onsdag 16 januari 2008

Göran Hägg höjer planmålen i Svenska A och B

eller kvantitet i klassikersnuttarna är en kvalitet i sig

Det finns en rörande scen i BBC-serien Folkets århundrade där kinesiska bönder hetsas att överträffa varandras produktion av ris. Överbuden i planmålen haglar, och det hela blir som en tävling – en folkkommun lovar att de på mark som förra året gett 500 kilo ris ska de i år skörda 7 ton. Det är en imponerande siffra – men det blev kanske inte så mycket ris i slutändan. Risplantorna sattes för tätt och det blev inget alls.

Överbud är alltid tacksamt – och till intet förpliktigande. Att läsa Göran Häggs genomgång av litteraturböcker för gymnasiet i dagens och gårdagensAftonbladet blir lite tokrolig just av denna anledning – 7 ton klassiska litteratursnuttar i varje bok – annars får det vara. Och när vi ser vad Hägg saknar i böckerna (eller särskilt berömmer att det finns!) är i alla fall jag glad att jag inte hade honom på gymnasiet.

Vergilius, Catullus, 1695 års psalmbok, mer av Fröding, Karlfeldt och Heidenstam, fru Nordenflycht, Drottning Kristina, tal av Cicero, mer ur Nya testamentet, Stiernhielm, Hjalmar Bergman, Tegnér, Geijer, Wallin, Runeberg och Rydberg. Almqvist och Bremer, Willy Kyrklund och Villy Sørensen, Wivallius, Lucidor, Lenngren, Coleridge och Keats, Lars Forssell, Hjalmar Gullberg.

De fylligaste böckerna (läs: de som uppfyller Häggs planmål vad gäller svensk litteratur före 1900) är bra, de andra är undermåliga. Hur lätt är det inte att recensera sådana här böcker!

Jo, jag tycker också att det är tråkigt med kortfattade antologier. Det blir för mycket små snuttar och för lite att välja på. Därför finns det en poäng att ha Dialog eller Levande litteratur stående på skrivbordet. Utmärkta böcker båda två. Liksom Om-serien som Hägg berömmer.

Men i Häggs värld verkar det just inte handla om att välja. Allt - särskilt det som skrevs av män på 1800-talet - är lika viktigt. Litteraturhistorien är en färdig storhet som det gäller att stoppa i sig så mycket som möjligt av. Och då kan väl ändå inte didaktiska grundfrågor som varför just denna text för dessa elever just nu på denna kurstid? få stå i vägen. För visst ingår det i vårt kulturarv att läsa fylliga urval av Tegnér, Karlfeldt, Runeberg och Rydberg?

B-kursen - där de flesta läser lite mer litteratur än på A-kursen - har i regel tilldelats mellan 80 och 90 klocktimmar på gymnasiet. Det är då inte bara utdrag i litteraturhistorieantologin som skall hinnas med utan också saker som uppsatsskrivande, romanläsning, språkhistoria, argumentation och argumentationsanalyser, retorik och film. Och elementära kultur- och litteraturhistoriska begrepp.

Med tanke på dessa förutsättningar blir just Häggs efterlängtade djupstudium av Karlfeldt och Fröding svår att försvara.

Under min gymnasietid utgick just allt annat än diktläsning på svenskan i tvåan och trean (jag gick ut -90). Vår lärare tog till Häggs stora glädje litteraturantologierna (Dikt och tanke. Fyra till antalet – var och en fylligare än varje nutida exempel) mycket bokstavligt – inget var för ointressant att läsa. Så vi läste mycket fylliga urval av de svenska män från 1800-talet som böckerna flödade över av: Kellgren, Rydberg, Tegnér, Geijer, Stagnelius, Heidenstam, Almquist, Strindberg. Inget från 1900-talet, det hann vi inte med.

