fredag 8 februari 2008

We’re all individuals eller Några tankar om den svenska toleransen

Ibland vet man redan innan man tryckt ned (in? av?) första tangenten att ens inlägg kommer att missförstås. Men en bloggare får inte förskräckas. Rom bryggdes inte på en dag.

Idag ska jag skriva om tolerans och om svenska ungdomar och om konsensuskultur. Det är vad man brukar kalla viktiga ämnen. För att kunna vara riktigt säker på att inte bli begripen skriver jag utifrån en känsla av växande (egen) förvirring. Och utgår från norsk filmcensur och det amerikanska presidentvalet och hur en dansk läser svenska kultursidor. Det här kan bli bra.

Häromdagen skrev Martin om det sorgliga stråket i modern norsk romankonst. När jag läste hans inlägg insåg jag, sorgligt nog, att jag kan ange vid vilken tidpunkt jag alldeles tappade förtroendet för grannlandet i nordväst. I min andliga topografi monterades Svinesundsbron ned den 11 januari 1980. Den dagen fattade norska Statens Filmkontroll beslutet att Monty Pythons film Life of Brian inte skulle få visas på biograferna, eftersom den ansågs strida mot (den än idag gällande) blasfemilagen. Och det var inte bara några isolerade censurivrare som ansåg detta. När norska motsvarigheten till Humanisterna (med det mycket roligare namnet Hedningsamfunnet) bad regeringen att få visa filmen i samband med en debatt fick man blankt nej. Från högsta ort, alltså.

Efter tio månader släpptes filmen, med inledande varningstexter som påpekade att Brian inte var Jesus (!) och rejäla ingrepp i översättningen. Detta är inte mer än drygt 25 år sedan. Jag blir fortfarande upprörd när jag tänker på det. There is something distinctly rotten i en demokratisk stat som fattar sådana beslut. Vad är det för kristenhet som inte tål att skrattas åt? Vari låg egentligen filmens blasfemiska budskap? Kan det möjligen vara följande rader, som ju hädar ALL kollektiv enfald:
Brian: Look, you've got it all wrong! You don't NEED to follow ME, you don't NEED to follow ANYBODY! You've got to think for yourselves! You're ALL individuals!
The Crowd (in unison): Yes! We're all individuals!
Brian: You're all different!
The Crowd (in unison): Yes, we ARE all different!

Fast jag tror att det är dags för mig att låta den norska kulturen komma ut ur sin karantän. Man måste ge länder en andra chans, som det gamla djungelordspråket lyder.

Nyss läste jag på tunnelbanan en gratistidning som intervjuat svenska ungdomar om primärvalen/presidentvalet i USA. Vilken kandidat skulle de rösta på? Och i nästan alla svar ingår frasen: ”Kön och hudfärg spelar ingen roll”. Först tänker jag: vi har ändå lyckats med vårt värdegrundsarbete i den svenska skolan. Våra fina ungdomar ser till det väsentliga, tänker bortom fördomar och konventioner. Så funderar jag lite till. Vad menar de egentligen? Kanske just vad de säger: att KÖN och HUDFÄRG inte spelar NÅGON ROLL. Att det är en dum slump som gjort att amerikanska presidenter alltid varit kristna, vita män? I över 200 år? Att det alls inte skulle göra någon skillnad för kvinnor/färgade om världens mäktigaste stat företräddes av Obama, Clinton eller McCain? Kan det, hemska tanke, ligga något utantillmekaniskt och väldigt naivt och möjligen till och med okunnigt bakom de välmenande och toleranta orden? Jag befarar det.

Intolerans som dikteras uppifrån, som i det norska Life of Brian-fallet är djupt obehaglig. Men statligt påbjuden utantilltolerans är inte heller oproblematisk. En tolerans som har verkligt djupfäste måste varje individ erövra på egen hand. Den måste kompliceras. Verklighetsbrottas. Den kan inte läras ut som Hallands floder. Och den förutsätter att värderingarna kompletteras av kunskaper.

För inte så länge sedan publicerades en undersökning som visade att en stor del av de svenska väljarna inte visste vilken regering landet hade när de röstade i 2006 års val. Och av en annan undersökning framgår att nästan var tionde industriarbetare mellan 18 och 34 år stödjer Sverigedemokraterna. Kanske skulle de också säga ”Kön och hudfärg spelar ingen roll”. För det är ju det de lärt sig. Men vad tolerans verkligen innebär, det tror jag aldrig de har förstått.

