Kika igen på vad SvD skriver om uppsättningen i Uppsala:
Nora Helmer har just vaknat, ännu iklädd pyjamas tuggar hon lösgodis för att orka kvittra med maken Torvald, som just blivit bankchef. Nu kan paret kanhända lämna den spatiösa men slitna 70-talsvillan som med sina många stela stolar har drag av sammanträdesrum. Hemmet är manligt opersonligt.
Under trappan står ett trumset, på väggen hänger cd-spelaren, laddad med julsånger. Granen, som kommer att få sig en törn, är av plast.
Regissören Åsa Melldahl gör Ett dockhem som är helt samtida. Hon och ensemblen låter hemhjälpen vara en trött tonårsflicka, resan som gjordes när Torvald blev utbränd gick till USA och när det blir dags för maskerad tar han på sig cowboystövlar medan Nora får vara amerikansk cheerleader som är otäckt lik Britney Spears – en imitation av ett sexualiserat barn.
Är det bara jag som skriker av skratt av att läsa denna beskrivning av hur samtida pjäsen är? För det som är provocerande med dessa uppsättningar (utan att ha sett dem, obs! Jag är fullt medveten om att jag är oerhört orättvis!) är att det är så provocerande dumt att förlägga ett drama som så fullständigt är förankrat i en annan tid än vår, i vår tid genom lite nutida rekvisita och krystade resonemang om hur aktuell den är.
Det är den inte (tack Aftonbladet för att ni instämmer). Jupither och Melldahl slår knut på sig själva för att få in den i någon av dagens diskussioner. Enligt Melldahl kan man "läsa vilken ledarsida som helst och nog är det någon som tycker att det väl ändå är bäst om 'den ena föräldern', som det heter, är hemma med barnen". Men det är ju inte alls vad pjäsen handlar om, det är ju barnflickan som tar hand om barnen. Och vilken ledarsida är det som hävdar detta efter sjuttiotalets dagisdebatter?
Sofia Jupither menar att "pjäsen handlar om att vi formellt har jämlikhet fast att få lever efter den". Det är väl precis det pjäsen inte handlar om. I det Norge som pjäsen tecknar upp finns varken formell eller informell jämlikhet. Jupither är född 1974 och tycker sig se sin "generation i det här äktenskapet". Var har du tillbringat tiden efter gymnasiet, Sofia? Pakistan? Saudiarabien?
Också Jenny Aschenbrenner i DN tycker att den säger något om dagens situation.
Aj, vad det gör ont när man ser sin samtid speglas i ett äktenskapskritiskt drama från 1879. Ser den sjuka struktur som den nyborgerliga drömmen om det söta lilla hemmet med den söta lilla mamman i förkläde bygger på. Åsa Melldahl blottar den genom Nora, som i Julia Marko-Nords fina gestaltning blir en stympad människa, ett förvuxet barn vars hela räddning tycks ligga i den skamliga hemlighet - en skuld, en förfalskad namnteckning - som hotar att riva hela bygget. Men också att barnen förs in i overallklädd hop och Torvald snabbt vänder dem ryggen: 'det här kan bara mammor stå ut med' - ger otäckt eko av samtidens alla övertidsarbetande småbarnspappor och deras deltidsarbetande fruar.
Vad kan man säga? Jag har svårt att säga något eftersom jag skrattar så mycket.
Kan man inte sätta upp Ibsen och låta texten bara få tala om det den talar om? Pjäsen är ju en fantastisk berättelse om 1800-talets borgerliga familj, om dess situation i ett samhälle så mycket hårdare än vad vi kan föreställa oss. Om hur kvinnofrågan formades, om hur de tidigaste feministiska strömningarna fångades upp och sattes under debatt. Och vilket förtryck kvinnor utsattes för i dessa hem, och hur snäva ramarna faktiskt var för kvinnor.
Varför kan inte det räcka? Kan man inte bara sätta upp en samtida pjäs om man vill säga något om samtiden? Varför måste man i det här landet behandla teaterpublik som lågstadieelever, där man verkligen måste banka in plattityder om kvinnor och män i huvudet på dem, där man verkligen måste skrika dem i ansiktet: "Detta är så aktuellt just nu". För det är då man reducerar Nora på allvar. Till ett plakat.
Martin Sandberg är gymnasielärare och undviker gärna teater av dessa anledningar. Kostymdramat kom tillbaka - allt är förlåtet!
