de klasskillnader som egentligen finns även i Sverige, men kanske otydligare, är mycket mer uttalade här. Språk, klädsel, aktiviteter...

Och mindre barn tar ju på sig vad man sätter på sig och så vidare, inte förrän de är tonåringar vill de vara som alla andra. Och då kommer konflikten - om man inte tycker att det är okej då. Och det gör man inte, för deras egen skull mer eller mindre.

Med den här erfarenheten, av den statliga högstadieskolan i kvarteret har vi skrivit in nästa unge direkt i en privat skola. Där får man inte ha luvjacka och gymnastikskor - utom på gymnastiken. Där lär man sig dubbla första språk om man är duktig i skolan, där har man en och en halv timmes läxjobb varje dag och täta kontroller... Och där har man statistiskt sett mycket bättre odds att senare i livet komma in på en bra högre utbildning.

Äldsta barnet ska in på samma skola, men med mindre hårt program, delvis eftersom flera val redan är gjorda, delvis för att det inte passar henne att plugga som en galning...

Detta med segregerad skola - det är ingen hemlighet att det är så här, i Sverige är det hela mer oklart för mig, är de nya friskolorna elitskolor med mer jobb och tuffare tag eller är det motsatsen?

Samtidigt är allt det här rätt jobbigt på sätt och vis, för man väljer i deras ställe, och man väljer liksom bort en massa, man blir tvungen att säga vad man verkligen tycker om dem som anser att American Express skulle vara bättre. Att de är innehållslösa materialister, typ.

Och man blir för att tala svenska, någon sorts kulturmupp, eller möjligen -kofta.
Eller möjligen en ny generation av gamla stötar...

Anna sa...

Fascinerande. Det måste tydligen ha hänt någonting, för jag lämnade Sverige sommaren 1986 och hade bara sporadisk kontakt efter det...så svenskt 90-tal är för mig en främmande planet. Känner inte igen någonting alls.

Däremot Jonas Gardell, för han skriver om 80-talet och det är en av de väldigt få svenska böcker (varför lida?) som jag läst de senaste tjugo åren.

Liza Marklund är en duktig journalist. Men författare? Väldigt, väldigt blekt, ord- och andefattigt tycker jag (om den enda deckare jag läst, Nobelfesten, när jag var i Sverige i somras).

Svensklärarföreningen sa...

Hej... jag är romantiker... och framåttittande... gammal men känner mig oändligt ung... platsar jag här?
Min tid är här och nu... fniss och underbart inlägg och alla härliga kommentarer... Anne-Marie hälsar till er alla. Anne-Marie Körling

Svante S sa...

Karin, jag fastnade (som vanligt) i en detalj. Du skriver: "Alla de klasskillnader som egentligen finns även i Sverige, men kanske otydligare, är mycket mer uttalade här. Språk, klädsel, aktiviteter..." DET är ett mycket intressant perspektiv tycker jag. I Sverige finns det ett slags märklig konsensus att alla människor är lika (mycket värda, vill man korrigera med), att de sociala skillnaderna är utrotade och att man inte kan märka på en person vad han eller hon har för bakgrund. Samtidigt (fast i något slags lönndom, alltså, mellan skål och vägg) VET alla att det där inte är sant, att vi (i medelklassen???) taxerar människor socialt mest hela tiden, hur de uttrycker sig, vilka böcker de läser, vad de äter, hur de klär sig etc etc. Och vi är precis lika kategoriseringsbenägna som alla andra länningar. Jag är inte ens säker längre på att de (kulturella) klassgränserna är så mycket mindre påtagliga i Sverige än i t.ex. övriga Europa. Men det verkar som om den svenska medelklassen bestämt sig för att smyga ... Mina föräldrar var skamlöst borgerliga, vilket onekligen var något av en belastning för mig t.ex. under 1970-talet (för att knyta an till decenniediskussionen). Vad vore livet utan parenteser?

Svante S sa...

Anne-Marie, var skulle en framtåtblickande, evigt ung romantiker platsa om inte på Svensklärarföreningens blogg? Själv är jag en anarkokonservativ Proteus med minst båda fötterna långt från myllan. Sagt med andra ord: här om någonstans får man vara rena rama sig själv.

Svante S sa...

Karin, friskolorna i Sverige är nog inte riktigt jämförbara med franska privatskolor. Det finns alla möjliga sorter. En del av dem stimulerar duktiga elever till fantastiska insater, men det finns absolut kommunala skolor som är likvärdiga. Vi har dessvärre också friskolor som är rena skämtet. Systemet har inte satt sig än. Det behöver gallras på åkern. Som du kanske vet finns det även ett fåtal "riktiga" privatskolor med terminsavgifter och så. t.ex. Lundsbergs internatskola. Min pappa gick på Solbacka en gång i tiden (långt före Guillou) och man får hoppas att internatskolorna förbättrats sedan dess... Det har de säkert.

