söndag 2 december 2007

Litterära kakor eller bara kakor




Kakor till kaffet eller till det lilla glaset körsbärsaft - allt i en underbar liten barnbokhandel i Stockholm - BOKSLUKAREN. Där kan små barn få sig en liten litterär mumsbit och en läckert inrimmad bok. Detta med kakorna. Kakorna är alla hämtade ur den lilla världens böcker. Det är bedårande smakbitar. Mums och man äter upp själva sagan. Om man nu kan den.

Vad kan barn idag? Kan vi förvänta oss att de kan Astrid Lindgrens sagor, Alfons Åbergs värld, Pettsons grymma lilla katt och fantastiska uppfinnarbod, Snickerboa... alla de där begreppen som vi handskas med och tror att vi har gemensamt. Jag föreläser ofta och mycket. En lärare tog upp dilemmat med att förvänta sig kunskaper och gemensam utgångspunkt. Hon hade frågat sina elever om vilket av Emils hyss de tyckte bäst om. Gensvaret uteblev. Det var några få i en årskurs tre som kunde Emil i Lönnebergas hyss. Det här har satt igång tankarna hos mig. Tror vi att barn får med sig litterära referensramar hemifrån? Tror vi att det vi själva växt upp med delas av dem som växer upp idag? Är alla goda exempel svenska? Och hur är det egentligen med filmerna? Inte någonsin tror jag att en film kan ersätta läsupplevelsen och den gemenskap eleverna får med en högläsare och en bok. Det visar sig i flera undersökningar att föräldrar läser allt mindre för sina barn. Skolan har en uppgift. Det är viktigt att ge mycket av mångfald, litteratur och språk.

Så en liten kaka kan bli otroligt trasslig i sin betydelse. Den blir uppäten. Men inte förstådd.

Anne-Marie Körling

18 kommentarer:

Martin sa...

"Så en liten kaka kan bli otroligt trasslig i sin betydelse. Den blir uppäten. Men inte förstådd".

Så sant, Anne-Marie! Känner igen problemet att man tar så mycket - särskilt från sin egen uppväxt som utgångspunkt. Vadå Drutten och Gena? Vilse i pannkakan varnånstans sa du? Och allra särskilt för elever vars föräldrar kom hit på åttiotalet eller senare.

Problemet är väl att vi tror att det enda vi svenskar har gemensamt är en gemensam referensram runt barnböcker och teveprogram - och det är inte sant längre. Kanske för tjugo år sedan, men inte nu.

Hylands hörna finns helt enkelt inte längre. Inte ens svenskfödda gymnasister vet vem Hyland var. Och varför skulle de?

Karin sa...

Hej,

Det som skrivs i den här länken tror jag att det ligger mycket i.

http://anderssparring.blogspot.com/2007/11/astrid-lindgren-eller-inte.html

Dagens barn har sina förhållanden (om man nu kan säga så) till både svenska och utländska barnboksfigurer genom film.

Själv bor jag i Frankrike som har ett helt annat förhållande till barn och barnkultur vilket syns redan i skolan.
Små barn läser SAGOR (Grimm, Perrault, någon gång mer exotiska) och lite FABLER samt några barnböcker ungefär som de svenska förstås.
Lite större barn, låg och mellanstadium, fortsätter förstså med fablerna som de lär sig utantill. (Har varit med om fantastiska luncher där tre generationer fransmän sitter och läser Lammet och vargen unisont utantill.) Och så börjar de på den franska klassiska poesin, fast de bitar som handlar om sånt barn kan ta till sig. Beaudealire, Verlaine, Prévert, Hugo, Mallarmé - alla förekommer.

I högstadiet börjar det franska blandas upp med typ Odysseen och kanske något engelskt eller så. Men grundspåret är detsamma.

Franska föräldrar visar dock samma tendens som svenska, de har mindre och mindre tid för läsning.

Fö är jag glad att ha hittat er intressanta blogg, jag kommer tillbaka!

