I Pisaundersökningen faller svenska elever i matematik (DN, SvD, utförligt i Skolvärlden) Av 57 länder placerar sig Sverige på plats 22 (se hela listan här. Tryck på länk "Range of rank on the PISA 2006 science scale" i mitten av sidan). Före oss finns länder som Estland, Sydkorea, Ungern och Tjeckien.
Jodå, visst finns det debattörer som kommer att hävda att dessa undersökningar är missvisande (argument får de i denna artikel i Skolvärlden, som bemöts i Sydsvenskan), och att elever i Sverige minsann lär sig andra saker – och det gör de ju. Men det är också dessa debattörer som brukar hävda att resurser är den svenska skolans problem. Är det någon mer än jag som tror att det spenderas mer pengar på skolan i Sverige än i Estland, Ungern, Ryssland och Singapore?
Egentligen är det ganska enkelt. Vill man öka barnens läsförmåga får de läsa mer (inte mindre som tycks vara fallet på många håll), - i alla ämnen (se också DN på samma tema).
Istället för att gå till botten med vad i skolan som gör att Sverige faller, läggs alltid alla förklaringar utanför skolan – sådant som vi i skolvärlden inte har någon kontroll över. Som elevernas fritidsvanor. Som ett föränderligt samhälle. Eller ständigt dessa bristande resurser som gör att den ena pedagogiska landvinningen efter den andra helt enkelt inte går att genomföra.
Lite närmare problemets kärna har vår kära regering kommit när den i dagarna skickat tillbaka Skolverkets nya målformuleringar i svenska och matematik för årskurs tre. Jan Björklund menar att Skolverkets målbeskrivningar i svenska och matematik måste vara skrivna så att de a) kan begripas, b) deras uppnående kan utvärderas (nationella prov skall ju införas i trean). "Abstrakta mål som inga barn, få föräldrar och knappast ens lärarna begriper är värdelösa", som DN sammanfattar saken. Vilket lett till att den likvärdiga skolan satts ur spel då spelrummet att vattna ur målbeskrivningarna till ett intet är alldeles för stora (ni minns väl debatten om Vittraskolorna?)
Men jag börjar allt mer ifrågasätta målstyrningen som metod när målen nonchaleras och statlig uppföljning och kontroll över verksamheten helt tycks brista.
Det spelar nog inte så stor roll hur vrider och vänder på formuleringarna om en stor del av lärarna, skolledarna och de kommunala skolpolitikerna demonstrativt hoppar jämfota både på bokstav och anda.
I senaste numret av Skolvärlden recenseras Marianne Dovemarks Ansvar - hur lätt är det? (en omarbetning av hennes avhandling) där hon diskuterar nittiotalets enligt henne nyliberala modeord "flexibilitet", "valfrihet" och "ansvar". Man kräver saker av eleverna de inte har någon möjlighet att klara (framförallt att ta ansvar för sitt lärande), lärarna blir "handledare", och individualisering blir snarare differentiering som slår mot de svagare eleverna.
Den skolverklighet Dovemark beskriver är problematisk också på det sätet att den i väsentliga avseenden befinner sig på stort ideologiskt – och formellt juridiskt – avstånd från de parlamentariskt fattade beslut som skall styra skolans verksamhet. […] Något drastiskt skulle man kunna säga att Marianne Dovemarks forskning påvisar kommunal laglöshet […].
Kännetecknande för de länder som lyckas i internationella jämförelser är en stark styrning av skolan, där skolor, lärare och elever vet vad som skall läras in, och ägnar tiden åt just det. Finns det en klar ansvarsfördelning (vilket det enligt Dovemark ovan inte finns) är det lättare för de olika nivåerna i systemet att svara för sitt ansvarsområde.
Martin Sandberg är gymnasielärare och tycker att individualisering, flexibilitet och lärstil är ord på fyra bokstäver.
Andra bloggar om: jan björklund, läsförståelse, Marianne Dovemark, Martin Sandberg, pirls 2006, pisa 2006, skolan, skolverket, utbildning
2 kommentarer:
Mission complete! ;-) Länk är på plats!
"Istället för att gå till botten med vad i skolan som gör att Sverige faller, läggs alltid alla förklaringar utanför skolan – sådant som vi i skolvärlden inte har någon kontroll över. Som elevernas fritidsvanor. Som ett föränderligt samhälle. Eller ständigt dessa bristande resurser som gör att den ena pedagogiska landvinningen efter den andra helt enkelt inte går att genomföra."
SÅ sant! Och SÅ kontraproduktivt!
Ja, visst är det! Irriterande är väl också att man känner igen detta perspektiv också från lärarutbildningen. Maktlöshet som ideologi - konstigt att saker inte funkar!
Skicka en kommentar