torsdag 3 april 2008

Gästinlägget: Utan mål och mening

Kettil och Filippa Mannerheim undrar om "någon ska läsa texten?"

Varje gång man börjar arbeta med en ny högstadie- eller gymnasieklass möts man av samma fråga. Varje gång får man förklara att skriften i första hand är ett kommunikationsmedel, ett sätt att nå andra människor med ett budskap. Så, ja, man får verkligen hoppas att någon ämnar läsa texten.

I dagens skola skrivs alldeles för många korta texter utan någon som helst riktning: ”Reflektera över veckan som gått”, ”skildra kort känslan du får när du läser dikten”, och värst av allt: ”skriv litet fritt om boken”. Givetvis behöver man ibland låta eleverna plita ned små tankar på ett papper, för att sparka igång tankeverksamheten, men det är ett problem när det lösryckta brainstormandet blir den dominerande textgenren, och många gånger sorgligt nog den slutgiltiga produkten.

Etter värre är att många lärare resonerar på samma sätt när det gäller större elevarbeten – vanligen anges varken form eller adressat i instruktionerna. I stället uppmanar vi eleverna att skriva en femsidig uppsats om ett givet ämne. Just uppsatsen är för övrigt en form som bara tycks förekomma i skolans värld. Vad är egentligen en uppsats?

En text i yrkes- och samhällslivet handlar alltid om att nå en viss målgrupp och för att göra det använder vi en viss form, en viss ton och vissa specifika stilgrepp. Vi skiljer på brevet, recensionen, krönikan, reportaget, avhandlingen och debattartikeln. Men i skolan är det märkligt nog annorlunda.

Frågan är hur man utvecklar en text om man inte diskuterar hur en tänkt läsare (inte en insatt lärare!) kommer att uppfatta den. Alla små förbättringar – omdisponeringar, smidigare övergångar, lockande inledningar, uttrycksfulla exemplifieringar, hållbart faktaunderlag, passande ordval etc. – arbetar vi med utifrån den självklara premissen att det ska göra texten mer intressant, läsvänlig och begriplig för den som ska ta del av budskapet. Finns ingen sådan person är det svårt för eleven att förstå syftet med förbättringarna. Därför ska vi heller inte bli förvånade över att elevernas inlämnade texter kan innehålla långa sjok av planeringsbegrundanden, ja hela elevens tankeprocess från ax till limpa, ofta nedklottrat utifrån tankarnas oredigerade mönster: ”När vi började detta arbete, funderade jag länge på vad jag skulle skriva om. Först tänkte jag att jag ville skriva om Astrid Lindgren men sen…”

Vi utbildar alltså våra elever till att bli förträffliga chattare och introverta dagboksdiktare när vår uppgift i själva verket borde vara att hjälpa dem att utveckla mer utförliga resonemang, att hålla i sina röda trådar längre än tre meningar och fundera över olika läsarperspektiv, något som även formuleras i läroplanen. Vi är ju så glada bara de skriver! Och det ska vi väl vara.

Men som Martin Sandberg påpekade i ett tidigare inlägg är det inte alls säkert att de fria uppgifterna inspirerar mest till skrivande. Faktum är att man måste vara en synnerligen skicklig och självgående skribent för att lyckas bra med dem. Kanske vore det för många av våra elever, (i synnerhet de pojkar som inte skriver dagbok på fritiden), betydligt lättare med tydligare riktlinjer och mer handledning inför skrivuppgifterna? Kreativitet och fantasi kan ju utan problem rymmas inom en textgenres vida ramar.

Kettil
och Filippa Mannerheim, som undrar över varifrån elever får uppfattningen att texter inte ska läsas. Läs också Filippas underbara egna blogg här!

Andra bloggar om: , , , , , ,

15 kommentarer:

Jacob C sa...

Jag önskar att jag hade haft svensklärare som resonerat mer som ni i detta avseende. När jag gick i skolan undervisades det mycket lite i HUR man skriver texter i olika genrer, liksom i hur den process det innebär att förbättra en text. Väldigt nyttiga kunskaper, och något man kan lära sig: att få en arsenal av genrer, som en verktygslåda. Jag tränar eleverna att bli "små kompetenta textmaskiner" som en lärare jag känner sade en gång! Fint att ni pekar på att kreativitet inte alltid står i motsättning till att gå in en form!

Svante Skoglund sa...

Stort tack för ett angeläget inlägg! Vad har egentligen hänt sedan processkrivandet på 1980-talet? Hur skapar man vettiga skrivsituationer i skolan?

Björn sa...

Oj, vilket generaliserande inlägg: kan detta verkligen stämma, undrar jag. Till att börja med undrar jag vilken svensklärare som är så beroende av genrebegreppet i sig, när det går utmärkt att ex arbeta med en novell av Borges för att visa att gränsen mellan essä och fiktion / sakprosa och skönlitteratur kan vara hårfin, eller resonera kring hur stilblandningar kan berika texter, ex lägga in en svordom, som Horace Engdahls berömda utrop vid en Stagnelius-läsning: "Och vem fan är [mytologisk figur, vars namn jag glömt, eftersom svordomen var så högljudd]?" - en svordom som klingar än, tjugo år senare. Etc. I min sv.undervisning skriver eleverna mycket, olika slags texter, sällan eller aldrig de korta texter som omnämns i inlägget. Dessutom har jag aldrig gett uppgiften "skriv uppsats om ..." eller ännu värre: "skriv en recension ..." Alla uppgifter är styrda mot ett visst mål, och har tydligt formulerat syfte och med synliga betygskriterier. Enda sättet att göra eleverna till duktiga skribenter är att de läser mycket, och det handlar inte alls om att de ska läsa den eller den: hur de läser är alla gånger viktigare än vad, och helst mycket mycket mycket - - -

Martin sa...

Kettil och Filippa: tack för inlägget! Jag hoppas verkligen att vi är på väg bort från detta lösa skrivande, och mer in i det processkrivande som är så givande eller det skrivande som du Björn pekar på: "styrda mot ett visst mål, och har tydligt formulerat syfte och med synliga betygskriterier", väl definierade texter där vi kan kommunicera nivåer i skrivandet med eleverna utifrån en mer eller mindre nerskriven matris. Typ som NP, som jag funkar ganska bra på denna punkt.

Det är glädjande att Ferms förslag till kursplan i svenska inskärper kravet på processkrivning i jämförelse med dagens skrivningar. Men vad jag vet är det dock ganska få lärare som jobbar strukturerat med t ex både kamrat och lärarrespons. Hur funkar det på era skolor?

När jag gick på peddan för tio år sedan ungefär var loggboksskrivande väldigt på modet - eller text och tankeskrivandet eller som det hette skriva för att lära. Jag kan inte säga (trög som jag är) att jag riktigt förstod vitsen med detta - om det inte är just i förberedelsefasen för annat skrivande som essäer eller varför inte recensioner (om vi ställer upp vilka delar en professionell recension faktiskt innehåller så att den blir bedömbar utifrån denna mall - som annat argumentativt skrivande).

När jag försökt mig på detta "reflekterande" skrivande själv (och när jag läst om andras försök) tycker jag att det är slående hur platta och intetsägande elevernas reflektioner och tankar i detta sammanhang blir. I alla dessa uppsatser vi läste under utbildningen där de förnumstigaste belägg för elevers reflekterande verksamhet tas som intäkt för den nya metodens undergörande inverkan på deras tankeförmåga - ja, ni hör vad jag tycker.

Vill vi att de ska skriva med ett visst tankedjup - och peka på hur man enkelt kan fördjupa tanken i texterna måste vi som sagt ge eleverna uppgifter att lösa. (Roliga exempel på hur författare jobbar med detta finns ju: som Roussel som hade som metod att t ex slå upp sida på måfå i Petit Larousse och sedan skrev nästa kapitel så att alla orden skulle finnas med utan att det skulle märkas. Snacka om kreativt!)