VÄLKOMMEN sa...

Faran är att vi tar saker och ting för givna. Det är det farligaste en lärare kan göra. Därför kanske vi inte längre ska ställa frågor som visar på en slags självklarhet. Den kan vi nämligen INTE förvänta oss. Däremot kan vi ge författare och elever mötesplatser. En högläsande lärare är en sådan. Anne-Marie Körling

Martin sa...

Instämmer helt om högläsning, Anne-Marie. Kör det konsekvent också på gymnasiet, ger textdiskussioner på helt helt annan nivå än om alla elever skall läsa tysta.

Hej Karin! Roligt att du hittat hit! Verkar vara minst sagt annorlunda i Frankrike! Är det inte så att fransmän också överlag är mer inne på det egna språket, den franska litteraturen etc? Roliga exempel du ger!

Var inne och tittade länken - instämmer! Men vad otroligt politiskt inkorrekt det känns att bara andas diskussion av Astrid Lindgen?

Karin sa...

Martin,

Jo, definitivt, på gott och ont, skulle jag vilja säga. Det GER ju då en sorts kanon, ett självklart referensmaterial som alla generationer delar.
Men det ger också en brist på öppenhet och en dålig språkundervisning i främmande språk, eller snarare det blir gärna en konsekvens av det.

Nu håller väl fransmännen på att rycka upp sig vad gäller främmande språk och framför allt då engelska, dagens barn och unga talar det mer och bättre än de äldre. Men det tar tid och än är det inte självklart för varken lärarkåren eller medelfransson, att det kanske faktiskt är nödvändigt.

Samtidigt anar jag en tendens till segregering här, de någorlunda välutbildades barn lär sig engelska och andra språk, det stora flertalet vete sjutton.

Och vad gäller att diskutera Lindgren... Är det inte på sätt och vis dags? Inte så att hon inte är bra, för det är hon, men måste man inte som Anders är inne på, lämna plats åt senare generationer OCH kanske några klassiker/nyare saker från andra länder?

Det tråkiga med Lindgren är ju just det att hon blivit masskultur och som sådan urvattnad.
Kanske måste hon återerövras snarare. Bort från gummistövlar och jippon så att säga.

Svante S sa...

Jag tror absolut att det är dags att diskutera Astrid Lindgren - vårt sista nationalhelgon. Är hon inte grymt överskattad?

Raimonda sa...

Karin - det är alldeles dags att börja diskutera Astrid Lindgren - inte minst för att släppa fram nya röster! När kommer t ex Maria Gripe eller Ulf Stark få den ikoniska status Lindgren har?

Instämmer i att t ex tecknade Pippi är riktigt ruskig - särskilt på gummistövlar, men problemet med Lindgren är att man inte kan dislutera det ideologiska innehållet i böckerna - som ju är så djupt splittrat att det är svårt att försåt att det är samma författarinna!

Jag skrev uppsats i litteratur om Mästerdetektiven Blomquist-böckerna. Kalle förvandlas från drömmaren under äppelträdet till en rask ung man väl inpassad i det sociala livet samtidigt som pojkflickan Eva-Lotta förvandlas till ren moder för Kalle, Anders och Rasmus i sista boken (vändpunkt i mittboken: Eva-Lotta blir nära på mördad och reagerar: "jag ska kanske bli lite mer kvinnlig, så där som farbror Björk sa" (!!!). Vad är moralen i dessa metamorfoser - anpassning or die! Den spik som sticker ut slår man in (som de säger i Japan, Svante)

Eller ta hela Barnen i bullerbyserien - crap! Men samtidigt: Bröderna Lejonhjärta, Madicken och Emil-böckerna är ju inte så dumma.

Svante - jag tycker det är svårt att säga om Lindgren är överskattad, hon är ju bara Astrid Lindgren. Det är som att ifrågasätta - tja, köttbullar är inte gott, Carl Larsson gjorde taffliga akvareller.

