lördag 5 januari 2008

Ännu en filmatisering av ännu en barndomsskildring

eller infantiliseringen av "jag kände verkligen igen mig".

Den svenska litteraturen består i första hand av barndomsskildringar. Pojkar med trassliga förhållanden till sina (alkoholiserade) fäder, flickor med trassliga förhållanden till sina (psykiskt sjuka) mödrar. Barn som mobbas av sina kamrater, slår tillbaka eller blir kuvade.

Inget ont i det. Det är inte vad böcker handlar om i sig som gör dem bra eller dåliga, och alla goda berättare har väl just en historia om barndomen som fortfarande kliar och skaver någonstans. Många av dem är ju strålande, och vi läser dem med våra elever: Ett öga rött, I taket lyser stjärnorna, Kim Novak badade aldrig i Genesarets sjö, Ett ufo gör entré, Låt den rätte komma in.

Men uppväxtskildringar passar också så enormt bra in i den barnsliga svenska kulturella överideologi som har igenkänning som högsta dogm. Som på teatern, som "sanna" romaner, som inom filmen där vi antingen får möta våra gamla buddies Gunvald Larsson och Martin Beck ännu en gång (tryggt förflyttade till ett hyperaktuellt nu – så att man känner igen sig), eller ytterligare en av dessa filmatiserade barndomsskildringar som alla och jag menar verkligen alla redan har läst.

Att läsa dessa böcker med sextonåringar ser jag som sagt som helt problemfritt, sextonåringar behöver känna igen sig i romaner för att uppleva dem som intressanta.

Men. Det är få svenska författare som ser bortom den yttre igenkänningsfaktorn (miljöer), och fokuserar på en inre igenkänning. Det är av denna anledning ungdomar överger all annan läsning för fantasy. Vi behöver inte rökrutor, Hej Matematik! eller tuffa bimbotjejer i åttan i Sagan om ringen eller Harry Potter för att känna igen oss – det finns något djupt allmängiltigt i att ta sig till Domedagsklyftan och hysta i ringen, eller lära känna sanningen om sina föräldrar och förstå vem man egentligen är.

Det gör de däremot i Hollywood, och det är därför som en så fantastisk film som Ratatouille är så fullständigt omöjlig att tänka sig i Sverige (bortsett från att resurserna inte finns). Den utspelar sig i en utländsk stad! Med en råtta i huvudrollen! Som gillar att laga mat! Men framförallt – den bygger inte på en svensk bästsäljande barndomsskildring.

Detta är det stora problemet: det finns något tvångsmässigt att filma samtliga bästsäljande augustvinnande romaner om barn som växer upp. Tänk på alla dessa som läst boken men – hemska öde – inte känt igen sig! Vi behöver nog synliggöra raketosten och visa upp den i bild så att man verkligen kan se vad raketost var för något.

Jag skulle kunna orera sida upp och sida ner om hur illa jag tycker om de fullständigt poänglösa filmatiseringarna av Kim Novak och Vittula. Om vi bortser från de rent krassa materiella orsakerna bakom (svenskar ser mycket ogärna något på bio som inte de och alla de känner redan läst. Se t ex nomineringarna till Biopublikens pris. Tack Veronika för tipset!) känns det som någon slags Illustrerade Klassiker-tankar bakom: det finns något i sig förädlande med att få tillgodogöra sig själva fabeln i klassiska romaner – även om de är råfult tecknade, bjärt rastrerade på brunaktigt, obehagligt papper.

Det är någonstans som om de som gör film i det här landet aldrig fått lära sig vad ett orginalmanus är för något – ni vet (knepigt att förstå - håll i er): en sk manusförfattare skriver något som inte ges ut som bok först utan ges direkt till producent som ger det till en regissör som gör film av den. Fördelarna är a) att man inte i förväg vet precis hur filmen slutar, b) slipper störa sig på att filmen bara är en slags bildsatt skelettartad följd av handlingar där inget tillförts men allt som var bra tagits bort.

I USA har manusförfattarstrejken just upphört – i Sverige verkar den vara permanent. Eller är det så att Dramatiska Institutes utbildning i manusskrivande egentligen bara är en utbildning i romanadaptation?

Så det är därför jag blir så ledsen av att Låt den rätte komma in filmatiserats och det är därför jag hoppas att filmatiseringen av I taket lyser stjärnorna inte blir av. Jag har vägrat att se Ett öga rött (och fick kryprysningar både av den hemska affischen och den vidriga gussilago-trailern).

Martin Sandberg är gymnasielärare och tycker att kölhalning är ett lämpligt straff för den som filmatiserar ytterligare en av hans klassuppsättningar.

Andra bloggar om: , , , , , , ,

4 kommentarer:

Svensklärarföreningen sa...

Martin,
Jag vågar aldrig se de böcker jag tyckt om att läsa. De gånger jag har blivit tvungen har jag velat blunda... jag har en egen film som går i min fantasi... kring de bilder jag skapat ur min läsning. Nej - filmatisera inte - OCH I TAKET LYSER STJÄRNORNA... NEj, nej och åter nej.
Anne-Marie

Cecilia sa...

Nej, jag har inte heller vågat se Ett öga rött, jag såg en trailer och bestämde mig. Låt den rätte komma in däremot - den ska jag definitivt se! Jag tycker det är kul att se filmatiseringar av böcker, trots att jag nästan varje gång ändå tycker att boken var bättre (så klart!). Men det krävs förstås att de är högkvalitativa och inte gjorda bara för att krama ur de sista kronorna ur en bra bok. I alla fall - jag gillar det!

The Karma Police sa...

Underskrift på detta!

Jag försöker i görligaste mån undvika att se/visa filmatiseringar av litterära upplevelser. Det
f i n n s undantag (t ex filmen Stand By Me som ju bygger på Stephen Kings underbara The Body...) men de är få. Det är så gott som alltid bäst att skapa sina egna bilder och filmer - inuti sitt eget huvud...

Får jag dra detta ett varv till? Ja, det är viktigt med igenkänning, en spegling - och inte minst just INÅT. Men vi - både unga och vuxna - behöver inte bara speglar: vi behöver fönster också!

Martin sa...

Nej, det krävs ju verkligen att man ur boken försöker skapa film som du säger Cecilia - inte bara så att säga göra menlös bildsättning av allas favoritbok. I sig har jag naturligtvis inget emot detta egentligen - vem kan argumentera mot filmen Bröderna Lejonhjärta, eller mitt favoritexempel: Sagan om ringen-trilogin, som ju skalat bort allt som är tråkigt och överflödigt i boken (Tom Bombadill och alla tröttsamma dikter t ex), men behållit det som är bra - det storslagna, fantastiska, fantasieggande.

Jag kommer ihåg den underbara upplevelse och känslan av nästan utmattning jag kände inför de massiva slagscenerna i De två tornen och Konungens återkomst, och fick klara flashbacks tillbaka till dessa tonårsminnen när jag såg filmerna 15 år senare.

Karmapolisen: Mycket snyggt uttryckt på slutet. Stand by me är ett utmärkt exempel. Eller varför inte The talented mister Ripley (en man med många talanger), eller LA Konfidentiellt om vi fortsätter på lyckade deckare. Böckerna är fantastiska - filmerna likaså.