söndag 25 november 2007

Romaner är inte sanna. Romaner är romaner.

Som vi skrivit om förut; de flesta elever älskar böcker som är "verkliga", "som har hänt på riktigt". Pojken som kallades Det och En blomma i Afrikas öken är två mycket lästa exempel.

Men det är svårt för många att förstå att detta är romaner. Det är svårt att förklara för elever att författare och berättare inte är samma sak, och det är svårt för många elever att smälta att Johanna Thydell inte är Jenna Wilson och vice versa. Annette Årheim forskar på detta fält - och verkar duktigt trött på att eleverna inte kommer ur det dokumentära perspektivet (gärna kombinerat med "att man ska känna igen sig")

Saken blir naturligtvis inte lättare av den debatt som förts nu under sommaren i anslutning till Maja Lundgrens Myggor och tigrar(se t ex Schottenius här - och Lundgrens försvarare här).

Vi har många exempel på de tendenser som finns i dagens kulturklimat: a) att påstå att alla romaner som skrivs är bokstavligen sanna (se Gabriella Håkanssons genomgång här), och b) att ta detta anspråk på allvar. Romaner kan också - vilket i alla fall några fortfarande kommer ihåg? - kallas "fiktion", och det typiska för fiktion är att det inte är sant – även om romanen nu givetvis påstår att vartenda ord är verifierbart.

Att som Lundgren säga att boken är helt sann ingår i själva konstverket – på exakt samma sätt som demonstrerande muslimer i Örebro ingick i Vilks rondellhundsinstallation. När greppet snarare är som i Daniel Sjölins Världens sista roman, att det är uppenbart att allt bara är en postpostmodern lek, tappar hela idén sin charm. Jag tycker det blir lite studentikost (och visst har greppet stora likheter med exv Stig Larssons Komedin I och Östergrens Gentlemen om ni minns ert åttiotal?)

Det senaste exemplet på detta (tro mig – inte det sista) är givetvis Unni Drougge vars senaste bok Boven i mitt drama kallas kärlek, "en självbiografisk roman om den destruktiva kärlekens kraft". I boken namnger hon sin fd sambo som misshandlat henne. Detta har han erkänt och blivit dömd för. Hon attackeras av Jan Guillousom menar att "helheten är lögn"(hel kommentar av Jan Guillou där han också diskuterar Lundgren finns här. Stort tack till Intelligensian för länken. Drougge svarar utförligt i SvD här, och bemöts av den fd pojkvännen här. Drougge bemöter bemötandet här).

Vad hade du väntat dig, Janne. Det är en roman. Du är lika fånig som dina fd förtryckare på Solbacka som i samband med filmpremiären av Ondskan hävdade att det inte fanns en simbassäng där (Natalia Kazmierska jämför Drougge och Guillou och hämnden som drivkraft i en intressant krönika i dagens Expressen. Stort tack till Lisabeth för länken. Björn Meidahl menar att hela debatten är tramsig).

Anne Heith diskuterar (i en fantastiskt rolig artikel) de sanna romanernas sanningsanspråk utifrån Marklunds Gömda, vilken hon menar följer 1800-talsmelodramens genrekonventioner (om detta har vi redan skrivit).

Men vi måste enligt henne förhålla oss kritiska till det vi läser och klarlägga de köns- och rasschabloner boken vill lura på oss. Så vi inte tar bokens sanning som objektiv sanning.

Heiths grepp är intressant därför att den behandlar litteratur som litteratur. Vad hon gör i sin genreanalys av Gömda är ju framförallt att peka på vilka stilmedel som gjort boken till en sådan succé – hur ser det vinnande receptet ut? Hon går inte in och pekar på att kronologin inte stämmer med hur det var i verkligheten, att person x faktiskt inte var på den och den festen vid det eller det tillfället, eller att författaren faktiskt utelämnar att det var hon som tjatade och ville och tjatade och ville. Som Maja Lundgrens belackare, som behandlade hennes roman som ett reportage.

Att diskutera sanningshalten i romaner oavsett om det står roman på dem eller inte blir ju lätt absurt – tydligast angående James Freys Tusen små bitar – där han "ljugit" och därmed "vanärat" Oprah Winfrey som haft med boken i sin bokklubb.

