Bland kommentarerna till Martins blogg om SVT:s stora satsning Klass 9A hittar jag reaktioner som jag - i alla fall till för några timmar sedan - kunde ha skrivit själv. Jag syftar på de röster som ifrågasätter tävlingsinslaget i programmet. Klassen ska ju bli en av Sveriges tre bästa. Ganska fånigt, va? SVT borde tona ned resultatfixeringen, tycker en kommentator. Livet handlar ju inte om att tävla.
Jag håller med. Livet handlar inte om att tävla. Detta är en viktig insikt som till exempel kan ha ett mycket välgörande inflytande på ens nära relationer (fast jag borde kanske ha stått på mig om den där resan till Florens...).
Dessutom har vi väl lite till mans börjat få jättenog av de senaste årens myckna TV-tävlande. Jag har slutat följa Idol, Let's Dance och liknande program för att formatet helt enkelt inte känns roligt längre. Orkar inte höra en gång till att nån sitter säkert. Att SVT nyligen hängt på med en programledartävling med tremannajury och allt känns riktigt riktigt östtyskt okreativt.
Ändå. När allt kommer omkring. Till syvende och sist. Är det något som inte riktigt känns bra här. Jag vacklar.
Jag "vet" ju sedan länge att det är fult att tävlas. Det fick jag lära mig på 1970-talet (då det sattes betyg varje termin från åk 1 och vi hela tiden hade provräkningar och andra mätningar/tävlingar som mycket effektivt sorterade ut de elever som inte fattat vad som VERKLIGEN gällde) och på 1980-talet (på lärarhögskolan, där det också sattes graderade betyg oklart på vilka grunder).
Men, men och åter men.
Tänk om det är så att väldigt många, inte minst unga, människor sporras av tanken på att vinna. Att de gör bättre från sig då. Att de till och med fortsätter att vilja tävla ibland som vuxna. De vill ha högre lön, kanske. Få bekräftele på att de presterat väl.
Så jag har tänkt om.
Att man tävlar (individuellt eller som här kollektivt) med andra om att nå uppsatta mål innebär inte att man likställer något så allvarligt som "livet" med en tävling. De flesta kan sannolikt skilja mellan "tävla på jobbet" och att "vara en schysst medmänniska". De som har svårigheter i det avseendet kan väl fortsätta att snacka med förstående bartendrar.
Jag tror snarare att en hel del elever skadas av skolans ambivalens inför tävlandet. "Det viktigaste är att du utvecklas i din egen takt" är en vacker tanke. Lika vacker som den är förljugen - och många gånger förödande för individens utveckling. (På hur många arbetsplatser får människor utvecklas i sin egen takt? Till och med Samhall brottas med lönsamhetskrav.) För många individer tarvas externa "drivmedel". Det behöver inte ha ett smack med människo- eller kunskapssyn att göra. Vi pratar basic psychology.
Lurar möjligen bakom tävlingsfobin farhågan att skillnaderna mellan individerna ska komma i dagen? Men om tävlandet medför att både den lägsta och den genomsnittliga prestationen höjs, vad gör det då om några drar ifrån? Är kanske det utmärkande (bland många andra egenskaper) för den goda pedagogen att han/hon kan sätta upp konkreta tävlingsmål och sporra alla fram mot en möjlig seger?
Svante Skoglund som lärt sig mycket matnyttigt av att spela Monopol, bluffstopp och back gammon - och av att förlora i badminton
Andra bloggar om: klass 9A, johannesskolan, skolan, lärare, Svante Skoglund, SVT, tävla, utbildning
14 kommentarer:
Är uppvuxen med spel, och det var aldrig skadligt. Man lär sig förlora med värdighet (tja) och vinna utan att vara gud fader själv (tja) och det är en viktig lärdom. Jag har tagit detta till mig. Att jag är en obotlig barnslig tävlare... jag kan tävla med en cyklist på gatan, cykla om, och ta nästa, nästa, och allt är på lek... för det är inget annat än just det - lek. Om man ständigt negligerar tävlingen och dessa moment... hur förklarar vi då att vi ständigt bänkar oss vid tv-apparaterna när det är fotbollsmatcher, skidskyttevm, trestegs... Jag är uppväxt med spel. Men respekten för tävlandet takt det lärde man sig under spelets gång. Anne-Marie
Tävlandets takt och ton... menade jag i mitt förra inlägg... tappade bort dessa ord i takt med att jag förirrade mig in i min egen tävlan om att skriva snabbt... tangentskrivartävlingen... Anne-Marie
Då det gäller skolfrågor och Martins inlägg tänker jag att vara elev måste få känna sig utmanad. Då jag arbetar med yngre barn tror jag det är viktigt att de kan relatera till sin egen nivå och se sin utveckling utifrån det perspektivet. Jag gillar inte matematikbokens tävlingshets. Anne-Marie
Jag har något slags idé om att det finns intelligenta (roliga, utmanande, intressanta) tävlingar och så de som inte är det. Tävlingsmomentet får inte finnas där bara för att ge den enda meningen åt något meningslöst. Det finns en tävlingskonstruktionens glada fantasi. Typ rysk futurism. Påhittighetstävlingar skulle jag vilja se mer av i skolan.
"Men om tävlandet medför att både den lägsta och den genomsnittliga prestationen höjs, vad gör det då om några drar ifrån?"
