tisdag 16 oktober 2007

Ökad krismedvetenhet om nittiotalets skolreformer?

Som vi skrev häromdagen är uppgörelsen med nittiotalets skolreformer i full gång. Pendeln tycks nu helt svängt – och de som tycker annorlunda håller sig märkvärdigt tysta i debatten. Betygssystem och friskolor i all ära – men många av oss tycker nog att kommunaliseringen i kombination med lösare styrning är den stora skurken.

Just kommununaliseringen i allmänhet och Kommunförbundets skurkaktighet i synnerhet är huvudtesen i lärarfackens debattartikel idag på DN Debatt. Lärarna har halkat efter lönemässigt, och yrkets status mätt i sökande per plats har minskat betydligt. Det finns väl ingen av oss som motsäger detta (även om mätmetoden kan ifrågasättas – det finns ju några fler lärarutbildningar nu än 1980), men det havererade utbildningssystem Fjelkner och Preisz pratar om kan uttryckas på andra sätt.

Som att de studenter som börjar på universitetet är mycket sämre rustade än förr. Detta är något hört om länge, och samtliga lärare på universitetet jag känner håller med om detta. Vid Göteborgs universitet har ett större projekt, Ögus-projektet börjat undersöka hur bra eleverna är rustade i svenska efter gymnasiet. Annika Bergström är dyster. Hennes analys är att eleverna läser för mycket litteraturhistoria, och ägnar för lite tid åt språket i sig. Läget förvärras enligt henne av heterogena elevgrupper med högst skiftande förkunskaper.

Det är juste att det som alla pratar om nu också utreds ordentligt. Jag har dock svårt att som Annika Bergström se att det är mindre litteratur och "mer grammatik, semantik och språkhistoria" som är lösningen. Snarare att eleverna gör det som det är tänkt att göra: läsa romaner och skriva och prata om dem, skriva riktiga texter och jobba igenom dem. Jag tror framförallt att ämnet idag, både på högstadiet och gymnasiet präglas av tidsineffektivitet. Eleverna gör för lite – av det mesta. Är det dags för en ny "Svenskämnets kris" (se PO Svedners artikel i Svenskläraren) ?

Martin Sandberg är gymnasielärare och tycker paradoxalt nog att grammatik och språkhistoria är enormt roligt (men svårt att sälja in i en normal klass).

3 kommentarer:

Meta sa...

Hej! Nu har jag hittat hit - och har läst dina inlägg med stor behållning! Instämmer: mer litteratur i skolan - att tänka, samtala och skriva om. Använda språket m.a.o. - fler grammatiklektioner blir väl ingen varken lyckligare eller duktigare av?
Lägger upp en länk till dig på metabolism, och besöker dig framöver!
/Janis

Svante Skoglund sa...

Verkar som om Annika Bergströms undersökning utgår från ett snävt (för att inte säga skruvat perspektiv) - att svensklärarens uppgift på gymnasiet är att förbereda eleverna för studier i just svenska på universitetsnivå. Och eftersom AB sannolikt själv undervisar i grammatik etc. är det förstås där hon hittar bristerna. Men hur många av våra elever väljer att studera just svenska? Vad skulle i stället en littaraturvetare säga - bombis att de nya studenterna kan för litet litteraturhistoria! Det vore kul om någon på universitet kunde chocka oss genom att säga: "Dagens stundenter kan otroligt mycket. Jag har svårt att hänga med själv." Hehe. Jag fäster mig i stället vid "Fram träder en bild där studenterna är väl skolade i kommunikation och muntligt framträdande". Den bilden ska vi vara stolta över. Och möjligen ladda med lite extra skriftlig språkriktighet. (Att mer språkhistoria på gy skulle vara vägen till framgång är en festlig tanke. Är det för att man ska klara av tentan på universitetet? FiskR, fiski, fiskum...)

martin sa...

Instämmer. Var det inte just Annika Bergströms inställning som Brodow och Svedner och co bankade ner på på sjuttiotalet - att just grammatikkunskaper i motsats vad man förutsatt i den gamla latinskolan inte har några som hels spridningseffekter. Det jag hör av vänner som jobbar på universitetet är framförallt ovilja att jobba, och att all kurslitteratur är för svår. En visst vore thet gamman evad vetskapernar i målsago gat fått större nytto!