Man kan säga att lärarna i studien hade ett högt retoriskt medvetande om vad som förväntades av dem i svenskämnet, och även höga ambitioner, men i praktiken är det andra saker som kommer att styra. Kort och gott säger de att de ska göra en sak, gör sedan en annan och tror slutligen att de har gjort det de sa att de skulle göra. De saknar helt enkelt insikt om vad de faktiskt har gjort i undervisningen. Jämför man det resultatet med studien som rörde styrdokumenten, så ser man lärarnas praktik stämmer överens med 1970 års läroplan, medan deras retorik stämmer med 1994 års läroplan.Stefan Lundström har skrivit en avhandling om hur texturvalet går till på gymnasiet (med bland annat Svenskläraren som källmaterial). Han har närstuderat fyra verksamma lärare i och utanför klassrummet. Lundströms slutsats ovan får mig att skratta högt. Vilka jäkla pratkvarnar vi är.
Det roligaste med lärare är ju också att vi kan läsa om avhandlingar som den här, eller artiklar om skolans kris och försämrade resultat i DN eller SvD, skaka på huvudet och tänka på någon av våra närmaste (snälla och trevliga men odugliga) kollegor. Och kollegan läser samma artikel och tänker på mig (och skakar på huvudet över att jag är både snäll och trevlig men inte fattar något).
Och trimmade av all ideologiproduktion vi stött på under utbildningen, en lång rad moderiktiga föreläsare på en lång rad av kompetensutvecklingsdagar, oräkneliga pedagogiska artiklar i Svenskläraren, Skolvärlden och Pedagogiska Magasinet – har vi alltid rätt svar till hands om hur den dagsaktuella undervisningen bör se ut. Och att det är den som dominerar i våra egna klassrum. Vilket kan vara en nog så viktig egenskap i dessa dagar då lönesättningen baseras på hur bra man är att tala för sig själv.
Men Lundström pekar ju ovan också på det massiva självbedrägeri vi mer eller mindre medvetet gör oss skyldiga till.
Jag glömmer aldrig en lärare på en praktikplats jag var på en gång i tiden som pratade sig varm för processkrivning (typisk sak som alla svensklärare vet är bra, få tillämpar, men alla säger att man tillämpar), vars variant av processkrivning var att eleverna fick sortera ihop en text denne lärare klippt sönder i remsor. Jag förstod inte var varken process eller skrivning kom in.
Jag vet heller inte varför det är så här. En teori är att man som lärare är så ständigt ifrågasatt, av eleverna, av kollegorna, av föräldrarna, av skolledningen att man helt enkelt måste utveckla en slags klassisk narcissistisk betongbubbla. Inget kommer riktigt åt en – men inte heller mycket nytt kommer in. Undervisningen cementeras, vilket naturligtvis inte behöver vara en nackdel - om den funkar!
Och oavsett vad jag läser för didaktisk/skolpolitisk artikel så kommer detta att just styrka mig i min övertygelse att det är ju just så jag gör (och just så alla andra inte gör). Och att det är just min undervisning som funkar, det står ju här i artikeln.
Och de kollegor ute i landet som jobbar med metoder jag själv förkastar, låter eleverna jobba självständigt hela tiden, individualiserar för hela pengen och mest är kunskapscoacher och förstått att att vara lärare det är att handleda och inte störa elevernas egen lust och kreativitet för mycket - de måste ju tro att de förverkligar kursplanen, att det de gör faktiskt är det bästa för barnen, och att Sveriges försämrade resultat i internationell ranking är de där gamla stofilernas fel som inte sätter eleven i centrum.
För vem orkar leva med något annat?
Martin Sandberg är gymnasielärare, och det han skrivit ovan gäller mest hans kollegor.