Problemet var naturligtvis att dessa dikter (bara dikter) inte alls diskuterades. Vi hade en tre fyra dikter i läxa och sedan lade läraren ut texten om meningen med Heidenstams "Moguls kungaring" eller Rydbergs "Jubelfestkantaten", med betoning på vilka stilmedel som användes (lägg märke till stegringen i han grät, han bad, han grävde, se kontrasten i Rydbergs pampiga inledning).

Vi får heller inte glömma att vi blev ganska insatta i saker som Tegnérs studieår och kärlekshistorier samt Rydbergs tidningskarriär – allt viktigt för att rätt förstå dikterna, och som vi pluggade på i den 500 sidor tjocka litteraturboken Dikt och data. Det var lättare att vara svensklärare då. Gör inget urval, följ boken tills vårterminen i trean är slut.

För att litteratur ska bli intressant måste den diskuteras. Vilka frågor mer specifikt skulle du vilja aktualisera vid läsningen av Karlfeldts "Hösthorn" eller "Vinterorgel"? Hur skall dessa dikter egentligen läsas? För Göran Hägg – att ha läst dem räcker inte som motivering. Och om det tar uppåt en lektion att läsa och diskutera en enda dikt – som Tranströmers "Dagsmeja" jag och musiktreorna kikade på igår – vad ska vi välja bort? Ledsen, men Wallins psalmbok platsar inte längre. Vi har inte tid till bara mer av samma.

Hägg bortser naturligtvis också från att klasser är olika. När han rackar ner på en bokserie som Svenska Timmar förstår han inte att det i många klasser inte handlar om att välja den eller Ekengrens svenska. Valet står snarast mellan Svenska Timmar eller att helt fuska sig förbi all litteraturhistoria, kanske garderad av ett litet arbete (avskrivna Wikipediaartiklar) om realismen.

Så Göran Hägg, det är inte ditt val av favoritböcker jag kritiserar (där håller jag till stor del med dig!), det är den enormt tråkiga syn på litteratur som dina resonemang implicerar jag vänder mig mot. Trots att jag verkligen gillar dina roliga litteraturhistorier. Måtte vi inte få skrivningar av din modell i kursplanerna.

Martin Sandberg
är gymnasielärare och tycker – oavsett vad ovanstående ger sken av – att litteraturhistoria är mycket viktigt. Men man kan inte smita från ansvaret att göra ett vettigt urval. Med eller utan läromedel.

Andra bloggar om: , , , , , , , ,

20 kommentarer:

TeachGirl sa...

Bra skrivet! Jag håller med, han hade lite hög nivå på vad han ansåg vara viktig litteratur.

Det som jag annars tyckte var mest intressant i hans recension var hans totalsågning av den lärobok som vi har till våra Vux-elever - "Svenska i tiden". Jag håller med om varje ord han skriver om den boken.

Just det som Hägg efterlyser var det som min lärare gick genom med oss på gymnasiet (gick ut -92). "Dikt och tanke" var ju en grymt omfattande antologi (var det verkligen bara fyra band?). Jag kommer ihåg när vi gick genom "Det eviga" på ett otroligt grundligt sätt som fortfarande sitter kvar.

Vi diskuterade inte, vi antecknade vad läraren sa. Korvstoppning på hög nivå.

LÄROMEDELSRECENSION sa...

Tranströmer... välj in och inte bort.
Martin, tack för dina ord. Jag ska läsa igen och återkomma. Tranströmer har jag en evig relation till, orden sitter innanför. Välj till, välj inte bort.
Anne-Marie

Begränsa inte, begrunda!

sjolochov sa...

Hägg skriver utifrån uppfattningen att endast A-kursen i Svenska är obligatorisk och att B-kursen bara läses på studieförberedande program. Eller avser han en kommande förändring (som jag inte har hört talas om)?

Meta sa...

Mycket välskrivet och intressant inlägg! Tackar och bugar!
Hängde själv upp mig på en annan sak - det med den SVENSKA litteraturen (1/3 är inte nog) - som jag hoppas kunna återkomma till på egen blogg.

Martin sa...

