onsdag 6 februari 2008

Norska romaner är så sorgliga

Ibland funderar jag över om det finns en slags minsta gemensamma nämnare för böcker från samma språkområde eller land. Tanken är väl egentligen inte så långsökt. Sverige är ju i jämförelse med andra länder ett på många sätt väldigt extremt land, särskilt värderingsmässigt. Och det vore väl egentligen ganska konstigt om detta inte visar sig i kulturen. Frågan är bara hur. Vad är det egentligen för grundstämning som svenska romaner är fernissade med? Jag kan inte riktigt se det.

Kanske blir det tydligare för oss när vi läser böcker på andra språk; finns det något tyst mellan raderna som vi kan se återkomma från roman till roman?

Litteratur från Finland tycker jag har denna egenskap – i varierande grad. Den finska folksjälen (de finska bokköparna) tycker om det galna och excentriska. Romanpersoner ska vara lite tokiga, precis som de sex äldre bröderna i Kivis Sju bröder (och alla finska romaner har också någon motsvarighet också till Eero – den smarte lillbrorsan). Arto Paasilinna har byggt en litterär världskarriär på att skriva "burleska" och "mustiga" "skrönor" om tokiga landsmän, men arvet från Kivi kan också märkas i annars fantastiska böcker, som galningen Matti i Hotakainens Löpgravsvägen eller varför inte den släggkastande pappan i Westös Vådan av att vara Skrake. För oss som läst finska romaner var kanske inte Populärmusik från Vittula så omtumlande.

Detta drag i den finska litteraturen är nog trots allt en ganska medveten pose, och det finska kulturlivet är fullt av dessa "tokstollar" som gör "knasiga" saker. Tänk Esko Männikkös bilder av enstöringar i lappland, Kaurismäkis fåordiga femtiotalsestetik, Lordi i hög hatt med finska flaggan, Leningrad Cowboys, cellokvartetten som bara spelar metallicacovers etc etc. Ni förstår vad jag menar. Och denna bild passar ju vår bild av finnar ganska bra.

Med norrmän är det annorlunda. Den bild vi har av våra västligaste grannar är ju snarast det motsatta. Glada, klämkäcka, flaggviftande friskusar alltid på väg till Holmenkollen med trikken; och kanske lite storögt naiva kanske kanske de är. Men snälla. Och glada.

Det är här något blir fel när vi läser norska romaner. För när vi kommit in några sidor är det en helt annan bild av Norge och norrmän som slår emot oss. Norge är ett riktigt riktigt dystert land, och norrmän är så sorgsna. Över alla norska böcker jag läst de senaste åren vilar något glädjelöst tröstlöst, all glädje är kortvarig, männen är grubblande alkoholister med havererade äktenskap, kvinnorna undandragna tysta skuggor. Över allting en känsla av nästan förlamande sorg och modlöshet. Inget kan bli bättre.

Den mest uvecklade dysterkvisten är givetvis Dag Solstad. Min kollega Lennart Åberg (beryktad norvegofil i Uddevalla där jag jobbar) lurade på mig Genanse och verdighet. Romanen handlar om gymnasieläraren Elias som under en dag inser att hela hans tillvaro, hans arbete som norsklärare samt äktenskap är fullständigt meningslöst. Eller ta bara Gymnaslærer Pedersens beretning om den store politiske vekkelsen som har hjemsøkt vårt land. Jag har inte läst boken, men filmen var riktigt hemsk. Allt arbete för kommunismens sak, det försakade äktenskapet, drömmen om revolutionär kärlek, allt förgäves, allt för sent.

Liknande tematik finns i t ex Saabye Christensens otroligt sorgsna Halvbrodern eller Gaarders Cirkusdirektörens dotter. Visst, Kjærstads första wergelandbok, Förföraren, är ett jublande undantag. Men då måste vi också tänka på att hela boken är ett påhitt av Jonas Wergelands indiska flickvän som besöker honom i fängelset. Sanningen avslöjas ju i den otroligt bedrövande uppföljaren Erövraren, där vi får den sjaskiga sanningen om vår hjälte. Och en milt sagt dyster bild av Norge.

