Norska romaner är så sorgliga

Ibland funderar jag över om det finns en slags minsta gemensamma nämnare för böcker från samma språkområde eller land. Tanken är väl egentligen inte så långsökt. Sverige är ju i jämförelse med andra länder ett på många sätt väldigt extremt land, särskilt värderingsmässigt. Och det vore väl egentligen ganska konstigt om detta inte visar sig i kulturen. Frågan är bara hur. Vad är det egentligen för grundstämning som svenska romaner är fernissade med? Jag kan inte riktigt se det.

Kanske blir det tydligare för oss när vi läser böcker på andra språk; finns det något tyst mellan raderna som vi kan se återkomma från roman till roman?

Litteratur från Finland tycker jag har denna egenskap – i varierande grad. Den finska folksjälen (de finska bokköparna) tycker om det galna och excentriska. Romanpersoner ska vara lite tokiga, precis som de sex äldre bröderna i Kivis Sju bröder (och alla finska romaner har också någon motsvarighet också till Eero – den smarte lillbrorsan). Arto Paasilinna har byggt en litterär världskarriär på att skriva "burleska" och "mustiga" "skrönor" om tokiga landsmän, men arvet från Kivi kan också märkas i annars fantastiska böcker, som galningen Matti i Hotakainens Löpgravsvägen eller varför inte den släggkastande pappan i Westös Vådan av att vara Skrake. För oss som läst finska romaner var kanske inte Populärmusik från Vittula så omtumlande.

Detta drag i den finska litteraturen är nog trots allt en ganska medveten pose, och det finska kulturlivet är fullt av dessa "tokstollar" som gör "knasiga" saker. Tänk Esko Männikkös bilder av enstöringar i lappland, Kaurismäkis fåordiga femtiotalsestetik, Lordi i hög hatt med finska flaggan, Leningrad Cowboys, cellokvartetten som bara spelar metallicacovers etc etc. Ni förstår vad jag menar. Och denna bild passar ju vår bild av finnar ganska bra.

Med norrmän är det annorlunda. Den bild vi har av våra västligaste grannar är ju snarast det motsatta. Glada, klämkäcka, flaggviftande friskusar alltid på väg till Holmenkollen med trikken; och kanske lite storögt naiva kanske kanske de är. Men snälla. Och glada.

Det är här något blir fel när vi läser norska romaner. För när vi kommit in några sidor är det en helt annan bild av Norge och norrmän som slår emot oss. Norge är ett riktigt riktigt dystert land, och norrmän är så sorgsna. Över alla norska böcker jag läst de senaste åren vilar något glädjelöst tröstlöst, all glädje är kortvarig, männen är grubblande alkoholister med havererade äktenskap, kvinnorna undandragna tysta skuggor. Över allting en känsla av nästan förlamande sorg och modlöshet. Inget kan bli bättre.

Den mest uvecklade dysterkvisten är givetvis Dag Solstad. Min kollega Lennart Åberg (beryktad norvegofil i Uddevalla där jag jobbar) lurade på mig Genanse och verdighet. Romanen handlar om gymnasieläraren Elias som under en dag inser att hela hans tillvaro, hans arbete som norsklärare samt äktenskap är fullständigt meningslöst. Eller ta bara Gymnaslærer Pedersens beretning om den store politiske vekkelsen som har hjemsøkt vårt land. Jag har inte läst boken, men filmen var riktigt hemsk. Allt arbete för kommunismens sak, det försakade äktenskapet, drömmen om revolutionär kärlek, allt förgäves, allt för sent.

Liknande tematik finns i t ex Saabye Christensens otroligt sorgsna Halvbrodern eller Gaarders Cirkusdirektörens dotter. Visst, Kjærstads första wergelandbok, Förföraren, är ett jublande undantag. Men då måste vi också tänka på att hela boken är ett påhitt av Jonas Wergelands indiska flickvän som besöker honom i fängelset. Sanningen avslöjas ju i den otroligt bedrövande uppföljaren Erövraren, där vi får den sjaskiga sanningen om vår hjälte. Och en milt sagt dyster bild av Norge.

Varför jag kommer att tänka på detta har naturligtvis med att göra att jag just håller på att läsa ut Ramslands Hundhuvud (ja, jag vet att Ramsland är dansk, men boken utspelar sig i huvudsak i Norge runt en norsk släkt). Boken är klart besläktad med andra skröneartade släktkrönikor, som varför inte Kárasons Djävulsön eller Westös Helsingforsböcker. Men väldigt mycket sorgligare. Farfar Askild (som boken i mycket kretsar kring) är en hemsk, alkoholiserad familjeförstörare som är en slags Midas fast tvärtom – allt han tar i blir skit. Och hela tiden detta fokus på allas misslyckanden, i jobbet, i förhållanden, i livet i stort. Mobbning. Utvecklingsstörningar. Sjudkomar. Krossade förhoppningar. Man vill gråta.

Jag vet inte om våra kusiner i Norge är medvetna om detta. Att alla böcker de skriver får det svenska brödrafolket att slänga sig efter kleenex och längta efter Jon Skolmen. Jag vet faktiskt inte. Är det så att jag bara vet för lite om Norge, och helt missat den spleen och melankoli som förlamar detta land? Jag vet inte, men efter att ha läst ytterligare en norsk roman börjar jag nästan tro det.

Men frågan är ju som sagt hur utlänningar läser svenska romaner. Vad är det i dessa som vi inte kan se? Är det som vi kan tro – t ex när vi läser Stieg Larsson – att den svenska romanen helt genomsyras av politisk korrekthet, bussig snällism och solidaritet med de svaga och avvikande? Eller finns det något annat i denna deckarsvit som är osynligt för oss infödingar?

Martin Sandberg har lovat sig själv att i än större utsräckning läsa böcker från våra grannländer.