onsdag 23 januari 2008

Kom ut och slåss, Göran Hägg!

Göran Hägg recenserar läroböcker i Aftonbladet varje år. Han bjuder då ofta på roliga formuleringar. Det är mindre lustigt – inte minst för oss lärare som välkomnar en seriös läroboksdiskussion – att han gör sina bedömningar utifrån ett ytligt kunskapsideal som leder tankarna till Jeopardy eller På spåret. Vad värre är: docent Hägg verkar inte ha satt sin fot i ett klassrum de senaste 20 åren. Detta gör honom mindre lyckad som lärobokrecensent, vilket jag påpekade i en artikel i Aftonbladet den 22 januari.

Vad får jag till svar (samma dag)? 'Skillnaden är att jag tror att skolan är till för att låta människor möta saker de annars inte möter.' Detta är förstås rent nonsens! Den skillnaden mellan oss finns inte. Jag menar inte alls att unga idag främst ska läsa texter som bekräftar deras erfarenheter. Tvärtom! Ett sådant sjuttiotalistiskt litteraturideal – som främjade tendentiösa beställningsverk om skilsmässor och arbetsplatskonflikter – tycker vi båda lika illa om. Men vad krävs för att de goda mötena med det nya och okända i texten ska växa fram? Är det verkligen (mer) Catullus och Heidenstam? Det är de frågorna vi ska diskutera! Så kom ut och slåss på riktigt, Göran! Vågar du ta en seriös diskussion om litteraturundervisning?

Det Hägg hittills sagt i ämnet övertygar inte. Trots sitt stora retoriska register kan han inte få någon att tro att elevernas möten med litterära texter underlättas av katalogartade litteraturhistorier och digra antologier av gammalt läroverksformat. Som läroboksförfattare och lärare måste man lyfta fram de texter som har en chans att fungera i klassrummet idag. Då får t.ex. Tegnér, Geijer, Runeberg och Heidenstam vackert stryka på foten medan Almqvist, Stagnelius, Fröding, Strindberg och Lagerlöf är kvar, för att hålla sig till svenskt 1800-tal. Det handlar om vad som är rimligt att en 16-årig blivande snickare, personaladministratör eller förskollärare kan intressera sig för. Och vad är det? Jo, texter som berör, som har nerv. De kan vara hur ”svåra” som helst bara de har just den egenskapen – angelägenhet. Och då behöver de sannerligen inte bekräfta ”elevens egen verklighet”.

Man måste däremot ofta placera texterna i ett historiskt sammanhang som fördjupar förståelsen. Då kan det vara bra med en handledning som är vad Hägg kallar 'infantil', något han beskyller en av mina läroböcker för att vara. Att mottagarna – de som pluggar på gymnasiets yrkesprogram – fått en lärobok som enligt många lärares vittnesbörd för första gången väckt elevernas intresse för läsning är inte en slump. Det är ett resultat av en genomtänkt urvalsprocess och en stil som vågar vara icke-akademisk. Hellre är jag infantil och uppskattad av elever och lärare än akademiskt exkluderande och rosad av Göran Hägg!


För att få till en slutkläm i sitt bemötande av min kritik gör Hägg en riktigt vulgär sväng ned i ett grumligt populistdike: 'Om du inte tror på den grejen förstår jag inte varför du jobbar med läromedel. För det kan väl inte bara handla om stålar?' Häggs försök till stilimitation är usel - och föraktfull, som väntat. Han har dessutom fel i sak, om man kan kalla ett insinuerande personangrepp sakligt. Man skriver inte läroböcker i svenska för att tjäna pengar. Man blir inte svensklärare av det skälet heller. Man blir det av kärlek till den goda litteraturen och en vilja att ge nya generationer givande, gärna oroande och perspektivomskakande, läsupplevelser. Detta viktiga arbete gynnas inte av Häggs dumkonservativa spydigheter.

Slutligen. Det där med språket, Göran. Du måste jobba lite mer med det. Ta den första meningen i ditt svar på min kritik: "Efter att ha kallat din bok 'kortfattad och infantil' är det inte svårt att förstå att du inte är glad." Jag inser att du vill få reaktioner från oss svensklärare. Men visst finns det bättre metoder än att bryta mot subjektsregeln?