Men - ska man provocera ska man ge sig på Astrid Lindgren. Kommer ni ihåg Valandeleven som klippt ihop hel film med kinky scener ur Lindgren-filmer - vilket jävla liv det blev (typ Madicken och Lisabeth hoppar nakna i sängen, sjömän smeker Pippi över trosorna etc etc), eller när ett amerikanskt modemagasin gjorde Pippi till heroin-chic teenage lolita? Det höll väl på att bli en sak för regeringen.

Så till er alla som verkligen vill provocera och få hur mycket uppmärksamhet som helst på ingen tid. Gör porr. Kalla deltagarna för Pippi, Tommy och Annika. Vill du bli helt legendarisk (och få dina barn och barnbarn mordhotade och tvingade till att byta namn och flytta till obskyrt land i Sydostasien) - lägg till Kling, Klang och Prusseluskan.

Martin sa...

Obs! Det är inte Raimonda som skrivit tidigare inlägg - utan Martin. Raimonda är Martins kära hustru (som var inloggad för tillfället).

Svensklärarföreningen sa...

Oj vilken debatt. Jag har mycket svårt att ge mig på Astrid Lindgren. Hon betydde alldeles för mycket för mig som barn. Det var som om hon skrev det jag behövde få säga. Jag har barndomsminnen jag svårligen kan rubba eller förändra... och aldrig återkalla. Dessa minnen är starkt förknippade med Astrid Lindgrens förmåga att bjuda in sin läsare mellan raderna. Jag läste om varje bok av Astrid Lindgren flera gånger. Idag tycker jag inte allt är bra, men det är nog för att jag är alldeles för vuxen. Astrid Lindgrens ord i Pippi - jag vill aldrig bliva stur - gällde inte för mig. Jag blev stor... Anne-Marie

Karin sa...

Martin,
Så långt i mina funderingar om just Pippi har jag aldrig gått.
Vad gäller att Lindgren också har ett budskap som säger Anpassa dig till rådande normer, och inte bara anarkister alltså, så tycker jag att det är rätt skönt. Jag är innerligt trött på tillrättalagda genusböcker och förkolelärare som sjunger Ekorrn satt i granen med HON för de har lärt sig att på de bitar man KAN byta kön på huvudpersonen SKA man det - allt för den heliga Rättvisans skull.

Jag tycker INTE att barnböcker ska vara uppfostrande, heller inte slagtrön i en politisk debatt.
Fram för kvinnliga flickor i barnlitteraturen! Och gärna grabbiga och lite aggressiva pojkar och möjligen de problem de hela tiden stöter på genom barndom och skola!
Fast för all del, jag tolererar även individuella avvikelser.

Det där med ikon/hlegonstatus på Lindgren är intressant och jag tror inte att någon annan kan hamna i den positionen, där får man komma ihåg att Lindgren är som en sorts snällare variant av Gunnar Sträng. Samma beröringspunkter i oss själva så att säga. I masskulturens tidevarv får heller ingen enskild samma genomslagskraft. Tror jag.

I Frankrike där jag bor har ju inte Pippi någon status direkt, till svenskarnas stora förtret.
Huvudinvändningen mot henne tycks vara att hon gör en förskräcklig massa bus och det BEHÖVER MAN VÄL INTE UPPMUNTRA BARN ATT GÖRA, det gör de så bra ändå?!
En invändning som jag har fått större och större förståelse för med tanke på den infantilisering alla våra samhällen faktiskt genomgår.

Jag vill inte påstå att Sverige är västvärldens mest infantiliserade samhälle (det har jag inte underlag för) men det har kommit längre än Frankrike. Och man kan nog inte skylla det hela på Lindgren, men hon finns med i det hela. Som en referens.

Svante sa...

Martin, varför väljer du att berömma Madickenböckerna samtidigt som du kallar Bullerbyböckerna crap?