Andra bloggar om: didaktik, Martin Sandberg, metodik, pedagogik, skolan, skolideologi, skrivprocessen, Stefan Lundström, texturval
22 kommentarer:
Skitbra inlägg - med en ny vinkel! En kortis: är inte detta slags överlevandets självbedrägeri väldigt vanligt i en mängd yrkeskårer, i alla fall i sådana verksamheter som brukar kallas politiskt styrda? Tänker t.ex. på vårdvärldens klyfta mellan praktik och retorik. Här sätter vi vårdtagaren i centrum, kontinuitet är ett honnörsord, vi utgår från hela människan etc - när det ofta är mycket uppenbart att det är ekonomiska överväganden som är helt avgörande. Ofta är det ju just de som arbetar mitt i smeten som blir skickligast på dubbel mental bokföring, så länge de orkar. Det här blev visst inte så kort.
Jo, jag tror det överhuvudtaget. För att det just är omöjligt att säga som det är. Varför tror du att Skolverkets idé om att betygssättning skall diskuteras ute på skolorna mellan kollegor så att det uppstår en samsyn - är så fullständigt dömd att misslyckas? Kanske för att alla är så vidöppna för bitande kritik mot olika mer eller mindre hemmagjorda betygskriterier, och mer eller mindre omöjliga tolkningar av de existerande att man helt enkelt inte kan blotta sin hand. Ingen går fri. Och så sätter alla de betyg de sätter helt opåverkade av de diskussioner som eventuellt förs.
Det är svårt att tänka sig t ex kommunal förvaltning på landet som skulle tala sanning om sin egen verksamhet (vår verksamhet styrs bara av ekonomiska hänsyn och administreras av en inkompetent gammal trotjänare eftersom vettiga människor med adekvat utbildning och erfarenhet inte kan tänka sig att bo i denna bonnhåla).
Nya kommunslogans kanske "Vetlanda - sämst socialtjänst i landet".
Hahaha! Fram för mer sanningsenliga kommunslogans.
XXX - där girigheten får råda.
YYY - med trångsyntheten som ledstjärna
ZZZ - flest sjukskrivna i landet...
Landskrona - 23 % röstar på Sverigedemokraterna!
Salem - Sveriges största nazistdemonstration!
Göteborg - vänskapskorruptionens Jerusalem!
Fniss. Ska vi utlysa en tävling?
Jag har en väldigt skojig bok (kanske heter den "Crap Town") som bygger på en webbsida där människor fick rösta fram Storbritanniens fulaste stad. Innehåller (förstås) den slutgiltiga rankningen och motiveringar. Samt smaskiga bilder på parkeringshus, nedlagda fabriker, soptippar och sånt!
Hej grabbar,
Nu får ni väl ändå skärpa er?!
Själv kan jag väl säga att duktiga svenskalärare var det som på sätt och vis fick mig att så småningom faktiskt ge mig ut i litterära försök, som ännu mer så småningom faktiskt blev något.
Frön sätts i skolan, och så tror jag fortfarande att det är.
Vad gäller de här stuiderna, PISA och vad nu den andra hette, så är ju egentligen inte det intressanta resultaten i sig, utan snarare att försöka förstå vilka bakgrunder i respektive land som lett fram till reslutaten?
Tillåter mig att klistra in länk till det inlägg jag själv skrev om det hela, med fransk-svensk vinkel.
HÄR ser jag rätt tydligt vilka problemen är. I Sverige vet jag mindre om dem förstås. Men det vore rätt intressant att få veta mer om dem!
