torsdag 15 november 2007

Turning Japanese - I'm turning Japanese - I really think so

Del 1.

Med The Vapors-hiten från 1980 som kampsång protesterar jag mot samtida medias fixering vid det überkapitalistiska – och kommunistiska, alla ska vara nöjda – underbarnet Kina. Tänk på att det kommer en tid efter OS. Minns Lillehammer! Eller med andra ord: har alla plötsligt glömt Japan? Är det kanske, som jag läste någonstans, så att vi i Väst bara kan intressera oss för ett sydostasiatiskt land i taget?

Jag vill svinga ett samurajsvärd för Nippon! Visserligen har man världshistoriens tråkigaste politiker (som i likhet med Bush/Clinton/Bush/Clinton alla tycks höra till samma lilla krets av makthavande dynastier och som dessutom klär sig i verkligt trista mörka kostymer), använder tre olika skriftsystem och har för mycket socker i maten – men vilken litteratur!

Senaste japanska läsupplevelsen för min del är Berättelsen om Genji, som jag avnjuter på engelska i en fem år gammal Penguin-utgåva, eftersom denna ”världslitteraturens första roman” inte finns i någon fullständig version på modern svenska. Översättarna har helt enkelt inte hunnit med. Verket har ju bara cirkus 1000 år på nacken. Vi har kanske haft nog med att värna vårt eget kulturarv. (Fast den första delen av verket finns översatt från engelskan av Kristina Hasselgren, och det är en kulturgärning!)

Berättelsen om Genji skrevs omkring år 1010 av hovdamen Murasaki Skikibu och har samma ställning i japansk kultur som den homeriska epiken eller Shakespeares drama i vår. Mig påminner stilen en hel del om Proust, dvs. den psykologiska analysen och intresset för den betydelsebärande detaljen (klädedräkt, minspel, ordval) får större plats än egentlig action. Det är en hisnande tanke att denna avancerade litterära sensibilitet är samtida med våra egna grovhuggna runstenar som ju sällan lyckas förmedla något mer poetiskt eller minnesvärt än att ”X slog ihjäl många i Österled”. Till och med Rökstenen får väl sägas vara mer machomytiskt bisarr än litterärt givande – ett slags Jan Guillou avant la lettre.

Huvudpersonen Genji, son till kejsaren men inte erkänd som prins, är en underskön Casanova som smyger runt i månskenet på jakt efter amorösa äventyr. Han är en intressant blandning av hjärtlös förförare och ömsint samtalspartner. Hans kimonoärmar hinner vätas av många tårar innan boken är slut.

Berättelsen om Genji kräver en del av sin läsare. Främst gäller svårigheten personbeteckningarna. Enligt det intrikata hovprotokollet omnämns alla med titlar i stället för namn. Så det gäller att kunna skilja på Hennes Höghet, Hans Excellens, Hennes Majestät, Hans Eminens etc. Men detta räcker inte. Titelbäraren kan ju gå och dö – sånt hände även vid det japanska kejsarhovet – och då syftar förstås titeln plötsligt på efterträdaren i stället. Den som lätt förirrar sig bland Dostojevskijs figurer kanske ska vänta lite med Berättelsen om Genji – eller föra ordentliga anteckningar.

Jag kan däremot inte bestämma mig för vad jag tycker om det förhärskande sättet att kommunicera i Berättelsen om Genji – med små dikter skrivna på vackert färgat papper eller kanske en solfjäder. Jo, jag tycker om det! Som svensklärare kan man ju inte annat än glädjas åt alla dessa skrivtillfällen. Så snart någon av personerna grips av en stark känsla, vilket händer ofta, plitar han eller hon ner några väl valda tecken eller improviserar fram en haikuliknande tvårading. Både män och kvinnor bedöms efter såväl handstil som poetisk förmåga, ja till och med färgen på bläcket utsätts för kritisk granskning. Variationerna är oändliga, och referenserna till den klassiska kinesiska och japanska litteraturen otaliga. Den som läst haikudikter känner igen många inslag: väntan, månsken, körsbärsblom och höstlöv. Att en stor del av samtalen, som mest kretsar kring eller syftar till erotiska upplevelser, äger rum mellan personer på var sin sida av en skärm av rispapper eller bambu gör det hela ännu mer distanserat. Det är märkligt och sällsamt vackert och kan tjäna som kontrast till vår egen tids hyllningar av ”rak kommunikation” och ”vara tydlig med man vill”.

I del 2 av detta inlägg om japansk litteratur tänker jag puffa för några hyfsat moderna författare.

Svante Skoglund


PS. The Vapors låt Turning Japanese handlar egentligen inte ett smack om Japan. Med det är en japanskt inspirerad känsla för det passande som förhindrar mig att säga mer om detta. DS

Andra bloggar om: , , , , , , ,

6 kommentarer:

Martin sa...

Skumt att man inte har hört talas om denna bok förut - och konstigt att den inte lyfts fram mer i littvet. Kollade Algulin/Olsson och de tar faktiskt upp den på en halv sida.

Tack för tipset, märkligt bara att de allra första romanerna (också Don Quijote du nämner) egentligen är så tokmodernistiska.

Svante S sa...

Vet inte hur det är på litt.vet. institutionerna idag, men när jag läste där för 20-25 år sedan var det västerländska kulturkretsens dominans total. Hoppas man lyckats integrera bättre idag. Begrepp som "medeltid", "roman", "dramatik"etc blir ju som mest intressanta när man belyser dem globalt. Vore kul att höra från dagens studenter/universitetslärare.

Svante S sa...

Jag tror för övrigt att det skulle vara ganska spännande att utforma en genuint global kurs i kultur-/litteraturhistoria för gymnasiet. Kanske också en lärobok med avsnitt skrivna av olika experter varvat med skönlitterära utdrag --- Fast ett sånt projekt skulle kräva en ganska fet budget, t.ex. för översättningar och förstås en rejäl fortbildningssatsning. Något för Skolverket att finansiera?

Svante S sa...

Är inte "modernismen" mest en reaktion mot ett viss slags "realistiskt" orienterad 1800-talskultur?

Martin sa...

Jo. Men jag tänker på vissa drag som finns med i dessa tidiga romaner, som om jag förstått dig rätt Prousts introspektion och fokus på känslolägets förändring, isbergstekniken i exv Njals saga och metaromandraget och leken med den notoriskt opålitlige berättaren i Don Quijote. Allt kommer väl tillbaka först på tjugotalet?

Mer global kultur vore kul. Önskar man kunde lite mer också. Och att kurstiden kunde sträckas ut. Vad skulle vara aktuellt mer?

Svante S sa...

Vad mer skulle vara med i en sådan global kurs i kultur-/litteraturhistoria, förutom det japanska? Arabisk/islamisk kultur förstås. Och indisk. Och kinesisk. Där finns traditioner som vem som helst kan gå vilse i. Dessutom finns det säkert en massa intressant att skriva om dagens berättande i Nairobi, Mexico City och Hanoi...