Göran Hägg höjer planmålen i Svenska A och B

eller kvantitet i klassikersnuttarna är en kvalitet i sig

Det finns en rörande scen i BBC-serien Folkets århundrade där kinesiska bönder hetsas att överträffa varandras produktion av ris. Överbuden i planmålen haglar, och det hela blir som en tävling – en folkkommun lovar att de på mark som förra året gett 500 kilo ris ska de i år skörda 7 ton. Det är en imponerande siffra – men det blev kanske inte så mycket ris i slutändan. Risplantorna sattes för tätt och det blev inget alls.

Överbud är alltid tacksamt – och till intet förpliktigande. Att läsa Göran Häggs genomgång av litteraturböcker för gymnasiet i dagens och gårdagensAftonbladet blir lite tokrolig just av denna anledning – 7 ton klassiska litteratursnuttar i varje bok – annars får det vara. Och när vi ser vad Hägg saknar i böckerna (eller särskilt berömmer att det finns!) är i alla fall jag glad att jag inte hade honom på gymnasiet.

Vergilius, Catullus, 1695 års psalmbok, mer av Fröding, Karlfeldt och Heidenstam, fru Nordenflycht, Drottning Kristina, tal av Cicero, mer ur Nya testamentet, Stiernhielm, Hjalmar Bergman, Tegnér, Geijer, Wallin, Runeberg och Rydberg. Almqvist och Bremer, Willy Kyrklund och Villy Sørensen, Wivallius, Lucidor, Lenngren, Coleridge och Keats, Lars Forssell, Hjalmar Gullberg.

De fylligaste böckerna (läs: de som uppfyller Häggs planmål vad gäller svensk litteratur före 1900) är bra, de andra är undermåliga. Hur lätt är det inte att recensera sådana här böcker!

Jo, jag tycker också att det är tråkigt med kortfattade antologier. Det blir för mycket små snuttar och för lite att välja på. Därför finns det en poäng att ha Dialog eller Levande litteratur stående på skrivbordet. Utmärkta böcker båda två. Liksom Om-serien som Hägg berömmer.

Men i Häggs värld verkar det just inte handla om att välja. Allt - särskilt det som skrevs av män på 1800-talet - är lika viktigt. Litteraturhistorien är en färdig storhet som det gäller att stoppa i sig så mycket som möjligt av. Och då kan väl ändå inte didaktiska grundfrågor som varför just denna text för dessa elever just nu på denna kurstid? få stå i vägen. För visst ingår det i vårt kulturarv att läsa fylliga urval av Tegnér, Karlfeldt, Runeberg och Rydberg?

B-kursen - där de flesta läser lite mer litteratur än på A-kursen - har i regel tilldelats mellan 80 och 90 klocktimmar på gymnasiet. Det är då inte bara utdrag i litteraturhistorieantologin som skall hinnas med utan också saker som uppsatsskrivande, romanläsning, språkhistoria, argumentation och argumentationsanalyser, retorik och film. Och elementära kultur- och litteraturhistoriska begrepp.

Med tanke på dessa förutsättningar blir just Häggs efterlängtade djupstudium av Karlfeldt och Fröding svår att försvara.

Under min gymnasietid utgick just allt annat än diktläsning på svenskan i tvåan och trean (jag gick ut -90). Vår lärare tog till Häggs stora glädje litteraturantologierna (Dikt och tanke. Fyra till antalet – var och en fylligare än varje nutida exempel) mycket bokstavligt – inget var för ointressant att läsa. Så vi läste mycket fylliga urval av de svenska män från 1800-talet som böckerna flödade över av: Kellgren, Rydberg, Tegnér, Geijer, Stagnelius, Heidenstam, Almquist, Strindberg. Inget från 1900-talet, det hann vi inte med.

Problemet var naturligtvis att dessa dikter (bara dikter) inte alls diskuterades. Vi hade en tre fyra dikter i läxa och sedan lade läraren ut texten om meningen med Heidenstams "Moguls kungaring" eller Rydbergs "Jubelfestkantaten", med betoning på vilka stilmedel som användes (lägg märke till stegringen i han grät, han bad, han grävde, se kontrasten i Rydbergs pampiga inledning).

Vi får heller inte glömma att vi blev ganska insatta i saker som Tegnérs studieår och kärlekshistorier samt Rydbergs tidningskarriär – allt viktigt för att rätt förstå dikterna, och som vi pluggade på i den 500 sidor tjocka litteraturboken Dikt och data. Det var lättare att vara svensklärare då. Gör inget urval, följ boken tills vårterminen i trean är slut.

För att litteratur ska bli intressant måste den diskuteras. Vilka frågor mer specifikt skulle du vilja aktualisera vid läsningen av Karlfeldts "Hösthorn" eller "Vinterorgel"? Hur skall dessa dikter egentligen läsas? För Göran Hägg – att ha läst dem räcker inte som motivering. Och om det tar uppåt en lektion att läsa och diskutera en enda dikt – som Tranströmers "Dagsmeja" jag och musiktreorna kikade på igår – vad ska vi välja bort? Ledsen, men Wallins psalmbok platsar inte längre. Vi har inte tid till bara mer av samma.

Hägg bortser naturligtvis också från att klasser är olika. När han rackar ner på en bokserie som Svenska Timmar förstår han inte att det i många klasser inte handlar om att välja den eller Ekengrens svenska. Valet står snarast mellan Svenska Timmar eller att helt fuska sig förbi all litteraturhistoria, kanske garderad av ett litet arbete (avskrivna Wikipediaartiklar) om realismen.

Så Göran Hägg, det är inte ditt val av favoritböcker jag kritiserar (där håller jag till stor del med dig!), det är den enormt tråkiga syn på litteratur som dina resonemang implicerar jag vänder mig mot. Trots att jag verkligen gillar dina roliga litteraturhistorier. Måtte vi inte få skrivningar av din modell i kursplanerna.

Martin Sandberg är gymnasielärare och tycker – oavsett vad ovanstående ger sken av – att litteraturhistoria är mycket viktigt. Men man kan inte smita från ansvaret att göra ett vettigt urval. Med eller utan läromedel.

Andra bloggar om: Martin Sandberg, Göran Hägg, svenska, svenskämnet, läromedel, skolan, litteratur, litteraturkanon,