Magiska hemligheter bakom framgångsrik skola

Vad är egentligen hemligheten bakom skolor som lyckas? Sedan nittiotalet har vi fått höra många berättelser om olika skolors nya, moderna metoder som i ett enda kraftfullt svep sopar bort allt som är tråkigt och ineffektivt och utan krusiduller gör alla elever nyfikna, kunskapssökande och ansvarstagande.

Det har varit cases och PBL, storylines, och fri forskning, portföljmetodik och arbetskort, ämnesintegrering och infärgning, montessoriinspirerat och steinerartat. Och IT. IT. IT. Kära läsare – ni kan säkert ge mig ytterligare tio exempel, - ty som det heter – metoderna har varit legio.

DN drar idag igång en artikelserie på Insidan om goda exempel i skolans värld, och börjar på Oxhagsskolan i Akalla, där 85 procent av barnen har utländsk bakgrund. 96 procent godkända i svenskaprovet årskurs fem. 98 procent i engelska. Det är ju helt enastående resultat, dessutom i ett område med hög arbetslöshet, låg utbildningsnivå och många nyanlända. Vad är det för magisk metod som åstadkommit dessa resultat?

Vad som framkommer i artikeln rör det sig om engagerade, snälla lärare med lika fokus på att eleverna trivs som att de utvecklas kunskapsmässigt. Enormt, enormt fokus på läsning. Trivsel och arbetsro. Lärarledd undervisning med ordentlig planering och struktur som tydligt kommuniceras med barnen så att alla vet vad de ska göra. Läxor. Och att läraren faktiskt har koll på att de görs. Höga men rimliga förväntningar på barnen – och en insikt om att skolan inte lyckas är det skolan det är fel på, inget annat. Snabbhet i reaktionerna om barn far illa eller har det svårare. Tydlig ledning.

Är det någon som är förvånad?

Problemet är bara att i det skolideologiska klimat vi förhoppningsvis är på väg bort ifrån är det typ alla fel. Samtliga doktorander i pedagogik på fältstudier skulle snabbt konstatera att Ingegärd Wallman och hennes kollegor är petrifierade dinosaurier.

De tar för stor plats i klassrummet. De låter inte barnen vara med och bestämma i tillräcklig utsträckning. De bygger inte undervisningen utifrån barnens egna erfarenheter. De formar inte undervisningen utifrån barnens verklighet i det omgivande lokalsamhället. Undervisningsmetoderna är för ensidiga. De skapar konstlade gränser mellan ämnena som inte finns ute i verkliga livet.

När eleverna gör kreativa saker utanför stoffet (som t ex viker flygplan när de egentligen skall släppa pappret på golvet) tillrättavisas de av lärarna. En stor del av skoldagen går åt till att elever mekaniskt skall lära sig stoff snarare än att reflektera över det. Barnen ägnar sig instrumentellt åt sitt arbete för att inhösta beröm och premier. Alla barnen har inte samma möjligheter att läsa läxor hemma.

Nej, jag försöker inte säga att allt i skolan pre-nittiotal var bra, och inte minst i svenskämnet har mycket hänt, men kan vi inte sluta kasta ut årskullar barn med badvattnet?

Martin Sandberg riktar ett stort tack till sina egna inspirerande dinosaurier Lena Josefsson, Lena Welin, Ulla-Britt Andersson, Jan Åberg, Gullvi Carlsson, Dagmar Nordberg och Börje Lundgren.