Förbjudna frukter

Ända sedan påven 1557 sjösatte Index librorum prohibitum (Lista över förbjudna böcker) har det varit frestande för makthavare, bibliotekarier och lärare (jo!) att göra upp listor över sådant man (= de andra, dvs. ungdomar, allmogen etc.) inte får läsa. Medan Vatikanen hade den goda smaken att avskaffa sin lista 1966, tycks censurivern oförtröttlig t.ex. i USA. Idag är dock förtecknen andra än religiösa, om nu inte t.ex. homofob sexualfientlighet ska klassas som en religiös hållning – men det är nog att göra det lite väl lätt för sig. Och det är nuförtiden snarare föräldrar än lärare som ropar på censur.

För den som vill ha en snabborientering i den litteratur som ingår i vår västerländska kanon är för övrigt Index librorum ovärderlig. Tumregeln lyder: finns boken eller författaren inte med på påvens svarta lista kan den svårligen räknas till klassikerna. Till de skribenter som misshagat Vatikanen hör Rabelais, Defoe, Swift, Voltaire, Rousseau, Balzac, Flaubert, Zola, Sartre och de Beauvoir. Shakespeare tycks vara det stora undantaget, kanske mest av språkliga skäl. Man kan misstänka att kardinalerna snubblade på hans vildvuxna engelska.

I USA har skönlitteraturen uppenbarligen kvar något av sin prepostmodernistiska sprängkraft. Därför kan amerikanska bibliotekarier arrangera Banned Book Week i början av oktober varje år, i protest mot de många försöken att rensa bort olika titlar från skolorna. Parollen lyder ”Free people read freely”, och för en svensk är detta (väl?) inte ett spån kontroversiellt.

Listan över böcker som har varit eller fortfarande är utrensade eller ifrågasatta på amerikanska skolor är närmast oändlig och ibland ganska lustig. Om den inte vore så sorgligt förutsägbar. Här finns, inte helt otippat, den gulliga bildberättelsen And Tango makes three om det homosexuella pingvinparet som adopterar. Här finns tyvärr också några av Margaret Atwoods och Toni Morrisons starkaste romaner. Mindre väntat är kanske att en utgåva av Rödluvan 1989 togs bort från ett par skolor i Kalifornien, eftersom hjältinnan tar vin med sig till sin mormor och därmed kan sägas propagera för alkoholmissbruk. Vågar inte tänka på hur Sveriges olika vargjaktsfalanger skulle kunna tänkas ställa sig till den gamla sagan.

I USA har Shakespeare inte gått fri. Så sent som för 10 år plockade man undan Trettondagsafton från en skola i New Hampshire. Orsak: cross dressing. Pjäsen kunde locka till transvestism. Återigen tycks censuren fungera som ett slags kvalitetsstämpel. Tips till bokförlag: tryck på omslaget ”Förbjuden på flera grundskolor i Texas.”

Äsch, tänker någon, censuren är väl på tillbakagång, bara en trist en rest från ett mörkare förflutet. Kanske i Sverige, där filmcensurchefen nyligen hoppade av då hon inte orkade hålla på och klåfingra sig längre. Men icke så i USA. ALA:s, den amerikanska biblioteksföreningens, statistik visar tvärtom att det blir allt vanligare att ifrågasätta olika böckers lämplighet i skolorna.

Hur ska man då reagera på den amerikanska situationen? Stödköpa ALA:s t-shirt? Borde man inte åtminstone kunna kräva ett bitskt uttalande från svenska PEN-klubben? Eller ska man som så ofta knyta handen i fickan :-) ... och fantisera om hur den invändningsfria romanen skulle se ut – berättelsen som inte upprör någon, som är språkligt neutral (och alltså inte skriven på något av kolonialhistoriens belastade språk), som inte ifrågasätter den givna ordningen, som inte framhäver, förskönar, förfular, förfördelar eller förför och som innehåller en schysst avvägd blandning av vita, gula och svarta, heterosexuella, funktionshindrade, lesbiska, bögar och muslimer. Och är skriven av varken man eller kvinna.

Dagens citat: "Dort, wo man Bücher verbrennt, verbrennt man am Ende auch Menschen." (Där man bränner böcker, bränner man till slut också människor.) Heinrich Heine i pjäsen Almansor (1821).


Svante Skoglund är svensklärare, läroboksförfattare och medlem i Svensklärarens redaktionsgrupp. Han skulle ogärna visa elever vägen till Hjalmar Lundboms Svensk raskunskap och Västerlandet i fara. I övrigt är han überliberal i tyck- och tryckfrihetsfrågor.