tisdag 19 februari 2008

Klass 9A - en skoldebattens mädchen für alles

I helgen såg jag första avsnittet av tevesåpan om klass 9A på Johannesskolan i Malmö. Ikväll sänds avsnitt två (som jag inte kan se – ingen teve på stugan, sportlov. Men läs artikel i dagens SvD). Mycket mer intressant och mycket mer välgjort än vad jag trott. Mycket snyggt förpackat, roliga, sympatiska elever och lärare, inte påträngande irriterande speakerkommentarer. Jag gillar det (även om SVT fifflat lite). Det är jag inte ensam om.

Klass 9A kommer att vara allas älskling denna vår och kommer att tjäna många syften. Tidningarna ligger fortfarande lite lågt (men det bloggas en del. Se våra närmaste bloggbekanta Fred och Mats, massor med andra blogglänkar i anslutning till DN-artikel här), även om DN nu börjat med en ny serie om skolor som lyckas (läs om en nia i Bergshamra, som lyckats vända en verkligen katastrofal situation till succé - med deras gamla vanliga hårt jobbande lärare) Det som i alla fall jag höjer på ögonbrynen åt angående 9A är att glädjen förefaller ganska unison, förutom en sågning Göteborgs Posten och vissa invändningar i Sydsvenska Dagbladet.

Ingrid P Bosseldal i GP menar att problemet är att elever som är okunniga och deprimerade hängs ut till allmän beskådan. Jag kan sympatisera med den tanken (precis som jag sympatiserade med gnällspikarna på nittiotalet som tyckte att Robinson var fascistteve. Och satt sedan klistrad varje lördag i typ tre år).

Patrik Svensson i Sydsvenskan ser snarast problemet som att eleverna i andra klasser lämnas utanför och inte blir frälsta av superlärare (Patrik – allvarligt, vinden har vänt. Man kan inte resonera så här längre. Man kan inte det), men han provoceras också av att alla andra faktorer som ”resurser, organisation, pedagogik, läroplan, handledning […], elevens förutsättningar, det i hemmet bestämda: klass, ekonomi, utbildningsnivå” inte ges någon betydelse.

Men tänk om det i själva verket är så enkelt? Tänk om det är så enkelt som att det är läraren och lärarens förmåga att organisera och entusiasmera och kommunicera mål och innehåll. Tänk om.

Ett tecken i tiden är att det är så många som tycker just så angående serien. Och att dessa gärna har helt andra åsikter i övrigt (milt uttryckt). Den pålitlige vänstersossen Olle Svenning som är en gammal (mycket osentimental) elev på skolan konstaterar att ”Johannesskolans inlånade lärare vill spränga bort, eller lära bort, dessa självbilder av otillräcklighet. Inte som förr i tiden hos en eller två och tre utan hos alla i klass 9 A”. Med bra lärare kan man bli av med klassamhället.

PJ Anders Linder som inte är känd för att hålla med Svenning i övrigt kommer fram till samma slutsats. Också han framhåller vikten av att elever måste förstå att de är bra på mycket. Och argumenterar för att det är just lärarna det hänger på. För att citera Maria Francke i Sydsvenskan: ”det är såklart en lysande programidé, som visar att yrkeskunskap och entusiasm och grundläggande färdigheter i psykologi och en så simpel sak som lite gammeldags medmänsklighet ofta är vad som behövs från lärarnas sida för att eleverna ska tända till och börja bry sig ”.

Lilla högerspöket Laban, Peter Wolodarski i DN, tycker att serien tydligt visar att det är i lärarnas status och ämneskunskaper inte bara skolans hela problem ligger utan också dess lösning. Här är vi ju ganska långt borta från hur Olle Svenning såg programmet. Såg de samma program?

Men fjärran känns i alla fall den skoldebatt som lägger andra fokus på frågan. Och det tror jag svensk skola vinner på. Istället för att käbbla om resurser som aldrig kommer att bli större, på nittiotalskrisen som om ni kommer ihåg var på nittiotalet före den massiva högkonjunktur vi nu upplever, på att Sverige har så många invandrare som har så svårt att lära sig något och som därmed ständigt drar ner vårt fina skolsystem i internationell rankning, vikten av tidigare eller senare betyg – eller min egen käpphäst: olika undergörande undervisningsmetoder – sätts sökarljuset där det finns störst möjlighet att hitta något, - på lärarna. Inga bra lärare, ingen bra skola.