Karin sa...

Svante,
ja, detta med KLASS är ju dessutom något rätt uttjatat vid det här laget i Sverige!? ALLT har liksom sin förklaring i den bakgrund man har, som om ingenting och ingen någonsin förflyttade sig, samtidigt som det ju är exakt just det de allra flesta gör.
Medelklass, bara ordet gör mig heltrött. 80% av svenskarna definierar sig själva som medelklass har jag läst någonstans. Det är ju verkligen det stora flertalet och inom denna massa finns ju allt möjligt, både människor som dina eller för all del mina föräldrar, sprungna ur en gedigen borgerlighet. Människor som studerat redan i många generationer, folk som tillhörde ett rätt litet skikt i samhället - då. Och som ibland gärna skulle vilja fortsätta vara detta lilla skikt i samhället - nu.
Och så alla dessa som gjort de så kallade klassresorna. Som om DET nu vore så jäkla märvärdigt, jag menar vad ska hända när man övergår från agrart till industri och sen från industri till tjänste - samhälle, på bara några generationer?
Samtidigt som rötter och klasser på något vänster sitter i ändå... Och samtidigt som det finns något i denna gamla borgerlighet (mina föräldrar) som är just en sorts nedlåtenhet och ovilja att acceptera att andra sätt att skala ett äpple eller se på tillvaron i största allmänhet kan vara väl så bra.

När man flyttar till ett annat land så får alla de där grejerna man lärde sig som JÄTTEVIKTIGA som barn och ung en liten förskjutning. I Frankrike är det inte hela världen om man smackar eller använder fel kniv, eller om man inte kan skålregler (vad är det, typ?). Är man däremot felklädd eller talar ovårdat... Ja, då är man dömd för eviga tider.

Sen finns det någon sorts avgrunder i samhället som egentligen sattes på pränt i och med revolutionen tror jag. Då utkristalliserades en bakåtsträvande, konservativ och katolsk borgerlighet/adel som alltjämt har ungefär samma värderingar som då. Typ.
Adeln har ju inget kungahus att snurra kring men utgör ändå en rätt viktig grupp i något som kallas la vieille France, ett Frankrike som inte riktigt accepterat detta med revolutionen...

Detta kan jag i Sverige bara förknippa med de fåtaliga människor just ur den lilla överklassen jag råkat komma i kontakt med, och i Sverige är den gruppen (tror jag) mindre. Men visst finns den!!!

Samtidigt känner man igen dem, och kommer man ur en miljö där borgerliga värderingar har rått så klarar man sig rätt bra - även där.
Kommer man däremot från "folkhemmet" kan det vara svårare.

Men inget av allt det här är något man låtsas om, SAMTIDIGT som man håller på och tuggar på detta begrepp: medelklass. I all oändlighet.

Viljan till konformitet och även konsensus är i Sverige mycket starkare än i Frankrike.
Medan det i grund och botten trots allt finns större likheter än skillnader mellan de två länderna.

Det handlar om två europeiska länder med samma (idé)historiska bakgrund - i stora drag.

Martin sa...

Karin - jag instämmer i att allt handlar om värderingar. Och det är uppenbart att värderingar är så kontextbundna! Jag tänker på det du skriver om franskan t ex. Jag tror att det är svårt att förstå begreppet sociolekt om man inte upplevt det, - och i de allra flesta svenska städer finns det inga alls. Tanken om att hur man pratar kan vara så viktigt blir helt främmande - det är klart att man pratar typ som sina föräldrar och alla andra på orten?

Det samma om klädkoder; munkjacka och gymnastikskor är sådant som vi lärare har när andan faller på (ok, vanligtvis kavaj och skinnskor - men jag är ett undantag). I det individualiserade Sverige är det givetvis en nackdel (jag är inte ironisk - allvarligt! Men nu jobbar jag också på ett konstgymnasium :^)) om en klass klär sig vårdat - åh, jag hade de där vattenkammade naturarna nu igen - de är ta mig tusan omöjliga att skilja åt - och dessutom heter alla typ Emma och Hanna och Emma och allt vad de heter.

Jag tror att magister Ekström är passé i Sverige. Men jag har en mycket stark känsla av att jag resonerat helt annorlunda om jag också bott i Frankrike. Barn och ungdomar har rätt att vara som alla andra - inom rimliga gränser.