Andra bloggar om: Dramaten, Ett dockhem, feminism, Henrik Ibsen, klassiker, Martin Sandberg, Nora, Sofia Jupither, Torvald, Uppsala stadsteater, Åsa Melldahl
8 kommentarer:
Haha! Klantiga och krampande aktualiseringar som de du skriver om blir sällan bra teater. De didaktiska Brecht-ränderna tycks aldrig gå ur i de svenska regissörkretsarna på nivån under Bergman. Men å andra sidan såg jag för ett antal år sedan en Hamletuppsättning med Al Capone-stuk som var uppfriskande. I England.
Ja, just vantolkningarna av Brecht är ju enormt vanliga i detta land, och jag har oerhört svårt att förstå varför.
Kika t ex på "Den kaukasiska kritcirkeln" som när man läser den - inte ser den på svensk scen där den kokas ner till budskapet "man ska vara snäll mot barn" - under pågående tvångskollektiviseringar i Östeuropa (obs! hundratusentals avrättade och deporterade i denna hemska process) propagerar för att man skall ta fruktodlar- och getmjölkskollektivets idylliska dal, och skövla den för att industrialisera och elektrifiera grannkolchosen!
Detta är betydelsen av kritcirkeltestet - Grusche står för skövling och industiralisering, den elaka guvernörens hustru står för de gammalmodiga, framstegsfientliga fruktodlarna!
Har du kollat in Brott & Straff på Backa? Man får ju inte förvirra Brechts uppmaning om att som dramatiker ställa sig frågan "varför sätter jag upp den här pjäsen just nu?" med en rent estetisk transformation av ett pjäsmaterial för att påtvinga berättelsen en modern fjäderdräkt. Detta strider ju i sig självt mot Brechts tro på människans möjlighet att förändra sina villkor - vilket hon har gjort sedan "Ett dockhem".
Brechtiansk aktualisering handlar om att i läsningen av en text plocka fram inte bara det som fortfarande lever i vår samtid, utan även det för oss nu främmande. Utan ett sådant vetenskapligt förarbete kan jag tänka mig att "moderniseringar" (vad är en modernisering?) av t. ex. Ibsen faller pladask (och just Uppsala-varianten verkar särskilt trött på något sätt, liksom slentrianfeminism).
Det finns en anledning att Peter Brook kallade Brecht för århundradets viktigaste teaterteoretiker, och den har nog med just aktualiseringsprocessen att göra. Just hur utvecklingen från kostymdrama till moderniseringsfeber har gått till ska jag ta mig tid att kolla upp i årets julklapp, Tomas Forser med kollegors "Ny svensk teaterhistoria", men som vanligt inom institutionsteatervärlden kan jag tänkte mig att det skedde maskinellt och utan reflektion.
Varför Brott & Straff lyckas kan jag inte riktigt svara på. Det är ju inte Petersburg vi ser. Det är Hisingen. Men ändå har alla ryska namn, man pratar om samovarer och rubel och ikoner och så vidare... Kanske är det rörligheten som är Mattias Anderssons styrka, rörligheten i tid, i dramaturgi och inte minst i scenografi som gör pjäsen lätt som en fjäder men tung som en oljepråm...
/Max
"som gör pjäsen lätt som en fjäder men tung som en oljepråm" Snyggt uttryckt, och mycket intressanta resonemang om Brecht och den estetik han stod för (och som jag inte alls är insatt i på samma nivå).
Det jag tror är framgångsreceptet i "modernisering" vad det nu är som du säger, är just vad Brecht enligt dig menar: att fråga sig vad detta kan säga, varför sätta upp detta nu? Jag har inte sett Brott och straff på Backa (men väl läst om Mattias Andersson!!), men spontant gissar jag att man tar vara på dramats (vem har transponerat vet du det?) existensiella och psykologiska spänning. Romanen är ju egentligen någon slags weird deckare - tar Andersson vara på det?