Det ska därför bli intressant att se hur debatten om serien utvecklar sig. Alla ser på den med sina ideologiska filter. Alla kommer att göra sina tolkningar om varför superlärarna lyckas. Jag hoppas av denna anledning på mycket klassrumsscener.

Min ideologiska tolkning är redan klar och väntar bara på bekräftelse (givetvis kommer allt jag ser i serien bekräfta denna tes). Om man förutsatt sig att lyfta en svag/medelmåttig klass till att bli en av Sveriges tre bästa, hur gör man då? Min tolkning gissar jag kommer att vara att superlärarna är mycket målfokuserade och utnyttjar den dyrbara tid de har tillsammans med eleverna till vettig undervisning. Tanken att man ska nå detta höga mål genom sk fri forskning och små arbeten – visst känns det som en fullständigt sinnesjuk idé?.

PJ Anders Linder kommer att konstatera att dessa lärare är en högutbildad elit vars engagemang genom individuell lönesättning förmodligen också lönat sig. Olle Svenning kommer konstatera att lärarna har ett brinnande rättvisepatos, och kämpar ute i kritdammet mot ett förtryckande klassamhälle. Inte mig emot.

För det är debatten om skolan hör hemma. Vad gör de enskilda lärarna i klassrummen? Hur ska vi få tag på engagerade och kunniga unga människor som vill ägna sig åt detta roliga – och krävande – yrke? Och hur få dessa att ägna sig åt rätt saker?

Det är i detta sammanhang som Maciej Zarembas artiklar om lärarhögskolan i Stockholm blir så förfärande (artikel ett här, artikel två här). En rullstolsburen elev med neuropsykiatriska störningar utbildar sig till förskollärare för att jobba på dagis? Elever med invandrarbakgrund som inte kan ordentlig svenska ska bli svensklärare? Studenter som tycks ha som sin mission att tvinga på universitetet minst sagt omstridda teorier om sexuell identitet – snarare än att lära sig hantverket som lärare. Och som sedan anmäler skolan för kränkande särbehandling för att de antingen blivit underkända eller inte fått den hjälp som de skulle behövt för att bli godkända.

Klass 9A kommer förhoppningsvis att än mer skapa opinion i denna fråga: det är lärarna det hänger på. Självklart ingår lärare i ett organisatoriskt sammanhang, och självfallet kan en enskild skola vara mer eller mindre bra att verka i. Självfallet har föräldrarna en enormt viktig roll. Självklart måste den statliga kontrollen över skolsystemet på olika sätt ökas för att garantera likvärdighet mellan skolor och skolformer. Och självfallet är de utbildade på ett mer eller mindre lämpligt vis. Men fortfarande: det är oss lärare det hänger på.

Martin Sandberg kommer ihåg ett gäng damer på sin egen utbildning som skrev en lång litania till Göteborgs Posten om att de på A-kursen i litteratur var tvungna att läsa så många romaner.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

18 kommentarer:

Mats sa...

Jag är med - serien håller och det är svårt att inte dras in i dramaturgin.

Alla kommer att ha åsikter och det kan bara vara bra. Ungdomarna verkar dessutom inte vilja spela med i det ursprungliga manuset så nog blir det spännande. Jag önskar bara att de kunde tona ner det där med "bland de tre bästa i Sverige". Livet är ingen tävling - och resultatfixeringen skymmer allt det viktiga som händer mellan människorna.

Det går liksom inte att låta bli att älska Ala.

The Karma Police sa...

Efter att ha sett avsnitt två, så blir jag fortfarande glad av matte- och idrottslärarna. Där finns - förutom ämneskunskaperna - värmen och kärleken. Det personliga intresset.

De andra känns väldigt... släta. Eller så är det bara en vinkling, en tevefiness som jag inte förstår mig på.

Och inte var det särskilt många klassrumsscener ikväll. Tyvärr.

Anonym sa...