I Sverige finns en diskussion om fult och fint - men alla skrattar åt typ Björn Ranelid och Leif GW Persson när de hackar på Marklund och Läckberg (delvis naturligtvis för att de inte insett att det blir bjäbbigt när de som säljer väldigt mycket mindre kritiserar bästsäljarna).

Jag tror att det inte finns någon som på allvar skulle hävda att t ex Marklund är en större stilist. Men - i Sverige tror jag inte att diskussionen är relevant. Alla som försöker hävda essensialistiska argument om kvalitetslitteratur här kan bara räkna med att hånas i DN och få knasiga judaskyssar av rättshaverister i SvD och landsortspressen. Problemet tror jag är att diskursen här säger att det helt enkelt inte går att jämföra.

Kan bara instämma i vad du Svante säger om friskolorna. Jag skulle t o m invända att de är privata. Jag tror inte ens att Lundsberg får ta ut mer än symboliska avgifter, och spännvidden verkar vara helt enorm; från välskötta små elitskolor som t ex Sigrid Rudebeck är i Göteborg, till rena tokerierna som Vittra-skolorna som helt avskaffat konventionell undervisning.

Klasskillnaderna finns i Sverige - även om jag inte alls håller med dig om att de är lika distinkta som på kontinenten Svante. Lönerna är väldigt väldigt sammanpressade här, och den vanliga medelklassen här har det materiellt sett inte särskilt mycket bättre ställt än andra - särskilt om vi tar det svindyra boendet i storstäderna med i beräkningen. Klasskillnader handlar i Sverige om identitet, utbildning och smak mer än något annat.

Och en skillnad här tror jag är att medelklassen är öppen på ett annat sätt. När allt hänger på identitet kan vem som helst bli medelklass. När jag var liten var musiken en vattendelare - var känner du dig hemma - i synthen eller hårdrocken? Naturligtvis underlättas detta av att alla i detta land koketterar med sin folklighet.

Anna - jag vill veta mer om ditt nittiotal! Det måste ju varit helt fascinerande! Jag följde Shachar noggrant under de åren - hur var det innifrån? Oslo, självmordsbombningar, Netanyahus comeback, Baruch Goldstein och Yigal Amir, bosättningsmani, korrumperat PA ... Allvarligt!! Hur orkade ni? Gjorde ni det?

Svante - fascinerande att din pappa gått på Solbacka!! Vad är hans upplevelse?

Din kategorisering av dig själv är intressant Svante! Jag funderar vad jag själv är. Ortodox socialliberal med anakronistisk kulturradikal slagsida?

Anne-Marie - visst stödjer du min tes att ålder är ett i allra högsta grad relativt begrepp helt avhängigt den sociokulturella kontexten? :^)

Martin sa...

Karin - ditt sista inlägg, så intressant. Instämmer helt i det du säger om Sverige.

Martin sa...

Överhuvudtaget blir ju politik utomlands ganska exotiskt eftersom skillnader mellan olika politiska alternativ är högst reell, medan den i Sverige nuförtiden är mest exotisk. Det finns absolut inga motsvarigheter till den katolska högern i Sverige. Tanken på att politiker är religiösa är ju här överhuvudtaget ganska bisarr. Och den överklass i Sverige - om vi med begreppet menar något annat än rikedom - tror jag inte existerar utanför Stockholm idag. Jag har svårt att tro att den ens finns här i Göteborg efter sjuttiotalet. Och jag tror heller inte att de övre medelklassvärderingar ni pratar om, Svante och Karin, är särskilt gångbara heller - möjligtvis att det finns fyrtiotalister ur denna grupp som ser ner på folk som håller besticken fel - men vilken uppförsbacke dessa värderingar haft under hela efterkrigstiden här!! Och är det några i eran 50/60-talsgeneration som tycker detta är viktigt att förmedla till barnen??? Talande är väl också att den bratkultur som växt fram i Stockholm under nittiotalet (och har en blek efterapande scen här i Göteborg) knappt har några rötter - och också denna är öppen. Har du tokigt mycket pengar är du välkommen - även om du heter Dragan, är från förorten och handlar droger.

Karin sa...

Martin,
Jo, politiken skiljer sig ju på sätt och vis åt, det håller jag med om.
Sveriges efterkrigstid och välfärd har präglats och "skapats" av socialdemokratin. I Tyskland och i Frankrike har samma ekonomiska utvecklign skett under höger/kristdemokratiska majoriteter.

I och för sig vill jag framhålla att franska högerpolitiker (liksom vänster) är oreligiösa. Staten och allt vad därtill hör är skilt från kyrkan sedan början av 1800-talet och "katolska" värderingar vad gäller t ex abort och preventivmedel etc lyser fullkomligt med sin frånvaro i alla politiska läger.

