Jag har haft en känsla av att många lärare lite i smyg hejat på Jan Björklunds framfart i skoldebatten. Han har stått för en radikalt annorlunda berättelse om skolans problem än den som idisslades av hans socialdemokratiska föregångare.
Men - som vi påpekat tidigare - ofta hamnar Björklund helt fel i lösningarna, då han nostalgiskt drömmer sig tillbaka till den tid då femmorna alltid var slut och skällsordet "mekansikt utantillrabblande" hade större fog än nu.
Nu menar han att svenskämnet på gymnasiet skall delas upp, en litteraturdel och en språkdel. Detta motiverar han (?) med att eleverna skall få läsa mer nationella klassiker. "Om du går in i en skola i Polen, Ryssland eller i Frankrike så är det en självklarhet att eleverna läser och tar del av de stora nationalförfattarna", menar skolministern och får i alla fall undertecknad att önska att mer logik borde funnits på schemat när han gick i skolan.
Att avskaffa de båda svenskbetygen var en käpphäst för Svensklärarföreningen i årtionden. Skillnaden mellan att läsa litteratur, tala om den och skriva om den är allt igenom konstlad, och problemet löstes 94 genom att A-kursen fick en lite större slagsida åt att skriva, och B-kursen fick en lite större slagsida åt litteraturen.
Varför Jan Björklund kan du inte prata med lärarna först? Och varför Jan Björklund kan du inte förklara varför en uppdelning i ämnet i två delar skulle vara det bästa medlet att få eleverna att läsa fler "stora nationalförfattare"?
Som vi förut påpekat: är det inte bättre att fundera mer på hur vi ska få elever att läsa böcker överhuvudtaget?
Martin Sandberg är gymnasielärare och fick två betyg i svenska. Men undervisningen var uteslutande litteratur.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
7 kommentarer:
Hear, hear!
/Janis
Jag tycker det är helt okej med två betyg, om än inte det viktigaste man kan göra för litteraturen.
Jag utvecklar det på min blogg - se http://rosdahl.wordpress.com/2007/10/31/tva-betyg-i-svenska/.
Det är bara att konstatera att talet om nationalskalder, klassiker etc. fungerar i den politiska retoriken - att den här typen av förslag skulle öka kvaliteten i dagens svenskundervisning kan inte ens Björklund tro. Däremot skulle väl två betyg ge ämnet/kurserna större tyngd i merithänseende, vilket väl är önskvärt? Om priset är en tudelning av ett redan disparat ämne bör vi betacka oss, tycker jag. Minns från min egen gymnasietid hur ogenomsklinlig uppdelningen i språk och litteratur var för oss elever. Och jag hann faktiskt med några dubbelbetygår som lärare på 1980-talet utan att förstå hur man ska skilja språkets innehållssida från dess form.
Att betygssättningen kan bli ogenomskinlig är sant. Själv samkör jag ibland filosofi, svenskC och litteraturvetenskap. Det finns klara fördelar, men visst undrar eleverna över vad som är vad. Detsamma gäller ju för projekt med till exempel engelska, historia, psykologi. Vad räknas till ämnet? Samtidigt är ju, trots allt, kriterierna ofta desamma.
Med det nuvarande betygssystemet kan två betyg bli lättare att hantera. Djävulen bor väl i detaljerna, men jag antar att man måste formulera kriterier för betygens olika stegen. Två betyg skulle ju rent av kunna hjälpa eleverna att bli medvetna om mål och kriterier. Nu har vi den märkliga ordningen att ha kriterier och ett betyg, och för många hänger de inte alls samman. Två betyg idag blir inte allas som förr. Björklund må vara nostalgisk, men hans förslag innebär något nytt om det förverkligas.
Språket har många fler innehållssidor än litteraturen. Ett språkbetyg borde väl egentligen också handla om hur man kan föra ett naturvetenskapligt resonemang, för att ta ett exempel. Kanske borde vi vid bedömningen samla in arbeten från andra ämnen. Färdigheter kan inte isoleras från innehåll - även om de nuvarande kursplanerna försöker - och det kunde vara värt att se på hur eleverna hanterar historia, fysik, mediekunskap. Alla ämnen handlar om ett språkligt arbete med begrepp, logiska strukturer, argument, berättelser.
Alltså, gärna två betyg, ja, varför inte tre, fyra, fem. Svenskämnet har egentligen inga gränser. Språket omfattar allt. Och litterära grepp finns i alla diskurser. Men litteraturen kan skiljas ut som en egen tradition i förhållande till filsofi, historia och psykologi med mera. Littertur skulle kunna vara ett eget ämne.
Tack Björn för ett tänkvärt inlägg! Ja, språket har många innehållssidor och det är svårt att betygsätta, nu fick du mig att börja tänka!