Varför jag kommer att tänka på detta har naturligtvis med att göra att jag just håller på att läsa ut Ramslands Hundhuvud (ja, jag vet att Ramsland är dansk, men boken utspelar sig i huvudsak i Norge runt en norsk släkt). Boken är klart besläktad med andra skröneartade släktkrönikor, som varför inte Kárasons Djävulsön eller Westös Helsingforsböcker. Men väldigt mycket sorgligare. Farfar Askild (som boken i mycket kretsar kring) är en hemsk, alkoholiserad familjeförstörare som är en slags Midas fast tvärtom – allt han tar i blir skit. Och hela tiden detta fokus på allas misslyckanden, i jobbet, i förhållanden, i livet i stort. Mobbning. Utvecklingsstörningar. Sjudkomar. Krossade förhoppningar. Man vill gråta.

Jag vet inte om våra kusiner i Norge är medvetna om detta. Att alla böcker de skriver får det svenska brödrafolket att slänga sig efter kleenex och längta efter Jon Skolmen. Jag vet faktiskt inte. Är det så att jag bara vet för lite om Norge, och helt missat den spleen och melankoli som förlamar detta land? Jag vet inte, men efter att ha läst ytterligare en norsk roman börjar jag nästan tro det.

Men frågan är ju som sagt hur utlänningar läser svenska romaner. Vad är det i dessa som vi inte kan se? Är det som vi kan tro – t ex när vi läser Stieg Larsson – att den svenska romanen helt genomsyras av politisk korrekthet, bussig snällism och solidaritet med de svaga och avvikande? Eller finns det något annat i denna deckarsvit som är osynligt för oss infödingar?

Martin Sandberg har lovat sig själv att i än större utsräckning läsa böcker från våra grannländer.

29 kommentarer:

magister nyman sa...

En mycket intressant tanke. Men har du läst Erlend Loe? Även om han kan vara rätt sorglig också ibland, så är det ändå på ett väldigt humoristiskt sätt. Framför allt boken Blåst är riktigt bra och mycket rolig.
Annars så är väl det som är signifikativt för norsk litteratur att större delen av landets författarkår var djupt engagerad i den rödaste röda vänsterrörelse långt efter att den ebbat ut i andra länder. Kanske är det sorgen över de krossade idealen som gör dem så sorgsna?

Anonym sa...

Det är nog dags för lite hederliga norgehistorier... för att muntra upp det hela. Loe har jag läst och skrattat åt så jag gråtit. Anne-Marie

Ninna sa...

Loe har jag läst och tyckte mycket om. För länge sedan läste jag Faldbakken. Minns vagt att jag tyckte om nån, och blev less på nån. För övrigt är jag dåligt bevandrad i den nordiska litteraturen.

(Jag skäms lite - nej förresten, det tänker jag inte göra. Minns konventionen bl.a. punkt ett: Rätten att inte läsa.)

Nå, de författare och verk man tvingades ta del av när man läste litteraturhistoria, befinner sig i ett annat kapitel. Frågan är möjligen om man hade varit mer intresserad av... om inte... hm... ja, ni vet...

För övrigt föredrar jag ickesvensk litteratur men jag kan inte riktigt motivera varför.Jag har läst många av Kerstin Ekmans böcker och dem tycker jag mycket om. Men på det stora hela taget, läser jag inte svenskt även om undantag finns.

Som sagt! Vad kan det bero på? Finns det något signifikativt i den svenska litteraturen som jag inte tilltalas av? Och vad innebär detta för mitt eget skrivande?

Jag fick en kommentar på ett av mina blogginlägg, där jag hade skrivt en kortnovell. Kommentatorn tyckte att den påminde om Salingers sätt att skriva. Jag blev givetvis oerhört glad och smickrad. Har ni lust att läsa den? Även om det "bara" var en följd av en skrivövning. (Har gett mig utmaningen att skriva noveller på max 1000 ord. Kul!)

