Inspirerad av Svante som häromdan skrev om ord i svenskan som skulle behövas, skulle jag istället vilja rikta ögonen mot ett ord som jag tycker är onödigt. Ni kommer ihåg förra årets Pressbyrå-reklam där en fjollig 30-åring med rosa sjal runt halsen utbrister Guud vad retro! när han får sin varmkorv (när blev det förresten politiskt korrekt att skildra homosexuella som hjärndöda fjollor igen? Har ni läsare fler exempel?)
Det är mycket som är retro i dessa dagar, inte bara varmkorv. På Tradera ger retro nästan 2000 träffar. Retrodesign, retrokläder, retromöbler, retrotapeter, retroradio; kanske är det främst inom formgivningsområdet som retro slagit igenom. Men å andra sidan: sök retroporr så får du se.
Det är lite oklart bara vad förleden retro står för. Oftast när vi hör det leder det tankarna till ett slags obestämt orangeblommigt sjuttiotal, gärna kombinerat med femtiotalistiska teak, string och plastorgier. Men har det någonsin varit så?
Sjuttiotalet såg aldrig ut som i möbelkataloger eller inredningsprogram på Femman. På sjuttiotalet hade de flesta människor beigea randiga fyrtiotalsinspirerade tapeter och grönbetsade furubord och formlösa fula bruna skinnsoffor. Lamporna var i regel inte alls färgglada plåtlampor från Ateljé Lyktan utan snarare stora furulampor med rökfärgade glaskupor.
Mer än att vara stilhärmande tycks retro alltså syfta på någon slags drömmande inställning; det kunde varit så här. Tydligast gäller det retroradion där Tivoli blev stilbildande, och retroradio helt enkelt en apparat som försöker se ut som detta original. För liknande radioapparater existerade överhuvudtaget inte när det begav sig.
På något sätt känns retro i denna betydelse också aktuellt för diskussionen inom skolan. Man pratar om hur bra den svenska skolan var innan den plockades isär av klåfingriga politiker på nittiotalet (ja, jag vet, också på denna blogg). Men det man vill tillbaka till är ju knappast hur det egentligen var ute i klassrummen – utan hur det kunde varit.
Vi säger att det var bättre bevänt med svenskan förre nittiotalets reformer, men glömmer lätt den eviga diktläsningen (aldrig från 1900-talet), som mest innebar att plocka ut stilfigurer och konstatera diktens betydelse utifrån författarbiografin i Dikt och Data.
Vi glömmer romanvalen som hos de flesta lärare var helt styrda av litteraturhistoriska antaganden. Jag fick visserligen läsa Fahrenheit 451 och Flugornas herre. Men i den andra klassen läste de Älgskyttarne och Singoalla. Som lästes till ett visst datum, men sedan inte diskuterades.
Vi har snudd på förträngt de oförberedda aulaskrivningarna med helt disparata ämnen utan någon som helst definierad genre. De enda kommentarer vi fick var uteslutande på ytspråket. Med ett betyg på. Oftast genom rättningsmarkeringar som inte en jävel orkade lära sig. Kommer ni ihåg dem? Mb, sr, smh, ordv. Och ingen som helst förberedelse i hur man faktiskt skulle göra.
Det finns en risk i skolpolitikens nuvarande inriktning på båda sidor om blockgränsen. I stället för att målinriktat, pragmatiskt och välgrundat i forskning och resultat vända blickarna framåt, får vi en slags retroskola. En slags falsk men färgglad bild av hur skolan kunde ha varit på sjuttio och åttiotalet, då eleverna tack vare betygen visste vad de kunde, då det var så personaltätt att det gick en specialpedagog per elev, det var ordning och reda och arbetsro. Och man utbildade riktiga arbetare på de tvååriga praktiska programmen, och då eleverna på de teoretiska programmen läste stora svenska romaner och inte Camilla Läckberg och Liza Marklund.
Martin Sandberg gick i skolan mellan 1978 och 1990. Han rekommenderar Lena Anderssons Var det bra så? och Jonas Gardells Ett ufo gör entré för lite mer handfast nostalgi.
Andra bloggar om: Martin Sandberg, nostalgi, retro, retrodesign, retromöbler, retroporr, retroradio, sjuttiotalet
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
9 kommentarer:
Hej igen,
Jag har verkligen tänkt på det här, borde skriva ett eget inlägg om saken, men orkar inte. Har även läst Annas i Israel inlägg om vad hon gjorde i skolan.
Jag gick i skolan 1971-1983, kommer jag fram till.
Lågstadiet var det ordning och reda i, tjugo elever som i lugn och ro lärde sig läsa och räkna.
