fredag 19 oktober 2007

Jan Björklund, lärarlyft oss i litteraturvetenskap

Det är inte bara svenskämnet på grundskolan och gymnasiet som förses med krisstämpel dessa dagar (vilket vi ju diskuterade häromdan); en lågintensiv debatt förs nu i Dagens Nyheter om svensk litteraturvetenskap. Alla är eniga – ämnet befinner sig i kris.

Två litteraturvetare i Malmö och Lund menar att litteraturvetenskapen lider av en ”till synes evig närläsning och tolkning av höglitterära mästerverk”. Ämnet måste öppna sig mot samhälle och samtidskultur, in med ”mänsklig erfarenhet och existentiella frågor”.

Två professorer i Stockholm replikerar att det är antiintellektuellt att plädera ”för ett avskaffande av den livskraftiga litteraturen”. De teoretiska infallsvinklarna har breddats för mycket, och stannat i att inlånade teorier tillämpas på den egna nationella litteraturen.

En doktorand i Göteborg tycker snarare att det är debatten om litteraturvetenskapen som är på för låg nivå, vilket exemplifieras med stockholmsprofessorernas inlägg. Ämnet har inte alls breddats, och forskningen lider fortfarande av materialfixering. Samma typ av kunskap tillämpas bara på nytt material.

Men det är nu inte diskussionen om ämnets inriktning, fint mot fult, existentiella teman mot stora författarskap som jag hänger upp mig på, även om denna diskussion har en oerhörd relevans för ämnet på grundskola och gymnasium (och i alla fall på gymnasiet tror jag det rör sig om en generationsfråga; yngre lärare är nog mindre inriktade på författarskap, och mer öppna mot populärkultur och livsvillkor).

Inte heller att den större - och kanske viktigare - frågan saknas: vad är överhuvudtaget litteraturens raison d´être i skolsystemet idag (läs mycket intressant kommentar i SvD i måndags)?

Utan snarast att jag som stackars gymnasielärare på landet mest känner mig som en grisfarmande Sverigedemokrat med skatteskulder som står och gastar om Carl Larsson utanför den lokala konsthallen. Det är så mycket jag inte förstår i denna debatt, och det skulle vara så lätt att raljera över sådant jag faktiskt bara har väldigt ytliga handbokskunskaper om.

Så snälla Jan Björklund. Låt nu inte lärarlyftet vara mer folkpartistisk symbolpolitik. Låt mig få vidareutbilda mig i litteratur som det är tänkt. Med lite mer djup i begreppen och en lite fetare teoretisk repertoar kommer litteratursamtalen i klassrummet både fördjupas och nyanseras.

Men någonting säger mig att detta kommer att omgärdas av så mycket restriktioner att denna möjlighet bara blir en ynka pynka tummetott.

Martin Sandberg är gymnasielärare och ångrar ibland att han valde språklig inriktning på sina svenskstudier.

2 kommentarer:

Svante Skoglund sa...

Problemet som jag ser det är att det inte är så självklart som det kanske borde vara att landets litteraturvetenskapliga institutioner har kompetens i att utbilda i t.ex. konsten att - på egen hand eller tillsammans med andra - reflektera över litteratur. Min erfarenhet, fast den har ju några år på nacken, är att de definierar sitt uppdrag ganska snävt vetenskapligt, och hit räknas sällan didaktiken. I alla fall inte bland de mer tongivande ämnesföreträdarna. Så verkar det vara fortfarande, av debatten att döma. Fast änding tyck vara på gång. Hur går snacket om detta på lärarutbildningarna?

Bara det inte blir som på 1970-talet (vars efterdyningar jag upplevde med fasa, dvs. marxistisk grundkurs som ineldning till varje ämne), en total ideologisering av litteraturen. Man borde säkert bredda ämnet men utan att förkasta närläsning (eller vilken läsning som helst!) av klassiska texter. Det är ju en fördel att HA ett tradtionellt klassiska texter så att de unga, arga har något att ta spjärn emot.

martin sa...

Instämmer - fram för alla läsningar. Med en bred repertoar av olika tolkningsverktyg är risken mindre att man fastnar i en och samma tradiga psykologiska eller marxistiska ram. Samma med texter - mångfald av olika litterära texter gör det lättare att läsa dem på olika sätt.