Teachgirl: Jag håller också med - det mesta i läromedelsväg är crap. Fyra band var det, men jag är osäker på hur många som hann till volym fyra (som jag har stående på jobbet). Problemet med det läraren sa var ju också att det var så ytligt. Handbokstugg. Man kommer mycket längre in i texterna om man har en klass med. Undrar just hur mycket av Det Eviga som sitter kvar hos dina klasskompisar? Just detta tror jag är en av de stora bristerna med den tidens skola - det var så mycket så det bara drunknade i vartannat.

Anne-Marie: läsa så mycket som möjligt är parollen. Ofta tycker jag det är mer givande med hela romaner. Och särskilt dikter kan ju bli träligt (obs! Tranströmer är aldrig trälig - Tranströmer är fantastisk).

Sjocholov: Du har helt rätt - Hägg pratar i nattmössan. Både A och B är kärnämnen. Punkt. Konstigt att han inte har koll på det - som sagt - jag tycker fortfarande att hans genomgång är jumla slapp.

Martin sa...

Janis (Meta): tack, vad glad jag blir! Tycker också att det där med svensk litteratur kan bli lite ... tja felvinklat. Visst är det naturligast att vi här läser böcker skrivna på vårt språk - så klart. Men allt trams folk tjatar om kulturarv etc och annan kulturkonservatism ger jag inte mycket för. Läs klassikerna för att de är bra, annars strunta i det.

Veronika sa...

Jag tycker helst litteraturen ska rymma så mycket som möjligt. Det är inte läromedelsförfattarna (eller Göran Hägg) som ska göra urvalet, det är lärare och elever tillsammans. Fattas det bitar blir det ju mindre att välja bland.
Samtidigt förstår jag att det är något av en omöjlighet att få eleverna att släpa runt på stora tegelstenar. Och att skolorna inte har råd att köpa in antalogier i fyra band.

Ninna sa...

I den här debatten känner jag mig helt ute.
Som ungla (Kvinnlig motsvarighet till yngling. Hittade just på det.) på sextiotalet, var det UUUURTRÅÅÅÅKIGT med litteraturhistoria. Minns vagt något tungt om Heidenstam, Tegner, Nials saga och liknande. Årtal att plugga in. Diktverk i METRAR. Anapest, jamb, hexameter.

Det var nån lärarstrejk vid mitten av sextiotalet. Jag tillbringade lektionerna med att i mitt hörn läsa Fridegård, serien om Soldaten i kriget i Finland, om hustrun därhemma på gården och sprätten som satt på tronen. Kungatronen alltså. Han den tredje Gustav.

Jag är långt mer bevandrad i litteraturens vindlingar numera, men det kan min gamla skola inte ta åt sig äran för.

Martin sa...

Veronika: Instämmer helt! Det är därför Hägg har rätt - men fel! Dialogserien är så bra därför att det finns så mycket att välja på - men hu för att läsa allt!

Ninna: nej, det är konstigt. Vi är ju intresserade av litteratur trots den undervisning vi fick, snarare än tack vare. Litteraturhistoria enligt denna modell (och Häggs som är typ samma) kväver ju eventuellt intresse mer än att främja det. Det är därför Häggs rubrik är så tokrolig "An kan läslusten räddas" - Mwohahaha - "Än kan läslusten kvävas" är nog tyvärr mer rättvisande.

Magistern sa...

Jäkligt bra inlägg. Skulle komma med någon underfundig kommentar, men inser att det inte alltid behövs. :-)

Martin sa...

Magistern: kul, vad glad jag blir (alltså för att du är så snäll, inte att för att du inte lämnar underfundig kommentar :^) )!

livelev sa...

Glöm för all del inte bort historieämnet. Att läsa litteraturhistoria utan att först ha läst vanlig historia är rätt så värdelöst. Det bästa vore en integrering av de två ämnena, så att litteraturen sätts in i sin kontext.

Martin sa...

Livelev: Så sant - litteratur utan samhällsutveckling är som - ... försöker hitta på något roligt ... akademien utan Horace? Pckettoppen utan Lisbeth Salander?

