Har ni sett SVT:s ungdomsprogram Rebellen? Om inte vill jag rekommendera ett besök på webben, där man kan se det första programmet i den nygamla serien. Först trodde jag nästan att det var en parodi på mina egna tonårs samhällstillvända radio och TV – inte minst på grund av det proggöteborgska idiomet – men programmet har ambitionen att tas på allvar. Jag tillhör inte dem som licensvägrar för att jag råkat se något program som stör mig, men jag undrar verkligen vad det är SVT vill förmedla, och varför.
På en låg- och mellanstadieskola med skolsköterska på plats 4 dagar av 5 frågar det unga reporterteamet vart man ska ta vägen om man ”mår dåligt en fredag” - och sätter upp affischen: ”Massor att säga men vem lyssnar?”. Skälet: skolan saknar kurator. Jag är övertygad om att det finns gott om vuxna som lyssnar på barnen på den skolan, också på fredagar, eftersom jag råkar känna till den väl.
Före inslaget säger speakerrösten: ”Rebellerna Ali och Mattias är på riktigt gott humör. Glada över att göra en viktig samhällsinsats. Fast ännu lite mer över chansen att få sätta dit en rektor.” Kanske är jag en sur gubbe som inte tycker att det är så kul. De vuxna programmakarnas hårda regi av ungdomsreportrarna känns inte så emancipatorisk.
Vidare förklaras en ung tjejs kriminalitet bland annat med lärare som inte lyssnar. Jag citerar ur programmet:
Speakern: På Björkbackens behandlingshem träffar Jeanette lärare som lyssnar och hjälper henne. I vanliga skolan kom hon nästan aldrig till lektionerna.
Jeanette: De tog ju liksom mer hand om de som jobbade och gjorde bra ifrån sig än de som inte gjorde det.
Speaker: Hur känner man sig då när ingen lyssnar på en?
Jeanette: Ensam, faktiskt. Även fast man har vänner omkring sig.
Speaker: Ensam och ingen som lyssnar, så ensam att det slutade med inlåsning.
Är det verkligen konstruktivt att så kraftfullt bekräfta många ungdomars felaktiga bild av att inga vuxna bryr sig om dem? Och att – för vilken gång i ordningen – ge bilden av en skola med personal som struntar i elever med svårigheter och göra oss lärare ”i vanliga skolan” medskyldiga till problem som vi i själva verket bekämpar dagligen?
Jag har nu snart följt dels två egna barn, dels två så kallade bonusbarn genom tonåren – barn som har haft en del bekymmer av olika slag, också ganska allvarliga – och i regel mött ett oerhört stort engagemang och en stor kunskap bland lärare och inom skolhälsovården, på BUP, i sjukvården, i socialtjänsten och på ungdomsmottagningarna. Få länder, vill jag hävda, har utbildat så många i konsten att lyssna på ungdomar. Jag pratade för ett tag sedan med min 20-åriga flicka om hennes högstadietid, och hon hyllade både sin klassföreståndare och skolsköterskan för att de just brydde sig så mycket. Det är synd att SVT indirekt dissar dessa goda insatser. De borde ju hissas. (Kolla in programmets hemsida, så får ni en förklaring till ”hissa/dissa”.)
I början av programmet säger speakerrösten: ”Rebellerna enas snabbt om en plan. Intervjua en kåkfarare. Träffa ett barn som sitter inne. Och så hitta nån att skylla eländet på. Det brukar bli bra TV.” Ja, kanske är förklaringen till att man gör sådana här program just så cynisk. Efter framgångarna med Janne Josefssons ställa-mot-väggen-TV vill nu SVT vinna nya marknadsandelar genom att skola in unga tittare i samma format. Samma ”bra TV”. Då får sanningen maka på sig.
Svante Skoglund, som tröttnat på att skolan alltmer fått rollen att vara ”nån att skylla eländet på” - och inte för en sekund tror att elever med problem gynnas av den utvecklingen.
8 kommentarer:
Utan att ha sett den filmsnutt du länkar till, Svante blir jag riktigt riktigt trött. För som du säger - det är så otroligt lätt att skylla på skolan - som i dessa ungdomars liv ofta har en mycket marginell roll. Jo, det är fantastiskt viktigt att på en skola ha både kurator och skosyster (hej Lena! Krya på dig Marianne! Hej Gun-Britt! Jag skulle inte klara mitt jobb utan er!) men att på något sätt antyda att detta i jämförelse med uppväxtvilloren hemma med mamma och eller pappa är så oerhört naivt.
Riktigt läskigt blir det när ungdomar lär sig en tom meta-vokabulär som du pekar på - där barn matas med innehållslösa fraser istället för att lära sig deala med de riktiga problemen. I regel i sin tidigare barndom.
Tanken att ungdomar med riktigt trasig uppväxt helt plötsligt blir "bra" för att de har "en lärare som lyssnar", eller en kurator att tillgå också den fredag de mår dåligt, är bekväm. Men inte så konstruktiv.
Hela frågan är för allvarlig att bli ytterligare populistisk skolsåpa.