Och vad gäller bratskulturen så är jag väl lyckligt ovetande om den, men det skulle förvåna mig mycket om man t ex verkligen bildar par över klassgränserna.
Tjejen med adligt namn gifter sig inte med Dragan, typ.

Och jo, överklassen finns, men den är inte stor! Men visst finns den?! Såg ett teveprogram om Lundsberg HÄR på teve för något år sen, och det var ju ganska uppenbart att den fanns.
Och hur folk uppfostrar sina barn... Det stora flertalet av mina svenska vänner tillhör nog den förkjättrade medelklassen. Ungarna sätts i montessoriskolor vid fem års ålder, sjunger i gosskör, ska vara hemma med förälder SÅ LÄNGE SOM MÖJLIGT - helst i flera år typ.

Jag överdriver.

Men nej, jag tror att du har fel. Det finns även en svensk överklass, den bor i Stockholm och den bor på landet, har skog och gårdar och gammalt silver. Den finns i Göteborg också, den finns i alla större städer.
Den ligger i och för sig lågt då den blandar sig med andra, men när den känner sig hemma, på Riddarhuset eller Sällskapet eller så, så är den sig ganska lik. Den också.

Den är inte särskilt dokumenterad men man kan läsa om den, vad sjutton heter hon nu, som skrev om den på 70-talet och boken kom i pocket i reviderad utgåva igen för några år sen?
Jag läste även en avhandling om familjen Bonniers och deras syn på sig själva och sitt arv och sitt företag... Klockrent.
Den finns, men den är jäkligt diskret.

Uppförsbacke eller ej liksom, den bryr sig inte så mycket om det, tror jag.

Svante S sa...

Wow, vilken diskussion! Anette Kullenberg heter hon som skrev Överklassen i Sverige.

Jag håller med er Karin och Martin, på vissa punkter. På andra vill jag protestera milt.

Lundsberg (och Sigtuna, tror jag) har rejäla terminsavgifter. Här handlar det inte om en modern typ av friskola som lever på skolpengen utan något som är så nära Eton man kan komma i Sverige. Kolla in Föräldraföreningen på Lundsberg... Och fundera över vad det är för lån som SE-banken erbjuder. Det handlar inte om symboliska summor.

Sedan klassfrågan. Jag tycker för det första visst att vi har sociolekter i Sverige, kanske inte lika uttalade som i t.ex. Frankrike, men nog finns det en stor social variation i ordval, intonation och liknande. Tidigare kunde jag placera talande göteborgare ganska väl socialt (och geografiskt) men det är möjligt att jag legat av mig på sistone.

Och så det där med klass. Det är förstås ovedersägligen först och främst ett politiskt begrepp, som med förkärlek används vänsterifrån. Men vad jag ville säga var något annat: att det fortfarande i Sverige finns stora socialt betingade skillnader i beteende, klädsel, språkbruk, matvanor (inte helt frikopplat från men inte heller helt beroende av inkomst/förmögenhet) etc etc. För mig går dessa skillnader djupare än t.ex. bordsskick eller konsten att skåla med rätt person vid rätt tillfälle. Ofta är nyanserna subtila. Men de finns där. Och de är förvånansvärt stabila.

Att 70 % av alla svenskar tillhör en och samma sociala grupp är helt enkelt inte sant. Inte kulturellt. Inte värderingsmässigt. Helst skulle jag slå ett slag för den brittiska begreppsapparaten där man skiljer mellan t.ex. lower middle, middle middle och upper middle. Det funkar med lite trixande för mig, också i Sverige.

Jag säger inte att det är bra eller dåligt att det ser ut som det gör. Bara att det gör det.

Det hindrar inte att människor kan "förflytta sig" socialt, som du säger Karin, men i takt med att de rör sig förskjuts kanske också gränserna. Och möjligen tar det längre tid att erövra en ny social position än man i förstone tänker sig.

Däremot kan jag inte annat än hålla med Karin om borgerlig trångsynthet, fast jag vill utvidga tanken. Trångsyntheten finns i alla klasser. Kanske är det just den som bäst definierar - på en icke-materiell nivå - vad en klass är. Ett system av föreställningar och vanor som används för att (positivt) avskilja den egna gruppen från den andra.

Och i motsats till Martin menar jag allt att det fortfarande finns många slutna sociala rum, inte minst där det rör sig om maktutövning av något slag eller finns pengar att förvalta. Det som utmärker medelmedelklassen kan vara föreställningen om ett öppet samhälle! Där duglighet snarare än bakgrund är rådande. Där utbildning lönar sig. Säkert har det svenska samhället utvecklats i den riktningen. Men kanske inte så mycket som många vill tro.

