En av de mest uppmuntrande vinklarna i DN:s idag avslutade serie på Insidan om problemskolor som lyft sig är synsättet på barnen. En gammal sanning i skolvärlden säger ju att det bara är två saker som har mätbar betydelse i skolsammanhang – föräldrarnas och lärarnas utbildningsnivå, men det verkar som om detta inte gäller.
En tro på att förändring är möjlig, i kombination med ny syn på skolans organisation, ordentlig lärarledd undervisning och höga men rimliga positiva förväntningar på eleverna verkar vara receptet som återkommer, senast om de kommunala skolorna i Haninge (vi har skrivit om denna artikelserie både en och två gånger förut). Det mest anmärkningsvärda med vändingen som enligt artikeln har skett i Haninge är ju att den har gått så rasande fort. För tre år sedan hade 60 procent av de sjuåriga barnen i Haninge "uppnått en viss grad av läsförståelse". I år är siffran 92 procent. Elevernas utveckling kontrolleras regelbundet, med den självklara bieffekten att lärarna försöker utnyttja tiden så effektivt som möjligt.
Haninge gick förut i spetsen för att avskaffa sin egen utbildning – enligt artikeln fick de lärare som jobbade mest med ”fri forskning” t o m högre lön. Ett arbetssätt som inte bara drabbar de svagare eleverna kunskapsmässigt – vilket nämns på flera ställen i artiklarna - utan också naturligtvis på ett mycket tydligt sätt pekar ut dem som ett B-lag i varje enskild klass "vi som bara sitter här och inte fattar". Men – vilket inte riktigt påpekats i DN:s artiklar – ambitiösa, läsvana elever tvingas ägna dag ut och dag in av sin skoltid åt själlösa, mekaniska sammanställningar istället för att göra något mer meningsfullt och kreativt.
Som gymnasielärare är skillnaden mellan elever som haft "vanlig", "traditionell" "lärarledd" undervisning, och elever som har haft mer "modern", "individualiserad" och "fritt kunskapssökande" undervisning mycket tydlig. Den senare gruppen har jättesvårt att komma in i läxläsning, inläsning av prov men också paradoxalt nog uppgifter som är mer av att referera och ställa samman något som någon annan har skrivit. Det är dessa elever som har så svårt att förstå att plagiat är fusk vilket ger betyget streck på en uppgift. Det tycks som om deras lärare varit oerhört rädda för att ge dem någon typ av instruktioner, en riktig uppgift att lösa eller frågor att besvara.
Så låt oss återvända till nittiotalets mest slitna klyscha "eleven i centrum". Det är en fin utgångspunkt. Tro att elever på grundskolan och gymnasiet faktiskt kan utvecklas kognitivt och lära sig saker verkar vara centralt hos de skolor som lyckas. Det känns skönt att denna syn verkar vinna stöd hos oppositionen. Det vore bra om alliansen och sossarna slutar att utforma sin politik i motsats till varandra, så vi slipper den olyckliga fixeringen vid ovidkommande symbolfrågor.
Martin Sandberg är gymnasielärare och har så klart också sysslat med projekt som i efterhand mest liknar förvaring.
onsdag 31 oktober 2007
Att tro på eleverna borde vara en självklarhet
Etiketter:
jan björklund,
Martin Sandberg,
pedagogik,
regeringen,
skolan,
skolpolitik,
socialdemokraterna,
utbildning
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar