Vi hade en gång ett litet antikvariat. Där hände det märkliga saker. Kunder kom in för att tala om böcker vilket kan tyckas naturligt. Det talades om böcker. Det värderades och tummades på. Det hände dock att människor kom in för att tala om böcker som inte stod i hyllan. De saknade en bok, eller två... och vad kunde nu en bok som inte stod i antikvariatets hylla vara värd? Eftersom den inte stod där? Tomrummen efter böcker var stort, alltid svarta hål där böcker, författare försvunnit.
- Nej. Den var det länge sedan vi såg... kunde vi svara.
- Men JAG har den, sa boklådebesökaren, och fortsatte: Vad är den värd?
Nja. Det kanske fanns fler anledningar till att hyllorna stod tomma än just att boken var eftertraktad. Den kanske aldrig var efterfrågad. Den hade inga läsare.
Jag minns att vi talade om detta hemma. Den där boken man själv läser ömt, håller om och av, men för någon annan saknar värde. I kronor går det inte att mäta en litterär upplevelse, marknaden kan inte avgöra i termer av efterfrågan och utbud. Det går helt enkelt inte. Det märkligaste med antikvariatet var att många kom in för lyssna och höra hur de andra läsarna åtrådde just den bok de själva ägde. Som bokhandlare fanns det då en oerhörd risk att man satte allt på spel för den som bokfrågar. Det var som om omvärldens värdeyttringar avgjorde innehållets kvalitet. Jag fann det hela mycket märkligt. Jag struntar blankt i vad andra tycker om de böcker jag läser. Jag har mina upplevelser. De är alldeles för berikande för att smulas sönder i kronor och ören.
Anne-Marie Körling
funderar i dåtid... och tänker på slitna bokryggar som krumbuktade sig, klädda i gulnande sidor... sprängfyllda av gamla idéer och tankar... orörda sedan länge, länge... väntandes!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
8 kommentarer:
Ska snabbkolla vad Freud skrivit om bibliofili...
Var hade du antikvariat nånstans? Och varför slutade du?
Ha ha, Anne-Marie, det här känner jag igen! Sådan kan jag också vara - och vissa böcker är jag omåttligt nöjd med att äga, särskilt om jag fått dem extremt billigt! :^) Man vill liksom ha en bekräftelse tror jag att man är med i gänget. Antikvariatshandlare är som ett hemligt sällskap (apropå böcker jag gillar att ha i första upplaga) och det är mycket mycket svårt att bli tjenis med en sådan. Det tar lång tid innan de börjar att liksom automatiskt slå av en tia på priset, och fråga lite försiktigt om man kanske är intresserad av NN också - vi har några fina pocketutgvor från sextiotalet här bakom ...
Jag kommer ihåg min favorit - Tommy Bergdahl i Borås. ... Kanske är det ämne för en separat spaning.
Min favoritbokhandlare var en gång min man. Han är fortfarande min favoritbokhandlare men inte längre min man. Anne-Marie
Det borde skrivas en bok om mänskliga original(upplagor) i antikvariatsbranschen. För jag tror att det finns (fanns?) några stycken. Minns en centralt placerad sådan i Gbg - en jättelik trave med osorterade böcker i ett rum. En installation av böcker. Jag tror antikvariatsägaren hette Svante, så det var tur att inte Borges fick nys om det och skrev in alla oss bokmaliga Svantar i en och samma underfundigt labyrintiska berättelse.
Då skulle jag ha tummat enormt på den. Anne-Marie
Befarar att det är betydligt lättare att skilja sig från sin man/hustru än från sin faboritbokhandlare... :-)
Svante... förstår du dilemmat... jag skiljde mig från mannen men behöll det gottigaste. Fniss och skratt...Anne-marie
Det var ett antikvariat som hette Parnassen... Regeringsgatan låg det på. Drevs av min dåvarande man och en vän. Vi samlade böcker i flera år. Det fanns inte ett utrymme vi inte hade böcker i, vi träffade också märkliga människor. Men det är mest min förre detta man som har de där historierna. Jag berättar om det jag upplevde då. Men den vrålande parnassen hade ett rum hos oss... PARNASSEN som sagt. VÄlbesökt. Anne-Marie
Skicka en kommentar