Vad min pappa tyckte om Solbacka? Han hatade det, mest för att det var så mördande trist och befolkades av (som han tycker men inte uttrycker det) ett gäng losers. Däremot känner han inte igen sig i Guillous beskrivning. Lite lustigt att jag blev lärare med tanke på min pappas oförblommerade aversion mot allt vad skola heter. Vad är det Vonnegut skriver? Så kan det gå.

Martin sa...

Ha ha, detta är jätteintressant! Har inte vår diskussion ganska mycket att göra med att vi är födda in i olika positioner i det svenska klassamhället (för ett klassamhälle har vi ju), men min utsiktspunkt är en helt annan än er.

Karin - ang fransk politik ser det ut som om jag helt enkelt vet för lite (suck) Jag har i min enfald trott att stora delar av högerlägret i Frankrike har likheter med typ CDU/CSU i Tyskland vad gäller kristna/konservativa värderingar.

Svante, jo det har funnits skulle jag säga sociolekter i Göteborg. Samskolitiskan (talas exv av PG Gyllenhammer) är väl det mest kända exemplet. Jag har inte hört någon under 50 tala denna sociolekt! samtidigt måste man säga att den klassiska göteborskan (Albert och Herbert) a) är ett mycket sent påfund - mina äldsta slöjdkompisar i Göteborg - födda i slutet av 10-talet! och 20-talet! pratar något som låter extremt västgötskt, b) är K-märkt. Det är alltså mycket svårare att höra idag var på skalan folk kommer eftersom alla (kanske förutom alkisar från Kortedala) pratar samma utslätade mjäk-göteborska.

Karin - din anmärkning om bratskulturens öppenhet - om överklasstjejen gifter sig med Dragan - är vass! Nej, inte så öppen som jag menade kanske, - men just giftermålsmönster tillsammans med frånvaron av sociala arenor för överklass har tagit död på stora delar av den, framförallt den klassiska småstadssocitén som var ett härligt konglomerat av officerare på de lokala regementena, lokala industrimagnater, och jordägande adel på den omgivande landsbygden. Dessa tre grupper har med vissa små undantag (det finns jordägande adel iSkåne tex) helt upphört att existera utanför storstäderna. Och och och - äktenskap är från 30-40-talet och framåt ingen avelsmarknad där förälradrarna gör upp om passande allianser. Mycket betecknande är inte bara kungen utan också Victoria, som ju är ihop med en gymägare från Ockelbo (som pikant nog hade 0.1 på högskoleprovet).

Alltså - min poäng är att överklassen har väldigt få och små arenor utanför Stockholm.

Skolsystemet som byggdes upp under sextiotalet var ett hårt slag mot denna subkultur, eftersom småstadsöverklassen tvingades gå i samma klass som barn till lägre tjänstemän, lärare, och t o m arbetare - först på grundskolan, sedan gymnasiet. Orsaken till att Solbacka lades ner var inte - vilket Jan Guillou velat få oss att tro - att det var för mycket pennalism på skolan (det var mycket pennalism på alla svenska skolor på denna tid) utan på att det var för få sökande i början av sjuttiotalet. Skolan bar sig inte.

Jag kan dock tycka att det egentligen är ointressant (jag vet att jag är den största syndaren här) att skilja på den lilla riktiga överklass vi har och den stenrika övre medelklass vi fått.

Svante - jag tror också att överklassen i Sverige sitter i slutna rum och att det är härifrån Sverige styrs. Men topparna i detta rum är i Sverige påvallande ofta torparsöner från Norrland eller begåvade tjänstemannabarn från Uddevalla eller bysnillen från Småland. Överklass - visst - men en helt annan än den gamla.

Så ur min lilla middle middle position tror jag fortfarande att man kan erövra denna position bara genom att uttala det och känna det i sitt hjärta. Gärna efter att ha gått ut gymnasiet och fått vilket icke bluecollar-jobb som helst!

Karin sa...

Tack, Kullenberg heter hon, så riktigt. Ett annat bra verktyg/namn i ämnet är Bourdieu - han hittade ju på det där med socialt kapital, mycket smart och smidigt.

Nu orkar inte jag skriva mer i ämnet just nu, även om det förmodligen finns mer att säga.
Kommer att tänka på att min första roman, Arnes kiosk, till stor del handlar om detta, en kille av enkelt ursprung förälskar sig i en renodlad överklasstjej.
Vill minnas att en av drivkrafterna faktiskt var just det där att jag var arg på att man i media/skola/genom livet i stort sett, förnekade att det fanns stora skillnader - också i Sverige.