Svante Skoglund som tröttnat lite på en kulturkonservatism som gör det alltför lätt för sig. Dessutom förstår han inte varför det ska vara så ruskigt alarmerande att en del äldre texter förlorat förmågan att engagera nya läsare.

22 kommentarer:

Svante sa...

Finns din och Häggs artiklar på nätet?

achris sa...

Bra rutet!

Anonym sa...

Ryt. Jag ryter med. Lita till lärarens kompetens och förmåga att göra litteraturen verklig i klassrummen. Detta sker genom samspel med lärare, elev och stoff. Jag tror på mångfalden. Anne-Marie

Ninna sa...

Jag tycker det är en enormt intressant diskussion det här. Jag är visserligen inte lärare, vare sig i svenska eller något annat, bara en språkidiot med litteraturvansinne. Skriva och läsa är det jag helst gör.

Jag lyckades ta realen en gång i tiden med små a:n i såväl litteraturhistoria som svenska språket och grammatiken. Kanske trots den då rådande läroplanen i litteraturhistoria?

Nu har jag inte läst aftonbladet, så jag undrar liksom Svante: Finns artiklarna på nätet?

tråkmagistern sa...

Fredde här. Ska det vara nödvändigt att blivande snickare studerar litteraturhistoria?

Ninna sa...

Var är det för fel med att vara allmänbildad? En snickare snackar väl inte bara spik och skruv och spont - och sånt?

Svante S sa...

Häggs artiklar finns på Aftonbladets webb. Funkar det inte att klicka på den första meningen i mitt inlägg? Mitt genmäle verkar AB inte ha lagt ut.

Fredde: litteraturhistoria som akademisk disciplin är inte omistligt för snickare, eller för andra än blivande litteraturhistoriker. Men att läsa goda litterära texter från olika tider och platser kan berika alla människors liv. Också blivande snickare. Det är min erfarenhet. Och övertygelse.

Martin sa...

Fredde: mja, litteraturhistoria i sig är väl inte livsnödvändigt - men visst finns det också snickare som läser den lokala kultursidan och tycker det är roligt att läsa en roman då och då. Det är klart att det blir både roligare och mer givande om man har läst lite innan - och glöm inte den kognitiva aspekten - man blir smartare (och snyggare) av att läsa. Och det är väl ändå bra för alla?!

Svante: din sågning av Häggs grammatikkunskaper är enormt rolig! Stackars Göran - just hans typ av läroverkspojkar är ju de absolut värsta språkpoliserna.

Svante S sa...

Martin och ni andra! Jag kan avslöja att till och med Aftonbladets kulturchef motvilligt tillstod att min syntaxpolisiära synpunkt var ganska skojig. Men han ville inte publicera den. Jag befarar för övrigt att Hägg inte har så mycket tänkvärt att säga om skolans litteraturundervisning. Han är (ursäkta en göteborgare) helt enkelt inte på spåret.

Jon K sa...

"Katalog"... Man skall förstå: tråkigt, själlöst, ytligt... Retoriskt och sofistiskt av Svante S. Jag ser inte att hans elaka karikatyr utgör en förbättring jämfört med Häggs -- påstått undermåliga -- argument.

Skolan kan inte vara annat än "kulturkonservativ" (vilket förstås även det är ett tillmäle). Det ankommer inte på svensklärare att bestämma att de unga inte skall få ta del av det de själva undfått. Som lärare och vuxen överhuvud ger man vidare det man övertagit, och den yngre generationen gör sedan vad den förmår och vill med det.

Slutligen: att inte ha "satt sin fot i ett klassrum på 20 år" kan ge ett perspktiv som den "realistiske" läraren saknar. Litteraturen har inte förändrats nämnvärt på 20 år. Varför har då svenskämnet däremot förändrats så mycket? Det är en fråga som Hägg implicit ställer, men som Svante S inte nämner.