Jag håller med Mats, tona ned tävlingsfokuset, öppna upp fokus på lärarens relation till eleverna OCH undervisande fokus. Jag ser mycket av det här i skolan, jag kan bara gå genom min skola så ser jag dessa goda lärare. Jag tror att vi ska tänka - lärare är viktiga och vara stolta över vårt yrke - det spiller över på eleverna... med det vill jag säga att vi ska vara medvetna om lärarens roll. Tack Martin, återigen, för ett lysande inlägg här. Fullkomligt lysande. Anne-Marie

Meta sa...

Kan inte tycka att resurser är oviktiga. Resultaten i de andra klasserna, de som inte filmas, har visst också höjts: då 9A:s ordinarier lärare lyfts ut har de jobbat i andra klasser, där den ökade lärartätheten alltså gett resultat. /Janis

K sa...

Ja, det vore väl faktiskt bra om fokus lades på lärarna, själva förutsättningen för skolan.

Annat kommer i och för sig till, för att en skola eller klass ska lyckas. Att alla drar åt samma håll, lärare och rektor och elever. Att rektor/ledning är bra och vet vart han/hon vill komma.

Har just skrivit in mina två stora barn i en privat skola. Rektor där tar emot dem en och en vid inskrivningen och förklarar vad han väntar sig av dem och vilka regler som kommer att gälla. (Jobba och göra sitt bästa. Följa ordningsregler.)
Vill du fortfarande gå här nu? säger han sen.

Och sen får familjen tio dagar på sig att fundera och lämna in den definitiva ansökan.

En sån behandling är det förstås inte frågan om i en statlig skola som man som elev i det franska systemet mycket väl kan gå igenom utan att någonsin stött på rektor.

Behöver väl inte tillägga att den här skolan har mycket goda resultat, och att den INTE bara tar de bästa ungarna med bäst betyg alltså, utan att den tar dem som vill utvecklas...

hälsar from Paris,

Karin S

Martin sa...

Mats: Instämmer. Jag tror att detta kommer att leda till stor debatt under våren - jättejättebra. men tävlingsmomentet är inte oväsentligt. Om det är möjligt att hjälpa denna klass att bli en av de tre bästa i Sverige (i konkurrens med dussintals innerstadsskolor där eleverna har helt andra grundförutsättningar än eleverna i 9A) tror jag att hela skoldebatten kommer att vridas många varv. Hela resonemanget runt vad som gör en bra skola/lärare kanske hamnar närmare verkligheten - jag ser en parallell till den artikelserie DN körde i höstas om skolor som lyckas.) Kanske är ändå Svenning och Wolodarski kompletterande?

Karmapolisen: Instämmer, men jag har bara sett första avsnittet. Matteläraren, NO-läraren och gympa-Igor skulle man ju vilja ha som kollegor. Men jag hoppas vi får se mer av hur svenskfröken kvalificerat sig i denna skara. Vi har mest sett en sida av henne än. Trist att det inte var mer klassrumsscener!

Janis: jag tror att de förbättrade resultaten snarare har med det PJ Anders Linder skriver om. Hur påverkas skolan av denna massiva bevakning? Hur reagerar eleverna i de andra klasserna på att )A ska lyftas men vi är fasen inte sämre än dem. Resurser är viktigt - vi har typ mest i världen - men ändå är det något som inte klickar! Lösningen kan inte vara att tillföra mer resurser (naturligtvis inte heller att belägga skolor med ekonomisk tvångströja - vi har resurser för att de behövs).

Karin: visst påminner det du säger om det personliga mottagandet och att kommunicera höga förväntningar till elever och föräldrar om 9A? Här är ju dessutom dessa (orimligt???:^)) höga förväntningar dessutom spridits ut i massmedia! Det du säger om samstämmighet på hela skolan är oerhört väsentligt tror jag. återigen ledarskapet som vi diskuterade ganska mycket här på bloggen i samband med DN:s artiklar (länk se ovan).

Kära läsare: snälla, tipsa oss om ytterligare länkar! Wolodarski hittade jag genom Mats, eftersom DN:s sökmotor inte listar den. Så snälla rara, alla kommentarer hit! Använd gärna följande html-kod, och sätt alla dessa fem led som en enda sträng utan mellanrum eller radbrytningar:

exakt adress till länk
">
den mening du vill ska vara blå

Martin sa...