I den boken florerar allt från överklass till arbetarklass, och mellantingen, nedre, mitten och övre medeklass - om man så vill.

Själv blir jag också ofta arg på böcker/romaner skrivna utan medevetenhet om de här koderna. Bengt Ohlssons Gregorius till exempel saknar helt trovärdighet i mina ögon eftersom författaren tydligen inte vet något alls om svensk historia och hur mönstren ser ut. Anakronismerna står som spön i backen, verkligen.
Det finns en sorts nollkoll som man kan komma rätt långt med, eftersom den är så utbredd så att den omfattas även av många kritiker och journalister.

Men skam den som ger sig.
Lästips alltså, till herrar/damer svensklärare!?

Karin sa...

Martin,
Du har helt klart poänger. Svenska politiker t ex kommer ju ofta från helt andra miljöer, och har då, de likt Bildt kommer från den rena överklassen, mycket svårt att bli vad ska vi kalla det? Folkkära?

Så visst finns det rörelse genom systemet och tur är väl det? Nånstans måste ju ändå det du är ute efter, duglighet och intelligens - också premieras?!

Svante S sa...

Samskolitiskan lever, också bland yngre. Fast den låter inte riktigt som på PG:s tid. Man kan känna igen den på t.ex. en särskild klang i u-ljudet. :-) En viss nasalisering av bl.a. a-ljudet brukade också gå att urskilja som typisk. Tror att det är så fortfarande. Min 20-åriga dotters vänner är tack vare hennes hästintresse socialt ganska spridda, från lantisar på Hisingen och Onsala till övre medelklass i Örgryte/Hovås. De låter MYCKET olika!

Och jag kan avslöja att jag typ 50 ggr sedan jag flyttade till Stockholm fått höra att jag inte låter som en göteborgare. Fast det gör jag ju! Min intonation är mycket västkustsk. Men jag pratar inte riktigt som Curt Olsson et alia. Nyanser!

Apropå kungen - hur genuin överklass är han? Ättling till en lantlig fransk 1800-talsarrivist ur knapadeln... :-)

Jag tror vi pratar bredvid varandra lite. Mitt fokus är kanske inte i första hand den gamla (adliga) överklassen. Och visst har vi fått in nytt blod i den ekonomiska överklassen (Kamprad, Nicolin etc), Martin - även om många företagsbeslut fortfarande fattas i slutna herrklubbar med överrepresentation av "gamla" familjer, gärna just adliga. Och det avancemanget kanske kräver sin man - för kvinnor göre väl sig fortfarande inte besvär i de styrelse- och stiftelsekretsar jag tänker på?

Jag tror basically att det jag vill säga är att det också inom den stora (självutnämnda) svenska medelklassen finns sociala variationer som den lyhörde lätt kan fånga upp. Fast man måste ju inte vara lyhörd. För mig har det blivit något av en idée fixe.(Stavas det så Karin?) Jag roas också av det. Behöver nog debriefas i en svensk småstad. Mellansvensk bruksort, kanske. Hu. Det känns väldigt Kent.

Martin sa...

Mmm, Quod Erat Demonstrandum - Bordieus ideer om kuturellt kapital bevisas ju lättast i denna blogg där skribenter med rötterna i den övre medelklassen sätter oss nyss uppstigna i den lägre medelklassen på plats!

T ex Svante, vars subtilt fininställda öron hör nyanser i vokalrealisationen vi bönder från landsbygden utanför Borås helt missat (jo, ok då Svante, jag tror du har rätt, och jag tror mig höra vad du menar. Pratar inte Ebba von Sydow denna enormt diskreta Göteborska?)

Karin - att ge sig på Bengt Ohlsson här på hemmaplan är som att ge sig på ABBA eller smörgåsbordet.

Svante - ang Lundsberg blir jag inte alls klok på det hela. Det finns ju en stenhård regel från Skolverket att skolor inte får ta ut elevavgifter för undervisning (max 5500). Men. På en länk sägs att det kostar 174000 per läsår att gå på Lundsberg (!!!), andra att det är gratis. En annan sida säger att dagelever som inte bor där läser gratis, och att det alltså är boendet, maten och kringaktiviteterna som som kostar i runda slängar 14500 i månaden. Är elevpengen inräknad i detta? De kan väl för allt i världen inte få statsbidrag???

Svante - Idefix är Asterix hund, inget annat.

Svante S sa...

Slutkommentar: jag menade absolut inte att sätta nån på plats.

Martin sa...

Slutkommentar: hup, vad otrevligt mitt förra inlägg ser ut! Det tror jag ju inte heller, Svante! :^)

lisabeth sa...