http://karinstensdotter.blogspot.com/2007/12/pisa-2006_04.html
hälsar vänligt,
Karin
Ok, vi skärper oss. Åter till skolan. Jag är alltid lite skeptisk till sådana här undersökningar, även om jag tror att det de mäter kan vara intressant. Jag undrar dock om man kan dra så många pedagogiska/skolpolitiska konsekvenser. Hur ser det ut med elevpopulationens sammmanställning? Räknar man med ALLA SLAGS barn? Kan man tänka sig att andelen flyktingbarn/barn med annat modersmål påverkar resultaten både i läsning och matte? Finland har ju utmärkt sig med en svårslaget ogenerös flyktingpolitik. Japan brukar också placera sig högt och är ett annat überhomogent samhälle. Det ger troligen inga samhällsekonomiska vinster på lång sikt. Eller har det kanske med integrationen av dessa nya medborgare att göra, där möjligen Sverige och Frankrike lyckats sämre än Tyskland, som ju klarar sig hyfsat? Jag vill absolut inte tokförsvara den svenska skolan men ofta lurar många fallgropar i internationella jämförelser. Man brukar t.ex. på statistisk grund påstå att amerikaner arbetar mycket hårdare än svenskar, men jämförelsen funkar inte eftersom man på amerikanska företag, enligt min erfarenhet, ofta är mycket mindre effektiv. Bland annat på grund av ett överlastat kontrollsystem, där mycket lite ansvar delegeras ned i organisationen. Vad hjälper det då att man tillbringar mer tid på jobbet? Skulle också vilja att man mätte en del andra förmågor i skolundersökningarna - fast nu kommer väl flumanklagelserna som ett brev på posten.
Jo, egentligen är det väl rätt hopplöst med såna här mätningar. Och jag är övertygad om att antalet barn med dåliga kunskaper i landets språk spelar en stor roll i resultatet.
Som du säger, den enda språkliga minoriteten i Finland är väl i stort sett den svenska, och den verkar ju rätt integrerad då...
Samtidigt läste jag att det japanska resultatet blivit sämre för de hade färre högpresterande elever än förr. Den där "kamitkasementaliteten" håller visst på att släppa lite, och då rasar OCKSÅ skolresultaten. Men det är ju något man utifrån sett åtminstone, UNNAR dessa japanska ungdomar!?
Men jag tror som du att både Frankrike och Sverige är dåliga på att integrera de här barnen, och de är i båda länderna rätt många.
Samtidigt finns ju i Frankrike en grymt segregerad skola, och det visar också den där studien, barn i privata skolor klarar sig generellt bättre, räknar man med de socioekonomiska faktorerna (nåt i den stilen i alla fall) så jämnar det ut sig. Med andra ord, invandrarbarn och icke-studieuppmuntrade ungar går inte i privatskola!
I Sverige ANTAR jag att samma mönster egentligen råder, men man kanske talar mindre om det?
I och för sig kan man då konstatera att båda ländernas skolor står inför jätteutmaningar, för att tala politikerspråk.
Nu kommer jag inte längre med det här, men en fråga bara: Vad skulle du, Svante S önska att man mätte utöver de här grejerna?
Jag LOVAR att inte komma med pekpinnen och morra flumpedagogik!
Jag lovar ett nån gång skriva ett riktigt genomtänkt blogginlägg om det jag skulle vilja ha mer av i den svenska skolan - här kommer i väntan på en sådan generalmönstring en kort version på sådant som jag tycker det vore intressant att försöka mäta:
1. Adaptionskompetens (hittar jag på) - dvs. förmågan att anpassa sig, och vid behov byta strategi, till förändrade omständigheter.
2. Kunskaps- OCH erfarenhetsbaserad problemlösning.
3. Samtalskonst.
4. Självreflektion.
5. Dubbelseende. :-)
Svante och Karin. Obs, den fördel som Finland har av homogen befolkning är betydelselös i sammanhanget enligt vad jag läst om PISA. Fråga mig inte hur de kommit ifrån det.. Detta är annars en Socialdemokratisk favoritförklaring (guilt by association kallas detta för? Era råsossar), eftersom skolan ju inte kan ha några andra problem förutom invandrarbarn och nittiotalskrisen, eftersom sossarna styrde från -95 och framåt.
Tittar vi på de andra länder som finns med är många tokigt heterogena. T ex Estland, Kanada, Australien.