Björn - vad för Borges-novell läste du med eleverna? Jag har försökt med "Lotteriet i Babylon" i en komvuxklass och "Funes" i en SP3:a och aldrig blivit så hånad för mina usla textval som då. Tips mottages med stor tacksamhet. Finns det Borges-noveller som enligt dig kan kopplas tydligare till magisk realism än fantastisk berättelse?

Martin (igen) sa...

Eh, Roussel ÄR enormt kul men är inte alls ett exempel på vad jag menade med uppgifter att lösa. Hoppas att ni förstår i alla fall - trots att det blir helt rörigt.

Björn sa...

Borges-berättelsen var "Trädgården med gångar som förgrenar sig", den har jag läst tre gånger i Svenska A - visserligen med blivande IB-elever - men viktigt är väl hur man presenterar texterna, inte säger på förväg hur svårt det är/ska bli, men inte heller döljer detta faktum: jag rekommenderade att de läste novellen minst två gånger hemma, och så diskuterade vi den på lektionen, och de som hade förstått mer hjälpte de som hade förstått mindre - sen kan man väl läsa en text utan att förstå den helt också, och de flesta eleverna blir ändå imponerade av formuleringarna, de tillspetsade aforismartade meningarna, och gjorde djärva kopplingsscheman.
Samtidigt läste vi den i ett sammanhang, då vi läste noveller av utländska förf., Woolf, Kafka, Tjechov, Mansfield, och någon till.
Eftersom det finns mycket tydliga betygskriterier på IB (dessutom inte flummigt skrivna) brukar jag använda dem även i vanliga svensk-kurser, med vissa justeringar: jag håller med om att NP ger ganska bra vägledning. Dessutom blir efterarbetet lättare om man har tydliga mål framför sig, även som lärare, och eleverna accepterar bättre ett lägre betyg om de får se vad de har avstått från att göra i sin text.

tråkmagistern sa...

Är du ute efter mål för elevarbetena i största allmänhet, i Freinets anda (eller Freiret?)? Eller tydliga mallar för skrivandet?

Referat
Sammanfattning
Uppsats (för att analysera och redogöra, pro etcontra o.s.v.)
Haiku

Nicko sa...

Uppsatser är nog en långsamt avdöende form av skoluppgift, tycker jag att det verkar som, där genreskrivande vinner alltmer mark. Det är bra!

Huruvida kortskrivandet ska bort eller in (tror inte att det praktiseras - eller har praktiserats - i någon större utsträckning, åtminstone inte i gymnasiet) är en lite svårare fråga. Argument för att använda det är bland annat:
- elever som annars är tysta får en möjlighet att uttrycka sig
- kortskrivande kan vara en bra form för metareflektion, som kan vara svårt att komma åt annars

Molloys Reflekterande läsning och skrivning ger massor av exempel på hur kortskrivande kan användas, och vilka för- och nackdelar det kan ha. Även Dysthes Det flerstämmiga klassrummet ägnar mycket utrymme åt dessa frågor.

Kortskrivandet är i deras perspektiv dock snarare ett verktyg för att förbättra kommunikationen (flerstämmigheten) i klassen än för att lära elever att skriva stilistiskt bra. För det finns det andra uppgifter.

Kortskrivande måste dock utföras på ett noga genomtänkt och tydligt sätt för att det ska kunna förbättra dialogen på det sätt man vill.

Självklart bör det inte ersätta andra skrivuppgifter.

annemarie sa...

Jag tycker ditt inlägg är skrämmande angeläget. Vill gärna tänka och återkomma, vill bara gensvara med min närvaro. Allt gott och tack för en bra krönika. Anne-Marie Körling

Martin sa...