Jag såg programmet med min dotter och tänkte samma sak. Ett slags lärlingsprogram för "undersökande journalistik" när den är som sämst.
Det finns säkert lärare som inte lyssnar på eleverna likaväl som det finns föräldrar som inte gör det. Men det betyder ju inte att alla skolor är dåliga och att alla föräldrar är urkass. Förmodligen försöker alla så gott de någonsin kan utifrån de omständigheter som råde. Men en del föräldrar lever med näsan knappt över ytan och likså en del lärare. Men jag tror att det är få, jag känner ingen lärare som inte lyssnar på barn som behöver hjälp och ingen förälder som struntar i sina barn.
Jag vet inte vad det är för ondskefull värld man målar upp och var den finns någonstans.
Jag får en massa associationer när jag läser inlägget. Ann Heberlein har skrivit en bok (som jag inte läst, presenteras i SvD 27 mars) som heter "Det var inte mitt fel" som handlar om detta att inte ta sitt ansvar utan skylla sina misslyckanden på andra. Den är en del av den kränkthetsdebatt som pågår just nu. Folk känner sig kränkta hit och dit utan att se sin egen roll i sammanhanget. Är det denna inställning som dessa "ställa mot väggen" program uppmuntrar?
Association 2: I del 8 av "Klass 9A" har en av eleverna svårt att komma upp på morgonen. Då går en lärare hem till henne och följer henne till skolan. Det är väl en fin handling, eleven uppmärksammas och får chans att samtala med läraren på vägen till skolan. Men jag blir lite rädd här. Hur långt sträcker sig lärarrollen? Ska lärare göra sådana handlingar som en del av sitt kall eller handlar det om resurser, fler vuxna i skolan, mindre klasser? Är det skolans ansvar? Och om föräldrarna har abdikerat?
Association 3: Stefan Einhorn har skrivit en bok med namnet "Konsten att vara snäll". Hans tes är att genom goda gärningar gynnar vi inte bara andra utan också oss själva. Man kan vara god av rent egoistiska skäl. Hans tes är på något vis den motsatta till "nu ska vi allt se till att sätta dit dem som varit så taskiga mot oss". Så hur långt ska snällheten tas - till utbrändhetens gräns? Jag tycker trots allt är det en bättre utgångspunkt att ta sitt ansvar och tänka: Vad kan JAG göra för att det ska bli bättre? Kanske skulle man ha ungdomsprogram om det i stället "Vardagshjältarna" som hjälper gamla tanter över gatan. Men det kanske är för PK? Ja, så där kan man hålla på och bolla med stenen i glashuset.
Duvan: vilka intressanta associationer! (Och jag känner igen mig nästan löjligt mycket i dina ambivalenser, så mitt "beröm" kanske inte har så stort värde. Jag är nog bara egoistiskt snäll...)Läste också Heberlein i SvD, och som den ibland väl indirekt kommunicerande tonårspappa jag är satte jag upp hennes teser på kylskåpsdörren där hemma, i en förhoppning om att en större ansvarskänsla ska komma liksom med ... moders-/fadersmjölken.
:-). Det som stör mig mest med kränkhetskulturen är att det är de starkaste och mest verbala som gynnas av den, inte de som verkligen behöver hjälp.
Jo, det är väl så att vi ambivalenta ser nyanserna (därför att vi står tillräckligt nära och verkligen bryr oss på allvar) medan "bra TV" bara vill vara svartvit för att det säljer bättre. Jag hörde en intressant diskussion i P1:s "Nya vågen" där man jämförde "Klass 9A" med 70-talsserien "Lära för livet" (Carin Mannheimer.Hur gammal måste man vara för att minnas den?) I diskussionen sa någon ungefär så här: "På 70-talet skyllde man allt på samhället och idag skyller man allt på individen och sanningen ligger väl någonstans mitt emellan."
Inga: jag hoppas att jag inte lät för hård angående föräldrar och föräldrars ansvar - många har mer än de klarar av så klart, och vi kan inte döma någon.
Duvan: jag tycker det är konstigt i 9A när lärare åker runt och hämtar elever. Då sänker man sig helt till elevernas nivå i förståelsen av begreppet "bry sig" (alla elever tycer naturligtvis att detta handlande är jättebra - och de som inte gör så "bryr sig" inte lika mycket). Och vad lär man sig då?
Svante: instämmer helt med att de är de "mest verbala som gynnas av den, inte de som verkligen behöver hjälp". De får hjälp som utvecklar det mest rättshaveristiska beteendet. Fruktansvärt. Jag har haft en hel del kontroverser med min rektor om detta, där elever som känner sig kränkta får orimliga förmåner i förhållande till andra elever (t ex tillgång till datorer, möjligheter till extrehjälp, prövningar etc).
Duvan: jag kommer ihåg något avsnitt (när de spikar fast slöjdlärarens stövlar i golvet), och jag är född -71! Hur gammal var jag då, 5?
Den borttagna kommentaren ovan var en dublett av föregående kommentar.
Idot!!!
Hatar såna "vuxna" som du!
Skicka en kommentar