Just diciplinen minns jag som egentligen märklig. Vi stod tysta tillsammans med en annan klass i kapprummet på led. När klockan blev åtta och vi verkligen var knäpptysta öppnade fröken klassrumsdörren inifrån och vi gick in och ställde oss vid våra bänkar. Hälsning och sen så fröken var så god och sitt. Då först satte vi oss. Samma procedur fast tvärtom då vi skulle gå hem.
Sem mellanstadium och högstadium som var mer eller mindre stökigt och konstigt, inga större kunskapsmängder gick in. Många lärarbyten, många unga nyutbildade lärare som spelade gitarr bra och tyckte det var roligt.
På högstadiet en hel del rena ufon, vikarier som ringde hem till de mest utvecklade tjejerna och bjöd dem på fest.
Eller den unge vikarien som inte förstod sig på interntelefonen (hur man skulle få tyst på den) och till slut sparkade sönder den.
Gymnasiet, naturvetenskaplig linje, i innerstadsskola i Stockholm.
Och då tar jag svenskan som exempel, men där antar jag att min lärare inte var representativ. Magister Ekström fick inte duas. Vi råpluggade in mängder av fakta om antiken och isländska sagor och läste Kung Oidipud och någon av de isländska sagorna. Vi läste även parallellt (varför vet jag inte) svenska romaner från 1900-talet.
Vi skrev uppsatser med kulspetspenna (kladd med blyerts) och inlämnad disposition. Ämen, Böckernas bok och vad den betyder för mig, Den grekiska tragedins utvekcling... etc
Vi refererade kulturartiklar som mest handlade om runforskning, Birgitta Trotzig, den Heliga Birgitta och andra mystiker.
Antal ord skulle uppges om hållas inom den begärda ramen.
Flickor ansågs av magister Ekström i princip inte kunna få högsta betyg, ändå gjorde han vid enstaka tillfällen undantag.
Magister Ekström sattes alltid hos naturvetarna, alla andra klasser gjorde uppror. Men inte vi.
Jag kan fortfarande rabbla långa ramsor jag lärde mig utantill då. Hexameterna är ett sexfotat jambiskt versmått...etc.
I övriga ämnen var lärarna NÅGOT yngre och inte fullt så strikta, men kunskaper skulle bankas in, läroplanen följas och det gick bra för klassen på de centrala proven.
Sen kom jag in på arkitektlinjen och då var jag tillbaka på högstadiet igen...
Slutsats: Man kan inte dra alla lärare och alla skolor över en kam. Inte heller alla utbildningar.
Det här ni andra skriver om era mer eller mindre "flummiga" uppsatsskrivningar känner jag inte alls igen.
Hälsar vänligt,
1970-talet var till stora delar (men inte bara) trångsynt, fult, anti-intellektuellt och kollektivistiskt. När jag läste litteraturvetenskap så sent som 1980 erbjöds vi marxistisk grundkurs på lektionstid. Bas och överbyggnad... Och min pedagogiklärare menade på största allvar - 1983 - att det fanns mycket stora fördelar med att leva i Sovjetunionen. Det var en konstig tid att växa upp och bli vuxen i. Undervisar man i dagens grundskola lika mycket om u-länder som man gjorde då? Jag visste allt om det svenskstödda pappersbruket Bai Bang i Vietnam. Undrar hur det gick? Är vi lika färgade av tidsandan idag, fast vi inte är medvetna om det? Var det där kanske en typisk 70-talsfråga?
Men Martin! Läser de Läckberg och Marklund på gymnasiet?! Oj, oj, oj.
Torbjörn Flygts Underdog är en annan härlig nostalgitripp!
Svante: Färgade av den tidsanda vi växte upp i är vi väl alla, ofrånkomligen. Men sen så uppfattade vi väl den på olika vis - så den har format oss olika... Så det kanske inte finns något som tidsanda - egentligen? Nu blev jag så filosofiskt så jag inte riktigt vet vad jag menar .... :)/Janis
Hej Karin! Ditt gymnasium låter som som en slags uppstyrd variant av mitt. Magister Ekström verkar ha vart en riktig stöt - var det han som var viktig för dig i ditt framtida yrkesval som författare? Jag har en känsla att jag skulle trivts med honom. Astrid som jag hade i ettan på just natur (bytte i tvåan) var liknande (då tyckte jag att det vi gjorde var givande - men nu är jag mycket kritisk) - fast hon var riktigt elak mot tjejerna i min klass, och brukade korsförhöra dem på läxan tills de grät. Hemsk. Kommer ihåg när jag drabbade ihop med henne om vietnamkriget som hon tyckte var bra...
Birgitta Trotzig var det så länge sedan jag läste... Jag slukade hennes böcker i trean, och tycker fortfarande att "Sveket" är något av det dystraste jag läst.