För mig representerar båda de serierna en av Lindgrens starka sidor, nämligen förmågan att göra en bra berättelse av vardagslivet. Bullerbyböckerna vänder sig möjligen till något yngre barn men annars tycker jag att de är ganska likartade.

Det skulle vara intressant att höra vad du ser för avgörande skillnad.

Svante S sa...

Vill först påpeka att vi är två svantar här - lite förvirrande. Vad menar denne svante med att AL är överskattad? Lite drivs jag väl av att det är skönt att slakta heliga kor, men jag inser samtidigt att hon är en rasande skicklig berättare. Så det är alltså inte det rent estetiska/litterära som stör mig. Nej, det handlar nog snarare om nåt så flyktigt som ett etos, en världsbild eller så. Vore inte ordet så belastat skulle jag dra till med ideologi. Det är nåt med hennes snusförnuftiga sentimentalitet (sug på den!), kvasikristendom och bondnostalgi som står mig upp i halsen, troligen på grund av kraftig överexponering. Hon har skrivit några barnböcker i världsklass. t.ex. de om Emil - och det är väl gott nog. Men det finns också en hel del riktigt svaga nummer. Läs Kajsa Kavat!

Martin sa...

Anne-Marie - instämmer i att min barndoms läsning till stor del är sammanknippad med Lindgren - men kanske allra mest filmatiseringen av Saltkråkan, som på olika sätt satt djupa spår i min själ.

Karin: att läsa Lindgren med ideologiska glasögon tycker jag är intressant också för att Lindgrens böcker säger något om sin tid - t ex om både den anpassning till och det motstånd mot det nya samhälle som kom efter kriget. Kritiska glasögon tycker inte jag måste betyda att vi utifrån vår tids politiska korrekthet nödvändigtvis måste banka ner på äldre tiders föreställningar - men böckerna blir jättemycket mer intressanta om man också kan behandla dem som vanlig litteratur!

All form av politisk korrekthet på sandlådenivå (som du illustrerar med Ekorrn satt i granen) gör en illamående. En sak som jag verkligen gillar med Lindgren är ju just att hon inte har böckerna som ursäkt (ok, det förekommer i vissa) att sälja in moralkakor eller lättköpta politiska poänger. Ser vi hur t ex samhället skildras i Madickenböckerna är det en ganska komplex bild, och Bröderna Leijonhjärta låter sig inte jätteenkelt kokas ner till enbart en allegori om totalitära ideologier.

Fram för många olika typer av pojkar och flickor i barn och ungdomsböcker (och hur politiskt korrekt lät inte det då?) Det är detta som t ex gör I taket lyser stjärnorna så intressant - varken Jenna eller Ullis reduceras till varken de ena eller andra - men känns väldigt mycket som riktiga tjejer i yngre tonåren.

Angående Pippi är det ju intressant att läsa första boken igen. Visst är Pippi anarkistisk - men - efter att ha matats med ett psykologiskt/psykiatriskt synsätt på barn genom alla bokstavskombinationer etc - ger ju Pippi också ett milt sagt autistiskt intryck, med mycket liten förmåga att interagera med sin omgivning. Avsnittet om Pippi som hembiträdet Malin är ju bara tragiskt och inte alls roligt - nu i efterhand.

Det var väl den franska utgåvan som var censurerad förresten - just av de skäl du tar upp, Karin? Så att Pippi blev värsta bullerbybarnet? Vattenkammat och klart?

Ha ha, Sverige det mest infantiliserade samhället i Europa - ja, jag vet inte vad vi skulle ha för konkurrens där? Typiskt exempel (?) som jag verkligen avskyr är ett program i P1 med barnpanel där läsare ringer in problem om t ex barnuppfostran och föräldraskap och så svarar tre eller fyra mellanstadieelever. Som naturligtvis bara sitter och imponerar på varandra och anpassar sig till varandra och det som kommer ut alltid är de mest förutsägbara plattityderna. Vad fasen tror man om man lägger upp programmet på det sättet?