Men en fara i att litteraturen skulle vara ett eget ämne är kursplanen ... Skulle den innefatta en kanon, en massa måsten? Skulle eleverna läsa för sin skull - eller för skolans? (jag vet att det skulle kunna vara av bägge skälen - men jag är rädd för att det oftast inte skulle vara så). Jag citerar Olof Lagercrantz:
"Betänk också, ni som propagerar för läsning av god litteratur, att i samma ögonblick det blir klassat som fint att läsa, som något vilket sätter läsaren i en högre klass än andra, är katastrofen nära. Då är boken i farozonen. Det måste vara ett behov verkande inifrån som driver till läsning”.
/Janis
Läslustmantrat börjar trötta ut mig. Har inte välmenande lärare sagt samma sak i tjugo, trettio år? Och vad händer - färre unga läser och läser sämre - och det samtidigt som vuxna läser mer. Har kanske lärare och skola valt en tokig strategi?
Det där med tvång tycks mig lite märkligt. Att vara lärare är att tvinga på andra kunskaper. Varför ska man tassa så försiktigt kring läsandet? Inte säger man på fysiken att eleverna kan laborera om de har lust? Inte säger man på historien att de kan läsa om de länder de har lust med? Inte säger man kemin man kan välja vilka grundämnen man vill lära sig?
Frågan är inte bara hur man får ovilliga läsare att läsa, utan också vad som är vettigt att läsa.
Att man säger att bokläsning måste bottna i lust, får väl många att säga just vad de känner, nämligen att de inte har lust. Curlinglärare blir lätt besvikna, tror jag, hur man än borstar, gnider och gnuggar så glider böckerna dåligt hos motsträviga gymnasister. Jag borstade inte hårt nog, tänker man så.
Lagercrantz har naturligtvis rätt, det är mänskligt att vilja bestämma själv. Och elever värjer sig i många sammanhang. Här finns väl pedagogikens centrala paradox - hur förena tvång och frihet. Men med bara lust och frihet så går det inte. Den som inte kan läsa, är inte fri att välja. Läsning kommer inte inifrån, Lagercrantz har fel.
Hur som helst, de pedagogiska frågorna är svåra. Men man måste skilja på hur man stimulerar ett intresse och hur man bedömer en förmåga. Det är inte alltid rätt att ge eleverna Strindberg. Men den som kan läsa Strindberg är självfallet värd ett högre betyg än den som inte kan. Det är också rimligt att ge högre betyg till den som kan uppskatta hans estetiska kvaliteter, förstå hans betydelse för den svenska litteraturens utveckling, analysera hur han fångar väsentliga drag i i sin tid och i människans villkor än åt den som inte kan det. Det bör vara ett mål att eleven ska kunna tillgodogöra sig texter från olika tider och förstå olika textgenrer.
Den enskilde kan naturligtvis må gott utan att läsa, Lagercrantz har någon fiskare i sin bok om läsning. Men för samhället i sin helhet gäller något annat. Om klassikerna inte är levande, om många inte kan läsa mer avancerad litteratur så har man förlorat något.
Själv tycker jag skolans litteraturhistoria lätt blir trist. Man läser författare som om vi var så mycket smartare, man förklarar författarna utifrån deras samtid, och intar en överlägsen attityd, ofta reducerar och banaliserar man dem. Men när man verkligen läser dem, så blir de samtida, så talar de till en, så säger det saker som får en att förstå vår tid. Homeros, Dante, Shakespeare, de var alla betydligt mer begåvade och erfarna än vi medelmåttor som ägnar oss åt att undervisa om dem.
Jag uppfattar den kanon av klassiker som har funnits som en tradition inom vilken man försökt skapa texter för att förstå mänsklighetens erfarenheter. De diskurser som skapats har också format vilka vi är, och de har byggts genom ett nätverk av referenser. Författarna har skapat verktyg och förståelseformer. De betydande och angelägna författarna har trängt djupt. Jag tycker det är viktigt att bevara det. Jag tycker det är viktigt att överföra det till kommande generationer.
Måste vi ha en kanon? Vi har alltid en kanon, och först när vi talar om den kan vi diskutera den. En kanon bör formas genom samtal kring böckerna - av de som läst dem. Kunskap är inte demokratisk genom att man röstar om vad som är rätt, genom att man kan tycka vad man vill, utan genom att påståenden kan granskas och kritiseras och försvaras.
Till sist handlar det om vi vill bevara teatern, poesin och romankonsten. Det finns knappt någon angelägen författare som inte väldigt medvetet tar sitt avstamp i vad som skrivits tidigare. Endast genom att bevare traditionerna kan man överskrida dem, kan man skapa något nytt.
Visst kan man skita i traditionerna, men då skiter det sig.
Hej Björn!
Underbart att läsa så passionerade inlägg. Instämmer i väsentliga delar - och särskild anmärkning: jag kan också bli så fruktansvärt trött på att man inte kan låta klassikerna också få leva i sin egen tid. Jag blir helt helt tokig på t ex Göteborgs Stadsteater som tror att så fort vi sätter en laptop i Dockhemmet och låter Nora ha röd lackkjol och tala i mobiltelefon - då och först då säger Ibsen något viktigt till oss.
Skicka en kommentar