Björn: inspirerande att du lyckats med detta - "Trädgården ..." är ju inte heller en av de enklaste novellerna. Kul! Jag har lurat på om inte någon av sjuttiotalsnovellerna (David Brodies rapport och Gåvornas natt) kan vara enklare - men jag vet inte. Där är ju tematiken mer inriktad på olika typer av dueller. Fast å andra sidan - "Svärdets form" läser jag ju alltid på A-kursen i samband med personbeskrivningar. Och det funkar ju.

Nicko: Dysthe och Molloy läste vi när jag gick också - och jag tyckte att båda var mycket inspirerande. Har väl helt enkelt tyckt att det går lättare för elever att komma in i intressantare diskussioner om man låter dem diskutera i smågrupper.

Tråkmagistern: jag förstår inte riktigt din fråga - var inte Freinet ganska tydligt inriktad på arbetsskola - gör dina egna böcker o dyl??

Nicko sa...

Martin: Jag håller med om att smågruppsdiskussioner ofta ger mycket, och att kortskrivande inte alltid gör det. Men jag tror samtidigt att det finns många elever som ogärna uttrycker sig muntligt. Även andra än Molloy och Dysthe har noterat detta, och att dessa elever ibland upplever en nytändning när de får uttrycka sig i skrift. Men jag tror att det är väldigt noga hur man genomför kortskrivandet för att det ska kunna fungera på detta vis. Man kan också komma långt genom att tydligt styra smågruppsdiskussioner, men där finns ju problemet att man inte kan finnas i alla grupper samtidigt...

Nicko sa...

...jag menar inte att alla bör använda kortskrivande så som Dysthe och Molloy gör, men om man upplever att vissa elever eller åsikter inte kommer fram i muntliga diskussioner (och vilken lärare har inte sådana erfarenheter) kan kortskrivande vara ett bra verktyg.

Monica (metabolism) sa...

Ett problem är ju att den tänkta läsaren är just en tänkt läsare. Den finns inte. Att låtsas att insändaren ska in till lokaltidninen fast man vet att det bara är läraren som läser är inte meningsfullt. Om man skapar riktiga sammanhang där texerna ska framföras/läsas så förstår eleverna (förhoppningsvis) att arbetet med dem är betydelsefullt. Det blir ju fel att ha goda samhällsmedborgare som mål om dessa samhällsmedborgare under skoltiden aldrig får komma in i matchen på riktigt, utan bara får låtsas. Med tanke på att skolan är målinriktad så är det märkligt att inte ha flera och riktiga mål för arbetet än att få G.

Ingunn sa...

Interessant. Jeg praktiserer mye kortskriving i mine klasser - elevene mine har alle hver sin blogg, og der får de gi utløp for sine meninger om de temaer vi til enhver tid jobber med i undervisningen. De får også oppgaver som skal løses. Jeg ser at noen av innvendingene her kan brukes mot denne formen for skriving også, men samtidig er det et fremskritt at elevene oppfatter dette som en autentisk måte å kommunisere på. De gir hverandre god respons med konkrete forslag til forbedring av og til. Noen av dem åpner sjelden munnen i timene, men her blir de altså hørt likevel. Jeg har sett på bloggingen som et eksperiment, det er mitt første forsøk med elevblogging, men erfaringene er såpass interessante at jeg ønsker å utforske videre hva vi kan få til gjennom denne dialogiske formen. Naturligvis får de også andre større oppgaver som ikke skal legges ut på bloggen. Se selv hva de skriver om sin egen blogging på http://www.bloggsberg-1stb.blogspot.com og http://www.de-rode-pennene.blogspot.com

Martin sa...

Ingunn: Du känner till att Liza på Språkmakargatan sysslar mycket med dessa saker och har skrivit en bok om Bloggen i undervisningen?

Det du skriver låter oerhört intressant. Hur organsierar du bloggskrivandet? Min erfarenhet är att det tar (för mig själv alltså) alldeles för mycket tid!