Nu ska jag knyta ihop den nordiska bloggsäcken och läser därför i Göteborgs-Posten två intressanta artiklar om det svenska debattklimatet. Det är den danske kulturjournalisten Andreas Harbsmeier som under tre veckor granskat kultursidorna i Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet, Expressen, Aftonbladet och Göteborgs-Posten. Omdömet är till stora delar det väntade: vår kulturdebatt är trist, provinsiell etc. Ungefär som vi tycker om Danmark och Norge, om vi alls tycker något. Men Harbsmeier menar också att utmärkande för Sverige är att gränserna mellan det högkulturella och popkulturella suddats ut på den kritiska reflexionens bekostnad. Det är alltså inte bara vad man skriver om utan också hur man skriver som ändrats.
"Populärkulturen som närmast per definition är hållningslös kommer att riva det fundament som är kulturkritikens, och riskerar att på sikt leda till att allt vi erbjuds är en sorts "infotainment" som inte har mycket med ’kritisk livstolkning’ att göra."

Det är en åsikt som få ”vågar” ha i Sverige. Då kallas man elitistisk. Jag håller inte oreserverat med Harbsmeier. Men jag önskar att det fanns en debatt om detta.

På något sätt, men jag vet inte vilket, kopplar jag denna infotainment-tendens till ett demokratiideal som inte tränger ned i djupet, där allvaret bor. Allt är samma. Köp en skiva, läs en filosof, inred din lägenhet, unna dig en weekenddresa. Kön och hudfärg spelar ingen roll. Vi är ALLA individer …

Det som berör mig mest i Harbesmeiers artikel är beskrivningen av det svenska – välmenande – debattklimatet. Den Stora Godheten. Det är inga nya tankegångar. Men de är värda att återkomma till då och då. Hör här:
”Jag upptäcker inga ideologiska skillnader, från Aftonbladet till Svenska Dagbladet. Alla tidningarna verkar drivas av samma liberala upplysningstradition och har både begåvade och välskrivande skribenter. Självfallet skiljer sig prioriteringar, layout och målgrupper, men jämför man med den danska mediesituationen - där partipressen är så gott som återinförd och valet av tidning också innebär val av en viss ideologi - så är likriktningen slående. I Sverige härskar en bred konsensus”.

Ganska sant, va? För inte känner du väl till så många ledande kulturskribenter som är mot homoäktenskap, ägnar sig åt kritisk granskning av islamska friskolor, tycker att kriminaliseringen av sexköpare ska upphöra, angriper de svenska företagens massuppsägningar eller försvarar den amerikanska utrikespolitiken? Varken marxister eller konservativa röster hörs, annat än som särskilt inbjudna ”marxister” och ”konservativa” Och inte heller religiösa, egentligen, om de inte är tokiga nog att skapa Åke Green-rubriker. Är inte DET ett demokratiskt problem? Jo. För vart tar de vägen som inte känner sig hemma i det offentliga samtalet? Till Sverigedemokraterna.

Svante Skoglund som enligt sin far varit ”trotsig från födseln” och vill odla denna sida mer i framtiden.

25 kommentarer:

Martin sa...

Fet artikel - oerhört intressant diskussion! Det finns mycket att säga.

Till och börja med - tack för tipset angående Harbsmeiers artiklar. Oerhört tänkvärda - och förklarar lite tror jag den känsla jag har att tidningen (DN i mitt fall) tunnas ut. Är man inte intresserad av den specifika populärkultur som presenteras just idag finns det inget att läsa. Kultursidorna som recensionskataloger är bara intressant i den mån man är intresserad av det som recenseras.

En annan sak jag tänkte på är det svenska konsensusklimatet, som jag - särskilt om man jämför med Danmark! - är väldigt nöjd med. Alla svenska partier skulle faktiskt rymmas i Tony Blairs Labour. Vi har inga motsvarigheter i Sverige till varken Tories, CDU eller de franska socialisterna. Och det är ju skönt - eftersom ett skifte av regering inte betyder så mycket. För mig.

Det var ett år sedan Per Ahlmark skrev i DN senast. Tillsammans med Marie Söderkvist (och kanske Maria Abrahamsson?) de enda rösterna som avvikit. Jag tycker det är bra. Per Ahlmark är bindgalen, och det är obegripligt hur en kulturradikal tidning som DN kunde låta honom sprida sin likudskadade islamofobi och sjuka konspirationsteorier så länge. Om Ahlmark är priset för pluralism - måste vi ha det? Jag vet faktiskt inte vad jag tycker här. Jag vet faktiskt inte.

För andra betyder det naturligtvis därför alienering. Jag kan förstå Sverigedemokraternas desperation över detta. Tänk att vi nu har en moderat invandrarminister (Billström). Som är öppet homosexuell. Och medverkar till att Sverige tar emot fler flyktingar från Irak än resten av Europa ihop. En moderat finansminister med långt hår. Och ring i örat. Som slaktar försvaret och gått ur Svenska Kyrkan. Blir man inte galen då? Jo, men så får vi ju också ett alldeles eget svenskt rasistparti. SD. Som ju landat i samma retorik som låt oss säga ... LO eller sossarnas vänsterflygel. Det är illa nog. Men det kunde varit värre. Jag är glad för det tror jag. Även om det kan leda till att SD blir rumsrent, så kan det i alla fall betyda att andra tvingas rensa från allt som påminner om SD. Som Moderaterna fått göra efter Josefssons valstugereportage.

Vad vill jag egentligen säga? Jag vet inte, men jag funderar väldigt mycket på formuleringen kön och hudfärg har ingen betydelse. Jag blir inte klok på det, men det kliar mig på något obehagligt sätt någonstans. Får fundera vidare. Intressant.

Martin sa...

Siwert Öholm finns ju förresten. Han är för allt jag är mot och vice versa. Jag kan skämmas att jag bor i samma stad som honom. Jag tänker på Öholm och tänker - hur skulle det vara om hans stolligheter och Ahlmarkska konspirationer fick frodas i ett stort parti? Tänk om vi i Sverige hade haft CDU, Tories eller Republikaner? Burr.

Anonym sa...

Jag vet inte alls vad jag ska inflika, men jag tror att för min egen del finns det mycket att hämta i den svenska tanken kring Allsång på Skansen, men då inser jag också att jag kan vara helt ute och cyklar... men om Norge sa nej till viss film och cencurerade Life Of Brian... och vi har Allsång på Skansen... finns det någon koppling... fniss! Och om jag missförstått alltsammans lovar jag vara tyst i minst två av herrarnas inlägg... säg till - Anne-Marie som fnissar förtjust åt alltsammans.

K sa...

Vet inte precis om Sverigedemokraterna är Satan Själv? Kan man inte tänka sig värre?

Själv tror jag ju att en hel del människor faktiskt försvinner ur landet. Kanske inte som en direkt följd av det politiska konsensus(för)trycket, men av nyfikenhet.
Och sen blir de kvar för det visade sig att man har det bättre på andra platser, både vad gäller debattklimat och annat.

Klart mitt umgänge är ju vad gäller svenskar numera rätt begränsat till utlandssvenskar (eftersom jag i stort sett inte längre kan tala med inlandsdito, jag kommer ihop mig med dem. Omedelbart.) Och bland dessa så är det så att deras barn inte kommer in på KTH eller Chalmers (några kvoter/regler??) men däremot får stipendier till Stanford och MIT.
Och sen blir de kvar i USA...

Det finns, tro det eller ej, en braindrain även i Sverige.
Så alla försvinner nog inte till Sverigedemokraterna menar jag.

Sen kan du ju testa att säga att du känner dig tveksam till H Clinton som president, för hon är KVINNA, och du tror inte att en kvinna klarar ettt sånt jobb. Så får du se vad som händer.
Jag menar om kön och hudfärg inte spelar någon roll, så är det väl faktiskt okej med en vit man, bara han är en bra president?

Karin

LÄROMEDELSRECENSION sa...

Vi borde vara mer toleranta då vi själva sjunger som bara den på Allsång på Skansen.... kanske är det detta jag ville säga. Anne-Marie

Ninna sa...

Sitter här och glappar med käften som en fisk på torra land. Vill säga nåt, tycka nåt, men ni har redan uttryckt det så f..b...t väl.

Replikskiftet från Life of Brian är genialt. Och långt ifrån det enda geniala det gänget gjort.