Visst finns det härigenom en viss risk att samtalet i klassrummet saboterar elevernas läsupplevelse - vad finns kvar av den rafflande berättelsen om den inte är sann -, men man blir en säkrare och mer road läsare också av "sanna" melodramer om man har en viss genremedvetenhet.

Martin Sandberg
gillar böcker som inte utger sig för att vara sanna. Just nu läser han om Len Deightons Bernard Samson-trilogi.

Andra bloggar om: , , , , , ,

14 kommentarer:

Anonym sa...

Jaja, men nu har faktiskt Unni gått ut och sagt i intervju efter intervju att allt är sant.

Här kan man läsa Guillous artikel:

Förtal är kul – men nu måste någon säga emot
http://img81.imageshack.us/img81/6420/aftonbladetfrtalrkulmenoq0.png

Anonym sa...

Sant och falskt, verklighet och fiktion - det känns som om de här begreppen används på ett alltmer sensationalistiskt och oreflekterat sätt. Vad kan vara mer sant än ett helt påhittad berättelse? Och hur mycket falskhet kan inte spridas av det i minsta detalj verklighetsförankrade reportaget? Det trista med Lundgrens roman är inte att hon försöker locka läsare genom att "avslöja" att Ranelid är en självbelåten groda eller att det finns otrogna män på AB:s kulturredaktion. Det trista är att man anar en annan berättelse bakom pladdret och skvallret. En berättelse om en sårbar och begåvad kvinnas utsatthet, självförnedring, paranoia - och stumhet. (Stumheten döljs bakom ordrika så kallade avslöjanden.) Den berättelsen hade varit intressant att läsa - och hade säkert haft kraft att leva längre än det ovärdiga kultursideskittelkäbblet. Lundgrens bok blir ett slags författarens självmord.

lena kjersen edman sa...

Spännande diskussion! Om jag var lärare för 16-åringar så skulle vi nog söka en diskussionspartner i ämnet sant/falskt, fakta/fiktion i Aidan Chambers unga protagonister.
SPELÖPPNING förstås (som handlar om detta) eller DANSA PÅ MIN GRAV.
När Hal i DPMG av läraren får frågan om det han skrivit är fakta eller fiktion så svarar han: "Det handlar om der som jag känt, men jag har hittat på händelserna."
Lena Kjersén Edman

Anonym sa...

Hej Intelligentsian! Tack för länken, ska kolla upp! Som sagt - givetvis har hon sagt att allt är sant. På samma sätt som Guillou hävdade att Ondskan är sann (riktigt hemsk insändardebatt i SvD mellan de fd mobbarna i samband med premiären). Sant eller inte är helt ointressant när det står Roman på omslaget och inte reportage. Vi kan inte kräva att författare ska skriva "sant", annat än mot en konstnärlig idé.

Och det är väl där som Lundgrens förläggare Magnus Bergh helt tappat omdömet - jag tycker det är han som bär den stora skulden. Han har inte tagit sitt redaktörsansvar. I sitt "försvar" av Lundgren i DN antyder han att hon är psykiskt sjuk och att romanen egentligen inte håller. Som du säger Svante - Lundgren tillåts - av snöda ekonomiska skäl säkert - att släppa en (enligt de recensioner jag läst) halvfärdig och långrandig roman där hon säkert utan att förstå det själv framställer sig själv som en psycho kaninkokerska. Som du säger Svante - det är den andra berättelsen som är intressant. Skillnaden mellan t ex Thorvalls Det mest förbjudna, Strindbergs En dåres försvarstal eller Rousseaus Bekännelser är ju att dessa tre anses vara litterära mästerverk. Och då är allt förlåtet - särskilt i det längre perspektivet.

Men här har Lundgren ändå cred för Pompeiji - som ju fick ett lysande mottagande. Annat är det med Unni Drougges romaner som om de recenseras i dagspressen (det är sällan det händer) lustmördas av gapskrattande manliga recensenter. Är det därför Drougge gör ett lite mer pinsamt och lite mindre sorgligt intryck än Lundgren - alla "vet" ju att det hon skriver är crap? Vi har väl ändå svårt att tänka oss att Guillou skulle ge sig på Lundgren med samma kraft t ex?