Anmärkningen om att i förarbetet ta fram det främmande är mycket intressant. Har inte förstått det på det sättet förut. Det är just detta som många moderna dramatiker helt missförstått. Istället för att lyfta fram det som är främmande, och låta det belysa, fördjupa, skalar man bort det eller tar helt enkelt inte reda på vad det handlar om. Det är därför jag blir så arg på hur man i de moderna Ibsenläsningarna (såg Nora på stadsteatern -06) slår in alla vidöppna entréer - av typen Noras barnflicka får vara mörkhyad så att vi diskuterar att det inte är lätt att vara invandrare - men helt helt helt duckar för det som är pjäsens kärna - eller helt struntar i det eviga Ibsenska springandet med dessa reverser. Vem har använt ordet revers i Sverige efter kriget? Detta är främmande, men negligeras för att en regissör inte förstår hur främmande det är?
Om du kommer fram till något angående Forser (liten varning kanske - Forser är väl i samma generation och fostrad i samma teaterkretsar som skaparna av denna estetik?). Jag tror att du har fel när det gäller maskinellt och utan reflektion - jag tror att det i mycket handlar om tankar om hur man får "folket" till teatern. Att spela pjäser för att folket ska medvetandegöras så att de själva ska kunna förändra det arbetande folkets villkor. Problemet är ju att institutionsteatrarna också har ett uppdrag att spela borgerliga klassiker - så hur lösa denna knut? Å ena sidan - mana till samhällsomvandling, å andra sidan - fortsätta att okritiskt spela upp borgerlighetens pjäser på samma sätt som man gjort sedan mellankrigstiden redan; psykologiskt inkännande, texttroget. ??? Har jag stöd för denna tanke?
Till sist - jo, rörligheten är så viktig. Just det gjorde Rimas Tuminas uppsättning av Idioten och Körsbärsträdgården så märkvärdigt annorlunda tycker jag.
Oj, nu glömde jag ju: Om du kommer fram till något angående Forser, låt oss jättegärna veta. Och skriver du ett helt inlägg om det, publicerar vi gärna.
Det finns en slags snedställd välvilja i det där med att "lyfta fram" en problematik genom att låta en nysvensk spela den och den rollen. Det vi märker av språkbruk och hudfärg är personens egna attribut - jag kan tänka mig att de ofta placeras in i en pjäs på ganska orättvisa grunder. Även i "Brott & Straff" fick tjänsteflickan spelas av en invandrare. Det är en fullkomligt sanningsenlig bild, eftersom det i grund och botten är utländska kvinnor som får pigjobben, men det är en problematisk tendens eftersom denna bild - den mörka kvinnan på knä invid toaletten - fyller inte bara behovet av att visa verkligheten, utan tjänar också som ingång i kulturlivet för invandrarkvinnor. På så vis ser vi på en gång både tjänsteflickans verklighet och institutionens verklighet. Även i kulturen, det fritt skildrande, måste invandraren ta pigjobbet.
Min lärare Robert uttryckte en gång sin frustration över det här. Han kom till Sverige på flykt från ett krig (Vietnam) men kunde inte få jobb på någon teater för att han inte pratade svenska. Inte ens frigrupperna släppte in honom till en början. Gott och väl då, men i dag pratar vi engelska i Sverige. Mattias Andersson har tidigare behandlat det här mycket snyggt i "The mental states of Gothenburg" - en föreställning som exploderade av rörlighet, ut ur och in i fiktionen, vi i publiken fick möblera om scenrummet flera gånger och i ena stunden såg vi en scen ur Gudfadern, i nästa berättade en nysvensk skådis om hur han mödosamt lyckats tränga sig in i Sveriges teaterliv. Det var det allmäna, upplevelsen av en helhet, som till sist stack i våra hjärtan när vi lämnade teatern. "Den omedelbara teatern" som Brook kallade det.
För ett par år sedan hade jag svarat på det där om institutionernas dubbla roller med att de i sig själva är ett uttryck för vår klassfred och den paradoxala tendensen i vårt samhälle att göra elitens kultur folklig. Idag säger jag snarare att de gärna får representera ett möte mellan borgerligheten och det folkliga (som i dag är något annat än på sjuttiotalet!) - men för allt i världen inte göra det ofarligt. Det är ju där det bränner, det är där man både vill gråta och skratta, det är där omedelbarheten finns. Men är jag omöjlig att diskutera med om jag skriver att det inte ligger i teaterchefernas intresse att visa den här konflikten? Är det därför pacificerande nytolkningar av t. ex. Ett Dockhem regnar över våra teatrar, medan Andersson är relativt ensam om att fullkomligt ärligt gå ut på scen och berätta om sina egna klasskomplex, sin rädsla för det han skildrar och sin paranoja över att faktiskt träffa de ungdomar han intervjuade i samband med "The mental states of Gothenburg"?