Jag hade under min egen skoltid endast svensklärare à la Skoglund. Och jag skattar mig därför lycklig som jämte svensk Palme-skola fick uppleva ett antal skolår i Sydeuropa, där jag mötte en litteraturundervisning av ett helt annat slag.

Svante Skoglund sa...

Hur ska jag svara på det här nu, Jon K? Det finns en del politiska undertoner i det du säger, som jag vill försöka bli inblandad i.

Till saken:

1. Först katalogerna. Vad menar jag? Jo böcker (och undervisning) som sätter namnkunskapen i högsätet. Det är absolut en tillgång att känna till en massa litterära verk - ännu bättre är det dock att ha fått tid att läsa och reflektera över dem. Jag vill alltså ha en fördjupning. En skärpning av det intellektuella innehållet. Inte en fördumning. Så där är vi kanske överens.

2. Resonemanget om vad som "ankommer" på oss (svensk)lärare är svårbegripligt. I yrket ligger ju mycket mer än att tradera/förmedla traditioner. Styrdokumenten, lärarnas arbetsbeskrivningar, är oerhört tydliga på den punkten. En lärare som endast riktar in sig på att förmedla kulturarvet följer helt enkelt inte läroplanen. Därmed inte sagt att man inte kan ha åsikter om läro- och kursplaner. Men om något "ankommer" lärare så är det väl att följa beslut som fattats i demokratisk ordning? Tycker du något annat?

3. Skolans/svenskundervisningens förändring under se senaste åren? Tja. Ny läroplan, nytt betygssystem, kommunalisering, (för gymnasiets del) gemensamma kärnämneskurser i svenska för alla program etc etc. Samhälleliga förändringar ska jag inte gå in på här.Då skulle vi säkert bli ännu mer oöverens. Fast försök kom över det där med Palme. Han hade ju åtminstone utmärkta språkkunskaper, som en kollega sa till mig några dagar efter Palmes död.

Slutligen: jag har djup respekt för kunskap och begåvning. Detta är ett utmärkande drag för en lärare à la Skoglund. Därför blir jag besviken på Hägg när han underskattar och till och med mainipulerar sina läsare - eller kritiker. Till och med de konservativa var bättre förr. :-)

Svante Skoglund sa...

Rättelse. Jag skulle ha skrivit: "Det finns en del politiska undertoner i det du säger, som jag vill försöka ATT INTE bli inblandad i."

För vad är det för politiskt sprängstoff i det enkla konstaterandet att många av dagens elever saknar intresse eller förutsättningar för att tillägna sig kulturarvet ***i den omfattning som t.ex. Hägg tänker sig?*** Är det inte bättre att göra som jag och många, många med mig: kämpa tappert på med att väcka intresse för de äldre texter som vi av erfarenhet vet, för det mesta, fungerar? Om vi tvingar på eleverna texter som de ändå inte får något ut av - gör vi då kulturarvet en tjänst? Konstigt. Kan någon hjälpa mig att fatta den politiska dimensionen?

Martin sa...

Jon, du fattar verkligen inte att vi här på Svenskläraren kommenterar är dina vänner. Hallå, vi tycker också det är viktigt med klassiker. Hälften av de böcker jag läser med mina klasser (kanske 5-6 av 12 sammanlagt) är klassiker. Som Huxley, Kafka, Zola, Camus. Vi läser massor med gamla texter i litteraturhistorien. Massor. Diskussionen gäller inte detta. Diskussionen gäller om det är skolans uppgift att fostra till etnisk/nationell identitet genom det sk kulturarvet (hitta det i styrdokumenten om du kan), samt om man skall läsa de mängder av daterade dikter från 1800-talet Hägg anbefaller när tiden är ytterligt begränsad. Det är det vi är emot. Helt emot. Litteratur är alldeles för viktigt för att bli ett kulturkonservativt slagträ.

Jon K sa...

Martin,

Jodå, jag fattar det lättare nu, när jag haft tid att titta runt på bloggen. Jag hittade ju hit först genom en länk från Aftonbladet... Hade tonfallet i Svantes genmäle till Hägg påmint mindre om lärarutbildningens ständiga angrepp på klassikerna, hade jag insett denna sak långt tidigare.