Jag vet inte om länken nedan verkligen blir en länk - men då får ni klippåklistra.

http://ninnasbokblogg.blogspot.com/2008/01/kortnovell-2.html

=D

Svorsken sa...

Intressant. Mycket av norsk litteratur kretsar runt existenisella frågor - Jan Kjærstad är kanske det tydligaste exemplet. Och det tippar ofta över till det dystra.

Jag har en hel del norska läsare på min blog, och tar mig friheten att ställa din fråga också hos mig.

Kanske din norvegofile kollega finner nöje i några av mina texter, förresten?

K sa...

I Frankrike där jag bor är Norge ett land känt för sin fina traditioner av filosofer.
Filosofi verkar där vara ett tungt ämne, liksom i Frankrike för övrigt, och det kan man väl inte med bästa vilja i världen säga att det är i Sverige.

Vidare, fransmännen gillar Stieg Larsson för att det är "gloque". Dystert, jävligt märkligt, folk har konstiga namn och förmyndare. Allt är ensligt och ensamt.
Det är även bilden av Sverige, ett glest land befolkat av dysterkvistar som mördar varann.
Det enda i den svenska "litteraturen" som tar sig hit är just deckarna.

Bilden i Tyskland är nog delvis besläktad, men lite rikare. De läser ju Astrid Lindgren också.

Själv kan jag väl bara tycka att Sverige fortfarande producerar glesbygdsromaner uppblandat eller i kombination med barndomsskildringar, i den mån det skrivs några romaner. Det mesta får nog kategoriseras som annat.

Karin, f d Royal Häst

Ninna sa...

Det här var väldigt intressant och roligt att läsa. Vad har ni mer för erfarenheter där ute?

För övrigt utspelar sig MITT manus varken i glesbygd eller i min barndom. Inget självbiografiskt gnällande där inte.
Jag måtte vara väldigt konstig...
=D

Svante Skoglund sa...

Erinrar mig att dansknorske Aksel Sandemose (mannen bakom Jantelagen) en gång lär ha fått frågan vilken norsk författare han satte främst. Han svarade - Eyvind Johnson.

- Men han är ju svensk, protesterade journalisten.
- Det skiter väl jag i, replikerade Sandemose.

Svante S igen sa...

För övrigt är ju Hamsun en annan (utöver senmaoisterna) svår ideologisk nöt att knäcka för vårt läsande broderfolk. Fast att man kan man skriva mästerligt och vara idémässigt skrämmande far out vet vi ju sedan Sg:s tid. Jag tycker att Sult och Pan hör till det bästa som skrivits på norsk.

Calliope sa...

Svensk litteratur kännetecknas av en allestädes närvarande ångest, tycker jag. Svårmod & tungsinhet duggar tätt...

dyermaker sa...

Erlend Loe är en favorit här. Mest förtjust är jag nog i "Fakta om Finland" och Expedition L! Men särskilt sorgligt är det ju inte.

Kristin Lavransdatter är å andra sidan ingen munter historia.

Martin sa...

Magistern: Norska maoister är ett fenomen i sig. Skumt. Min kollega Lennart tror mycket på din teori - och nämner också den ojämförligt mycket snabbare moderniseringen som ytterligare källa till sorg.

Men visst är Loe också typiskt norskt dyster och uppgifen. Naiv Super, t ex, om killen som inte vill bliva stur. Fast är ju rolig samtidigt.

Ninna: angående din novell - direktlänken finns här! - vi skall kika in vid tillfälle!

Svorsken: trevlig blogg du har, lägger länk till dig från oss i bästa grannsämjeanda (ni andra - är ni intresserade av Norge - gack och besök ni också.

Karin: Vi blir så glada när du tittar in, och vi är så ledsna att din blogg inte finns längre (RIP). Men det svenska motivvalet (barn i landsbygd) är märkligt. Mycket märkligt. Och svenska samtidsskildringar ... jo, debatten går ju hög om vi kan kalla dem romaner :^) Jag tycker att det kan vara befriande att läsa typ magisk realism-besläktade släktkrönikor av Hundhuvuds typ (det är en jättefin bok!) för att det är så befriande påhittat!

