Jag måste stanna vid ämnet stavning. Jag måste få återkomma till detta ord. Stavning.
Jag måste få uttrycka min känslighet, mitt mod, min undran och min förfäran. Jag måste få skriva lite till.
Jag hade en gång en vän som aldrig vågade sända ut meddelanden till sina kollegor, dvs hon vågade aldrig skriva en liten lapp och lägga den i sina kollegors fack då hon var livrädd för sina eventuella stavfel och språkliga krumbukter. Det var aldrig innehållet som värderades berättade hon. Det var bara formen. Innehållet - tja handlade om de där roliga sakerna som skulle äga rum, festerna, fikabrödsdagarna och tja, allmänt uppskattade saker för att roa alla de andra. Hon gav dem muntligen. Skriva ned... nej svarade hon... de skrivkunniga fick skriva upp själva... så var det med den saken.
Varför kan man undra?
De gånger hon lagt ut lappar med inbjudan om än det ena än det andra, så kom det alltid ett par stycken inbjudningar tillbaka, rättade och korrigerade. Det var inte illasinnande kollegor, snarare aningslösa, men skrivmodet försvann totalt. Till saken hör att denna person hade problem med sin stavning och sin förståelse hur orden presenterades. Hon led av sina problem. Nu vågade hon inte mer. Det fick bli muntligt. Gott så. Bra så. Hon tystnade inte.
Men de som är tysta och utan skrivmod? Vad händer med dem?
De som kämpar med sitt språk är hjältar - verkligt stora språkliga hjältar. De som tillägnar sig sitt språk är små hjältar som äventyrligt utforskar språkets nya värld. De som kommer från andra språk prövar nya språk. Alla dessa språkliga hjältar. Med vilken rätt trampar en rödpenna in?
Jag brukar fråga mina elever hur de tänker kring sin text. Hur vill du att jag ska läsa den? Vill du ha synpunkter på din text? Om du vill ha det hur vill du ha dem? Vad vill du utveckla?
Sen låter jag eleven läsa sin text högt för mig. - Läs texten högt för mig, så får jag lyssna och tänka, uppmuntrar jag vidare. - Det du själv upptäcker och vill ändra på låt oss börja där, låter jag eleven veta.
Allt skrivande utvecklas genom skrivande. En vuxen som inte skriver utvecklar inte sin skrivning. En elev som inte skriver behöver uppmuntran och medföljarläsare för att lära sig skriva.
Mitt fotografi - bokstäverna, sifforna - är en bild av redskapen. Det finns en serviceknapp också. Den trycker man på då man behöver service, hjälp eller kontakt.
Det är en liten bild över språkets möjligheter, i all sin enkelhet.
Anne-Marie Körling
Det är viktigt med stavning. Det är hur vi pedagogiskt går tillväga som jag önskar diskutera. Trampa på eller avstamp ur ...
13 kommentarer:
Det är svårt att hitta lagom nivå att skriva på. Jag har deltagit i NaNoWriMo två gånger och det är helt klart bra för kreativiteten att medvetet släppa på språkkorrekthet och detaljformuleringar och koncentrera sig på att få ur sig en berättelse. Revidera kan man göra senare. Samtidigt vet jag hur mycket min läsning störs av felplacerade komman, särskrivningar och annat liknande eftersom jag hinner tolka det som står på ett helt annat sätt än vad det var tänkt innan jag får det rätt, så jag måste gå tillbaka och läsa om för att fatta vad det var meningen att det skulle stå.
Jag håller absolut med dig Hans. Dock är det en fråga om hur vi gör pedagogiskt. Detta att utveckla, inte hämma. Jag tror många är hämmade i sin skrivning. Dessa skrivare ser vi inte. De skriver nämligen inte. De som skriver är de som vågar och kan. Jag är lärare för yngre elever. Jag anser att skrivandet i skolan ska ha fler moment, ha fler undervisningsformer, tydligare modeller, möjligheter att följa modeller. Målet är att utveckla en skrivande kreativitet och kunskap om hur man skriver enligt konstens alla regler. Mycket läsning, mycket, mycket läsning och mycket, mycket skrivande. I övandets form, i mångfaldens värld. Med respekt för avsändaren, men också för mottagaren.
Tack Hans Persson. Jag har besökt NaNoWriMo.
Med vänlighet,
Anne-Marie Körling
Fredde här. Jag använder mig av processkrivning för mina 2:or och treor. Men bara i två steg. Det får inte bli för många moment heller. Men den som inte gillar stavningsregler bör ta sig en titt på en 1600-talstext för att få lite perspektiv. För övrigt rekommenderar språknämnden punkter vid förkortningar.