Jag skulle dock kunna genmäla i samma stil: Hägg vill också rädda klassikerna. Och mycket av det han angrep ÄR skräp. Varför angriper ni honom då så hårt? Att Svante Skoglund råkade få sig en släng av sleven borde han kanske ha kunnat tåla bättre.

Jag menar än i denna stund att problemet för svenskämnet (och övriga ämnen), om vi bortser från samhällsproblemen, är systemfel som politikerna mer eller mindre medvetet byggt in. Detta syns mig oändligt angelägnare att angripa än Hägg.

Om kulturarvet, nu. jag bryr mig uppriktigt sagt inte överdrivet om styrdokument. Ämnen har inneboende principer som dtyrdokument inte kan skapa ex nihilo. I den aktuella frågan menar jag att det är av vikt att svenska barn läser texter som format svenskar under generationer. Man kan inte skriva om historien efter eget skön.

Jon K sa...

Tack, Svante, för ditt utförliga svar. Här några svarselement.

0. Bäst hade varit om du preciserat ditt påstående om politiska undertoner. Eller alldeles utelämnat frågan.

1. Om listorna. Ja, vi verkar vara överens. Frågan är då varför du angrep Hägg. Personlig prestige? Hägg är allt annat än emot fördjupning. Det visar det betyg han gav den utmärkta Om-serien. Du borde istället angripa det skolsystem och den underliggande ideologi (på lärarutbildningen är den MYCKET tydlig) som försvårar eller t.o.m. förhindrar gedigenhet och fördjupning.

2. Läroplan och liknande fattas inte nödvändigtvis i demokratisk ordning. Man gör det väldigt enkelt för sig med ditt resonemang. Dessutom är styrdokumenten idag utomordentligt luddiga. Ett ämne uppstår heller inte ur politikernas fiat.

3. Jag åsyftade ämnet såsom disciplin, med inneboende struktur och principer. Inte allt som gjorts för att omdefiniera det. Eller allt som hänt socialt som hotar det.

4. Om Palme. Jag noterar din ironi. Du gick dock inte i Palme-skolan; det gjorde jag. Det gör din ironi osmaklig. Jag kunde dessutom jämföra med fransk skola. Och led. Palme var därtill (förstås) ett slags pars pro toto. Hur som helst är det sofistiskt att åberopa hans utmärkta språkkunskaper. De facto bidrog Palme till en skola där det han fått ta del av inte längre fördes vidare till de unga. Ett större svek kan jag svårligen tänka mig. Har du läst hans intervju från 68 eller 69, "Skolan - en spjutspets mot framtiden" (Palme var då ecklesistikminister)? Gör det. Och lek ironisk först därefter.

Jag skulle överlag gärna se dig vända din ironi mot dem som på landets lärarutbildningar gör allt för att sänka nivån, flumma till det, förakta elevernas intelligens och arbetsvilja, döda klassikerna, prisge de unga åt storföretagens s.k. ungdomskultur o.s.v. Eller har du kanske inte satt din fot på en lärarutbildning de senaste 25 åren?

Slutligen, några ord av uppskattning för att du i din lärobok i litteratur söker nyansera bilden av medeltiden och alltså inte nöjer dig med att förmedla Voltaire-och-Schück-historia på tvärs med historieforskningens rön.

Jon K sa...

Svante,

Gällande ditt kortare meddelande:

a) jag hade förstått att satsadverbialet bortfallit.

b) Hade du vetat något om lärarutbildningen så hade du insett på vad sätt ideologi och politk mycket enkelt kan läsas in i den fråga vi diskuterar.

c) Hade du varit det minsta nyfiken på vad en nybliven (och orolig) svensklärare kan tänkas svara på din sista fråga (som förstås var ironisk), hade jag gärna besvarat den.

d) Den bristande tiden har politikerna tvingat på oss. Inte Hägg. Sparka då åt rätt håll. Ja, hjälp till att göra svensk allmänhet medveten om svensklärarens nästan omöjliga situation idag.