Stackars Svante... din pedagogiklärare skulle tala med min kära hustru som är uppvuxen i Sovjet. :^) och i mitt medvetande är sjuttiotalet det gråaste, tristaste och fantasilösaste av alla årtionden. Alla i Borås hade själsdödande industri/textiljobb, Astrid Lindgren betalade 102% i skatt, Bergman greps av skattemyndigheterna under pågånde rep, Per Ahlmark var vice stadsminister (tänk hörni: Fälldin blivit översprungen av fårflock och vi hade levt i ett land där Ahlmark hade varit stadsminister. Är inte det en fasansfull tanke?), IB-affären, bordellhärvan, urban kultur i nivå med DDR, fula hemska kläder, ruskig musik som uppmanade till kommunistiskt maktövertagande, jag är så glad att jag var liten då. Är det detta eller det tidiga åttiotalet som var ditt årtionde Svante?
Fast visst är det användbart med vissa marxistiska grundbegrepp - och inte minst citat, det har de alltid varit bra på, både i Sovjet och Kina. Favorit från Stalin: Kvantitet är en kvalitet i sig.
Skämt å sido, jag har tankemässigt haft mycket stor nytta av marxistiskt/strukturalistiskt tankegods när jag lägger upp litteratur och romanläsning. Detsamma gäller historia där jag är råmarxist. Man vet hur man kan ställa frågor som går att diskutera. Framförallt är marxistisk teori bra på att problematisera miljön i texter. Det är också roligt att i marxistisk anda se alla texter som imaginära lösningar av existerande motsättningar i samhället. Vad leder detta till om vi t ex lägger det på Astrid Lindgren eller Kejsaren av Portugallien? Se där något att bita i!
Jag tror att jag är väldigt färgad av mitt årtionde nittiotalet, och jag tror att man alltid på något sätt kommer att sortera livet genom de filter man skaffade sig i åldern 20-30, och förevigt vara färgad av den kulturkontext som då rådde. Nittiotalets ledord inom kulturen är naturligtvis indie goes mainstream och genreupplösning (bra musik som Pulp och Björk säljer massvis, Kerstin Ekman skriver "Händelser vid vatten"), synsätt som fortfarande fungerar som en smakmässig och moralisk kompass.
Janis: visst läser man Marklund och Läckberg på gymnasiet. Om du frågar mig - intet ont i det, men det är väl dessa författarinnor som främst får klä skott för kulturintelligentians (eller vad vi skall kalla Björn Ranelid och Leif GW Persson) attacker.
Men Janis, är inte du för ung för att uppfatta Underdog som nostalgitripp???? :^) Dan före jag blev ihop med min kära hustru såg vi ett seminarium med Flygt om Underdog (som kom ut den hösten -02) Och sedan när vi gick och fikade på 17 våningen åkte vi hiss med Ulf Elfving!!!!! (fast jag fick förklara för Raimonda vem det var)
Du har på pricken beskrivit min skolgång Martin (även i mitt fall från -77 och framåt)!
Lustigt att du beskriver -90-talet som "ditt" årtionde. Antar att jag är lika gammal som du,men jag uppfattar 80-talet som "mitt" årtionde. Rätt tragiskt egentligen, de enda låtar jag kan hela texter till kom 1985 (typ, Kayleigh med Marillion; Broken Wings med Mr Mister; Drive med Cars (börjar vackla i tidsminnet nu)).
Böcker? Nä, nä, jag skrev dagbok. Där stod: "Gud va kär jag är i Catrin. Idag vann Brynäs mot Djurgården med 4-1, ha, ha!"
Jag avundas dig och er som fattade poängen med böcker redan då. Jag lider fortfarande av de brister i skolgång och allmänbildning som jag fick genom att komma från ett "studieovant hem" (den officiella definitionen av "studieovan" är tydligen att man har mindre än fem hyllmeter böcker hemma. Vi hade kanske två, lite Nick Carter, några Allerstidningar, och mina Dante och Tvärsan-böcker, det var kultur det!) :-)
Tidsanda, kultur, normer, trender... vad man nu vill kalla det. För egen del är jag mycket nyfiken på hur framtidens människor kommer att se på vårt användande av begrepp som "värdegrund", "mångfald", "jämställdhet", "allas lika värde", "mobbning" osv. Där är väl några buzz-words i dagens skola? Är de bra eller dåliga, är de förbiflygande fenomen eller här för att stanna. Sånt tänker jag på.
Ah... "Guuud, va' reeetro" har blivit ett talesätt här hemma. Det säger vi när vi vill göra oss lustiga över just den typen av fenomen.