Själv har jag tur på denna punkt. De klasser jag har i svenska läser inte bara historia i ettan utan också kulturhistoria i tvåan - vilket gör att man än mer kan fokusera på textläsning.

Meta sa...

Jag läser Svante Skoglunds väl formulerade svar på Göran Häggs "inläggg i skoldebatten" i Ab idag. Tyvärr läser jag också Häggs replik som får mig att tappa all respekt för den kände retorikern. Och önskar att han fick lyssna på de fantastiska föreläsningar i ämnet litteratur i skolan som jag just nu njuter av. Där det handlar om MENINGSSKAPANDE vid läsning. Om den pedagogiska uppgiften lärare har, om att få ungdomar intresserade av klassiskt litteratur och hur detta möjligen kan göras. För mellan den klassiska litteraturens repertoar och den moderna romanens repertoar finns ett stort gap. Något Hägg inte reflekterar över, lika lite som han funderar över de didaktiska frågorna varför och för vems skull?
/Janis

Svante S sa...

Läs gärna mitt genmäle i dagens Aftonbladet. Svante

Svante S sa...

Läste slarvigt. Såg inte Metas inlägg.

Martin sa...

Svante: märker omläsning av mitt inlägg att det ser ut som om också jag rackar ner på Svenska Timmar. Det är den enda fungerande litteraturbok för yrkesprogrammen jag sett, och jag har också använt dem på både Estet och TE. Jo, den gröna antologin är mer kortfattad än t ex Dialog, men när jag tänker efter använder jag nog fortfarande Svenska timmar mycket mer, särskilt vad gäller den äldre litteraturen. Hårt sovrat - men välvalt. Och hela mitt upplägg angående efterkrigstidens litteratur springer ursprungligen ur Andersens briljanta "Lykke" som finns med i denna antologi.

Angående replikskiftet med Hägg undrar jag i likhet med Janis/Meta om Hägg är riktig. Det du skriver är ju så självklart (fast snitsigare formulerat :^)) ur ett lärarperspektiv. Det jag fastnar för särskilt är det du skriver om elevföraktet denna undervisningsideologi uttrycker (se också Teachgirls och Ninnas kommentarer ovan), essensialismens och kulturarvets akilleshäl. Vi ska proppa i oss ett kulturideal som varit antikverat sedan kriget. Varför publicerar Aftonbladet av alla tidningar denna unkna kulturkonservatism?

Hägg verkar tro att alla elever på något mystiskt sätt möter en massa litteratur utanför skolan, och det är därför det är så viktigt att låta dem "möta saker de annars inte möter, inklusive sådana läskiga prylar [som Heidenstam och Stiernhielm], men framförallt förstås bra saker som Selma Lagerlöf". Hallå Göran - För en övervägande majoritet av våra elever är Liza Marklund och Camilla Läckberg helt nya bekantskaper. I likhet med all skönlitteratur. Då kan man inte skubba från den svåra frågan om urval.

Meta/Janis: det finns ett gap mellan klassikerna och moderna romaner som är knixigt. Att hitta klassiker som är läsbara och intressanta i sig - alltså inte bara har litteraturhistoriskt värde är svårt. Angående de didaktiska frågorna - det är tydligt att Hägg inte har varit enormt mycket ute i kritdammet.

Alla överhuvudtaget: klassiker skrivna av kvinnor är ännu svårare - måste vara intressanta men inte för svårlästa. Jag vill veta vilka engelska 1800-tals romaner (av kvinnor) som fortfarande kan läsas av hyggligt intresserad gymnasietvåa/trea. Svindlande höjder? Jayne Eyre? Benedictssons Pengar är ju annars skitbra - men alltför subtil och uppbruten för gymnasiet tycker jag.

Svante: "döden molmar i mull" :^) Det finns ingen möjlighet att du kan lägga in hela ditt inlägg här på kommentatorsplats (eller nytt inlägg - får du det?) Den ligger symptomatiskt nog inte ute på aftonbladet.se...

Svante S sa...