"Ägna er åt gårdagen ni, men jag är inte road utav nostalgi".
Har troligen inte med saken att göra, men det finns personer som envetet klamrar sig fast vid "sin generations" uppfattningar. "Allt var bättre förr, så om vi kämpar emot tillräckligt kanske utvecklingen stannar!" Varför vill vissa inte hänga med i utvecklingen? Ni kan väl i alla fall SMAKA på sushin, PROVSITTA soffan med divan och kolla på Melodi Grand Prix TROTS att de ändrat röstningssystemet? Jag gillar också Beale street blues, men ni kan väl för fan ge Adam Tensta en chans?
Vad är de här personerna rädda för? Framstå som patetiska när "de försöker vara ungdomliga"? Jo, vissa blir rent av patetiska när de gör sitt yttersta för att ignorera sin faktiska ålder.
Men jag har träffat många otroligt sköna människor som på ett äkta vis kan vandra mellan generationerna. Personer jag träffat varje dag i ett år och still inte kunnat bestämma ålder på. Visst, ibland vilseledande som när jag träffade en kille som är så perfekt. Samma intressen som jag, vi gillar samma musik,film, har likadan stil, likadana värderingar. Jag var helt säker på att han var typ 25. Precis innan jag skulle slå till greppte jag att han faktiskt är 15 år äldre än jag. Dritt! Eller? Men vi är ju så lika!

Martin, kanske sins du lever och arbetar som du gör har du blivit en blandning av generationer. Det är en utmärkande positiv egenskap hos dig, du verkar så trygg. Alla som lever kvar i det förgågna borde skaffa sig lite Peter Siepen-anda (Jo, Martin och Siepen ÄR lika, dock inte till looken!) och inse att vi inte behöver bli matt bara för att vi blir äldre.

Martin sa...

Hej Lisabeth! Vad glad jag blir av ditt inlägg!

Instämmer i irritation över den där trögheten du pratar om, särskilt när den får konsekvenser för andra människor. De exempel du tar upp är jätteroliga, och det du säger kan du nog faktiskt lasta de flesta lärare för (ja, mig inte minst!) att vi är väldigt förändringsobenägna. Jag vet inte varför det är så. Men känner ofta ett instinktivt NEJ NEJ NEJ när jag hör om nya metoder, läroböcker, tjänstefördelningar, lokaler etc.

Men - handen på hjärtat - går det att ta en 36 åring som säger att han/hon faktiskt gillar Adam Tensta på allvar (nu är ju just Adam Tensta ett ganska dåligt exempel, eftersom det ju är ganska ... radiovänligt?) Jag tror absolut att det finns en risk att man blir som den där fritidsledaren som vi tyckte var tuff när vi gick i åttan - men tyckte var en jämrans loser när vi gick på gymnasiet. Precis som du säger - någon som var lite krystat ungdomlig (och gärna lite för trevlig mot tjejerna i nian). Allvarligt - tar man som lärare en risk när man har på sig munkjackan en onsdag? :^)

Jag tror nog att du instämmer lite i min teori om att vi nog befinner oss i samma generation ang killen som var lite äldre, och din kompis som det inte går att riktigt går att placera åldersmässigt. Eller menar du att detta är mer individuellt än vad jag hävdar - att vissa människor kan vandra över generationerna (bra uttryck!) - men inte alla? (Angående grabben - shoot! Det är inte åldern (eller ens intressen!) som avgör om det funkar!)

Jag blir glad över berömmet! Tack! Men Peter Siepen??? Jag har ingen alls relation till honom, förutom att jag när jag ser honom på teve undrar varför jag inte retar mig på honom. Kanske för att han verkar så genuint snäll och omtänksam? Skulle inte han passa ganska bra som typ programledare på Bolibompa? Alla som är programledare där (ser det ganska ofta med Marius) verkar så genuint trevliga, särskilt han den hysteriska killen med krulligt hår och glugg mellan framtänderna!

Nej, man behöver inte bli matt av att bli äldre - tvärtom - det är så oändligt mycket lättare och roligare!

Varifrån har du hämtat citatet förresten?

Martin sa...

Svante - ju mer jag tänker på det, desto mer tror jag att de olika koder som finns inom medelklassen som pekar ut fint och fult, högt och lågt, skiljer sig mycket beroende på var man befinner sig - i stor eller liten stad t ex. Jag kommer att Kerstin Norén på Göteborgs universitet refererade en dialektundersökning man gjort i just Borås, där det visade sig att läkaren pratade mer dialekt än arbetaren - säkert medvetet. Detsamma gäller nog konsumtion (tillgången på canard confit är begränsad i Borås - men inte i Göteborg!). Men svenska små och mellanstora städer har å andra sidan förändrats jättemycket de sista femton åren. Kanske finns det större möjlighet att på olika sätt differentiera sig idag än förut?