Om man kan skapa ett klassrums-klimat som andas "skrivverkstad" blir kanske rättandet i elevtexterna inte så känsligt?
Om alla är med på att en text kan processas, precis som en lampfot i träslöjden kan svarvas och filas och sandpappras, att en text är ett hantverk som kräver utkast och omskrivningar - och att ev. kritik riktas mot produkten och inte personen - så kanske en så´n som jag som vill att det ska stå "RÄTT", inte trampar eleverna på tårna och hämmar deras skrivande?
Med respekt och samtal om varför det nu är så viktigt med det "formellt korrekta" parat med ett öppet språkligt sinne (där man struntar högaktningsfullt i "de onödiga regler" som faktiskt finns)får eleverna skriva personligt men med hjälp av läraren göra den bra texten ännu bättre. För till och med en författare har ju en redaktör.
Det är viktigt att inte klampa in i elevernas texter med rödpenna, men det är också viktigt att lära eleverna att skrivandet är ett hantverk, som faktiskt kräver tid och ansträngning (nu talar jag främst om äldre elever). Många har en inställning att skriva i svenskan är att plita ihop något snabbt för att bara lämna in till läraren. Det säger egentligen mer om läraren och undervisningen, men ni förstår kanske vad jag menar ändå?
/Janis
Om alla är med på att en text kan processas, precis som en lampfot i träslöjden kan svarvas och filas och sandpappras, att en text är ett hantverk som kräver utkast och omskrivningar - och att ev. kritik riktas mot produkten och inte personen - så kanske en så´n som jag som vill att det ska stå "RÄTT", inte trampar eleverna på tårna och hämmar deras skrivande?
En sak som jag tror att det är viktigt att vara tydlig med är att ge separata omdömen för innehåll och form.
Jag jobbar ganska fundamentalistiskt med skrivprocessen i alla tre årskurser (både elev och lärarrespons med omskriving emellan) och brukar ösa markeringar med rödpenna (eller blå penna om denna är närmast) över elevernas texter. Och ösa responsfrågor och glada tillrop.
Min erfarenhet är att elever tycker att detta är roligt - förutsatt att alla får typ lika mycket kladd. Målet är ju sedan att den färdiga texten är fri från fel så att eleverna kan ta till sig berömmet ang upplägg och innehåll i den slutliga kommentaren.
Jag tror dock att det kanske är först på gymnasiet som det går att jobba så här - yngre elever har nog svårare att ta till sig berömmet om de tror att allt är fel.
Fördelen givetvis är att eleverna utvecklas explosionsartat i ettan, framförallt ang textlängd (särskilt mängd text i varje stycke), samt att svaga skrivare snabbt tar till sig reglerna för skrivande - vilket blir så tydligt för dem när de sitter med alla textversionerna, från den ofta ganska tunna första texten till en prydlig, styckeindelad, fyllig text som det är roligt att låta kompisarna läsa.
Jag tror alltså som Janis att man (på gymnasiet) inte behöver vara rädd för rödpennan. Men en absolut förutsättning är som ni alla är inne på ett öppet, snällt och konstruktivt klassrumsklimat där skrivandet blir någon slags kollektiv happening. Och att eleverna ges tid att lära sig hur processen fungerar.
Hans, instämmer. Tack för tipset på NaNoWriMo - inte känt till sedan tidigare!
Fredde: ang äldre stavning - det är ju skitroligt. Kommer ihåg när vi läste brev av Gustav Vasa. Han hade olika stavning på sitt namn (oftast Gøtstaff) och i samma brev stavar han (hans skrivare) "av" på tre olika sätt! Fattar inte alls poängen - att man skriver helt hursomhelst så är ju helt ologiskt - även på 1500-talet.
Fredde här. När jag skrev tvåor och treor menade jag mina lågstadieelever.
Fredde: Jag är enormt imponerad över att du jobbar processinriktat så tidigt. Varför har mina elver inte haft dig? Ser du lika tydliga resultat på lågstadiet som jag ser på gymnasiet?
Fredde här. Jag låter dem skriva en kladd, varefter jag rättar. Styckeindelning, stavning, meningar, talstreck.Och att man förstår vad som händer.
I det mesta arbetet får man ju bättre resultat om man ställer krav. Det är väl det som kallas yttre motivation. Och det är mycket fult har jag förstått....
Pröva ordet förväntning! Det är jätteinne just nu! Annars: jag tror att styrkan i skrivprocessen som metod är att den är så flexibel - och kan anpassas på alla sätt efter klass, ålder bla bla. Som sagt - impad.
Oj - så härligt att läsa. Processen är igång. Jag har själv en årskurs fem. Där processar vi ständigt. Tack för alla inlägg och härlig diskussion... må den fortsätta.
Anne-Marie
Skicka en kommentar