Tvärtom mot er tycker jag att Sverige är jättebra på integration. Det är en liten tidseftersläpning bara. Tänk på alla de iranier som kom på åttiotalet (och som nu fyller upp landets läkar, tandläkar och juristutbildningar så att vi hederliga svenskar inte kommer in, snyft snyft), hur många tycker att de inte är integrerade??? Eller de hundratusen bosnier som kom på nittiotalet? Eller kurderna? Man kan ju inte slå på teven utan att mötas av en jumla kurdisk sångerska, riksdagspolitiker, chefredaktör, komiker eller bestsellerförfattare. Och det är väl en jäkla tur - endast Sverige svenska invandrare har. Däremot finns andra grupper som har jätteproblem - men de har a) kommit sent, b) från väldigt efterbliven landsbygd (det är inte medelklassen från Pristina som är arbetslös)
Orsaken till att Sverige inte lyckas sämre än vad vi gör, och att Frankrike och Tyskland klarar sig dåligt tror jag - som du skriver Karin - har med totalt segregerade skolsystem att göra. Sveriges modell är kanske inte optimal (särskilt vad gäller segregerade skolor i stora och mellanstora städer) men jag tror att grundnivån blir högre. Fler elever i Sverige är hyggliga på det mesta, och jag tror att Sverige också har en bredare topp än Frankrike och Tyskland - rekryteringsbasen är bredare genom grundskola och gymnasium för alla.
Angående vad den svenska skolan är bra på, jag håller med Svante: jag tror att den till mycket stor del har varit med och skapat det ohierarkiska Sverige som är ett faktum både i näringsliv och offentlig verksamhet.
Svenskar är mycket mer individualistiska än i andra länder, och förväntas därmed ta ett större ansvar och ta fler egna initiativ än på andra ställen. Dessutom måste alla dessa viljor samsas i breda konsensuslösningar.
Min finske kusin (ständigt dessa finnar!) var VD för japanskt bilmärkes sverigedivision, och han blev helt galen på att svenskar alltid ifrågasätter, alltid vill ha ett möte för att samla in synpunkter etc.
Allt snack om att svenska chefer flyr utomlands för att skatter är för höga etc är blaha eftersom inga andra ute i välden efterfrågar just svenskar.
Så vad är problemet i Sverige? Jag tror att problemet är att svenska elever jobbar för lite i skolan. Tiden utnyttjas till annat och undervisningsmetoderna är ensidigt inriktade på att skriva av material och redovisa i form av "arbeten" eller "redovisningar" (vi har skrivit ganska mycket om detta under hösten. Både jag och Svante laddar hagelbössan när vi hör floskler som "det viktiga är inte att kunna saker, det viktiga är att veta hur man hittar det". I t ex läsning visar ju den senaste Pisa att 15-åringarna har slutat tappa. Förmodligen beror det på att läsningen kompenseras från andra håll, morgontidningen, fantasyläsning etc, men matte och naturkunskap (och språk - jag pratade hygglig franska när jag var 15. Hur många gör det idag?) måste man plugga in. Och det är för svårt att sitta och pyssla med själv. Och tråkigt för dem som tycker det är svårt.
En högstadieskola från vilken många av mina tidigare elever kom lade i slutet av 90-talet om hela undervisningen i NO till att eleverna själva satt och jobbade med små arbetskort (tag ett kort ur lådan, gör uppgifterna, ställ tillbaka i lådan, tag nästa kort). Förutom att detta naturligtvis är mördande tråkigt, lärde sig barnen ingenting, och försöket stoppades eftersom kommunens gymnasieskola (där jag jobbade) klagade så våldsamt.
De debattörer som vill att svenska skolan ska bli mer som på kontinenten, "ordning", respekt för läraren etc missar helt målet. Som du skrev i din blogg, Karin "själv är jag ju för den skola som hjälper de elever som vill att jobba".
Detta var framgångsreceptet i 60 och 70-talets svenska skola. Arbete. Och en mycket strikt statlig styrning som såg till att så skedde. Och detaljreglerade vad som skulle göras.
Det är blir för långt, jag vet. Men det är kul att debattera med er. Och Karin - jag tror att vi svensklärare har en mycket viktig funktion för många elever! Vad var bra med din - vad gjorde hon rätt?