Svante: Sandemose styrker väl min tes, han var ju för dyster för Danmark och fick gå i exil i Norge där han blev en slags nationalförfattare (rätta mig om jag har fel, Svorsken). Enormt roligt citat! Hamsun är ju bara fantastisk, och Pan är ju en av de bästa jag läst. Men tänkte inte på att norrmännen faktiskt har ett tungt och dystert arv att bära (Hamsun kan väl inte med bästa vilja i världen kunna kallas humoristisk), förutom denne finns ju också Ibsen, som inte heller han gjorde succé på Kristianias stand up comedy-klubbar när det begav sig.

Calliope: Mmm, ångest finns det ju ganska mycket. Men har inte svensk litteratur brutit ganska mycket med detta sedan 90-talet? Svensk litteratur har väl blivit lite lättsammare sedan Noréns glansdagar på 80-talet? :^)

Dyermaker: Men finns det inte något väldigt sorgligt över loserkillarna som inte vill bli vuxna, och deras dödsdömda projekt i Expedition L? Och känslan av att det bara var förr i tiden man kunde göra något som betydde något (typ Heyerdahl?).

Svante Skoglund sa...

Martin! Haha. Jag vet inte om jag vågar påminna om vad Strindberg kallade Ibsens moraltyngda pjäser. Jo jag törs. Hysteriska runkningar. Så ädel var den litterära diskussion för 120 år sedan.
Alla! Den norska litteraturens kanske mest gripande gestalt, Klas Klättermus, är väl ändå inte så sorgtyngd! Men visst kan man - lite mer indirekt - få ångest av "Den som äter palsternackor, han går inte av för hackor... ...dill och selleri det smakar inte heller illa"

PS. Sandemose dyster? Nja. Han var ganska rolig, tycker jag. Exepelvis: "De opførte sig som vilde dyr. De hverken røg eller drak."

Svante Skoglund sa...

Kanske måste vi nå fram till en dissektion av ångestens litterära väsen. Det finns ju riktigt rolig ångest. Och i bra humor ligger i regel något ganska otäckt förborgat. När jag i början av 1980-talet såg repetitionen av "Natten är dagens mor" på Stadsteatern i Gbg stördes alla i publiken av att en man satt och gapskrattade sig genom hela föreställningen. Det var Lars Norén.

Martin sa...

Svante: att du är tvungen att ta till Klas Klättermus för att stäcka min tes känns desperat! :^) Annars kan jag ju så klart rekommendera Flåklypa Grand Prix som jag och hustrun köpte på DVD häromsommaren. Det är också en glad film i huvudsak - men så utspelar den sig i Jämtland också!

Instämmer i att selleri-ramsan väcker ett visst obehag - men vad har du och August emot Ibsen egentligen?

Sandemose verkar definitivt roligare än sitt rykte! :^)

Martin sa...

Lars Norén ÄR Sveriges mest underskattade komiker, tveklöst. Obs! Inte ironi! Natten är dagens mor är på sina ställen fruktansvärt rolig, men omöjligt att ge exempel utan att ge ett mycket ironiskt intryck. Detsamma är problemet med Kafka. Läste "Redogörelse framlagd för en akademi" (apan som berättar hur han blivit människa) häromdagen med en musiktrea, och vi skrattade högt på många ställen (alltid högläsning av alla texter i mitt klassrum).

Svante Skoglund sa...

Ibsen... ja, jo, det är väl nåt med känslan av pièces bien faites (om det nu stavas så) som stör mig, att allt dramaturgiskt välihopknutet och att det finns något slags balans eller rättvisa eller öde eller så, som påminner mig om antikens tragöder. Upprepningstvång på scengolvet. Två dödssynder i min teaterhandbok: 1. Ekvilibristik.
2. Abstraktion. Berör inte mig. Tycker bättre om Strindbergs mer oförsonliga demoni. Smaksak, kanske.

bharfot sa...

