Jag besöker ofta Edinburgh, Skottland. Där tillbringar jag timmar i boklådor, antikvariat och andra oaser. Jag går in i bokhandeln. Så stannar tiden. Inga klockminuter. Det är en vandring i tidlöshet. Jag lyfter en bok och jag befinner mig i förhistorisk tid, en annan tvingar mig att ta ställning för framtiden. Jag står där. Väger böcker i händerna. Orden väger ingenting att bära med sig. Men flygväskor och kilon hindrar mig mer än plånboken.
Jag har lärt känna flera boklådor. Jag samtalar mig in i Edinburghs lässtad. Jag läser av den. Det gör Edinburghs barn också. De läser av sin stad. De läser in sig i sin omvärld. Jag ser anslaget och ansvaret. Det är inte bara skolans ansvar att skapa läsare och textbrukande kritiker. Det är en hel värld som ska verka för detta.
Edinburgh är Unescos lässtad.
Jag blundar. Visionerar.
Kan vi... någon stad i Sverige... utmana Edinburgh... erövra titeln... om inte ... låna titeln för ett år. Kan vi vässa pennorna... kasta upp idéerna... öppna portarna till läsriket? Jag visionerar.
Kan vi?
Anne-Marie Körling
1 kommentar:
Underbara tankar, tycker jag. Hur göra visionen konkret? Nog kan man göra boken ännu mer tillgänglig för unga. Kanske miniminibibliotek ute i stadsdelarna? Kanske med hängivna unga läsare som inpiratörer vid sidan av vuxna bibliotekarier? Eller boktipssidor på de communities där unga från 10 år och uppåt visas en stor del av sin vakna tid? Och gärna fler allianser som den med McDonald's, som väl torde vara den enskilda aktör som just nu gör mest för att sprida barnböcker. Jag tror vi måste tänka nytt. Våga tänka bortom folkrörelse-En bok för alla och folkbibliotek, i alla fall som komplement. Hitta vår tids litteraturförmedlare.
Skicka en kommentar