Martin: "Svindlande höjder" kan funka. Och absolut "Jane Eyre". Starka känslor, gotiska/romantiska miljöer, tragiska livsöden med gåtor som håller intresset vid liv. George Eliot svårare. Och Elizabeth Gaskell, fast av andra skäl. Däremot händer det att stillsamma och ironiska elever uppskattar Jane Austens stillsamma ironier. "Stolthet och fördom", kanske. Eller "Emma"? Austen rules!

Jon K sa...

Kritiken mot Hägg är i stort obefogad. Hägg skulle vara den förste att lyfta fram värdet av diskussion utifrån litteratur, men man kan nu inte diskutera meningsfullt (till skillnad från löst tyckande, som flertalet elever alltid gillar) utan underlag. Och då bör också ungas alltför snäva pespektiv vidgas, varför Liza Marklund tillför ytterst litet. Sedan finns förstås ett kulturarv att ge de unga.

Argumentet enligt vilket unga idag många gånger inget läst blir enligt min erfarenhet ofta en förevändning för att inte våga förändra denna alldeles orimliga situation. Vad gör grundskolan? Varför finns ingen organisation av bl.a. svensklärare som kräver en gedignare skola med innehåll? Det finns i Frankrike. I England. I Tyskland. I U.S.A. Skall vi låta ett ogenomtänkt system beröva barnen den litteratur vi själva haft förmånen att komma i beröring med? Hägg är ingalunda fienden. Den skola vi har är det däremot.

Svenskämnet är idag fastlåst i en omöjlig situation. Grundskolans oerhörda brister (jag atlar här inte om undantagen), det besynnerliga faktum att alla idag måste in i gymnasiet och tvingas läsa teoretiska ämnen även där (flertalet vill inte, och borde få komma tillbaka senare, när intresset vaknat)... Gymnasieläraren i svenska står ofta inför elever utan erforderliga förkunskaper och utan vanor som skolan redan borde ha hunnit ge. Där ligger oftast problemet. Inte i Göran Häggs kritik av somliga, faktiskt undermåliga läromedel.

Om inte ens svensklärarna försöker rädda sitt ämne... Vem skall då göra det? Hägg gör vad han kan för att hjälpa oss.

Martin sa...

Hej Jon! Tack för ditt inlägg. Jag håller till allra största del med dig om det du skriver, och om du följt debatten här på bloggen har du läst snarlika resonemang om skolan.

Värdet av att läsa mycket litteratur, och varierad litteratur på både grundskolan och gymnasiet är inte det vi diskuterar, vad Hägg däremot hävdar i sin genomgång - explicit och implicit - är att en viss typ av litteratur, framförallt poesi från 1800-talet, är extra viktiga pga någons sorts kulturfostrande uppgift (som nota bene vi inte återfinner i styrdokumenten). Det är detta jag vänder mig mot, denna syn att varenda jumla dikt av Tegnér är lika viktig och dessutom viktig för att vi ska känna oss som goda svenskar. Sorry, jag köper inte det nationalitets och identitetsbegrepp som denna kulturkonservatism står för. I likhet med en mycket stor majoritet i detta land.

Vi måste välja, och då är det mer intressant att t ex också läsa om 1900-talets litteraturhistoria. Vem är viktigast att eleverna har läst - Kafka eller Rydberg? Jag tycker Kafka. Trots att Kafka är påfallande osvensk. Men pratar vi västerländskt kulturarv är han omistlig. Det är inte Rydberg.

Att många elever inte läser romaner varken på gymnasiet eller högstadiet, eller att när eleverna läser får de alltid välja böcker själva (Pojken som kallades Det, Gömda, osv blir det då) är ett jäkla oskick. Här möjligtvis - men bara här - kan det vara en stor idé att skärpa upp kursmålen. Alla elever har rätt till litteratur. För jo, du har rätt, det är svårt att att börja från noll i Svenska A.

Angående Häggs debattlystnad - Hägg har om jag förstått Svante rätt avböjt vidare diskussion i frågan.