Ett exempel han ger är t ex poeten Jörgen Gassilewskis Göteborgshändelserna, en bok som jag var lite nyfiken på och stod och läste lite i på Akademibokhandeln när den kom. Göteborgshändelserna är ett utmärkt exempel på varför politisk litteratur av Anderbergs snitt inte ligger på bestsellerlistorna. Boken är ett tokmodernistiskt formexperiment som är ungefär lika publikfriande som att göra stora majbrasor på Avenyn av göteborgarnas älskade uteserveringar. Den är dessutom distanserad – vad jag vet stod Gassilewski själv inte i stenregnet på Avenyn eller låg på mage på Schillerskas skolgård – jag här uppe redovisar dokument om er där nere där borta. Vem känner sig sugen på att läsa efter följande programförklaring:
Jag har velat skapa ett litterärt rum där folk kan få tänka efter och bilda sig en egen uppfattning. I drevet efter sammandrabbningarna gjordes det mycket effektsökande journalistik som målade allt i svart eller vitt. Jag tror att litteraturen kan skapa ett forum för eftertanke, den sortens redogörelse som medierna själva missar trots att det ingår i det journalistiska uppdraget, säger Jörgen Gassilewski.Berätta för oss istället Jörgen. Berätta hur det var. Iscensätt. Gestalta. Men framförallt – berätta. Svart eller vitt, vi bryr oss inte.
För attityden blir ganska mycket som hos en Göran Greider. Som sitter uppe på sitt chefsredaktörskontor och hummar lite och klappar sig på magen. Går fram till fönstret, ser ner över de stackars dalmasarna som fuktiga och grå rör sig där nere i rusket och knackar fram ytterligare en trött betraktelse om de stackars arbetarna och kapitalismens inneboende ondsinthet. Eller Björn Ranelid som högstämt (och till alla kritikers illa dolda förtjusning) tar sig till att skriva brev till George Bush.
Mer debatt väckte t ex Salka Sandéns Deltagänget, trots att den kom ut på lilla busförlaget Vertigo (du står fortfarande på min läsalista, Salka, förlåt). Varför tar du inte upp denna skildring, Thomas? Politiskt så det förslår, speglar samma skeende som Gassilewski – men där det politiska och det privata inte hålls isär. Händelser skildrade innifrån. Som en sann berättelse. Är det konstigt att detta känns mer angeläget? Och vad hände med Linderborg, Alakoski och Lundgren?
Jag läste klart Bitterfittan häromdagen och var helt fast från första sidan till den sista. Sveland är en oerhört effektiv berättare, även om jag i normala fall inte är alls särskilt förtjust i det där reportagemässiga sättet att redovisa förhållanden och argumentera för sina teser. På ledarsidor visst, men det blir ofta tråkigt i romanform. Så inte här.
Det jag framförallt gillar är att Svelands roman känns så oerhört här och nu. Hennes problembeskrivningar är känns dagsaktuella, hennes kritik är knivskarp, samtidigt som jag reagerar med hela kroppen på att Sara är så fruktansvärt fruktansvärt orättvis mot sin Johan. Mer politisk blir inte en pocketbok 2008. Heller inte mindre distanserad. Berättaren Sara är ju inte direkt någon ängel, och hon hemlighåller verkligen ingenting för oss - och det är i alla fall för mig omöjligt att ine likställa Sara och Maria - trots att jag avskyr när det blir så.
Kanske är problemet att Sara är en framgångsrik journalist i Stockholm som är gift med en dramatiker. Och boken skriven av en framgångsrik journalist i Stockholm gift med en dramatiker. Sveland skriver inte om de där nere. Eller om kapitalismen. Utan bara om hur svårt det måste vara med jämställdhet mellan könen generellt om det visar sig omöjligt i ett förhållande som på ytan är så jämställt det kan vara (men ok, boken slutar faktiskt lyckligt och familjen återförenas, vilket jag tycker är toppen. Fram för lyckliga slut).
Problemet med den politiska/engagerade romanen är inte att den inte finns, utan att den måste omdefinieras. Snabba cash är också en oerhört politisk bok, ett stenhårt angrepp ett Sverige som tappat greppet. Men eftersom den inte är skriven ur ett saggigt vänsterperspektiv av en kulturkofta på statligt arbetsstipendie känner vi inte igen den – även om den gång på gång hoppar upp och biter oss i näsan.
Martin Sandberg tycker att den engelske electro-singer-songwritern Momus sammanfattar den politiska romanens problem ganska bra:
The rich despised the songs I wrote which told the poor their worth
Told the shy to speak and told the meek to take the earth
But my downfall came from being three things the working classes hated:
Agitated, organised and over-educated
("I was a maoist intellectual", från The poisoned boyfriend, Creation 1988) .
Andra bloggar om: Maria Sveland, Bitterfittan, litteratur, böcker, bokbloggar
10 kommentarer:
Kul att du gillade Bitterfittan!
http://lumaol.wordpress.com/2007/12/23/bitterfittan-moter-surkuken/
Jag har funderat vidare på det där med relationen mellan författaren och huvudpersonen. Visst är det konstigt att jag som läsare ska behöva bekymra mig över den eventuella kränkningen av hennes man? Borde det inte vara en fråga som de skulle kunna reda ut inom familjen - utan att det blir en litteraturpolitisk vattendelare?