Vi vet kanske aldrig vad som är verkligt på teatern, det kan lika gärna vara något tröstande vi ser, men vi reagerar så fort någonting är varken eller. Vi får träsmak i rumpan, vi blir arga, vi vill bränna teatrarna till grunden eller flippa ut som King Kong i Jacksons nya version (den är ju faktiskt helt underbar på många sätt) och slå sönder bänkraderna och driva societeten på flykten. Det här var f.ö. precis den bilden jag hade efter Tuminas Körsbärsträdgården. Det var en spännande föreställning på många sätt, men där uppe, på de sämsta platserna i hela teatern, kunde jag inte låta bli att undra vad min roll i det hela egentligen var.
Därför tror jag att aktualiseringen är viktig, om teatern vill vara mer än en societetslek. Vi måste närma oss de här frågorna varsamt, utan att bli dogmatiker, men med en helhetssyn på världen, medveten om att den fortsätter snurra efter att vi har dött. Jag kan inte lura mig själv att tro att intellekt och själ är nöjen knutna till kapital när jag ser att det mest sofistikerade och vakna uppstår ur ett skriande behov av mer makt och frihet. Ändå är teatern - institution så väl som fri - knuten till detta kapital, och om ett möte kan visas som det hos Andersson, är det en ren sinkadus.
Som du märker blir det rätt tjorvigt så fort man teoretiserar för mycket kring teater. Om du vill kan du se hela denna kommentar som ett varnande exempel på vad som uppstår om man försöker skilja teatern från verkligheten. Det är på många sätt min beef med hela konstvetenskapen - man tror att man har med ett intresse att göra, avskiljt från verkligheten. Här någon stans slutar orden att fungera för att beskriva det jag menar när jag pratar om en välgörande, aktuell och terapeutisk teater som vänder sig mot världen i stället för ifrån den. Handlingen är dramats betydelse, den är allt för dramat, och orden kan bara tjäna till att ställa orimliga krav på de som handlar - det är väl blasfemi att skriva på svensklärarföreningens blogg, men språket räcker inte till. Eller så är det min förståelse som vacklar, eller mitt humör som håller på att slå över. Jag sitter nu med tom mage och tittar ut över bygget här i Kallebäck. Från hela Sverige kommer det män för att bygga två tolvvåningshus. Jag tittar på dem nu och det är som att vi befinner oss i två skiljda världar. Jag har ingen önskan att förstå dem, men ett behov av att definera dem. Jag mår illa av att ha dem så nära när jag inte kan kommunicera med dem på någon vettig nivå. Jag vet inte namnet på de verktyg de använder, eller hur mycket de tjänar i månaden. Ändå förnimmer jag ett slags zenbuddistiskt lugn i deras långsamma, metodiska arbete.
Förövrigt är jag lika pubertalt kompromisslös i min syn på teatern som i min syn på samhället. Så när du läser, en vana du säkert har fått öva upp på UGS, rensa ut hormonerna och fokusera på det som återstår.
Jag är inte så insatt i klassikerna inom teatern eller teatervärlden överhuvudtaget, men när jag såg Ett dockhem på Uppsala stadsteater så satt jag mest och var irriterad. Skulle detta vara den världen vi lever i nu? Alltid kändes sjukt krystat. Liksom "Hmm...hur ska vi få den här scenen att verka nutida? *Tänk tänk tänk tänk* Ja! Han får sätta sig och spela på ett alldeles nutida trumset!" Nej, varenda detalj verkade som att de hade fått tänka efter riktigt noga för att ta bort tanken på att detta inte är 1800-tal och ingen av dessa idéer kan ha kommit naturligt. Det blir för pretatntiöst och det på det värsta sättet. Blev så glad när jag stötte på den här bloggen och såg att det fanns iaf en till kritisk röst. Jag menar, vem är jag att kritisera som nästan aldrig går på teater just för att jag oftast iaf tycker att det är överspelat (kan inte med att man inom teater får komma undan med totalt överspel och helt onaturligt leverade repliker á la såpa på 90-talet med ursäkten: Det är teaaater, inte film.). Så, jag håller med, ta fram kostymerna och leverera replikerna i en miljö som de är ämnade för så kanske det inte blir så onaturligt allting.
Skicka en kommentar