onsdag 16 januari 2008

Innanför pärmarna

Man lägger in saker i böcker.

Då man lägger in saker i böcker ramlar dessa en dag ut ur böckerna.
Någonting singlar långsamt ned på golvet. Som en död sommarfjäril som pressats samman och bevarats. Den har sina vingar men inte sin tid.

Man lägger saker i böcker.
Gömmer in i det lästa någonting utifrån.
Ett slags brevförsändelser. Betydelsefulla inlägg.
Det ramlar ut ett brev med gammalt porto.
Det öppnar sig ett leende i ett gulnat fotografi från 1952.
Ett kärleksbrev rodnar då det ertappas mellan hemliga sidor.

Själva boken vittnar om sin läsare.
Bland författarens ord sparas något privat in.
Vilket förtroende för boken.

Innanför pärmarna finns mycket mer att läsa.

tänker

Anne-Marie Körling

som varsamt plockar upp ett brev som föll ut ut ur Tomas Tranströmers SANNINGSBARRIÄREN, Bonniers 1978. Jag tog upp brevet och där stod...

6 kommentarer:

Anonym sa...

Fantasieggande!
Hur många romaner kan man finna inuti en roman...
Hur många liv...

Svensklärarföreningen sa...

Ninna, en roman öppnar upp sidor man inte föreställt sig tidigare, om då läsaren lämnat ett litet avtryck eller gömt in en bit av sitt liv... blir berättelsen dubbelbottnad. Allt gott, Anne-Marie

Anonym sa...

Ha ha! Har sedan 1990 med avsikt sparat alla biljetter, kvitton, flyers, osv osv och stoppat in i mina böcker. Så nu finns det ett slags arkiv över vad jag har gjort.

I Vargas Llosas "Tant Julia och författaren" hittar jag ett hotellkvitto från Skagen (min och hustruns första utlandsresa), i Östergrens "Gentlemen" ett medlemskort från musikföreningen Barowiak i Uppsala år 92/93 (såg Wedding present där), och i Dagermans "Nattens lekar" en Kraftwerkbiljett från Solnakonserten -91 (jo, jag var där).

Anonym sa...

Jag minns kartongerna böcker pappa brukade komma hem med, införskaffade från något dödsbo eller någon gammal samlar, för antikvariat parnassens räkning. Det var en slags högtidskänsla, inte helt främmande från julen, när böckerna dammades och tömdes och man som liten flicka fick plocka på sig gulnade bokmärken, en box gamla patroner, märkliga svartvita fotografier.

Eftersom jag numer är en boksamlare i exil, med min samling plågsamt undanstoppad på en vind, vet jag inte längre vad jag gömt bland bladen. Däremot har jag i skottland tagit för vana att läsa i badet, gärna ett halvtomt sådant, i vilket jag kan ligga i timmar, eftersom det är lägenhetens enda privata plats, och jag har därmed upphört att bokmärka med små papper. Däremot lämnar jag fuktiga tummärken över sidorna.

Som bokhandlare har jag förövrigt sett det mesta med åren. Det senaste exemplet ett helt enastående blixt fotografi av en kvinna, huvudet kapat av fotografen, i flipflops med vita strumpor, ådrat hull över låren, iklädd ett par stringtrosor med Union Jack motiv som (eftersom trosan är så liten) bildar en slags röd pil som pekar ned mellan låren.

För alla ni som liksom jag har en förkärlek för förlorade lappar, och fantasier kring dessa kan jag rekommendera den underbara sidan http://www.foundmagazine.com/ och speciellt den så rörande sidan över folk som återfunnit sina egna alster där.
kärlek, hypergraphia

Anonym sa...

Den där sidan, J, ska jag gå in på när jag kommer hem från jobbet. =D

Anne-Marie sa...

Bums...går jag dit. Jag kommer också ihåg Parnassens dagar, minns våra plock och plock med böcker, hela världar som öppnades, och så är det med böcker... Fniss och skratt... minns de som växlade kärleksbrev i bokhandelsböckerna... det du... det ska jag nog ta och skriva om. Boken som förbindelselänk mellan två som inte kan öppna sig för varandra. De öppnade böcker... Skratt. Må gott ni alla, J, Martin, Ninna och mig själv.
Jag förlorade mig själv i en textsida, när jag åter öppnade boken kom jag ut i ett helt annat skick.
Allt gott Anne-Marie Körling