Jag tänker att vi är lite besatta av genrebegreppet och absolut måste veta när det är dokumentärt, fiktion nyckelroman o.s.v.
Jag tror att den kittlingen är nödvändig för att orka intressera sig. Alternativet är Harlekinböckerna där allt löper enligt mallen och författaren jobbar i fabrik. Då blir romanen ett verkligt politiskt (fördummande) projekt. Men det kan väl passera det med...
Ja, visst är det konstigt! Jag är ju egentligen emot att läsa romaner på ett "dokumentärt" sätt - och tycker att diskussionerna om Lundgren och Drougge i höstas blev omåttligt fåniga. Ändock gör jag det själv, varför är det så?
För samdidigt hade det ju nästan varit ännu mer intressant om vi i Borges anda (se Pierre Menard författare till Don Quijote) leker med avsändaren. Hur hade vi läst boken om Björn Ranelid eller Leif GW Persson skrivit den?
Är det så enkelt att vi inte står ut med att det inte finns en tydlig avsändare?
Hela den postmoderna upplösningsdiskusionen och betoning av textualitet kanske bara har varit en kokett lek med positioner. Som läsare kräver jag någon form av närhet till den andra sidan - och om jag inte får den i texten så konstruerar jag den av fragment från skvallerpress...
Samtidigt är det ju ofta en sorts moralisk nivå kopplad till frågan. Författaren är en sorts god hjälte som vi skulle vilja lära känna och diskutera livet med. Houllebecq drev det till sin spets med sina skildringar av prostitution. Det hade nog varit svårt att skriva den boken i Sverige.
Det är viktigt det du säger att vi kan konstruera närheten utifrån texten i sig. För i de allra flesta fall så bryr vi ju oss inte alls om vem författaren är. snarare tycker jag att det är tröttsamt att höra denne komma med en massa (felaktiga!) utläggningar om det den själv skrivit - jag som läsare vet ju alltid bättre!
Berättaren är i idealfallet en röst ur mörkret, som vi inte har mer än ett namn på. Oftast räcker det, och det gör att han eller hon blir vår hjälte som du säger.
Men: vi har ju ganska strama gränser för vad för slags politisk korrekthet vi kan acceptera. American Psycho kan vi acceptera för att vi automatiskt gör en allegorisk läsning av den, och Houllebecq - framförallt Plattform som du väl syftar på, men även den dystra libertinismen i Elementarpartiklarna är ju fulständigt omöjligt att tänka sig i Sverige. Och på den tiden folk gjorde sånt här - jag tänker på Stig Larssons Komedin I t ex - var det egentligen någon som riktigt riktigt tog honom på allvar?
Jag är nog förstörd av den sortens litteraturstudier som handlade om rätt tolkning i förhållande till författarens avsikt och har ganska svårt att helt ta makten över min läsning/upplevelse.
Konstigt nog har jag inga sådana bekymmer med musik. Bara tanken på att bry sig om vad som ligger bakom - nej varför skulle man?
Jag funderar över om den där moraliska barlasten som författare bär på i form av budskap och förebildlighet - var kommer den ifrån?
Ibland tror jag att allt jag vet om konst har jag lärt mig av Dylan:
Don´t follow leaders
Watch the parking meters
Så fort publiken tror att de vet vem du är - byt position!
Angående Dylan, Magrittes "Ceci n´est pas une pipe" är också fin. Kanske skulle stämpla alla romaner med "Ceci n´est pas un självbiografi" så man kommer ihåg att bortse från allt sådant.
Risken finns väl att det uppstår andra problem:
http://foucault.info/documents/img/notapipe/surrealistplumber.jpg
Jag har stått bredvid och lyssnar på er diskussion. Nu ska jag också läsa Bitterfittan. Anne-Marie
Bitterfittan lyckades verkligen provocera mig. Jag har sällan känt mig så Vit man 40 + som efter två tredjedelar av den boken. Grattis Sveland. Jag spelar med. Du för mänskligheten framåt. Jag är som den där som sa om filmen Den andalusiska hunden "den fick mig att spy" och fick svaret "Jag har gjort filmen för att såna som du ska spy". Touché.
Anonym: Mig med, men vad det verkar som på ett mer positivt sätt. Det du skriver om dig själv som supervit 40+ är jättekul - men jag blir enormt nyfiken på vad det var du så innerligen avskydde! Det finns mycket tycker jag, förutom hur orättvis berättarjaget är mot sin make, framförallt den totala självcentreringen och självbespeglingen.
Men en fundering bara - det var ett tag sedan jag läste Sveland och skrev detta - visst är det så att Sveland ändå lämnar kvar (för att travestera psykiatriprofessor John Landkvists recension av Pippi Långstrump 1946) "förnimmelsen av något obehagligt, som krafsar på själen"?
Skicka en kommentar