En spännande berättelse vinner alltid

Det första kravet på det elever vill läsa är att det skall vara verkligt. Sanna berättelser är alltid bättre än påhittade. Men detta räcker inte. Ideala böcker är inte bara dokumentära, de är också spännande och flödar över av mänskliga erfarenheter. "Mycket känslor" så man kan leva sig in i personerna.

Anne Heith diskuterar verkliga berättelser och melodramen som litterär form i ”Gömda. En sann historia”, i Svenskläraren 2006:4. Det finns menar hon en motsättning mellan spännande historia och sanningsanspråk. Heith påvisar hur Marklund inte bara lägger in en dramaturgi som motsvarar melodramens genrekrav, utan också den kritvita oskuldsfulla svenska kvinnan som offer, och svartmuskig, demonisk och orientalisk man som förövare.

Men känns det inte som om Marklunds (och elevernas) synsätt håller på att få genomslag? Gärna sant - men framförallt rafflande och känslosamt.

De läsare som inte tillbringade sommaren isolerade på Antarktis kanske minns debatten om Maja Lundgrens roman Myggor och tigrar, som ju utgav sig för att vara helt sann. Grälet handlade till stor del om boken verkligen var det, och om man i så fall får skriva på detta sätt (läs t ex Dan Josefssons inlägg). Men den mest drabbande kritiken gavs väl ändå av Ulrika Kärnborg i DN: det är inte den flexibla inställningen till vad som hänt eller inte som är problemet utan kort och gott att boken är fruktansvärt tråkig. Sanning eller inte – är det inte spännande är det inte bra.

Synsättet återkommer i dagens DN, där Sara Danius recenserar Göran Perssons Min väg, mina val som just kommit ut. Persson berättar om sitt liv från början i Vingåker till slutet i valet 2006. Danius menar att bokens stora problem är bristen på dramaturgi, och ger Persson en handfast lektion hur han istället kunde organisera sitt stoff utifrån Ian Flemings James Bond-böcker.

Visst är det lite märkligt att denna kritik kommer från litteraturvetarhåll: tittar vi på Danius presentationssida i DN är det ju inte direkt Ian Fleming hon vanligtvis intresserar sig för utan snarare den ”modernistiska romanen under mellankrigstiden”, Ann Jäderlund och Erich Auerbach. Bland annat.

På samma sida diskuterar Nina Björk (Söndagskolumnen 04.11.07. Ännu inte på dn.se) att nobelpriset gick till Doris Lessing. I vanliga fall brukar svårlästa förnyare av romankonsten eller poesin få medalj (jo, en uppluckring har skett – varken Coetzee eller Pamuk är särskilt svårlästa), men nu var det enligt Björk som en ”hel läsart blivit belönad” - att sluka liv och erfarenheter. Hela motiveringen lyder: "”Den kvinnliga erfarenhetens epiker, som med skepsis, hetta och visionär kraft har tagit en splittrad civilisation till granskning”.

Som sagt: det räcker inte att granska civilisationen (dokumentärt!) utan vi måste också ha vad eleverna kallar ”mycket känslor”, skepsis och hetta, vilket väl understryks av att akademien trycker på kvinnlig. För det kan väl inte vara erfarenheterna i sig som belönas. Allt som skrivs är väl rimligtvis erfarenheter. Och kvinnor är ju känslosamma, det vet ju alla.

Björk menar därför att vi hittat en lösning på höstens litteraturvetenskapliga debatt om ”vad litteraturvetenskap egentligen ska vara för ämne”, och kallar det ”erfarenhetens epik”.

Elevsynen på vad som är bra tycks därmed ta över inte bara klassrummen utan också kulturdebatten. Och det känns ju egentligen inte så tokigt. "Spännande, äkta och dramatiskt" känns lättare att använda som argument för läsning än "Påbjuds av ledande folkpartister".

Martin Sandberg har lättare för melodramatisk film än litteratur, och rekommenderar varmt Råttatouille.