Karin - din roman (Arnes kiosk, övers. anmärkn.) är absolut ett lästips! Håller på och läser nu, och tycker den är jättefin (Björne har just börjat dejta Stella).

Karin sa...

Hm, ja, jag kände också att det här höll på att spåra ur. Jag är visserligen en nörd vad gäller somliga grejer, men samtidigt är det inget jag förväntar mig att alla ska tycka är eh... positivt?

Utgångspunkter för hur man betraktar sin omgivning förändras, och vad gäller bakgrund så är de allra flesta av oss rätt blandade, och kan ha förståelse för olika sätt att se - på en och samma gång.

Har absolut ingen lust att platta till någon, men måste också säga att även om det tangerade det jobbiga så var det intressant!
Tack!

Och roligt att du läser Kiosken, Martin! Jag tror att det är en ganska "rar" bok, trots allt. (Trots författaren s a s.)

Martin sa...

Uh, jag skäms för att jag formulerar mig så klumpigt, Karin. Det låter verkligen som om jag upplever mig tillplattad av dig och Svante... Det här är ju jätteroligt (jag försökte bara vara lite .. ironiskt meta)!

Angående Bengt Ohlsson blev han i det närmaste geniförklarad när Gregorius kom (jag gillar den - men den sackar betänkligt i slutet!), men konstigt nog har hans senaste bok inte alls gjort samma väsen av sig. Lite som Mikael Niemi som inte gjort något som intresserar i alla fall mig varken före eller efter Vittula.

Ja, det är jätteroligt att läsa Arnes kiosk! Ska plocka med till Vilnius, vi åker på tisdag. Jøyeux nøel nørdik om vi inte hörs innan det!

Erik Nilsson sa...

Hehe, mjo, har något minne av att du någon gång när jag gick i tvåan (då jag hade lila hår och synthlugg) kommenterade att jag såg ut ungefär som du gjorde i samma ålder. Kommer även ihåg att du under nån lektion sade att Twin Peaks var en dålig serie, hädelse Martin, hädelse...

Martin sa...

Jag sagt att Twin Peaks var en dålig serie??? Erik - det måste skett något missförstånd. Möjligtvis kan jag tyckt att serien spårade ut en smula i de typ sista 10 avsnitten men det är en annan sak!

Erik Nilsson sa...

Jaså, då är ni förlåten min gode herre.

Svante S sa...

Martin, ingen fara! Jag sitter mest och småskrattar av tanken på att du skulle likna Peter Siepen. Ser honom här på Söder ibland, med eller utan kaptensmössa och öronfjäder. Fikade faktiskt på stolen bredvid så sent som igår. Han är säkert en oerhört snäll människa. Kanske mer än bara en släng av narcissistisk personlighetsstörning gör honom mindre lämplig som pedagog, dock.
Tror att du ska söka dig andra förebilder i livet... Hehe.

Jag har för övrigt begränsade erfarenheter av landsorten (Växjö o Halmstad), men nog tror jag att mitt resonemang ovan håller även där. Stratifieringsmekanismerna är väl ungefär desamma, även om resultaten kan se olika ut. Efter min korta tid som lärare i Borås har jag ytterligt svårt att tro att de sociolektiska förhållandena där skulle vara inverterade i förh till resten av världen. EN dialektal doktor gör ingen språklig epidemi, som det gamla talesättet lyder. Merry Christmas, Mr Lawrence!

Martin sa...

Men visst är tanken på Borås som ett litet reservat i världen mot språklig snobbism ganska tilltalande!? Visst var det förresten på Almås du har jobbat? Min bästis Tomas Arolin jobbade där något år på 90-talet, och jag har för mig han nämnt att du också var där.

"Stratifieringsmekanismerna är väl ungefär desamma, även om resultaten kan se olika ut", tror jag nog på. Där jag växte upp var t ex val av bil betydelsefullt. De som identifierade sig som medelklass körde SAAB 900 - gärna i samma färg som den förra så det inte skulle sticka i ögonen på grannarna, "svennarna" Volvo kombi, - klasskoder som jag inte alls är säker på att hela Sverige skulle instämma i.

Peter Siepen är roligt (tack Lisabeth!)! Men som pedagog ha ha!

Lisabeth, du vet inte att jag fick min tjänst istället för en lokal kändis som du tipsat mig om häromveckan. Orsaken enligt tillförlitlig källa just den orsak Svante tar upp.

Maria sa...

Gå gärna in och kolla på fb-gruppen På spaning efter nittotalet!

http://www.facebook.com/group.php?gid=186407365055