Hei Martin, og takk for besøket på min blogg! Den triste, grublende tradisjonen finnes absolutt i norsk litteratur, der har du helt rett. Men jeg vil nok påstå at den også finnes i andre skandinaviske land, i rikt monn. I Tyskland ville du antakelig kunnet finne et nesten identisk innlegg på en kulturblogg om «skandinavisk litteratur», som du her har skrevet om norsk. Jeg synes nok også at utvalget ditt er preget av eldre, gråhårete menn, og ikke direkte ny litteratur.

Det du skriver om finsk litteratur er nesten mer interessant, den burleske tradisjonen med pussige originaler er nemlig også utbredt i Norge, men det er kanskje ikke slike bøker som oversettes mest til svensk? Les f eks fjorårets utgivelse «Taxi for B. A. Beckström – Eller kunsten å danse på furu» av
Edmund Austigard.

Vi har også forfattere som skriver vittig i en kvinnelig erotisk tradisjon (som dere vel har relativt mye av i Sverig?)), f eks Vigdis Hjorth, eller feministhumor som fjorårets kortprosa «Alt jeg skriver er sant» av nordnorske Ellisiv Lindkvist. Dette er ikke direkte intellektuell litteratur, men langt fra dystert.

Vi har gode kjærlighetsromaner av yngre forfatterinner, som «Det er trikken i ditt liv» av Yvonne C. Kuhn (2004) og «Under bordet» av Heidi Linde (2002), og vittig sivilisasjonskritikk fra en ung kvinnes perspektiv, som Marit Eikemos «Mellom oss sagt» fra ifjor. Og så er det selvfølgelig Beate Grimsrud, men henne regner dere antakelig som svensk?

Min personlige favorittforfatter er Per Petterson, og selv om han ofte skriver om tragiske emner (som da hele familien hans døde i Scandinavian Star-ulykken, behandlet i romanen «I kjølvannet», en fantastisk bok), så synes jeg det ligger en varm og tenksom humor under historiene hans.

Ellers vil jeg nevne de to norske romanene jeg selv syntes var høydepunkter i 2007:

«Fraværet av musikk» av Rune Christiansen (fantastisk språk, vakre refleksjoner, ikke dystert, selv om det handler om sorgarbeid etter hans fars død), og «Det er noen mennesker her» av Oddmund FJ Vaagsholm (melankolsk-morsomt på en Roy Andersson-måte).

Tja. Da skulle dere ha noe å begynne med? ;-)

Martin sa...

Svante: smaksak absolut. Kanske är jag för Norénskadad för att definitivt ranka Strindberg högre. Ibsen är mer läsbar tycker jag, men uppsättningarna (och filmatiseringarna) oftast är outsägligt tråkiga.

Bharfot: Enormt tack för att du tar dig sådan tid! Tack för alla tips - alldeles alldeles fantastiskt trevligt! Angående dysterheten kackar jag givetvis i eget bo - hallå, vi pratar Ingmar Bergman, PO Enquist och Lars Norén här! :^)

Men mycket mycket roligt att få tips på litteratur som inte är fullt så gråhårig. Överlag översätts ganska lite av norska böcker till svenska har jag en känsla av att mina generaliseringar så klart är hårt styrda av vad som finns i pocket här.

Vad man kan fundera över efter att ha läst ditt inlägg - som pekar på bredd! är om inte översättningarna styrs av vad som är det typiskt norska - och att bara detta kan vara intressant för svenska läsare. Jag vet inte, förutom Linn Ullman, Kjærstad och Grimsrud (Håller på att läsa "Jag smyger förbi en yxa" med min musiktrea nu. De gillar den verkligen, och har så mycket att säga. Men visst skriver hon på svenska?) är det nog inte så många norrmän som är kända här. Fosnes Hansen (har inte läst) och Fløgstad (läst för länge sedan) kanske, men tja, gråhåriga var ju ordet igen. Kvinnliga författare??? Anne Holt???