Grr, det är svårt att visa upp html-kod utan att det blir blått... Orkar inte ... Tipsa om länkar bara så kan jag göra dem klickbara (eller lägga in dem direkt i inlägget) om ni inte fixar det själva.

Jacob C sa...

Mycket intressant Martin. Jag kan helt luta mig tillbaka och följa svensk skoldebatt genom dina välinformerade och engagerade inlägg på denna blogg. Sveriges pedagogiska fakulteter borde länka till er. Era blogginlägg borde nästan vara kurslitteratur.

Martin sa...

Jacob: jätteroligt att du gillar det vi skriver! Jag rodnar!

Anonym sa...

Martin...jag vill också ha en kommentar...bara en liten... det känns så viktigt =)Anne-Marie

Svante (ej Skoglund) sa...

Martin, du är nog intresserad av en färsk DN-artikel om en skola som lyckats.

Här kan man lära sig hur man gör klickbara länkar i en bloggkommentar.

Jacob Carlson sa...

Jag uppskattar mycket att ni tänker och talar fritt i pedagogiska frågor på denna blogg. Jag upplevde under mina studier i pedagogik att endast vissa uppfattningar i undervisnings- och lärandefrågor kom fram. Det är därför jag nu tycker att i
lärarstudenternas utbildning borde ingå obligatorisk läsning av denna blogg. Denna välskrivna och underhållande sammanfattning av olika ideologiska motsättningar i skoldebatten utifrån ett aktuellt ämne är i alla fall mycket givande läsning för mig. Jag uppfattar användningen av ordet "ideologiska" i följande mening som lätt ironisk: "Min ideologiska tolkning är redan klar och väntar bara på bekräftelse". Möjligen kan man tycka att ditt credo om lärarnas och den lärarledda undervisningens betydelse som i ett trollslag trollar bort en del sådant vi ägnade oss åt på lärarhögskolan. Men det uppväges av att denna ståndpunkt alltför sällan kom fram under utbildningstiden, som jag minns det i alla fall.

Svante Skoglund (och inget annat) sa...

Om jag får göra mig till tolk för denna bloggs medarbetare, Jacob, så är det just mångstämmigheten vi värnar. Därmed utgör vi ett alternativ till lärarutbildningen. Kul att du gillar "Svenskläraren kommenterar"! Svante (ej Skoglund) - jag skrattar lite åt ditt val av alias. Via negativa. Och önskar att jag visste vilket efternamn jag kan skriva "Svante (ej)" före för att inte bli förväxlad med dig. Det funkar (väl?) med "Svante (ej Björklund") men blir ändå inte riktigt samma sak. Fuskigt.

Svante (med veckans I-landsproblem) sa...

Fördelen med att ha ett ovanligt förnamn är ju att man sällan blir förväxlad med någon annan. Nackdelen är att man blir lite ställd när man plötsligt träffar på någon med samma namn som en själv.

Jag brukar skriva under kommentarer med enbart mitt förnamn eftersom jag tycker att jag blir lagom anonym på det sättet, men just på den här bloggen är det ju inte så lämpligt eftersom jag lätt blir förväxlad med en av bloggens skribenter.

Tyvärr har jag inte lyckats hitta på någon bra alternativ signatur än, men jag skall fortsätta att tänka på saken.

En av svantarna sa...

Eller så leker vi förvirrande tvillinglekar.

Martin sa...

Men är inte "Den andre Svante" en extremt bra titel på t ex en thriller med exv Persbrandt i huvudrollen? Hade det varit en roman skriven av t ex Björn Ranelid eller Bodil Malmsten kanske "Det finns flera Svante som kommenterar bloggen jag brukar läsa" kunnat passa. Hade det varit Karin Alvtegen hade jag helt enkelt föreslagit "Svante" som titel.

Alla tiders Svante sa...

Haha! Påminner om hustruns och mitt allra fånigaste påhitt: att placera in mer eller mindre autentiska Lottaboks-titlar i samtalet. Som: "Du klarar skivan, Martin!", "Mitt i prick, Martin!" och "Rena snurren, Martin!". Lätt vanebildande och fullständigt obegripligt för de oinvigda.

Martin sa...

Mmm, Merri Vik, vad hände med henne? Hur har hon det? Vart tog hon vägen?