Tänker på intervjuerna som gjorts där man fått svaret att kön och färg inte spelar någon roll. Tycker man det verkligen, eller har det bara blivit en klyscha som man automatiskt svänger sig med för att det är det man ska göra? Är rädd för att det många gånger är så det är.

Ska gå vidare nu och kolla upp Harbsmeiers artikler. Tack för tipset och tack för ett oerhört intressant blogginlägg.

Svante Skoglund sa...

Tack för alla kommentarer. Kul!

Tänker att priset för pluralismen är väl just pluralismen. Där ingår även singulära fenomen som poeten Per. Och det är också käckt om partierna någorlunda avspeglar vad människor tycker och inte bara frihjulsdriver egna frågor.

Allsång på Skansen? Hahaha. Bra namn på samhällskritisk roman.

Det finns en braindrain. Till och med min egen lilla hjärna har vid några tillfällen låtit sig dräneras i utrikiska makters tjänst. Andra hjärnor underutnyttjas. Schade.

Jag menade bara att det skulle göra en stor symbolisk skillnad om världens mäktigaste demokratiskt valda person för första gången var en kvinna. Inte att män inte kan vara bra presidenter. Jag är själv övertygad man och skulle självfallet kandidera om jag inte råkade vara ofödd i USA - och därmed faller på målsnöret.

Sverigedemokraterna är kanske inte DET VÄRSTA. (Min svärmord överlevde (knappt) Auschwitz, så jag har en ganska god inblick i det värsta.) Det var ju inte heller huvudpoängen i mitt inlägg. Vad jag ville åt var diskrepansen mellan det man säger och det man verkligen gör/tycker. Och att skolans värdegrundsarbete kanske skulle behöva fördjupas/breddas/kompliceras.

K sa...

Det har du förstås rätt i, å andra sidan: går det?
Mitt minne av att vara ung kan egentligen sammanfattas i en mening: "Det händer inte mig."
Sen har väl, efter det, ungefär det mesta av det som inte skulle hända mig (men alla andra då) hänt. Utom att jag fortfarande lever.

Å tredje sidan så är det väl bara att jobba på, som om det gick. Ingen poäng med den sortens frågor.

Vad gäller USAs nästa president så kan jag ju inte för mitt liv tycka att det är ett självändamål att det skulle vara en kvinna. Å andra sidan, Hilary Clinton verkar ju vara en bra kandidat, så varför inte?

Och apropå Auswitch/Det värsta så kom en "ny Anne Frank" ut för några veckor sen här. Helene Berr.
Jag tror att det kan bli alldeles utmärkt läsning för all världens gymnasister. Och för all del andra också.

Karin

Martin sa...

"Allsång på Skansen" är väl det som absolut mest kännetecknar Sverige överhuvudtaget (och skulle ju kunna sättas som rubrik på Harbsmeiers artiklar t ex). Allsång på Skansen. Så jävla roligt!

Ett litet förtydligande: pluralismen är så klart inget jag ifrågasätter (om nu någon skulle uppfattat det så). Men jag är glad att det finns en slags konsensus om gränserna, så att t ex SD måste städa bland sina värsta åsikter (så att det som mest återstår är en slags unken välfärdspopulistisk, värdekonservativ, främlingsfientlig smörja) och att det inte finns en Ahlmark eller Ulf Nilsson på alla tidningar.

Att det finns männisor som tycker ju så är ju uppenbart, men lyckligtvis i detta sammanhang styrs media till stor del av marknadsmässiga principer. Och då har man inte råd att hålla sig med aparta dårfinkar som Ahlmark - eftersom folk helt enkelt inte vill köpa tidningen då.

Skolans värdegrundsarbete är synnerligen aktuellt för inte minst oss svensklärare. Dessa frågor går inte att undvika om man läser litteratur med eleverna. Men jag kan hoppas att än större fokus läggs på detta i kommande kursplaner.

Och i övrigt - instämmer helt med Svante: att en andra generationens invandrare med muslimsk bakgrund - eller en kvinna skulle bli president har en enorm symbolisk betydelse. Som t ex Madeleine Albright, Colin Powell och Condi Rice före dem. I mindre skala: se t ex på vår nuvarande regering - är det betydelselöst att vi har (hyggligt) jämn könsfördelning + Sabuni, Billström och Carlgren t ex? Jag tror inte det.

Jacob C sa...