(om du vill får du gärna lägga en länk till oss på din sida - roligt att få in många hit!)
martin - du skrev:
"Detta var framgångsreceptet i 60 och 70-talets svenska skola. Arbete. Och en mycket strikt statlig styrning som såg till att så skedde. Och detaljreglerade vad som skulle göras."
Skulle du som lärare vilja ha en skola med mer statlig styrning? Som förälder har jag ingenting emot det, men jag har fått intrycket att många lärare är starkt emot. Den som vill ha mer styrning och kontroll litar inte på lärarnas yrkeskompetens etc...
Hej Svante! Ja, vad tusan ska man göra annars? För att skolor ska jobba effektivare, sätta stopp för typ Vittra-mumbojumbo, och garantera likvärdigheten behöver vi tydligare kurskriterier och nationella prov. Samt en effektiv kontrollmyndighet. Det är klart att detta inte är så kul, men samtidigt tror jag att den detaljstyrningen kan utformas annorlunda än den i låt säga lgr 69. Kan styrning kombineras med frihet i klassrummet? Någonting måste göras.
Angående fula och tråkiga platser, Svante, kolla upp Petter Eklunds "Elliords himlar", bildexempel se
http://www.gamlavykort.nu/images/elliordshimlar500.jpg
och Martin Parrs "Boring postcards", bildexempel se
http://www.johndavies.org/pic-parr-boring-m6.JPG
Hej igen,
Frankrikes skolsystem är och har alltid varit elitistiskt. Nu drivs ju en politik att de flesta barn och ungdomar ska igenom det, åtminstone till en bac, vilket dels lett till lägre ribba, lägre mål eller vad man ska säga, men OCKSÅ till större utslagning.
De medelduktiga och mycket duktiga eleverna klarar sig fortfarande alldeles utmärkt genom det franska systemet, de sämre klarar sig riktigt dåligt genom en sorts apparat som inte är gjord för dem.
Det jag ser här, med en gammaldags pluggskola har jag aldrig sett genom min egen skolgång, utom under gymnasiet (och då gick jag naturvetenskaplig linje i ett gammalt klassiskt gymnasium i Stockholms innerstad).
Lågstadiet var också bra, ordning och reda och metodisk inlärning, dock inga läxor, vad jag minns.
En annan jätteskillnad som man inte tänker på som svensk är att även fransmännen själva måste PLUGGA in sitt eget språk, det är för oss tror jag en närmast obegriplig situation.
I viss mån tror jag att detta faktum även styr hur de ser på resten av undervisningen och vad inlärande egentligen är.
Och återigen, de barn som kommer från hem där skoljobbet inte uppmuntras kommer tidigt och så gott som obönhörligt på efterkälken. Och sen kan det vara kört.
Hur som helst, här i Frankrike har de prov och betyg från första klass, statliga utvärderingar och gemensamma prov ungefär vart tredje år, skolan förblir en pluggskola som för stora delar av befolkningen fortfarande fungerar hyggligt.
Själv vet jag inte vad som är värst i ett skolsystem, att man bromsar de duktiga - så var det till stor del genom min skolgång och jag hatar innerligt de läroplaner och den pedagogik som låg till grund för det.
ELLER att man överger de svaga, det gör ju i såna fall både skola och föräldrar.
Jo, det sista är ju egentligen grymmare, det håller jag med om, men ur en samhällsnyttig synvinkel kan varken det ena eller det andra vara särskilt bra.
Det franska systemet sticker inte under stol med att det sorterar ungarna rätt tidigt, redan då där är elva och börjar i högstadiet kommer de duktiga ungarna in i bättre skolor och en sorts gallring tar fart. De starka eleverna lär sig sedan MER. De läser mer språk, uppmuntras läsa latin som är frivilligt etc.
Och jag har väl kommit fram till, efter tretton år här och med tre barn att jag tror mer på det här systemet, trots allt. För just mina barn då. Det kräver en del av föräldrarna också, och franska föräldrar har precis som svenska, mindre tid för barn och läxor, men är man duktig och jobbar så lönar det sig så att säga.
Det är budskapet och det är i mina öron förtroendeingivande. Eller snarare, vad skulle kunna ersätta det och samtidigt vara bättre?