En analogi verkar här finnas med höger-vänstermotsättningen i ekonomiska frågor. Hur som helst är väl Sverige ett av de länder i världen där jämlikhet värderas högst? Skall man se det som att vi i vår jämlikhetskultur idealiserar verkligheten och kväver individen? Eller är det för att vi verkligen inser hur hård världen är, och vad som står på spel, som vi kämpar för att upprätthålla respekten för alla?
För att citera vildingarna i "Till vildingarnas land" jag köpte till lillkillen i veckan: "Du är den vildaste vildingen". Klassiskt inlägg! Tycker det är konstigt att detta med tävlingsinstinkt ska vara något fult. Avskyr snacket om "den inre motivationen" som är en fin motivation. Många av våra högpresterande elever (men långt ifrån alla så klart) är extremt tävlingsinriktade och varför ska dessa missgynnas i skolsystemet? Anne-Marie: angående mattebokens tävlingshets, - för mig var det en mycket viktig drivkraft på lågstadiet (samma med jobba-extra böckerna som fanns på den tiden), men knappast senare. Att tävla med mig själv (och Patrik Å!) var ett sätt att få något oerhört tråkigt att ändå fungera!
Hm 1. Vad har - egentligen - jämlikhet med tävlande att göra? Och är det vänster eller höger att låta skolans låtsas att vi inte lever i en marknadsekonomi, när vi de facto gör det?
Hm 2. Har druckit en god middag ikväll. Återkommer när sinnet är klarare, så att jag inte ger mig in på några dumdebatter. :-)
Men ...? Tävlar inte många elever redan? Och ska man orka tävla 5 dagar i veckan, termin efter termin? Men tävling á la glad fantasi, det låter bra! Det låter mer som kreativitet!/Janis
Vill bara göra ett litet förtydligande: tävlingsinstinkt är ju bara en av många motivationer. För de allra flesta tror jag att mycket av motivationen ligger i att vara en del i en klass, där klassen som helhet relaterar till sin lärare. Relationen lärare - klass är helt central tror jag. Läraren måste utstråla "ni är mina elever", för att eleverna skall kunna svara (på symbolisk nivå givetvis) "och du är vår lärare". Häri ligger den mesta motivationen tror jag, inte minst på den estetskola där jag jobbar. Eleverna är absolut inte betygsfixerade, och inte särskilt tävlingsinriktade heller (men väldigt roliga att ha).
Jacob: jag tror absolut att du är inne på rätt spår när du tror att den antitävlingsideologi man fick sig till livs på lärarhögskolan har sina ideologiska rötter i en slags tolkning av jämlikhet som är ... lite märklig. Betygsmotstånd, motstånd mot nationella prov (och prov överhuvudtaget) etc hör nog ihop med detta.
Yes! We're all individuals! sa the crowd. Jag tycker att alla hyllningar av tävlandet börjar bli tröttsamt. Jag håller inte med! Själv HATADE jag mattebokens tävlingshets. Det fick mig att tappa modet. Men nu har jag åter repat det: “När modet säjer tajta jeans och pannband från Tibet- då struntar man i det och går i plommonstop. Det är Mod!” Alltså väljer jag sjuttiotalets pannband. När allt ljus faller på vinnaren står det mediokra resultatet i skugga, trots att medelmåttan kanske åstadkommit en enorm prestation jämfört med sig själv.Jag minns en höjdhoppsribba som höjdes och höjdes på gympalektionen långt efter det att jag var uträknad. Läraren såg bara de duktiga. Tror någon att jag blev sugen på att försöka igen?
Duvan: Delar din upplevelse på många sätt - men kanske inte just i matten på mellanstadiet. Det svåra tycker jag som lärare är att erbjuda en öppen undervisning, alltså öppen för tolkning av olika typer av elever som drivs av olika typer av motivation. Vi måste göra det, för att fånga in både dig och tävlings-Fia.
Det du säger om det mediokra resultatet är mycket intressant - men jag tycker någonstans (i motsats till superlärarna i Klass 9A) att det inte finns mediokra resultat. Man måste - jag vet det låter som en klyscha - kunna få stolt och glad för det man gjort även om andra har kommit längre än en själv - som du säger. Det är svårt - men elitism är inte kul. Jag var inte heller särskilt sugen på att hoppa igen (eller snarare: spela fotboll igen). Skriver Duvan någonstans förresten?
Martin: Nej,Duvan bloggar inte. Kommenterar bara.
Duvan: den enda form av tävling som jag obetingat tar avstånd från är brännboll, som ju helt saknar moraliskt danande egenskaper.
Martin: Det är just det som är den svåra konsten, att nå alla och få alla att växa och lära sig något. Skolans uppdrag liksom. Vi är olika. En del går igång på tävlingar och andra inte.
Intressant att se vad som händer i klass 9A. Att de kommer att lyckas på något sätt är helt uppenbart så som dramaturgin är uppbyggd. De börjar från botten och klättrar uppåt med hinder på vägen. Kommer de att nå ända fram eller ”bara” en god bit på väg och vad kommer att bidra till denna framgång? Kommer tyngdpunkten att ligga på tävlingsmomentet eller är det lärarnas kärlek till och engagemang för yrket, ämnet och inte minst eleverna eller är det all denna bekräftelse eleverna får i kamerans blickfång? Eller är det förväntningarna? Ändras din självbild när någon med auktoritet säger att du kommer att klara det här? Vad är att lyckas?
Är det bara höjda betyg? Vad betyder sådant som att må bra, gilla sig själv, vara trygg, veta vad man vill … ? Läs Fredrikbloggen igår 23 februari.
Skicka en kommentar