onsdag 19 december 2007

Nätsäkerhet på dansk

All dansk reklam är inte så dum ...



Svante Skoglund, som hoppas att den danska julkalendern kommer att sändas i Sverige.

5 kommentarer:

Martin sa...

Instämmer! Farbrorn på slutet är inte så kul!

Tycker för övrigt att vi har en del att lära av Danmark - särskilt inom film och teve. Att dansk film är bättre är ju en kliché - men icke desto mindre sant (nej, jag ska inte ge mig in i resonemang om vad jag tycker om att filma varenda jumla barndomsskildring som någonsin skrivits i detta land, inte heller i detalj gå in i varför Mikael Persbrandt är SÅ olämplig som Gunvald Larsson och varför det överhuvudtaget är så oändligt tråkigt att förflytta Sjöwall/Wahlöö till "modern tid" - ja, detta är en käpphäst, Svante :^) )!

Mer underskattat tycker jag att dansk teve är. Sverige har inga motsvarigheter till varken Anna Pihl eller Mordkomissionen eller Krönikan. Allt briljant teve - underhållning med djup. Och samtid.

Svante S sa...

Oj! Tänkte inte på att du är småbarnsfar, Martin. Det krävs väl en dansk för att skämta om pedofili... Inget är vårt borderfolk heligt, tycks det.

Har faktiskt lyckats att i min elfebenstornstillvaro helt undvika Beck-filmerna, men hela idén att skriva vidare på Sjöwall/Wahlöö tycker jag skriker idétorka. Läste för övrigt otroligt mycket deckare under en period (t.ex. den sorgligt bortglömde HK Rönblom med rolig läroverksadjunkt som mästerdetektiv o gamla Jonathan Stagge o Patrick Quentin o Simenon förstås), men för tillfället gäller nästan bara japansk och brittisk/amerikansk non-crime med vissa svenska inslag då och då.

Intressant det där med barndomsskildringar i den svenska litteraturen. Ganska trist, håller jag med om. Har det månne med den (tidigare?) sociala mobiliteten att göra? Säkert Strindbergs fel, delvis. Strindberg, (I) Bergman, Norén - den svenska trojkan vad gäller familjerelationsbesatthet. God och näringsrik kulturkost; kanske ändå en smula ensidigt om man ska tillämpa en tillvarons tallriksmodell.

En gång intervjuade jag en sydamerikansk litteraturvetare. Hon kände sig framförallt främmande för alla dessa naturfenomen i den svenska litteraturen. Varje fibbleart ska benämnas, fågelsången detaljåterges in i minsta drillekvitt och vädret göras dräktigt med Mening. Säkert Strindbergs fel. Och Harry Martinsons. Och Kerstin Ekmans.
:-) Kanske är detta dock på väg ut. Och vi tackar alla urbaniseringen, som kanske räddat den svenska litteraturen ur en total biologisering.

Danmark... Jag var där ganska mycket ett tag, eftersom en av mina bröder bodde några år i Köpenhamn. Finns onekligen en del att säga om dessa mina danska erfarenheter. Men som du har noterat generaliserar jag ogärna. Gillar dock skarpt språket, mycket av litteraturen och - filmen. Trier är ju närmast ett geni. Bland de liberala, verserade, urbana Österbro-personer jag stötte på fanns ingen störande xenofobi. Men man kan bli trött på PH-lamporna. Och deras blaskiga öl.

Martin sa...

Läste 8 av 10 Sjöwall/Wahlöö i våras, och kan inte nog rekommendera! Besynnerliga svårplacerade deckare, som absolut inte skall lastas för att stå förebild till exv Mankell eller Edwardsson. Orginalen är mycket tråkigare, gråare, händelselösare, mer stillastående, och samtidigt på ett mycket besynnerligt sätt mycket mer spännande. Jag tycker de har mer gemensamt med PO Sundman - och kanske Simenon förresten, vars böcker andas samma tristess. Stagge, Quentin och Rönnblom har jag faktiskt inte läst *döljer ansiktet bakom händerna*. Mina nostalgitrippar förutom ovan nämnda är såklart Alistair McLean!

"kanske ändå en smula ensidigt om man ska tillämpa en tillvarons tallriksmodell", ha ha, briljant formulering! Jag har faktiskt ingen aning - det måste ju vara en sjuka på förlagen snarare än hos dem som skriver. Är det bara barndomsskildringar som säljer? Är inte du inne lite på samma spår, Karin?! Jag tror i alla fall att författare som gör något radikalt annorlunda är väldigt sällsynt i Sverige: det är svårt att tänka sig Houllebecq eller Kjæerstad i Sverige. Eller ens amerikanska författare som Tartt eller Franzen.

"Varje fibbleart ska benämnas, fågelsången detaljåterges in i minsta drillekvitt och vädret göras dräktigt med Mening", ha ha, återigen stilistisk femetta! Så fort jag hör ordet bra språk/poetiskt språk etc i samband med litteratur laddar jag hagelbössan. Ranelid förtjänar kanske inte all skit han får, men just det där blommiga, överdekorerade, "meningsbärande" får mig att associera till Mats Wilanders diktande i Gomorron Sverige, snarare än litteratur. Och Kerstin Ekmans romaner är ju i stort sett oläsbara (jo, jag älskade Händelser vid vatten). Jag tror dock att detta är på väg bort - PO Sundman (som är den bästa vi haft efter kriget, jämsides med Norén, Trotzig och Enquist tycker jag) hade mycket stort inflytande på yngre författare, Jerker Virdborg det bästa exemplet.

Trier är fin, har dock inte sett den sista. Tycker att Vinterbergs "Festen" är en av de absolut vassaste filmer som gjorts överhuvudtaget. Den är så tight!

Svante S sa...

Martin, tänk att vi kan mötas över klassgränserna! Fnitter. "Festen" är stadigt placerad på min film-top-ten-lista. Lustigt nog är det nog den enda film som mina tre syskon och jag samt vår 80+-pappa verkligen gillar ALLLIHOP. Vad månde en psykoanalytiker säga?

Karin, jag ska leta efter dina böcker under julen.

Svensklärarföreningen sa...

Hej - jag tycker mycket om danska TVprogram. Dock tycker jag denna reklamfilm har ett mycket obehagligt slut... Tack för en härlig diskussion. Som vanligt. Anne-Marie