Mycket intressant. Mitt intryck är att Sverige skiljer ut sig något här från många andra länder. Om denna konsensuskultur och höga moraliska hållning i fråga om vad man får säga är bra eller inte tror jag inte har något enkelt svar. En som har funderat över det här på ett populariserande sätt, och kopplat det till vår modernitetsiver, är väl Fredrik Lindström? På youtube finns några intervjuer med honom: http://www.youtube.com/watch?v=GDxaDWbhLvs&feature=related

Martin sa...

Tack för länken Jacob! Senaste boken som diskuterat dessa frågor är Henrik Berggren och Lars Trägårdhs "Är svensken människa?". Rekommenderas varmt.

Berr låter mycket intressant. Såg att den kommer på svenska nästa år. Länk till artikel i SvD finns här.

Svante Skoglund sa...

Ifrågasätter försiktigt resonemanget om marknadsprinciper, Martin. Tror (fortsatt försiktigt) att den svenska dårfinken snarare är konsensukulturens lallande baksida. Vad menar jag? Att det finns subtila ostracism-mekanismer (konsensusbevarande) som stöter bort åsikstavvikarna eller rättare sagt totalidentifierar dem med deras åsikter, så att de inte längre kan verka annat än som just enfrågedårar. Därför får vi aldrig se det aparta blomma ut i vacker helfigur. I t.ex. England verkar excentrikerna mer integrerade,om det går att förstå vad jag menar med det. Det är ett annat slags kultur, som jag UPPFATTAR som mer genuint individrespeketerande.

Svante Igen sa...

Ursäkta alla skrivfel. ***ler generat***

Martin sa...

Ja, du kanske har rätt, Svante. Alla som inte är fullständiga rättshaverister vet ju att man faktiskt inte kan opponera sig mot frågor där det råder konsensus. Säg Åke Green t ex, fick betala ett högt pris för sitt märkliga engagemang mot homosexualitet (enfrågedåre är ett bra ord). Och utrensningarna i SD där alla med öppet rasistiska åsikter rensats ut talar också mot min tes. Men varför så mycket just här? Och - igen - lever den engelske excentrikern ganska mycket att ingen egentligen tar honom på allvar? Det är absolut mer sympatiskt att de är mer integrerade i England (och i Danmark) men, ... igen ... vill jag ha detta? Jag blir förtvivlad och säger mot mig igen.

Svante Skoglund sa...

Tror jag ska läsa Henrik Berggrens och Lars Trägårdhs "Är svensken människa?". Verkar ha ett intressant, historiskt perspektiv: att det är den truliga svenska bondens individualism och suveränitet som fortfarande präglar oss. Då blir konsensus=jag håller med, så får jag vara ifred. Kanske inte så intellektuellt stimulerande, men absolut ett annat skäl än rädsla att undvika konflikter. "Låt dem hålla på och tjafsa". Tolerans? Nja. Inte i europeisk mening. Men om självbestämmandet är det överordnade värdet motsvaras väl det av nåt slags indifferent acceptans för andras åsikter. Fast helst vill ju en annan slippa delta i debatten. Lugnast så. Och nu ska golven slipas, potatisen sättas, bilen tvättas och ungarna hämtas från ishockeylägret...

Svante Skoglund sa...

Apropå engelska excentriker. Läs om det senaste borgmästarvalet i London. Den ene kandidaten mer "färgstark" än den andre. Och engelsmännen verkar gilla det! Sen är det ju lite besvärande att brittiska parlamentariker HELA TIDEN måste ha strypsex med sina sekreterare eller smyga runt på Hampstead Heath och ragga ynglingar. Men kanske hellre det än en riksdag där ALLA föds och dör i cykelhjälm, älskar husmanskost och snickrar på sina (enkla) sommarstugor.

Svante Skoglund sa...

DISKUTERA (fritt ur en lärobok i samhällskunskap som jag är medförfattare till)

"Det är en riktigt varm dag i slutet av vårterminen. In genom klassrummets stora fönster skiner den starka vårsolen. Ventilationen fungerar som vanligt dåligt. Nästan alla i klassen vill öppna ett par fönster för att släppa in lite frisk luft. Inte Lovisa. Hon har nämligen pollenallergi. Vad ska man göra? Gäller här principen att majoriten ska få bestämma? Om inte - varför? Påverkas ditt beslut av vad du tycker om Lovisa som person?"