Hej Lena! Jag skäms för att jag inte läst Chambers, som flera av mina vänner och kollegor håller som det bästa inom ungdomslitteraturen. Intressant kommentar Hal har angående vår diskussion! Mitt i prick vad vi försöker diskutera! Tack!

Anonym sa...

Hej!

Min roman är inte alls bara påhitt. Allting i boken handlar uteslutande om en enda sak; från första bokstaven till den sista. Alla bedrägliga lögner pekar mot en sanning. Prova att läsa den igen så får du se!

hälsar
Daniel Sjölin

Martin sa...

Hej Daniel! Välkommen in på bloggen! Du är den första som går in och försvarar dig mot alla påhopp på denna jumla blogg!

Jag är som den där rödhåriga snubben i Whit Stillmans Metropolitan som inte läser romaner utan bara kritiken - för då får man ju både handlingen och en åsikt om den.

Jag har alltså inte läst din bok (men blir enormt sugen på att göra det! Tur att jag skrev om den som idé och inte som läsupplevelse. Nära en Kristian Lundberg där)!

Fast det du skriver om lögnerna som pekar mot sanningen är lite kryptiskt. Menar du samma sak som Svante och Hal? Eller måste jag helt enkelt läsa boken för att få reda på det? :^)

Hälsningar
Martin Sandberg

Anonym sa...

och så står det just om Drougge och Guillou i Expressen idag. Min hämnd är min, sid.9

Anonym sa...

Jättetack för länken, Lisabeth! Jag lade in den i texten. /m

Anonym sa...

Hur vet man att det är den "riktige" Daniel Sjölin som svarat? :-) Det kanske är Maja Lundgren...

Anne-Marie sa...

Hej ni allesammans - vilken underbar diskussion. Jag har läst och njutit. SKulle skriva ett inlägg men tappade bort mitt lösenord... Anne-Marie Körling

Anonym sa...

Hej! Tisdag 4 december handlar Eftersnack från abc om ungdomsböcker. Kl 22.27 SVT2, repris onsdag 16.55 i samma kanal.
Kan också ses i efterhand på webben. Johanna Thydell medverkar bl a.
http://svt.se/svt/play/video.jsp?a=961646
Kolla det!

Anonym sa...

Hej Eftersnack! Jättetack för länken - och juste att det går att se i efterhand! Har inte sett Thydell - skall bli roligt!

Anonym sa...

Lite uppdatering till den här tidigare diskussion om Unni Drougge vs Jan Guillou.
Tänkte bara för påskens skulle roa er med en kommentar:
När Jan Guillou uttalade sig och sa att han inte trodde på någon misshandel (av Unni) fick han utstå massiv kritik. Inte minst av Unni själv. Vad visste Jan om det? Var han på plats så att säga? Och framför allt var ju detta uttalande löjligt med tanke på den psykiska misshandeln som enligt Unni själv var den allra värsta och lämnade efter sig de värsta skadorna.
18. mars skriver Unni på sin blogg (i en av kommentarerna) angående Katerina Janouchs misshandel av sin man: ”I fallet Katerina kan jag bara säga att de eventuella skador hon tillfogade sin man inte går att jämföra med skadorna jag fick av N:s upprepade övergrepp (som f ö är dokumenterade i olika rättsintyg och journaler).”
Och nu frågar jag: vad vet hon om det? Var hon på plats så att säga? Framför är detta uttalande löjligt med tanke på den psykiska misshandeln..
Unni gör alltså en regelrätt Jan Guillou  Hon uttalar sig om saker som hon rimligtvis inte har en aning om eftersom hon inte kan veta vad som händer hemma hos folk när hon inte har varit där och inte har kunnat lyssna på vad som sades. Lika lite som Jan Guillou.
Men ingen kritiserar Unni för detta. Vad beror det på? Eller är hennes kommentar-funktion tillfälligt ”ur funktion” ;-)
Glad Påsk!

Anonym sa...

Ha ha, ja det blir lite sandlåda över det hela. Och att överhuvudtaget gå in och yttra sig om - och krafsa i - folks olyckor känns sådär. Håller på att läsa Marklunds Gömda nu, och tycker den är mycket obehaglig just därför - vi kommer långt långt in i "Mias" privata sfär, och det känns inte helt bekvämt att sitta och vänta på att hennes exman ska komma och slå henne igen så det blir lite dramatik.