Martin sa...

Jon, roligt att du känner att vi inte urtypen för lärarhögskoleflummare! Vi är som du förstår för det som är bra och mot det som är dåligt. Och som du säger - välidgt mycket i skolans värld är inbyggda systemfel, slappt ledarskap och en kunskapsideologi som barkade iväg åt fel håll - kanske framförallt på 90-talet.

Angående Häggs poetiska preferenser och kulturarvets ställning i ämnet kan vi helt enkelt konstatera att vi är oense! Det känns som både du och vi har sagt det som finns att säga!

Skoldebatt är roligt - skriver du själv någonstans?

Martin sa...

Jon, du ÄR nybliven svensklärare!? Och är ute och jobbar nu? Det är jätteroligt, inte minst där du förmodligen/kanske sitter nu; - att skapa din egen kanon utifrån dina egna preferenser.

För att sova bättre om natten (nu vet jag att du blir arg igen) centrera de texter du läser med eleverna kring begreppen (realism, modernism...) snarare än att beta av författarskap. Det är detta de bra antologierna (som den alldeles utmärkta OM-serien t ex, eller gamla Dialog-serien som Hägg berömmer) är bra på - att lyfta fram texter som förutom att de är roliga att diskutera också har ett större förklaringsvärde.

Svante Skoglund sa...

Jag tror att jag sagt nästan nog för den här gången. Jag skulle önska att du Jon försökte hitta ett tonfall, en infallsvinkel, som ger litet större utymme för resonemang och nyanser. Det finns redan så många missförstådda politiker- och samtidsföraktande genier ute i de svenska lärarrummen. Alltför sällan hinner de använda sin obestridliga begåvning till andras båtnad - innan bitterheten kväver kreativiteten. Too bad, methinks.

Alexander sa...

Kan vi inte slå oss samman i kampen mot Göran Hägg. Inte nog med att han förstör för er, med sin så kallade retorikexpertis förstör han även för landets utbildade retoriker. Hägg är en självutnämnd retorikexpert som vi inom retorikens akademiska värld anser är ett skämt. Han har ofta ingen aning om vad han pratar om när han pratar retorik. Tyvärr är hans bok populär och tyvärr får han mycket medialt utrymme, så jag och många med mig är tacksamma för alla som kämpar mot Göran Häggs pseudoexpertis.

Martin sa...

Haha, Alexander! Jag har också av mina år på Göteborgs universitet förstått att ni retoriker har ett horn eller två i sidan till Hägg. :*)

Men - håll i dig - jag ska för ovanlighetens skull ta Hägg i försvar. Hans "Praktisk retorik" har faktiskt gett mig en hel del inblickar i det romerska försvarstalet som dispositionsmodell - och det är denna modell jag använder när eleverna håller försvarstal på kursen retorik vi har på min skola.

Jag saknar verkligen en riktig handbok i retorik - som är just praktisk (Häggs är ju i ärlighetens namn mest "Pladdrig retorik", och man får lägga ner ganska mycket tid på att själv sortera ut vad som har substans). Har du något tips på något konkret nyutkommet, snälla tipsa!

Må gott, /m

Anonym sa...

Ursäkta en vilja att blåsa liv i en gammal tråd, men läroboken "Texter och tankar" ger faktiskt intryck av att "visa eleverna det de annars möter". I avsnittet om MEDELTIDSlitteratur i denna lärobok förekommer en uppgift där "du har fått jobb på en katolsk friskola och ska skriva uppbyggliga berättelser om de sju dödssynderna och hur man ska vara dygdig". Som troende reagerar man dels på en världsbild som tycks sätta Expressen högst på den svenska parnassens himmel, men man kan också undra över vad detta har med medeltiden att göra - om läroboksförfattaren ser på katoliscismen som "kvarleva" från medeltiden eller vad? Varför inte låta skolan stimulera till allas lika kunskaper istället för att bekräfta massmedias fördomar - även om det förstnämnda ibland kan kräva att man har "ytliga faktakunskaper av jeopardykaraktär" för att kunna ha något att underbygga sina argument med?