måndag 21 januari 2008

Marcel Proust







Jag har förälskat mig.
I en liten bok.
Om läsning av Marcel Proust.
I författarens noter står att läsa följande...

"Jag medger att en viss användning av imperfekt indikativ - av detta grymma tempus som framställer livet för oss som något på samma gång flyktigt och passivt, som i samma ögonblick det skildrar våra handlingar ger dem en prägel av illusion och förintar dem i det förflutna utan att som perfektformen ge oss verksamhetens tröst - för mig har förblivit en outtömlig källa till gåtfull sorgsenhet."

Marcel Proust ger därefter ett exempel på ovanstående:

"Ingenting hos henne minde om den epoken...Hon var en liten kvinna vars gestalt, en smula nersjunken under hennes tyngd, hade förlorat..etc" för att jag genast ska känna mig fylld av den djupaste melankoli.

- I romanerna är avsikten att skapa sorgsenhet så påtaglig hos författaren att man stålsätter sig lite mer."


Anne-Marie tänker:
Marcel Proust får grammatiken att blomstra. Jag vill inget hellre än att erövra samma känsla och samma förståelse för ordet minde och styrkan i ordet var. Det är Marcel Proust förtjänst. Detta kunde vara en del av mina sju sanningar. Jag fullkomligt bedåras av ordens vandringar mot mening.

Anne-Marie Körling

som håller ömt om en liten blå bok - OM LÄSNING - av Marcel Proust, utgiven av Pontes Förlag 2007. Jag tänker inte släppa taget... Nästa upplevelse står på sidan...

4 kommentarer:

J sa...

Hur vackert är inte det? Givetvis var han fransman. Fransmännen har så många tempusformer att förälska sig i. Liksom engelskans ordrikhet som jag har en pågående kärleksaffär med.

Anonym sa...

Jag har iallafall en kärleksrelation. Hur märkligt är inte det. Mig fångar man med ord. Anne-Marie

Anonym sa...

Jag har en pågående kärleksaffär med ... vilket underbart förhållande till språket. För mig är ordet... en hel värld. Kärlek är ett ord. Också en hel värld. Människa är också ett ord... och en hel värld. Jag är förälskad... och det tänker jag vara. Det övergår snart i kärlek.
Anne-Marie

Svante S sa...

Ja, att läsa Proust är som att ha kärleksrelation med en tidvis mycket påfrestande person. Ibland känns det djupt meningsfullt, ibland blir man så irriterad på hans aspergeraktigt långrandiga detaljanalyser att det nästan är outhärdligt. Jag tycker - dessutom - att han vid sidan av allt annat är en stor humorist. Balzacskt elaktrolig i personteckningen. Med andra ord: motsatsen till den drivhusblomma som han ibland framställs som.