Betygen kommer att debatteras också denna vår. Härligt.

Jag hade nästan lovat att inte skriva något om betygen igen. Diskussionen om betyg är tröttsam, och det är alltid fel – oftast politiserat - fokus på hela frågan. Men helt plötsligt blir det väldigt mycket om just betyg samtidigt och igen – och mitt tips är att frågan kommer att förfölja oss genom media hela våren. Vänta bara.

Ett roligt exempel är hur Gunnar Ohrlander idag i Aftonbladet försöker utröna skillnaden mellan regeringens och den förra regeringens formulering om vad för skriftlig information eleverna skall få på utvecklingssamtalen. Denna skillnad är betydelsefull eftersom det är detta och endast detta oppositionen villkorar för att göra en blocköverskridande överenskommelse om skolan.

Björklund menar att läraren skriftligt ska "ge omdöme om elevens kunskapsutveckling i förhållande till målen i varje ämne", och den gamla skrivningen menade att läraren "skriftligt skall sammanfatta vilka insatser som behövs för att eleven ska nå målen". Björklund menar dock att omdömet kan vara betygsliknande och sossarna menade att det inte får vara det.

Kan vi inte bara en gång för alla slå fast att den här frågan är en larvig strid om ord utan betydelse? Även om kanske sossarnas formulering tydligare verkar resultera i ett betygsliknande omdöme som ser ut som IG?

Intressantare blir diskussionen när den går in på konkreta problem – nämligen hur betygen faktiskt sätts. Här har politiker och media faktiskt börjat vakna en smula. Inte minst då diskussionen har en reell betydelse för ungar som söker till gymnasiet. I Stockholm har man nu frisök i två stora regioner – och tonåringar med dåliga betyg kan alltså tvingas till långpendling för att de inte kommer in på sitt hemmagymnasium . Att skolorna i regionerna sätter betyg som upplevs som rättvisande är naturligtvis förutsättningen för att det ska fungera. Och här finns det nog mycket att skriva om. Gissningsvis hela våren.

SVT:s Skolfront gjorde förra veckan ett reportage om hur betygssättning kan fungera i praktiken (nättevelänk finns här). På kunskapsskolans grundskola i Enköping fick 0 % av eleverna MVG på det nationella provet i nian – 36 % fick MVG i slutbetyg. 94 % (sic!) av niorna fick höjt slutbetyg i förhållande till det betyg de fick på det nationella provet.

Angående ämnen där det inte finns några nationella prov som jämförelsepunkt åker Skolfront till Linköping. På Nya Munken har 40 % av eleverna MVG i bild, och eleverna därifrån konkurrerar om samma gymnasieplatser som eleverna från Tokarpsskolan, där 3,6 % av eleverna får samma betyg.

Problemet kommer sig givetvis ur betygssystemets konstruktion där all form av jämförelse mellan något annat än elevernas kunskaper och i förväg uppställda kurskriterier är förbjudet. Det är alltså inte relevant att jämföra skolor – och alla skillnader kan lekande lätt bortförklaras. I enköpingsfallet ovan menar matteläraren att just på hans skola struntar alla elever i att göra sitt bästa just på detta prov (han sa faktiskt så – kolla själva). Den enklaste förklaringen - att han har hemmagjorda snällkriterier på de övriga proven som inte stämmer överens med de statligt fastställda – funderar han inte ens över.

Och de nationella provens ställning i allt detta är givetvis mycket oklar. För så fort vi säger att resultatet på de nationella proven och de satta betygen ska stå i samklang har vi ju vips avskaffat de målstyrda betygen och återinfört någon typ av relativa. Där MVG:na plötsligt kan vara slut. Särskilt tydligt blir detta i Svenska B, där ju betygskriterierna på NP och kursen i sig inte alls stämmer överens. NP mäter egentligen bara hur bra eleverna uppnår kursens VG-kriterier. Utifrån dessa kriterier är alltså betyget MVG på det nationella provet egentligen uteslutet.

I ett helt skolsystem där betygen skenar iväg och där högt satta betyg dessutom är billig och effektiv marknadsföring tycker jag ändå att rektor Lars Falk på Sandbäcksskolan i Sjöbo på något sätt ändå är hedervärd. Istället för att sminka över problemet att hälften av eleverna inte ser ut att bli godkända för gymnasiet (Ibrahim Baylan, det är Sjöbo vi pratar om här – inga invandrarelever att skylla på) genom att beordra snällbetyg, slår han larm genom att skicka brev till föräldrarna där han menar att eleverna är för slöa. Och slår upp saken stort i lokalpressen! Och i dag dessutom i DN! Poppis kille i Sjöbos Barn och utbildningsnämnd!

Som inlägg i skoldebatten är greppet uppfriskande, även om slöa elever nog inte är hela sanningen. I SVT:s nya serie 9A ska vi i tretton avsnitt få följa hur ett team handplockade superlärare ska försöka lyfta en klass från en av Sveriges riktiga problemskolor – Johannesskolan i Malmö – till att bli en Sveriges tre bästa klasser på en termin. Mitt tips är givetvis att de lyckas.

30/1 (en dag senare): Tack vare Svante som kommenterat nedan har vi fått reda på sanningen om 9A(klassen är inte en svag klass - oavsett vad vi jämför med, vilket gör att oddsen för att detta kommer att lyckas ökat ytterligare. Läs mer i kommentarerna nedan).

Martin Sandberg tycker att fler betygssteg och tätare byten mellan olika betygssystem skulle underlätta väldigt mycket.

Andra bloggar om: ibrahim baylan, sandbäcksskolan, kunskapsskolan, Gunnar Ohrlander, betyg, Martin Sandberg, skolan, betygssystem,