Betänkandet från 31 mars 2008 på 671 sidor och bilagor finns att ladda ner från Utbildningsdepartementets webbplats. Svante har tidigare lagt ut vissa godbitar ur denna utredning. Vill du slippa läsa hela - kika här. En kort presentation av hela utredningen finns här.
Mycket är bra i betänkandet. Såväl vad gäller problemanalys och förslag. Det finns resonemang om att gymnasieskolan tydligare ska ta vid efter grundskolan. För svenskämnets del tänker jag på att målen för svenska i år 9 är betydligt fler, distinkta och mer ambitiösa än vad de är för gymnasiekursen Svenska A. Varför tas inte detta upp i debatten?
Avsnitt 5.4.5 (sid. 341-348) handlar enbart om svenskämnet och bör läsas i dess helhet.
Bekymret i detta avsnitt tycker jag gäller yrkesprogrammen och lärlingsutbildningen som enbart föreslås få kursen Svenska 1. Det är en minskning av svenskämnet på yrkesprogrammen generellt! För de fem nykonstruerade studieförberedande programmen föreslås en utökning till tre kurser à 100 poäng.
Jag antar att efter denna enda kurs följer – för alla elever! – ett nationellt prov som knappast kan se ut som det vi har idag. Hur kommer det nya nationella provet att se ut? Kan det också bli ett prov efter kursen Svenska 2, den kurs som alltså blir ungefärlig motsvarighet till Svenska B? (Byte av kursbeteckningar – se nedan.)
Språkutredningen Mål i mun (SOU 2002:27) förde fram som krav att eleverna ska läsa svenska/svenska som andraspråk alla år i gymnasieskolan. Jag märker att många tror att elever i gymnasiet läser svenska alla terminer idag. Så är inte fallet. En minskning av tiden för svenskämnet gör det dels svårare att kunna/hinna ämnessamverka t.ex. med historia som blir ett nytt gymnasiegemensamt ämne (tidigare kallat kärnämne). Vidare blir det också svårare att göra något vettigt inom svenskämnet med det vidgade textbegreppet.
Här måste noteras att utredningen diskuterar att vissa yrkesprogram ändå ska ha Svenska 2 (andra kursen) som obligatorisk (sid. 342) liksom möjligheten att ha specialgjorda och programanpassade s.k. fördjupningskurser (sid. 342f och 348). Vad säger att det blir svensklärare som undervisar i dessa fördjupningskurser? En del av dessa frågor skjuts till Skolverket att lösa.
Det mest intressanta nästan sist: Som bilaga 9 finns förslag till ny ämnesplan (tidigare kallad kursplan) för ämnet svenska och dess första tre kurser. Ämnesplanerna kommer att bli mycket tydligare (sid. 588). Dagens nationella kurser Litterär gestaltning respektive Litteratur och litteraturvetenskap föreslås finnas kvar i någon form (sid. 348), men frågan skjuts till Skolverket.
Notera att beteckningen Svenska 2 framgent kommer att betyda Svenska kurs 2 (i sak ungefär dagens Svenska B), inte en informell förkortning för ämnet svenska som andraspråk. Bokstäverna i kursbeteckningarna föreslås bli siffror (sid. 341). Detta markerar att det blir nya kurser. Stegtänkandet slår igenom. Gymnasiets första nationella kurs i engelska kommer att heta Engelska 5.
Sist och allra minst är det konstigt att ämnesnamnen skrivs med versal: ”Jag är lärare i Idrott och Hälsa.” Det gäller också namnen på program: ”Programmet för Estetik och Humaniora”.
Erik Lidbaum är gymnasielärare i svenska i Stockholm.
Johannes Åman, och Lenita Jällhage kommenterar i DN. PJ Anders Linder i SvD.
Andra bloggar om: Erik Lidbaum, Anita Ferm, gymnasieutredningen, SOU 2008:27, Framtidsvägen, svenska, svenskämnet, skolan, Jan Björklund, Svenska 1, Svenska 2, SOU 2002:27, Mål i mun
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Det är beklämmande att elever på yrkesprogram ska läsa så lite svenska: ska dessa elever helt stängas ute från samhällsdebatten, eftersom de inte erbjuds möjligheter att lära sig koderna och språket som krävs? Det måste ligga något politiskt ideologiskt bakom, att kväsa protester.
Egenheten att skrivningarna på grundskolan förefaller vara på en högre nivå än svenska A (eller Svenska A, Erik?) känner jag igen. Det är svårt att begripa, och kan bara tyda på att det finns en vallgrav mellan dessa båda skolformer. Dumt.
Att yrkesprogrammen bara ska ha Svenska 1 är mycket korkat, och går givetvis stick i stäv med regeringens uttalade målsättning att höja upp kunskapsnivån i skolan. Mycket i detta ligger i en okunskap - att kraven i Svenska A och B är för höga för yrkeselever, samtidigt som svårighetsgraden - och graden av högskoleförberedelse - inte bestäms av kursplanerna utan av varje lärare ute i klassrummen (Om detta skrev jag ett inlägg i höstas.