Bodde jag i Sverige skulle jag försöka hitta en liknande skola till barnen, och antar att de finns i det utbud av skolor som faktiskt existerar idag.
I Sverige som det var förr åtminstone existerade ju också de här skillnaderna, men då var det var man bodde som styrde gallringen. Så är det kanske i viss mån fortfarande?
Här gäller samma sak för de statliga skolorna, medan de privata har friare och många gånger större upptagningsområden.
Samma sak ska komma att gälla den statliga skolan, har Mr Sarkozy lovat.
Så någon råsosse är jag nog inte, när allt kommer omkring.
Och en grej till, vad jag har fattat det så är väl ALLA europeiska länder mer eller mindre urdåliga på integration?
Klart att det gick enklare på sjuttioåttiotalen, klart att det är enklare med utbildade människor etc.
Men de brinnande soprummen i Sverige och SKOLORNA! talar väl samma språk som de franska förorterna?
Medan Kanada, Australien och i viss mån USA fortfarande klarar av att integrera dem de tar emot?
På sikt tror och hoppas jag att den generösa invandringspolitik som både Frankrike och Sverige drivit under långa perioder kommer att visa sig - samhällsnyttig eller vad man ska kalla det.
Än är vi inte där...
Och visst ska jag lägga en länk hit!
Ciao!
Hej igen,
Frankrikes skolsystem är och har alltid varit elitistiskt. Nu drivs ju en politik att de flesta barn och ungdomar ska igenom det, åtminstone till en bac, vilket dels lett till lägre ribba, lägre mål eller vad man ska säga, men OCKSÅ till större utslagning.
De medelduktiga och mycket duktiga eleverna klarar sig fortfarande alldeles utmärkt genom det franska systemet, de sämre klarar sig riktigt dåligt genom en sorts apparat som inte är gjord för dem.
Det jag ser här, med en gammaldags pluggskola har jag aldrig sett genom min egen skolgång, utom under gymnasiet (och då gick jag naturvetenskaplig linje i ett gammalt klassiskt gymnasium i Stockholms innerstad).
Lågstadiet var också bra, ordning och reda och metodisk inlärning, dock inga läxor, vad jag minns.
En annan jätteskillnad som man inte tänker på som svensk är att även fransmännen själva måste PLUGGA in sitt eget språk, det är för oss tror jag en närmast obegriplig situation.
I viss mån tror jag att detta faktum även styr hur de ser på resten av undervisningen och vad inlärande egentligen är.
Och återigen, de barn som kommer från hem där skoljobbet inte uppmuntras kommer tidigt och så gott som obönhörligt på efterkälken. Och sen kan det vara kört.
Hur som helst, här i Frankrike har de prov och betyg från första klass, statliga utvärderingar och gemensamma prov ungefär vart tredje år, skolan förblir en pluggskola som för stora delar av befolkningen fortfarande fungerar hyggligt.
Själv vet jag inte vad som är värst i ett skolsystem, att man bromsar de duktiga - så var det till stor del genom min skolgång och jag hatar innerligt de läroplaner och den pedagogik som låg till grund för det.
ELLER att man överger de svaga, det gör ju i såna fall både skola och föräldrar.
Jo, det sista är ju egentligen grymmare, det håller jag med om, men ur en samhällsnyttig synvinkel kan varken det ena eller det andra vara särskilt bra.
Det franska systemet sticker inte under stol med att det sorterar ungarna rätt tidigt, redan då där är elva och börjar i högstadiet kommer de duktiga ungarna in i bättre skolor och en sorts gallring tar fart. De starka eleverna lär sig sedan MER. De läser mer språk, uppmuntras läsa latin som är frivilligt etc.
Och jag har väl kommit fram till, efter tretton år här och med tre barn att jag tror mer på det här systemet, trots allt. För just mina barn då. Det kräver en del av föräldrarna också, och franska föräldrar har precis som svenska, mindre tid för barn och läxor, men är man duktig och jobbar så lönar det sig så att säga.