Att också Norge har en finsk ådra känns inte förvånande! Det är väl ingen slump att Loe gett ut just Fakta om Finland.

Som sagt - enormt roligt! Stort tack!

bharfot sa...

Bare hyggelig, Martin!

Jo, Grimsrud skriver på svensk, men visstnok parallellt på norsk. Hun bruker altså ikke oversetter, men skriver bøkene sine på begge språk samtidig. (Grimsrud er oppvokst i Norge, men bor i Sverige - når hun leser opp og intervjues her i landet er det på norsk, med et sjarmerende svensk tone når hun blir engasjert).

Ser forøvrig i en kommentar ovenfor at du mener Hamsun ikke med beste vilje kan kalles humoristisk, men det kan jeg avkrefte! Du skal bare finne de rette bøkene. Jeg har ledd så jeg har skreket av enkelte Hamsun-romaner. Klassikeren Mysterier har absolutt morsomme partier, og han kunne skrive svært satirisk, som i «Siste kapittel».

LÄROMEDELSRECENSION sa...

Läst och tänkt. A-m

leselama sa...

Jeg vet ikke hvordan forlagene tenker når de velger ut hvilke bøker som skal oversettes fra ett språk til et annet... Har de en veloverveid strategi, eller er det snarere mer tilfeldig og preget av forlagskonsulentenes smak til en hver tid? Finnes det en tanke om at disse bøkene skal tilsammen presentere et tverrsnitt av landets litteratur i det aktuelle landet, eller er det hele kanskje mer preget av lønnsomhet og tilfeldigheter, mon tro?
Man kan jo lure. ;-)

Men at utvalget av litteratur fra et land i oversettelse i et annet land ikke er representativt når det gjelder bredde, det kan man vel fastslå - uansett hvilke grenser man skal krysse.

Jeg tror du kan ha rett i at norsk litteratur produserer mange eksempler på "granskaug" og "trist aleneliv". Men når det er sagt, så HAR vi mye skog her til lands. Norge ER glissent befolket - og kanskje det er en av de ting som opptar folk; livsbetingelsene ved å leve under akkurat slike forhold. Hvordan man har det i og med sin ensomhet. Og det hjertet er fullt av renner som regel munnen over med - eller helst tastaturet da, i denne sammenhengen. Det blir litt som å kritisere franskmenn for å skrive mye om livet i storbyen, kanskje. ;-)

Men - selvsagt finnes det, som Oda påpeker, masse rar, underfundig og til dels humoristisk litteratur også i Norge. Hun nevner flere strålende eksempler, jeg bare kan si meg enig i.
Jeg kan heller ikke la være å nevne Trude Marsteins "Gjøre godt" - en imponerende kollektivroman med hele 118(!) fortellerstemmer. Handlingen er lagt til en varm helg i juli og skrevet i en elegant sirkelkomposisjon. Riktig, riktig fin!
Apropos sommer, så har Tove Nilsen skrevet "Sommer 2005" - en lys og lettlest roman om voksen forelskelse, som har både død, skilsmisse og endring som bakteppe uten at det blir dystert.
Voksen kjærlighet tar også Vigdis Hjort opp i sin roman "Hjulskift". Det er kjærlighetsistorien om bilselgeren fra utkantnorge og litteraturprofessoren fra Oslo som møtes på en bluesfestival og innleder et forhold. Dette blir et interessant møte mellom to mennesker som er fanget i hver sin kultur. Intelligent og humoristisk fortalt, synes jeg.
Mer om universitetsmiljø: Henrik H. Langeland har skrevet "Francis Meyers lidenskap" - som både er en kjærlighetshistorie (mellom en litteraturprofessor og en student) og en litterær spenningsroman. Minner en del om A.S.Byatts "Besettelse", men personlig likte jeg Langeland langt bedre.
Så har vi det litt mer burleske: Gudmund Vindland: "Korinternes gjerninger" - en familiehistorie og en oppvekstroman om hvordan det er å stå fram som homofil fra et bakteppe av rigid kristendom.
Og selvsagt også: Erik Fosnes Hansens "Løvekvinnen". En stor og fabulerende roman om oppvekst under særdeles spesielle vilkår. Hovedpersonen Eva er dekket av hår over det hele...