Anonym sa...

Citerar min farfar "Det nös Vi på sa Tomtegubben" (eftersom jag envist håller fast vid mitt lilla tema om Allsång på Skansen, som förövrigt kan läsas i en dansk avhandling om svenskheten. Vi är inte särskilt inkluderande då det gäller vår visskatt och troligtvis är svenskarna de enda i sitt slag som envist sjunger på middagar, på allsång...)Jag fnissar förtjust, Anne-Marie

Svante Skoglund sa...

Haha. ALLA kan sjunga, som det också heter så fint. Brukar jag använda som argument när den übermusikaliska hustrun harklar åt en sur Svante-ton. "Glæden er ikke det værste man har, og om lidt er kaffen klar".

tråkmagistern sa...
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.
Martin sa...

Ha ha! Angående svenska riksdagsmän, lägg till gillar rock, särskilt Dire Straits. Läser mycket skönlitteratur, favoritförfattare Stieg Larsson. Tycker om att fotvandra i fjällen "vi har så fantastisk natur här i Sverige".

Anne-Marie: det är ju helt fantastiskt att Felix är din farfar! Kan vi ana samma upplägg som Hornbys "About a boy"? Du lever i själva verket som rentier och arbetet som lärare är i själva verket högst ideellt? :^)

Svante: det dilemma du lägger fram är intressant just för att det faktiskt är ett dilemma på allvar. En tanke som slår mig - skulle det funka lika bra i alla andra länder? Eller är jag fördomsfull nu igen?

Svante S sa...

Ann Marie, så subtil du är. Martin greppade förstås. Inte jag. Men har undrat lite över ditt efternamn i smyg. Är så omusikalisk att jag blandar ihop örlingarna Bj med K.

Mitt pollendilemma fungerar kanske bäst i Sverige under månader utan R i. Engelska vänner påstår att det knappt finns några allergiker utanför Norden. Tongue-in-cheek, misstänker jag. Å andra sidan gick en svensk bekant till sin doktor i Brighton och klagade över att hon hade en sceptic throat. Han log intresserat.

Under en lite märklig period av mitt liv bodde jag ovanför en festvåning. August och Lotta. August och Lotta. Hu!

Bruce Springsteen är väl också ett sejft bett i The Swedish Parliament? Fast de vräker säkert på med Scissor Sisters på personalfesterna.

tråkmagistern sa...

Ingen som vill koppla ihop rädslan för konflikter med skolans avsaknad av straff. Fröknar som är vänliga inte av snällhet utan av en rädsla.

Ninna sa...

Hm. Det är väl inte bara i skolan som där saknas straff i så fall. Har sett alldeles för mycket gullande och klemande långt innan barn nått skolåldern. Och jag menar INTE att man ska börja slå dem eller något sådant.

Men när man frågar till och med tvååringar VAD de vill äta, VAR de vill sitta (på Max och McDonalds t.ex.) VAD de vill ha på sig för kläder, VAD de vill (att mamma/pappa ska) köpa hem till middag.
Att tala gulligt och förstående och förklarande är väl snällt, och det ska vi givetvis fortsätta med, men IBLAND kanske det inte är det bästa. IBLAND kanske man måste bli arg, VISA att man är arg och ge barnet ett lämpligt avvägt straff för ett dåligt uppförande. Börja ställa vissa krav m.a.o.
Samt inte ge små barn ansvar för sådant som de inte är mogna för eller överhuvud taget inte ska behöva befatta sig med.

Hoppas ni inte tror att jag propagerar för att införa aga, för DET gör jag inte. Men tänk om man mer än undantagsfall kunde få höra en förälder ryta till när ungen beter sig vidrigt. Samt att slippa se småglin bestämma över en hel familj.

Svensklärarföreningen sa...

Underbara diskussion. Och dess riktningar. Jag har suttit tyst som en mus, nynnat en och annan sång så svensk jag är, och tänkt... den här middagen hade jag gärna varit på, med er som gäster... och för att förstöra alltsammans så hade jag dragit till med en finsk snappsvisa - NU... SE TAKET! Kort och enkelt. Varpå jag insett att jag överhuvudtaget inte riktigt varit med på vad det hela har handlat om... men så är det väl med den person som tar hand om maten, vinet och plockar fram och tillbaka. Men oj så jag hade njutit. Anne-Marie