Det är budskapet och det är i mina öron förtroendeingivande. Eller snarare, vad skulle kunna ersätta det och samtidigt vara bättre?
Bodde jag i Sverige skulle jag försöka hitta en liknande skola till barnen, och antar att de finns i det utbud av skolor som faktiskt existerar idag.
I Sverige som det var förr åtminstone existerade ju också de här skillnaderna, men då var det var man bodde som styrde gallringen. Så är det kanske i viss mån fortfarande?
Här gäller samma sak för de statliga skolorna, medan de privata har friare och många gånger större upptagningsområden.
Samma sak ska komma att gälla den statliga skolan, har Mr Sarkozy lovat.
Så någon råsosse är jag nog inte, när allt kommer omkring.
Jag håller mig utanför diskussionen. Jag är utbildad på Nya Zeeland och har gjort en del studiebesök i skolor i andra länder... finns mycket att säga. Men jag vill säga det... inte skriva... så nästa gång vi ses... så tänker jag orda om det här. Med livlighet. Allt gott Svante, Martin och Karin... Anne-Marie Körling
Hmrf. Råsosse har jag aldrig blivit kallad. Känns fräscht och nytt. Konstaterar också att makterna är mot mig: Internet stendog sedan jag skrivit en lång och nästan plågsamt välunderbyggd och begåvad kommentar. Är osäker på om samband föreligger med råsosseepitetet. Ska kolla med Ambres.
ok då, jag tar tillbaka - ni är inga råsossar. Särskilt inte Karin!
Problemet i de länder som har tidig sortering är att man sorterar för tidigt. Kompisar till oss i Tyskland har en son som börjat på ett katolskt gymnasium på landet. Denna skola är enligt våra vänner helt briljant, ochdet är tufft att komma in. Men alla dem som börjar blomma när de är 13? De får just aldrig chansen.
Men självklart skulle man som förälder välja detta alternativ. Den svenska skolan tror jag är mindre bra just nu för alla - för att - ja, jag tjatar - det blir för lite gjort. Duktiga elever kan sitta igenom skolan och gäspa och ändå få jättebra betyg eftersom det är viktigare att kunna koderna än att kavla upp ärmarna.
Det som räddar Sverige lite är att den segregerade skolan mest är ett faktum i storstäder genom just boendet. på gymnasiet sorterar sig eleverna efter andra parametrar - framförallt identitet och klasstillhörighet. Vilka är jag som? Vad jobbar mamma och pappa som?
Gymnasier som liknar kontinentala privatgymnasier kan man nog hitta lite varstans i Sverige - beroende på program; undervisningen i naturvetenskapliga ämnen på skolan i Uddevalla där jag jobbar står nog inget efter - och det är norra Bohusläns duktigaste elever som går där.
Det vore intressant att jämföra den sociala mobiliteten, klassresorna, bland unga i t.ex. Tyskland och Sverige. Missgynnas barn ur (vad ska nu använda för uttryck?) icke-akademiska miljöer av den tidiga tyska sorteringen? Mitt intryck av England är att det är just så; att människor i stor utsträckning föds, ubildas, arbetar och dör inom samma socialgrupp. Det skapar ett ganska tryggt men icke-dynamiskt samhälle. Jag är inte säker på att vi i Sverige är så bra på att stimulera den sociala rörligheten längre. Någon som vet?
Jag tror att vi är sämre än vad vi har varit, kanske framförallt för att arbetslivet förändrats: nu krävs högskoleutbildning för ingenjörs och ekonomjobb som man förut fick på gymnasieexamen. Men - utan att ha siffror - typ Tyskland och Frankrike är ju mycket mer extrema klassamhällen än Sverige, och gapet mellan medelklass och arbetarklass finns ju där också ekonomiskt på ett annat sätt.
Men jag tror också att den försämrade skolan sätter käppar i hjulet - steget från gymnasiet till universitetet har nog ökat, särskilt för dem vars föräldrar inte pluggat vidare.
Skicka en kommentar