Svante (inte Svante S) - jag tycker det är mycket stora skillnader (med reservation för att det var längesedan jag läste). Madicken och Lisabeth är i grunden realistiska porträtt av barn, med många sidor och väldigt utmejslade karaktärer. Samhället runt systrarna är en ganska realistisk bild av tjugotalets pre-folkhem med de enorma klasskillnader och klasskonflikter etc etc som fanns. Bullerbyn är (kanske pga att böckerna riktar sig till yngre barn) en platt idyll befolkad av vattenkammade små destillat av redighet. Visst är Tommy och Annika likadana - men där blir ju effekten så rolig genom kontrasten mot Pippi.

Svensklärarföreningen sa...

Astrid Lindgren trotsade väldigt mycket under sin tid. Bara detta sätt att använda ordet och i början av meningar, och inte heller så många många kommatecken mellan orden. Mina elever i årskurs fem undrade över Lindgrens sätt att skriva då det faktiskt fortfarande skiljer sig från andra texter. De ringde till språknämnden och hade ett långt samtal om Lindgrens talspråksliknande skrivsätt. Det var oerhört givande. Vilken diskussion. Jag gillar den. Hälsar Anne-Marie

Svante sa...

Martin, med lite eftertanke håller jag med dig om skillnaderna, men inte riktigt om din karakteristik av Bullerbybarnen. Jag tycker inte att Bullerbyn är platt - däremot är den idyllisk. De är en böcker för små barn om en god barndomsvardag som fokuserar på barns lekar och relationer. Det räcker långt (även om det inte på något sätt är unikt). Om jag fick välja de bättre böckerna håller jag dock med om att det är Madickenböckerna.

Svante S., jag tror att det är omöjligt att bli så uppburen som Astrid Lindgren utan att samtidigt bli överskattad. Vid en viss punkt får en berömdhet inte längre bara uppmärksamhet för sina prestationer utan även för att han/hon är berömd, och då börjar överskattningens snöboll att rulla.

Lindgren har skrivit många bra barnböcker, men en del av hennes böcker är ju redan glömda! Hur många svenskar vet idag ens vem som har skrivit "Rasmus, Pontus och Toker" (som skrevs i hennes mest produktiva period, mitt i mellan Mio min Mio och Madicken)?

De bästa är dock väldigt bra - har ni några tips på svenska barnböcker som ni tycker är bättre än Lindgrens bästa böcker så är jag uppriktigt tacksam!

Svante S sa...

Svante, två halvgamla
favoriter för yngre läsare är "Nussekudden" av Håkan Jaensson och Arne Norlin och "Else-Marie och småpapporna" av Pija Lindenbaum. "Max död" av Barbro Lindgren är en annan bilderbok med existentiella djupdimensioner. Sedan är jag svag för flera av Maria Gripes böcker. Jag kräver för övrigt omedelbart nytryck av Lindgrens "Rasmus, Pontus och Toker". Allt ska fram i ljuset!

Svensklärarföreningen sa...

Ulf Stark tycker jag jämsides med Gripe är mästaren.

Kolla in de två senaste
"Min vän Percy, Buffalo Bill och jag", och "Märklin och Turbin".

I bilderboksgenren är Olof och Lena Landström absolut bäst, - ingen ingen ingen har någonsin skrivit bättre för små barn. Alla böcker om Bu och Bä, Benny-böckerna (med Barbro Lindgren), och böckerna om Nisse (t ex Nisses nya mössa).

Sämst av Lindgren annars (ska vi räkna med Britt-Marie lättar sitt hjärta) är annars de obegripliga Karlsson på taket-böckerna.

Svensklärarföreningen sa...

Jag ska uppdatera om barnlitteraturen. Det som ligger nära barn idag tycker jag Habib och meningen med livet...är en utmärkt bok. Högläsningskvalitet. Jag återkommer. A-M