Altså - jeg kjenner jeg kunne ha fortsatt, men jeg skal slutte. ;-)

Uansett, er det kanskje et tegn på at det finnes annet i norsk litteratur enn gran, furu og ensomme gamle menn. Men altså - om disse er oversatt til svensk vet jeg ikke. Man må kanskje prøve ut litt norsk lesing?

Martin sa...

Bharfot och Leselama: Ni har lagt ner sådan tid på detta att jag gjort ett eget inlägg av det. Hoppas att dessa tips når så många som möjligt!

Meta sa...

Fantastiskt trevligt inlägg och efterföljande intressant diskussion! Själv tänker jag på Cora Sandels Alberte-serie. Jag formligen älskade första delen, men har ändå aldrig kommit vidare ... de ligger och väntar - den tunga gråheten i den första förföljer mig så jag ännu inte förmått läsa vidare...
/Janis

Svante Skoglund sa...

Alberte-serien, ja! Tack för den påminnelsen! Så underskruvad och så fantastiskt skickligt inifrånkritisk av småstads- och det borgerliga familjelivet. Beskrivningen av föräldrarna (ledsen Martin, här pratar vi uppväxtskildring) är ju helt underbar. A minor classic. Har den filmats?

bharfot sa...

Ja, Alberte må dere like, Cora Sandel var jo Sverige-venn også, hun flyttet til Sverige og hatet hjembyen sin, Tromsø. Haha, Tromsøværingene er skikkelig sure på henne, de ventet helt til ifjor før de kalte opp en gate (men da var det til gjengjeld gata opp til biblioteket).

Bind nr 2 i Alberte-triologien er forøvrig ikke så trist som bind én, der er hun bohem i Paris og lærer seg å bruke coole hatter («Alberte og friheten»). Blant klassikerne er disse bøkene mine absolutte favoritter :)

Martin sa...

Cora Sandel har jag bara läst noveller av, men det låter som om jag kommer att läsa mer av henne snart (även om det är en uppväxtskildring. Skulle man på förhand utesluta sådana skulle man inte läsa jättemycket skandinavisk litteratur). Fråga a) går de att läsa på gymnasiet? b) kan man läsa den rekommenderade andra delen du pratar om Oda utan att ha läst den första?

bharfot sa...

Alberte-bøkene går kjempefint an å lese på gymnaset. Jeg skrev særoppgave om hele triologien siste året på gymnaset, etter råd fra en klok norsklærer som så min indre bohem. Og ja, det går nok fint å bare lese nr 2, tror jeg. Bøkene er på en måte frittstående. Skjønt jeg ville nok ikke tatt nr 3 aller først.

magister nyman sa...

Detta har ju blivit en mycket intressant diskussion. Och precis som leselama uppmanar ovan så tycker jag att vi måste våga läsa mer på våra grannspråk i original (ja, kanske inte finska då). Men norska och danska är inte speciellt svårt att läsa. Kanske finns det ett visst motstånd i början, men det finns mycket att vinna på att våga. Helt plötsligt är man inte längre beroende av vad förlagen vågat översätta, utan får två helt nya litterära landskap att avnjuta, med toppar och dalar!

Svante Skoglund sa...

Håller med magister nyman, men kruxet är väl att få eleverna att komma över tröskeln? Vi har ju två språk att vinna "nästan gratis". Om tiden (och kapitalet?) nfunnes vore det kul att göra en riktigt kjempestor samnordisk skolsatsning på ny litteratur, kanske i regi av de tre olika ämnesföreningarna. Vad skulle krävas? Tre hyfsat lättillgängliga romaner och kanske ett litet häfte med korta ordlistor, förslag till uppgifter och - förstås - en webbplats/blogg. Ska vi?