Det RIKTIGA sjuttiotalet (där V-jeansen var ett av de "bättre" inslagen...) har jag inte sett mycket av. Var är de bruna manchesterbyxorna, förlängda med tyg i avvikande färg och kvalitet? Var är de taggiga hockeyfrillorna (fast de hette saker som "mini-vogue" - och vi Karlstadungar sa "minivååååååg") och var är platåträskorna? De skramliga kassettbandspelarna och fisknät och gröna glasflöten (upphängt i taket - ja, inte bandspelarna, då)som chica inredningsdetaljer? Postgula möbler och plastkassar i stället för skolväskor?
"Hej matematik" är ett uttjatat begrepp, men... jag fick rysningar när jag såg den ligga på en skolbänk i lördagsfilmen "En komikers uppväxt". Jag är fullt övertygad om att det var just den läroboksserien, med sin skumma mängdlära (vars eventuella användbarhet ingen upplyste oss om) som för all tid fick mig att ge upp matematiken.
Jag gick i skolan 1967-76. Vår plyschtröjeförsedde klassföreståndare i 7:an presenterade sig som "Snucke" och vår gamle dito hade tweedkostym och slips - krocken var total.
Ah - those were the days. Och jag vill inte ha tillbaka dem!
Martin,
Jo, magister Ekström hade på sätt och vis en betydelse - jag lärde ju mig en massa grejer som jag kan ha nytta av. Fast han försvann i mitten av tvåan, gick i pension och ersattes av en hängiven fröken som jag kom bättre överens med.
Fast hela det där lärarkollegiet satte spår, även andra lärare.
Det var liksom första gången jag behövde anstränga mig och om jag gjorde det så gick det bra/bättre...
Vad gäller retro så var väl just Ekström retro redan då. Hans undervisningsmetoder måste ju vara ungefär de han själv växte upp med på 20-talet.
Att man präglas starkt i åldern 20-30 håller jag med om. Fast samtidigt tänker jag mig att man blev den man var redan tidigare, och att den tendensen förstärktes under de åren.
Gymnasiet är ju den sista tiden då man på något vis ska lära sig om allt fortfarande, sen smalnar intressesfären och på sätt och vis är det lite tråkigt.
Martin, jag vet faktiskt inte vad som var (är?) mitt årtionde. Har nog alltid känt mig lite ur synk. 80-talet var ju på sitt sätt rätt kul med svarta Levi's och (i alla fall i mitt liv) mycket filosofi, estetik och svartklubbar med obskyra syntband. En ganska romantisk deppighet. 90-talet gick för min del mest i småbarnsfamiljens och det hårda arbetets tecken, och jag inser efteråt att jag tappade nästan all kontakt med musik, mode och slikt. Beige Dockers och ljusblå skjorta, seglarskor och Volvo V70 - och besök i plantskolor - inte så hippt men kanske en pregubb-period som förbereder en lite inför stundande postmedelålderntillvaro.
Manjusri - ha ha, vi lyssnade nog på samma radioprogram på högstadiet också. Det som jag blir så nyfiken på angående det du skriver är hur det vände! Från Catrin och Brynäs till nyss avklarad avhandling i humaniora. Man blir väldigt nyfiken på om det finns en punkt där din bana ändrade inriktning. Du har ju säkert redan läst Peter Englund och Ronny Ambjörnssons berättelser om klassresan som erfarenhet, särskilt Ambjörnsson är ju fantastisk.
Och som du säger - det är oerhört intressant att fundera över vilka floskler/visdomsord vi kommer att sammanknippa med den tid vi lever i nu. Vilka kommer hålla, vilka kommer vi skratta åt?
Karmapolisen - nej, vi vill inte ha tillbaka sjuttiotalet, inte minst vill vi inte ha tillbaka den industrialiserade och herbartinspirerade syn på undervisning som läromedelsserier som Hej Matematik uttrycker, där läraren reduceras till en slags operatör som stoppar in råmaterialet eleverna i läromedelsmaskinen. Burr. Jag kommer ihåg.
Karin - det märkliga är att så många av oss delar denna erfarenhet att lärarna och skolan är från en annan tid. Nästan alla mina lärare gick i pension samtidigt som eller något år efter jag slutade -90. De var födda på 20-talet eller tidigt trettiotal, och var själva jämnåriga med stackars Jan-Erik Widegren i Hets. Visst känns det lite märkligt?
Svante - jag var också inne på obskyra syntband under denna tid - även om jag gick på högstadiet och du redan gick på universitetet. Vi emotser fortsättning med spänning!
Annars allihopa - vi har ju rört oss väldigt mycket runt vilken som är mitt årtionde, och tidskänslan. Det finns mycket att säga om just tidsandan. Jag sparar det till ett separat inlägg.
Skicka en kommentar