Den fråga man kan ställa är varför det inte går att kompromissa - varför inte köra en lång (200-300 timmar) Svenska 1 på yrkesprogrammen? Mer av samma när vi talar om romanläsning och textproduktion är ju bara bra! Jag tycker inte att Ferms jämförelse med progressionen i moderna språk riktigt håller. Det viktigaste är att alla elever får läsa svenska alla terminer - alldeles oavsett progression eller ej.
Att vissa yrkesprogram ska ha speciella kurser medan andra inte ska ha det verkar vara mer krångel i linje med andra fiffiga lösningar Björklund kommer upp med (de nya antagningsreglerna är ju t ex ett enda stort lapptäcke). Gör det enkelt. Samma för alla. Inget knixande.
Att de nationella proven blir fler är bra. Gärna också i Svenska 1. Forskning som kommer upp (Läs om hur Haninge ökat måluppfyllelsen på lågstadiet på ett dramatiskt sätt. Bortse från den missvisande rubriken) pekar på att ökad styrning ger resultat. Men det betyder självklart också att provets utformning kommer att styra inriktningen på undervisningen. Är det någon som vet vad som kommer att testas?
Att behålla ett betyg är f ö vettigt, de invändningar Ferm tar upp håller. Men då måste också ämnets båda delar göras likvärdiga i varje betygssteg. I dagens B-kurs finns inga kriterier för skrivandet (trots att det är detta det nationella provet mäter).
Annars tycker jag att det finns mycket som är intressant, inte minst i hur man beskriver skillnaderna mellan kurserna. I Svenska 1 gäller
"läsning av i huvudsak modern svensk och internationell skönlitteratur".
Tydlig inrikting, med tydlig progression till Svenska 2:s
"läsning, analys och tolkning av centrala svenska, nordiska och
internationella skönlitterära verk från olika tider och utifrån ett
litteraturvetenskapligt perspektiv"
Bra att begreppet kanon här tolkas som vidast möjliga, och inte låser fast lärare och elever vid varken svensk eller någon annan litteratur. Mångfald. I Svenska 3 gäller:
"läsning, analys och tolkning av centrala skönlitterära verk från
olika tider och utifrån olika perspektiv samt resonemang kring
skönlitteraturens funktioner, såsom estetisk, politisk och identitetsskapande funktion".
Det är också bra att kraven på ett processinriktat arbetssätt inskärps i "Ämnets syfte": "− sin förmåga att skriva och bearbeta sina texter med hjälp av lärares handledning, utifrån egen värdering och andras råd". Men för att detta inte skall bli ett slag i luften krävs skrivningar om ett processinriktat arbetssätt också i skrivningarna i varje kurs. Dessa finns nu bara (mycket otydligt) i Svenska 2 (kamrat eller lärarrespons finns inte med här):
"skriftlig framställning med tonvikt på utredande och argumenterande text baserad på olika källor – i processen ingår att samla, kritiskt granska och behandla material/information samt att planera, utforma och bearbeta texten".
Annars är det ju givetvis bra att fokus i större grad än nu läggs på utredande skrivande.
Inga skrivningar om skrivprocessen överhuvudtaget i Svenska 3. Dåligt.
Fler intressanta kommentarer finns under Svantes första inlägg här.
Förtydligande: "Att behålla ett betyg är f ö vettigt, de invändningar Ferm tar upp håller. Men då måste också ämnets båda delar göras likvärdiga i varje betygssteg. I dagens B-kurs finns inga kriterier för skrivandet (trots att det är detta det nationella provet mäter)".
Vad som inte finns är MVG-kriterier för skrivandet på B-kursen. Det föll bort.
Jag tycker att vi ska lobba hårt för att elever på yrkesprogrammen ska få mer bara ett års svenskundervisning på gymnasiet också i framtiden. Som jag skrivit tidigare: bara för att man misslyckats behöver man ju inte ta ett steg bakåt. Samhället och arbetsmarknaden lär kräva ännu större språklig förmåga i framtiden, inte minst skriftlig. Då räcker det inte att köra nians kurs en gång till på gymnasiet. Däremot tycker jag gott att de litteraturhistoriska delarna kan lyftas bort för dessa elever, som alltså bör få egna kurser i svenska/Svenska efter den gemensamma kursen Svenska 1. Mer läsning av olika slags texter, fler skrivtillfällen och ytterligare tid för muntliga framträdanden är vad den här elevgruppen behöver mest, tror jag. Dessutom är det en stor skillnad på att läsa svenska när man är 16 (där Svenska 1 riskerar att hamna) och 19 (svenska 3). Jag anser att förslaget riskerar att befästa de kulturella/språkliga skillnaderna i samhället.
Skicka en kommentar